Vi börjar från nuet och går bakåt (del 1: James Franco)

Började morgonen med en dos filmupplevelse – Milk. Äntligen Det tog sin tid. Som alla egentligen redan vet – Sean Penn som gay-aktivisten och politikern i San Fransisco Harvey Milk, James Franco spelar till en början hans pojkvän Scott Smith, och den underara Emile Hirsch, fick en likvärdigt underbar roll som Cleve Jones. Och som alla, också, redan vet baseras den ju då på den verkliga politikern och gay-aktivisten Harvey Milks liv, och regisseras av Gus Van Saint – som förtjänar all kärlek i välden. Juste, höll nästan på att glömma bort Josh Brolin, men det är just vad man vill göra när eftertexterna. Den själviska jäveln Dan White. Gus Van Sain, som för i övrigt har regisserat likvärdigt fantastiska filmer i exempelvis Good Will Hunting, Elephant (skrämmande), Drogstore Cowboy (har ett problem med Matt Dillon) och slutligen – favoriten – My Own Private Idaho (River Pheonix får inte glömmas bort bara för att tiden går…)

Penns och Hirschs roller fick mig hela tiden att le, trots att man ändå visste hur det skulle sluta. Det meddelades till och med i filmens början. Och under eftertexten rann tårarna. Sean Penn vann bästa manliga huvudroll på Oscarsgalan för sin insats, bästa original manus, samt nominerades för fem andra priser. Sean Penn som Harvey Milk

Sen, igår kväll – 172 Hours. I princip bara James Franco och i en ödslig kanjon. Regisserad av den nu Osvarsbelönade Danny Bole (älskade, älskade Trainspotting och Slamdog Millionare.) Erkännanden, hallucinationer, drömmar, blod, önskningar, hopp och desperation. Det är till största delen bara Franco, som spelar Aron Ralson, liksom ovanstående är denna också baserad på en verklig historia. Historien där Ralson fastnar i en kanjon och är övertygad att han kommer att dö där. Nominerad för bästa film, bästa manliga huvudroll, bästa adapterade manus, samt tre ”små priser”. Och i morgon vet vi. (I natt.) James Franco som Aron Ralson

Ett litet plåster

Så, som vanligt kommer saker emellan… Men som plåster på såren ett nyskrivet avsnitt ur Och du tystnar trots att du aldrig talat (inspirationen kom efter att ha sett två specifika filmer, snart blir allt tydligt! ):

Vad lämnas vi kvar med när alla idoler dött, tragiskt i bilkrascher, överdoser och självmord? Vilka finns kvar att hylla? Skaran krymper allt eftersom minuterna tickar framåt. Vi lämnas allt mer ensamma, utan personer att se upp till. Men har det någon betydelse? Behöver vi verkligen idolerna som pryder tidningsomslagen och som debatteras gällande obscenitet i rättegångar? Hjälper dem den ensamma lilla människan som försöker att bara leva sitt liv så gott det gå. Från dag till dag. Men när omslagen byttes från innehåll till kapitalism berövades vi något? Blev vi berövade av våra själv och våra själar? Lämnades vi tomma? Stirrandes ut i tomma intet. Är det den enkla orsaken bakom galenskap i vår generation? När glasögon byttes ut mot silikonbröst och intelligenta och vitsiga citat, mot en iq på 80, men en size 0. Hur hjälper de oss, stackars kon-sumenter, när vi ska försöka ordna våra liv och växa upp, och skaffa jobb? När lämnades vi ensamma? När slutade litteraturen ha en betydelse utanför litteratur instituten på världens alla universitet? För ett abc av en seraf, en poet, kan ge dig mening och orsak att fortsätta. Ett abc från en seraf, en poet kan ge dig inspiration att själv skapa, att våga. Ett abc från en seraf, en poet – försvann när kapitalismen intog scen på riktigt under 80-talet, och knuffade undan dem som kunde berätta vad som var meningen med livet . Inte bara dollartecken staplade på varandra. Skapar girighet som för alla ännu längre från ens närmaste medmänniskor. Vad hände när inget länge kunde chockera? När ingen litteratur kunde frammana rättegångar gällande obscena innehåll? Var det då idolerna dog? Var det då sedlarna tog över makten över våra tankar, och kunde styra våra liv? Hur länge vågar vi leva i sådan ensamhet? Men vi kan se dem fortfarande – dess skuggor på filmdukar. Gamla svartvita filmer som för vissa inte längre har något att berätta, eller biografiska filmer om idolerna. Då de under 1 timme och 30 minuter får leva åter. Ibland misslyckade och ibland en success. Men de glöms bort bara efter någon månad. Medan deras ord fortfarande naglas fast bland synapserna och signalsubstanserna. Med lim, tejp, spikar och skruvar. Orden försvinner inte. Även när deras kista sänks genom jorden och de rent fysiskt försvinner. Men orden… de lever alltid. I bokhandlar och på bibliotek. Ibland undangömda och svåra att hitta, ibland där bland de böckerna som rekommenderas av personalen på institutionen. När allt som tidigare betytt något smulats ned till t-shirts med Che Guevara tryck och vykort med James Dean och Marlon Brando. När HM använder Led Zeppelin som motiv, och Rolling Stones säljer ut sig likt en prostituerad för pengar, till ett gubbmärke som Dressman. Som i sin tur devalverat allt som Led Zeppelin och Rolling Stones någonsin stått för. Sex, drugs and rock n´ roll mot dollars, dollars n´ dollars. De rullar in och fyller bankkonton.

