En egenskriven novell: Pojken som ropade vargen


(Titeln länk till Gunter Brus konst.)

Pojken som ropade vargen

Igår mötte jag pojken som ropade vargen. Igen. Det måste varit tre månader sen sist. Det undermedvetna kan verkligen gömma undan saker. Är egentligen osäker på vem av oss som kände sig mest skyldig. Men när egot väl grävt fram det nedarkiverade minnet igen… ja, då är det ingenting man kan göra. Låset på arkivet är brutet. Och naglarna har åter smutsats av jorden.

Pojken som ropade att vargen hade kommit gjorde detta tre gånger – vid de två första kom folket rusande, oroliga. Den tredje trodde de sig ha synat hans bluff. Men denna gång var vargen verkligen framme. Med sina stora öron – redo att höra allt. Med sina stora ögon – redo att se allt. Med sina stora tänder – redo att sluka allt… Vilket han gjorde. Och nu när jag träffade denne pojke igen efter tre månader kom det som en chock för oss båda. Man borde inte ‘behöva vara med om sånt egentligen. Jag gillar förberedelser Av pojkens blick misstänker jag att även han skulle ha uppskattat en förvarning.

Så nu sitter jag här ensam i min lägenhet. Och försöker hämta andan. Och försöker stoppa mitt hjärta från att bulta sig ut ur mitt bröst. Likt vargen då han besökte en annan saga, när han ville sluka de tre små grisarna. Försöker få orkanen av bilder i mitt huvud att gå ned till åtminstone stormstyrka. För det skulle verkligen uppskattas. För det är svårt att fungera såhär. Min händer skakar. Isbitarna för ett oväsen varje gång de krockar i glaset. Jag tänkte att de kunde svalka i denna ökenhetta. Värmen gör det inte lättare. Men inte heller oväsendet. Jag skulle uppskatta lite tystnad. Lite lugn och ro. För just nu skulle jag bara vilja sova ett litet tag. Vila upp mig. Gå till sängs, för att sen vakna upp som en ny människa… Tack. Men djävulen dyker upp hela tiden. Han smyger i skuggorna. Redo att attackera vid första tecken på svaghet. Djävulen? Ursäkta… jag menade vargen. Min hjärna är inte vad den har varit. Vargens attacker spelas upp igen och igen och igen på insidan av mina ögonlock varje gång jag försöker att sluta dem. Blodet stänker. Bildar en Pollack på blekgula sjukhus väggar. De vita huggtänderna som glimmar i ljuset från lysrör och operationslampor. Kvar ligger det stackars rådjurskiden i en hög med en uppsliten hals. Hålet gapar, och skriker smärta i panikslagna rosa och röda och vita nyanser av blod, muskler och ett blottat halsben. Och då kan man inte sova. Inte med allt det där blodet. Så kanske är det närmare till Gunter Bruns än stackars oskyldigt anklagade Pollack. Samma tankar. I samma banor. Tycks inte kunna byta spår och alla varv på denna inferno karusell börjar göra mig yr. Och trots alla dessa varv har jag inte nämnvärt närmat mig en lösning på pojkens och mitt problem. Vilket är den idiotiska vargen. Sisyfos arbete det här. Jag kan ju inte direkt ringa naturvårdsverket.

Den första dagen. Dagen då allting fortfarande var perfekt. Det var då sex veckor tills allting rasade. Jag jobbade som receptionist. I mina ögon var det en viktig position. Jag var en idiot. Jag var också lycklig den dagen. En lycklig idiot. Det var dumt. Naglarna var nymålade och håret nyfärgat. Efter tjugo minuters arbete hade jag hunnit fått en komplimang av en man i 40-års åldern på väg till geriatrikavdelningen. Lunchen fick jag visserligen äta ensam. Det var en bra och positiv första arbetsdag, konstaterade jag väl var hemma.

