Ett litet plåster

Så, som vanligt kommer saker emellan… Men som plåster på såren ett nyskrivet avsnitt ur Och du tystnar trots att du aldrig talat (inspirationen kom efter att ha sett två specifika filmer, snart blir allt tydligt! ):

Vad lämnas vi kvar med när alla idoler dött, tragiskt i bilkrascher, överdoser och självmord? Vilka finns kvar att hylla? Skaran krymper allt eftersom minuterna tickar framåt. Vi lämnas allt mer ensamma, utan personer att se upp till. Men har det någon betydelse? Behöver vi verkligen idolerna som pryder tidningsomslagen och som debatteras gällande obscenitet i rättegångar? Hjälper dem den ensamma lilla människan som försöker att bara leva sitt liv så gott det gå. Från dag till dag. Men när omslagen byttes från innehåll till kapitalism berövades vi något? Blev vi berövade av våra själv och våra själar? Lämnades vi tomma? Stirrandes ut i tomma intet. Är det den enkla orsaken bakom galenskap i vår generation? När glasögon byttes ut mot silikonbröst och intelligenta och vitsiga citat, mot en iq på 80, men en size 0. Hur hjälper de oss, stackars kon-sumenter, när vi ska försöka ordna våra liv och växa upp, och skaffa jobb? När lämnades vi ensamma? När slutade litteraturen ha en betydelse utanför litteratur instituten på världens alla universitet? För ett abc av en seraf, en poet, kan ge dig mening och orsak att fortsätta. Ett abc från en seraf, en poet kan ge dig inspiration att själv skapa, att våga. Ett abc från en seraf, en poet – försvann när kapitalismen intog scen på riktigt under 80-talet, och knuffade undan dem som kunde berätta vad som var meningen med livet . Inte bara dollartecken staplade på varandra. Skapar girighet som för alla ännu längre från ens närmaste medmänniskor. Vad hände när inget länge kunde chockera? När ingen litteratur kunde frammana rättegångar gällande obscena innehåll? Var det då idolerna dog? Var det då sedlarna tog över makten över våra tankar, och kunde styra våra liv? Hur länge vågar vi leva i sådan ensamhet? Men vi kan se dem fortfarande – dess skuggor på filmdukar. Gamla svartvita filmer som för vissa inte längre har något att berätta, eller biografiska filmer om idolerna. Då de under 1 timme och 30 minuter får leva åter. Ibland misslyckade och ibland en success. Men de glöms bort bara efter någon månad. Medan deras ord fortfarande naglas fast bland synapserna och signalsubstanserna. Med lim, tejp, spikar och skruvar. Orden försvinner inte. Även när deras kista sänks genom jorden och de rent fysiskt försvinner. Men orden… de lever alltid. I bokhandlar och på bibliotek. Ibland undangömda och svåra att hitta, ibland där bland de böckerna som rekommenderas av personalen på institutionen. När allt som tidigare betytt något smulats ned till t-shirts med Che Guevara tryck och vykort med James Dean och Marlon Brando. När HM använder Led Zeppelin som motiv, och Rolling Stones säljer ut sig likt en prostituerad för pengar, till ett gubbmärke som Dressman. Som i sin tur devalverat allt som Led Zeppelin och Rolling Stones någonsin stått för. Sex, drugs and rock n´ roll mot dollars, dollars n´ dollars. De rullar in och fyller bankkonton.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s