Smakprov

James Franco som (as) Allen Ginsberg

Ett smakprov; morgondagen (senare denna dag?) kommer går i James Francos tecken…
Spänningen växer. Det kommer att bli vackert när allt exploderar och ser fram emot Oscarsgalan, men då jag säger detta viker jag av från ämnet. James Frano. Imorgon (senare idag?)

James Dean
Milk
Howl
127 Hours

—–
translation
i shall gice you a taster for tomorrow (or is it today?) – a day devoted to james franco, whom I’ve also devoted the last two days. Exiting. This shall be big. Why can’t I remember when it’s the oscars? At least I watched the end of the baftas, and saw an really, really old sir christopher lee recieve the award for a long and devoted service to the cinema. He seemed ill, and it was quite sad. Tomorrow…

En vanlig torsdag

Richard Hell cirka 1970-någonting

Har spenderat dagen studerandes, och när det var överstökat kunde jag istället lyssna på The Stooges I Wanna Be You Dog, hur många gånger som helst i hörlurar (behöver ett bättre par.) Bara introt… igen och igen. Problemet är bara jag börjar med the Stooges, sen år vidare till New York Dolls debutalbum, sen till Richard Hell and the Voidoids… vidare till Hells roman, och har på det spåret börjat läsa om hans debutroman Go Now (hans andra roman publicerades på Dennis Coopers bokförlag Little House on the Bowery) – sen leta fram alla låtar av det bandet som jag aldrig tidigare hört (= de som inte är med på de två vinylsläppen) antar att jag då måste säga tack sotify! Hittade sen till Dim Stars, bandet som Richard Hell hade med bland annat Thuston Moore från Sonic Youth. Skulle vara lättare om jag bara kunde hålla mig till ett album/band per dag… men vad är alternativet? Att istället sätta på vinylspelaren när jag kom hem i Stockholm, varje dag, fem dagar i rad – utan att byta skiva eller enda vända på den? Är det bättre?

Hur som helst, fastnade återigen i den fantastiska Hell romanen, och på en impuls (som visserligen funnits där länge) beställde jag BCC serien Brideshead Revisited, på DVD. Baserad på Evelyn Waghs roman med samma namn, från 1945. Med Jeremy Irons i huvudrollen som ”medelklass” studenten Charles Ryder, som börjar på Oxford University. Där möter han Sebastian Flyte, spelad av Anthony Andrew och bli… ja, kanske förälskad – i honom? I den värld han lever i? Eller bara hans syster. Vi ska inte heller glömma Teddy, han är väsentlig. Och dessutom John Gielgud och Laurence Olivier, båda i fadersgestalter för Flyte.

Om du har 659 minuter över, se den!

Tillägg 2/3, Brideshead Revisited producerades inte alls av BBC. Det är en typsikt svensk föreställning – allt som är bra, och kommer från england produceras av BBC, och allt BBC producerar är bra. Men efter att ha bott där – London, England – med BBC iplayer, inser man det… att allt BBC producerar inte alls är bra. De har sina egna program som motsvarar Minuten och de om ouppfostrade ungdommar… Bara det att de får vi svenskar aldrig se, för de säljs aldrig hit…. Så, Brideshead Revisited producerades då istället av ITV. Så ja.

—–
translation
have spent the day studying, listening to music, and reading – so you might say it was the most ordinary of day. But I don’t know – what is an ordinary day? Have gone through half of the american punkbands during the mid ´70. One band just lead to the other, which then led to “punkrelated” literature – richards hells debut novel extraordinary go now (unfortunately both jim carroll and please kill me is left lonely in stockholm.) Did a bit of contemplation on the best way to listen to music. Which really lead me nowhere.

had a bit of joyful moment when ordering brideshead revisited from amazon, I just hope I will get it soon enough. Never been good at waiting. It’s such a wonderful miniseries. Especially the relationship between sebastian flyte and charles ryder… and teddy of course!

so, see it if you got too much time on your hands!

At last!