Jag mötte pojken som ropade vargen, för första gången, under den tredje arbetsdagen. Jag tyckte han var söt. Om än lite barnslig. Han var väldigt omtyckt av alla där… både personal och patienter. Pojken var en sån där som satt på sängkanten och berättade skämtsamma historier för att lätta upp stämningen innan en operation. Kanske lite lat… kunde sticka iväg för en cigarett mitt i ett pass. Självupptagen kanske jag också skulle kunna tillägga? Min första reaktion, vid vårt första möte var irritation. Eftersom han under hela dagen, liksom vid det tillfälle då han gick förbi receptionen och ut på parkeringsplatsen för just en cigarett, iklädd en clown näsa – en sådan där gräslig röd plast boll. Men ja – det var han i ett nötskal. Nötskal? Snarare som om någon kört ned pojken i ett bombsäkert kassaskåp. Inom fem minuter var jag dock klar med min bedömning. Denne pojke var tydligt en fåfäng, uppmärksamhetstörstande narcissist. Och kan inte säga annat än att hans blotta existens störde mig i prick16 dagar. Sen drog hela operationen igång. Eller var det nu var. En masspsykos kanske, där pojken och jag var de enda drabbade. För det är annars min enda vettiga förklaring. Är jag rädd. Väldigt, väldigt rädd.

Jag ligger hopkurad under sängen, huttrande och i tankarna blåslagen. Och utanför min dörr står vargen… Han tänker omöjligen ge upp förrän han har blåst ned min dörr. Precis som när han tidigare slukade de där grisarna hela, men efter att han mötte Rödluvan Men vargen ja… efter tillräckligt med svärande och skrikande mot en rektangulär träskiva, hade någon ringt polisen och vargen återvände tillbaka till den täta skogens mörker. Vilket var tur. Tanken dök upp i mitt huvud, medan jag låg när bland dammråttor och gamla tidningar att jag kunde testa med att ringa pojken. Men den tanken lämnade mig lika fort som den kom på besök. Numret fanns visserligen kvar där i mobilen. Numret som jag aldrig vågat ringa till. Numret som låg arkiverat i kontakter under P.H. Men det fanns alldeles för många frågor om vad som kunde ske, där på andra sidan luren, ifall jag fått för mig att agera efter mina impulser.

Hur blev vi stackars ungdomar vittnen till när skogens vildsintaste rovdjur krävde sitt byte? Vi lekte 14-år och han hade lagt en lapp i mitt skåp. Det hela var så pinsamt översköljt i rosa dimridåer att jag spyr. Och faktiskt fysiskt gjorde detta av nervositet innan vi skulle mötas vid tidpunkten noggrant nedtecknad på pappersbiten. Så på en vecka gick jag från att tycka att pojken var en fånig, uppmärksamhetstörstande idiot till att jag tanklöst skrev hans namn varje gång jag höll en penna i handen. Vi möttes och det var på det hela taget för chic-lit för ord, efter att för första och sista gången slagit följe och gjort en gemensam sak att färdas mot denna rektangulära betonglåda. Naivt och godtroget skojat om löpsedlar som meddelar på dess alltid lika vetenskapliga manér de 10 tecknen på att ens chef är psykopat. Hand i hand gick vi mot vår framtid fast i en mardröm.

För vad var det som hade skett, då när jag båda plötsligt stannade till där på Järntorget? Min första tanke var just att jag tyckte att denne yngling påminde skrämmande mycket om pojken. För – herregud – det kunde ju bara inte vara han. Han kunde ju inte gå omkring som alla vi andra, bland alla oss andra. Det var bara en omöjlighet. Men då jag insåg att jag stirrade, gick det upp för mig att han gjorde desamma. Hans blick innehöll en blandning av havsvattnets alla nyanser, rädsla och växande panik. Undra vad mina förmedlade honom? En, två, tre sekunder där på Järntorget. En onsdag eftermiddag, då det blåste som vanligt och omringade av platsens alla medvetet coola ungdomar, så sågs vi igen. Och ingen av oss hade glömt vargen. Detta rovdjurs gråa päls, blänkande hörntänder och vässade klor var inte bara inmejslat tills domedagen i min näthinna. Problemet av bara… påminnelsen om pojkens blotta existens grävde fram vargen ur de gamla krigsarkiven. Det var inte bara en saga som jag fick höra som barn. De tre små grisarnas tragiska död var inte en ovanligt obehagligt ond bråd död. Och denna gång åt han upp både Rödluvan och mormodern med ett smackande och gnuggade av magen.

