En sval fransyska


Catherine Deneuve

Inte bara otroligt vacker, utan också en skådespelerska som tack vare sin talang fått möjligheten att arbeta med de främsta regissörerna under andra halvan av 1900-talet.

Född 1943 i Paris, som dotter till en teaterskådespelande far, fick hon sitt genombrott i musikalen Les parapluies de Cherbourg från ´64. Året efter kom den kontroveriella Repulsion, regisserad av den like kontroversille (men briljante – även om glansen nu fagnat i och med anklagelserna om sexuella överrepp på minderåriga, men det är en annan historia…) Roman Polanski . 1967 kom Luis Buñuels (1900-1983) (som hon även arbetade med i Tristana från ´70) Belle de Jour (Dagsfjärilen), liksom Repulsion behandlade den ett kontroversiellt ämne, som den kristiserade för då den kom upp på bio. En annan mycket minnesvärd film är La Sirène du Mississipi regisserad av François Truffaut (1932-1984), som liksom ovanstående filmer är kontroversiell i sitt ämnesval. I den spelar Deneuve mot ingen mindre än Jean-Paul Belmondo. Hon återvände att att arbeta med Truffaut 1980 i Le Dernier métro.

Det som har ansetts kontroversiellt i de filmer jag nämnt är att de ofta behandlat ämnet sexuallitet, på ett sådant sätt som inte ansågs passande på den tiden. I Repulsion för exempel, spelar hon en flicka som är skör och neurotiskt rädd för män, samt allt som kan kopplas till sex – vilket leder henne ner i en mörk och paranoid, men dock fantastiskt filmad, psykos. I Belle de Jour däremot är rollkaraktären en sexuellt masoschistiskt lagd kvinna, vars fantasier speglar detta – men hon tycks trots detta oförmögen att ha sex med sin man, och tar därför jobb på en bordell. Så, Deneuve är inte bara vacker, begåvad, politiskt angagerad – utan även otroligt modig som vågar ta på sig svåra och vågade filmprojekt.

Deneuve har också använt sitt ”kändisskap” för att kämpa för politiska frågor som bland annat kvinnans rätt till abort i och med Manifesto of the 343, den misogyna behandlingen av den franske president kandidanten Ségolène Royal, samt arbetat med Amnesty International för att olagliggöra dödsstraffet.

Förutom film och politik, har hon tack vare sin skönhet också arbetat som modell, bland annat genom att vara ansiktet utåt för Chanel no. 5. Deneuve var också nära vän och musa för Yves Saint Laurent (1936-2008), vilket ledde till att han för flera av hennes filmer designade kläderna, bland annat Belle de Jour och La Sirène du Mississipi.

Catherine Deneuve är fortfarande aktiv som skådespelerska, och hennes senaste filmprojekt var komedin Potiche från 2010.

(Och en liten överraskning: klicka på titeln!)

Annonser

Dokumentärt


Vägen till intet (the road to fuck knows where…)

All kärlek till SVT-play. Kollade precis in deras dokumentär: Att marknadsföra massmord, som går igenom nazi-tyskland dokumentation av operation T4, något som, jag var ganska bekant med sedan tidigare, efter studier i modern politisk europeisk historia, men här kom mycket nytt. T4(förkortning av Tiergartenstraße 4) var hur som helst deras ”eutanasi-program” mot de ”mentalt och fysisk svaga”, de som inte kunde föra vidare den ”ariska rasen” och var en börda för nazitysklad regim, helt enkelt de som led av psykiska störningar, fysiska hinder eller ansågs föra med sig det genetiskt. Då vetenskapen inte var på långa vägar så utvecklad som idag, kunde de komma undan med mycket tack vare sina propagandafilmer, varav bitar från flera visades under dokumentärens gång. Alltså,det som stod i fokus här var inte deras brott mot judarna, utan istället de sjuka som mördades på samma sätt, och om jag inte inte minns fel – började tyskarna med experimenten gällande gaskamrarna på de sjuka, för att sedan utnyttja metoden för judarna, de homosexuella, jehovas vittnen dissidenterna och politiska motståndare etc. Siffror pekar att upp emot 200.000 ”sjuka” dog under naziregimen (ibland rena avrättningar, svält eller medveten medicin överdosering)och ännu fler steriliserades för att inte ”föra vidare” sjukdomarna

Vad som fick dokumentären att bli ännu mer påfrestande var att veta att Sverige, som poserande som politiskt neutralt under kriget var först i välden med att öppna ett statligt center för ”rasbiologi” 1922, som för i övrigt bara bytte namn 1958, till Instutionen för medicinsk genetik. Är visserligen medveten om att detta pågick världen över – men i Sverige var tvångssterliliserin av utvecklingsstörda lagligt till mitten av ´70-talet, en lag som infördes under ´20-talet efter en motion till riksdagen som hänvisning till ”de rashygieniska vådorna av att sinnesslöa fortplantar sig.” (http://www.umea.fub.se/kunskapsmappar/mapp3-97/MAPP3972.shtml – läs mer här!)

Hur som helst, kolla in den – ligger upp till den 26:e februari. (Såg precis att det även finns en till dokumentär upplagt i samma ämne – Förintelsens arv.)

Ett tillägg (2/2): Läste en intressant grej som var ny för mig, att det var USA:s president Jimmy Carter (´77-´81) som etablerade benämningen Holocaust, innan dess användes det endast sporadiskt och då i samband med att Israel självständighetförklaring 1948. Istället användes beteckningen förintelsen eller The Shoah (från hebreiskans השואה = HaShoah.)

Hur löser man en brist på Shakespeare i sitt blodomlopp?