Idag visade SVT 2 Hamlet, som producerades av BBC, och visades i Storbritannien förra vintern. Tyvärr skedde detta under den period då jag hälsade på Stockholm, över julen, och när jag återvände till London var programmet bortplockat från BBC iplayer till min stora besvikelse. Nu är den inspelade på boxen, då jag istället tittade lite på (den också BBC producerade) Downton Abbey på SVT 1 istället. Gillar den. Eller kanske gjorde, innan jag läste på lite om skaparen bakom – Julian Fellowes, att han öppet stöder Tory´s och nu har blivit invald i House of Lords. Not really my cup of tea, that. Försöker ignorera detta, och istället njuta att de underhållande karaktärerna, vackra klänningar och en fin miljö.

Har läst Hamlet några gånger, alla i skolsyften, tror första gången var under några svenska lektioer i gymnasiet – senast i ett historiskt delmoment i litteraturvetenskapskursen. Såg den gamla versionen, med Laurence Olivier som Hamlet, när det var dags att ta itu med pjäsen igen, när jag pluggade i London. Såg den sen på Stockholms Stadsteater i somras, tror jag, när det istället var Gustav Skarsgård som skulle gestalta den danske prinsen. Lika kär i alla versionerna hittills. Ledsen dock, över att jag aldrig hann se den engelska teater versionen på Old Vic, 2004, med min nya favoritskådespelare Ben Whishaw i huvudrollen.

Besökte också, som planerat, Stockholms Stadsmuseum och förutom att lämna byggnaden med ett huvud fyllt av ny information, bar jag även en kasse innehållande en linjal med olika författar ansikten på – allt från Oscar Wilde till Dorothy Parker, samt en uppsättning väldigt fina ex libris lappar, att klistra in i mina favorit böcker.
—–
translation
at last! Swedish television have this evening shown the 2008 bbc rendition of my favourite shakespeare play – hamlet, with the dr who superstar david tennant as the, possibly mad, prince. Now recorded, I´m looking forward to seeing it, before I leave again for gothenburg on monday evening. Instead of watching hamlet, I got – once again, caught up in the second part of the bbc mini series downton abbey, created by the politically dubious julian fellowes. And it´s great, I really, really like it – the characters, costumes, scenery – everything. But there are really so many great versions of the Shakespeare play. Wish I could have seen them all…

Repeat

The Vaccines nya singel, Post Break-up Sex (de är något speciellt med deras låtar, som gör att jag kan lyssna på dem 100 gånger om dagen. Min kära fader tyckte låten påminde som The Smiths, vet inte vad jag ska tycka om det – då hans inte alls gillar The Smiths… hur någon nu inte kan göra det…): http://open.spotify.com/track/6wt28FmgheSBxdLFmzdejf

London band. Väntar spänt på deras debut album. Baksidan på NME meddelade mig glatt att det inte är långt kvar alls till Los Angeles bandet Funeral Partys debut album släpps – bara en helg bort faktiskt. Den 21 februari släpps Golden Age of Knowlede.

—–
translation
seems I can´t stop listening to the new vaccines song, available at spotify -post break up sex. A great London band, and I can´t really wait for their album, or at least some info on when we can expect it. And from the back of nme I was informed that funeral party´s debut album, golden age of knowledge will be released 21 february. Really exiting new bands!

Världens bästa svenska dikt + annat

Att komma tillbaka till Stockholm är trevligt, efter en tids frånvaro. Som att besöka second-hand affären som flyttade in i huset, medan jag fortfarande bodde i London. Hittade idag två fina klänningar, en 60-tals klänning i svart och vitt, som behövs läggas upp en bit visserligen, och en 50-tals klänning i Yves Klein-blått (international Klein-blue). Får en medioker dag att lysa upp en aning. Liksom att pröva att fota de fina våriga blommorna som införskaffats med nya kameran. Den gör mig fortfarande lika glad. Och får mig att tänka på Dennis Hoppers roll i Apocalypse Now, vet dock inte om det är den bästa associationen att göra. Imorgon Stockhoms utomordentliga museum om staden, och i helgen hoppas jag även Danny Boyles nya 127 hours med James Franco. Ser i vår även fram emot att besöka Prins Eugens Waldemarsudde för en utställning med konstnären GAN, eller Gösta Adrian-Nilsson, Sveriges egen riktiga avant-gardist. I höst kommer de även ha en utställning med en av medlemmarna från den svenska surrialiströrelsen, Halmstadgruppens Erik Olsson. En konstgrupp som jag upptäckte efter ett besök under julen på Millesgården.

På köpet idag, även Sveriges bästa dikt – i min enkla mening.