För vargen smög längst korridorens oändliga blekt gulmålade väggar. Hukade sig där i skuggornas hörn. Smög efter sitt byte. Make your move, ville jag viska. Få det överstökat. Så att det någon gång kunde vara dags att dra upp persiennen och släppa in det mjuka morgonljuset. Låta mardrömmen vara över. Välj kvällens offer och låt oss andra sen gå hem till makar, barn, föräldrar, syskon och psykologer. Vi kan besöka dagen lamm, sedan. När begravningen är över och vackra blommor är planterade vid stenens fot. Men du var aldrig förhastad. Gjorde inga misstag. Denna gång skulle inte jägaren få peka gevärspipan mot hans tinning och släppa ut den instängda och skrämda stackars mormodern. Han skulle aldrig hinna ikapp dig. Du var noga med att torka bort avtrycken från dina tassar och hade lämnat kiselstenar och brödsmulor hemma. Mormodern fick denna gång ingen chans. Pojken hade tidigare viskat i mitt öra. Och sen kom pöbeln springande, för att sen vända honom ryggen medan jag betrodde orden som rann från hans läppar. Men sen fick jag ju se rovdjuret med egna ögon. De spetsiga öronen. Den stäva grå pälsen. En svanstipp runt ett hörn. Men det var tänderna – dess sylvassa spetsar som höll mig vaken om nätterna. Oroande mig nära vansinne för pojken, för hur vet man att man sett för mycket? Hur är det möjligt att höra varningslamporna om man är iklädda öronproppar?

Men den tredje gången var ju inte pojken ensam. Gömda stod vi i samma skuggor som tidigare varit vargens jaktmarker. Vi såg på i skräck när du slukade henne hel. Blodet fläckade landstingslakanen röda. Du tassade ut ur rummet. Tyst som en mus. Den stackars mormodern låg där, och precis som klichén säger såg hon ut som om hon sov. Och som om hon gick att väcka genom drömprinsens kyss. Men hon sov inte. Och den tömda sprutan föll ut genom fönstret. Detta var den tredje gången. Tredje gången pojken försökte ropa, men folkets förtroende i honom hade nått botten. Och denna gång fick hans helt enkelt gå. Mot arbetsförmedlingen och hitta ett annat sjukhus, jobb, stad – eller så trodde jag. För han var ju kvar. Jag såg honom. Han såg mig och våra blickar frös varandra till is. Ingen av oss hade glömt. Bara gömt undan. Bakom ett rejält hänglås min hjärna, som annars är så fylld av skuggor och dimridåer och spegeleffekter.

Annonser

Bästa musikvideon?


En modern bohem?

Är väl egentligen inget stort opera-fan, men det beror väl mest på bristande erfarenheter inom det kulturområdet. Ändå gör denna video till Rufus Wainwrights låt April Fools mig så, så glad varje gång jag ser den. Såg Wagners RhenguldetFolkoperan med mellanstadie-klassen och inser i efterhand att vi helt enkelt var allt för unga för att kunna ta in och uppskatta den. Minns att jag var uttråkad och förvirrad. Och att jag inte gillade hur de sjöng. Så här på äldre dar har man ju hört snuttar från operor här och var, lite Aida, lite Carmen… Men något som jag verkligen gillade var Don Giovanni som visades på Axess en eftermiddag i somras och fann den otroligt fascinerande och häftig.

Ska i vår se Stockholms Stadsteaters uppsättning av Maria Callas, med Richard Wolff i rollen som operadivan no. 1. Så okonventionellt, men det ökar bara spänningen! Såg en dokumentär om henne, och Callas var verkligen en kvinna som levde ett spännande liv… men nu har jag tappat tråden igen. Hur som helst, har svårt för de kvinnliga operasångerskornas röster, och antar att det hade stor betydelse för min förtjusning för Don Giovanni.