Den har äntligen kommit! Höll dessutom nästan på att missa det… Har nog väntat i tre år, men filmen i fråga hade premiär på Venedigs filmfestival under hösten – filmen jag pratar om är Shakespeare´s sista pjäs The Tempest i regi av Jalie Taymor(som regisserat både Frida och ”Beatles filmen” Across the Universe) och med en spektakulär rollista. Prospeso får i denna version gestas av en kvinna, och kvinnan är ingen mindre än Helen Mirren. Miranda spelas av Felicity Jones, (för mig bekant som den yngre systern i filmen En Förlorad värld), anden Ariel av Ben Whishaw (!), den underbare Allan Cumming har en biroll, likaså Russel Brand och Alfred Molina. Från trailern att döma tycks de placera den i en postkolonial tolkning, i och med rollen Caliban. Dock har inte imbd någon information när filmen kommer att ha premiär i Sverige, det kan ta lite tid.

Är väldigt förtjust i denna Shakespeare pjäs… Det hela blir inte sämre av att det även spelades in en lite udda men icke desto mindre helt perfekt version av Derek Jarman – många saker har ändrats i denna tolkning från 1979, men är värd att kolla upp bara för hur de valt att framställa karaktären Ariel, spelad av Karl Johnsson.

Såg dessutom denna pjäs uppförd på Kungliga Dramatiska teatern i Stockholm under julen, det som mest stack ut var att de valt att gestalta Ariel av en kvinna denna gång – med Stina Ekblad. Hon var den, som i mina ögon, gjorde föreställningen, för att inte glömma humorn som Jonas Karlsson gav sin karaktär.

Väntar nu på besked när The Tempest, version 2010 komme att ha premiär i Sverige.

—–
translation
title: how to solve a shakespeare shortage in my blood system?

i’ve been waiting for the new film version of the last shakespeare plays, the tempest, for what seems like ages. But now it has finally been premiered at the venice film festival, last autumn. Exiting director, exiting actors and a favorite shakespeare play of mine. It sorta sound too good to be true, doesn’t it?

i’m also very, very fond of the slightly odder version that was directed by the unbelievably amazing derek jarman, from 1979. A lot of changes was made in the script, and i l-o-v-e the way it depicts the character ariel. Watch it – NOW!

during the christmas break i saw my first theatre production of the play, at the royal dramatic theatre in stockholm – all great actors, some humor, but it just felt like it missed… something.

i’m now anxiously awaiting the swedish premiere date for the new 2010 version of shakespeare´s the tempest.

Vill fara av Elin Ruuth

Stod där på Göteborgs stadsbibliotek med en fin liten roman mellan min fingertoppar, men blev osäker och lade tillbaka den. Men när jag kom tillbaka hem gjorde jag min läxa och läste på – författaren till romanen är debutanten Elin Ruuth (ett mycket vackert namn) bokens tiltel är Fara vill. Dessutom har kritikerna visat sig välvilliga och gett den recentioner innehållande superlativ.

Se själva:
http://www.dn.se/dnbok
http://www.svd.se/kulturnoje

Dagens uppdag: gå tillbaka till biblioteket och få med mig den hem denna gång!

—–
translation
found this book at the public library in gothenburg – seemed interesting and really nice, but put it back onto the shelf. That was a stupid move. Then went back home and did a bit of reading. Then a bit of regretting. The book – ”fara vill” by the swedish debutant elin ruuth really seemed like my kind of a book. And it has gotten some pretty amazing reviews by the swedish press as well. So, i’ll just have to go back, pray that no one else has borrowed it, and bring it home with me this time.

När en introduktion är på sin plats

Bestämde mig. En blogg. Det är så otroligt 2000-tal och det känns som om jag bara inte hinner med – så, därför blogg, facebook, spotify och allt det andra. Den kommer alltså handla om såndant som jag gillar – obskyra författarem, vackra dikter, vitsiga citat, gamla bilder i svart-vitt, otroliga filmer som skjuter en rätt i hjärtar och indiemusk med frenetiska gitarrer, intensiva texter och en sångare som connectar med publiken. Samt – ja, mitt eget skrivande. Inspiration och hur det går. Allt som kan rymmas under paraplyet ”kultur”. Och kanske lite politik också, och frustration.

Saken är den att det viktigaste i mitt liv just nu är skivandet.. noveller, dikter, kortare dramatiska stycken. Drömmer att studera på plaster som biskop arnö eller dramatiska institutet i dramatuikskivander, eller skriva för SvD:s kultursidor eller som utrikeskorrespodent. Men försöker just nu lite smått skriva en roman, en riktig sådan som kan publiceras och läsas. Just nu är snart 50 sidor skrivna, och kommer antagligen allt eftersom lägga ut stycken eller delar. Eller bara en undran gällande någon tanke eller grammatik. För i överigt är namnet på den planerade romanen ”Och du tystnar trorts allt du aldrig talat”.

Att skriva har betytt något så otroligt för mig ända sedan mellan stadiet då jag skrev en ”novell” på sjugo sidor. Sen har det bara fortsatt. Försöker och hoppas kunna erövra alla medium.

Men jag lovar allt det inte bara kommer att handla om mig, mitt skrivande och all annan sorts litteratur. Det finns också alltid politik som pockar på ens intresse.

—–
translation
so i made the monumental decision of starting a blog. A bit late, as always, i know… But when getting into the mood of the 21st century a blog seemed appropriate. Here i will write about all those weird and obscure author whom i love, the poems which make my heart skip a beat in excitement, old black and white photographs, those films which aim straight at the center of your heart, indie music with frenetic guitars and intense lyrics, and chaotic singers. Everything that can be called culture, and a bit of politics of course. The matters which just make you angry with frustration – and here i shall get those issues out of my system. But also, i’ll include a bit of what i write myself. Just when i feel like it.