Gunnar Ekelöfs Sonatform denaturerad prosa:

krossa bokstäverna mellan tänderna gäspa vokaler, elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.

vi börjar om

krossa bokstäverna makadam och tänderna gäsparvokaler, svetten rinner i helvete jag dör i mina vindlingar kräkas nu eller aldrig svindel jag och du. jag och han hon det.vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag och hanhon det. vi börjar om. jag och han hon det. skrik och rop:det går fort vilken rasande fart i luft och helvete i mina
vindlingar som vansinnet i luften svindel. skrik och rop: han
faller han har fallit. det var bra det gick fort vilken rasande fart i luft och helvete i mina vindlingar kräkas nu eller aldrigsvindel jag och du. jag och han hon det. vi börjar om. jagoch han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det

vi börjar om

krossa bokstäverna mellan tänderna gäspa vokaler, elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag ochsvindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig. ´

Visste inte att det fanns sådana revolutionerande svenska diktare i Sverige, men ack så ignorant och anglofilistisk (/frankofilistisk)jag har varit… Ekelöf är just briljant och revolutionerande och modernistisk, och alla de där epiteten som jag gillar… Tack! lit.vet. grunkurs som släpade mig ur min ignorans! Och tack Ellerstöms Lyrikanalys som gav mig en uppenbarelse liknande Howl-mått! (Boken berättar om dikten följande: ”från debutsamlingen sent på jorden från 1932. Dikten är ett utmärkande exempel på hur språkliga normer löses upp och hur lyriken blir till såväl bild som musik under modermismen.”) Hur ignorant var jag inte tidigare? Pinsamt!

—–
translation
an ordinary and mediocre day can a bit of shimmer thanks to old fashioned dresses from beyond retro, located in the same building as I live. As well as using the new (old) camera. Second-hand shops make me happy. Same goes for record shops, stackd with vinyl, dusty bookshops and small art shops, with nice looking pappers and all types of colour.

I also give you one of the best swedish poems which I´ve discovered yet, written by the poet Gunnar Ekelöf. Gave me the same feeling of revelation, similar to the one when I stumbled over Allen Ginsbergs Howl.

Hur sent kan man lägga till nyårslöften?

I julas, när jag besökte Stockholm hittade jag en fin gammal systemkamera, som tillhörde min morfar, i låda. Spännande tänkte jag, för att sen inse att jag knappt aldrig fotat. I alla fall väldigt sällan. Det var för tekniskt. Och tekniska hobbies har aldrig riktigt fångat mitt intresse. Men kameran var så häftig!

Har nu återvänt till Stockholm för lite semester, så – nu har kameran fått nya batterier, och en rulle svart-vit film i sig. Samt tack vare hjälpsamma hemsidor om systemkameror börjar jag förstå.

Kameran ifråga, kommer ifrån någonstans slutet av 1960-talet, början av 1970, är gjorde i Östtyskland, och var en 50-års present från min moder och mormor, till min morfar.
Nu ska det fotas!

—–
translation
it´s thrilling to make new discoveries when rummaging through your parents draws. This christmas I found my granddads old fashioned system camera from the late ´60s. It was a gift from my mother and grandmother, on his 50th birthday. Now it´s loaded with new batteries and black and white film. Never been to good at those more technical of hobbies, but why not? It´s too cool, it would just be stupid to let it lay there, not using it. So I´m trying, and learning.

Om en bok: Fara vill

(Efter detta inlägg svär jag att slutta tjata om denna roman.)

Elin Ruuths Fara vill är en märklig liten roman. Det är som om den försöker undvika läsaren med sin huvudsakliga handling – den om huvudkaraktären som heter/kallar sig Elin Ruuth. Den huvudsakliga handlingen gömmer sig där mellan raderna, i en kortare mening, ett kort ögonblick. Sen tillbaka till språkliga förvrängningar och fakta text som får en att le. Det är en fin bok. Har nu hunnit läsa den två gånger under två dagar. För jag vill hitta de där trådarna, som beskriver huvudkaraktärens eget liv, det antyds om ensamhet i lägenheten – en vacker pojkvän som lämnat henne? om en önskan av barn? om upprepade referenser till anknytningteorin, är det hennes förklaring till varför denne unge man kanske lämnat henne? Men allt är antydningar. Resten är som detta:

Ett tankeexperiment föreslår att ett mycket stort antal schimpanser i en sal fylld med skrivmaskinerskulle åstadkomma litterära storverk, om de hade tillräckligt med tid. Processen skulle sannolikt påskyndas om schimpanserna belönades för att skriva vissa ord, men man utför ogärna denna typ av laborationer i verkligheten. Förlusten på individnivå vore oförsvarbara. Men år 1997 lyckades man odla ett människoröra på en mus rygg. Det litterära värdet i detta har ännu inte lyckats fastställas. Musen tycks njuta när man läser Tranströmer för den.