Men video, där förutom Wainwrights skådespeleri och mimik är hur kul som helst, så umgås han i den med fem kvinnor – alla karaktärer från berömda operor. Det är Mimi från La bohème, Cho-Cho-San från Madama Butterfly och Tosca, alla av Puccini. Samt Bizets Carmen och Gilda från Verdis Rigoletto.

Låten kommer från hans självbetitlade debutalbum som släpptes 1998.
(Titeln är en länk till videon!)

—–
translation
title: best music video ever?

i’m not really a big fan of operas, but i believe that mostly comes down to a lack of experience. But despite that, i l-o-v-e this wainwrighte video, starring beside himself, five women, from five major operas.

otherwise my experience in this field of cultural grounds can be summed up very shorty – a wagner opera at a way to young age, and watching the second half of don giovanni on the television. But that – don gionvanni – mesmerize me. It was beautiful. And i’m now looking forward to see a play in the spring, made about the opera diva maria callas life, with this fantastic male actor depicting her. All very exiting.

the song comes from his self-titled debut album, which was released in ´98. (a link to the video is imbedded in the title.)

Dags för en bokrekommentation: Jeremy Reed & Eli Levén!


Gustave Moreaus målning av Saint Sebastian

Angels, Divas and Blacklisted Heroes av Jeremy Reed, publicerad 1999.

Hitta denna lilla diamant av en bok, då mitt universitet i London (Goldsmiths University – rekommenderar extra varmt till den som vill plugga konst och design) brukade hyra ut en del av (det fantastiska) skolbiblioteket, till en man som sålde böcker Omslaget i en ljust blå-grå nyans, som föreställer en stor bild på en kyrkogårdsliknande staty av en ängel, samt tre mindre av Marc Almond, Scott Walket och Jean Genet. Omslaget och titeln drog sig till mig. Baksidetexten meddelade att det handlade om en litterär hyllning av outsidern, med exempel på personer som redan ovannämda, samt Comte de Lautrémont, Rainer Maria Rilke, Oscar Wilde, Anaïs Nin, Leonard Cohen och Frank Sinatra.

Tog den direkt, innan någon annan hann – och fick betala £3,25. Var mycket nöjd.

Reed har delat in boken i 10 kapitel, ibland fokuserande på ämne, ibland person, och de har vackra titlar som ”Saint Oscar”, ”The Angel in Poetry” och ”Poetry Madness och Masturbation”. Det första kapitlet avhandlar Jean Genets kvicksilverliknande kvalité gällande könsbeskrivningar och könstillhörighet (i romaner som Rosenmiraklet och Tjuven och kärleken, varav den sistnämnda har den vackra franska titeln: Notre-Dame des Fleurs).

I ”The Angel in Poetry” ger han exempel på ängeln betydelse för poesi, både gällande inspiration och som metafor. Hur Rimbaud skriver att ”Now’s the time for ASSASINS” (samt hur Rimbaud försökte göra sig av med sin svarta ängel – älskaren Verlaine), som Reed tolkar att det han menar är att änglar är också terrorister. Och att Rilke skrev i Duino Elegies ”For beauty´s nothing but the beginning of terror, we’re hardly able to bear, and we are fascinated because it serebely disdains to destroy us. Every angel is terrible.”

(Ett utdrag.) Kapitlet ”Saint Oscar inleds på följande vis:

Saint Oscar. I want to reflect on according Wilde the epithet of sainthood, in the same way that Jean-Paul Sarte saw fit to entitle his prodigiously analytic study of Jean Genet Saint Genet, comédien et martyr… It’s easy to see in both men an archetypal affinity with the figure of Saint Sebasian, his agonized body bleeding with arrows, then the analogy is perhaps hade good only by a society seeking, in time, to redress and modify the penal strictures by which it outlaws those who dare to be different.

Och kan inte annat än att undra, gällande det Reed skiver om Wilde, Genet och Saint Sebastian – om inte vår egen svenske debutör, den fantastiske, Eli Levén inte har läst denna bok, innan han själv skrev sin Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats. Allra helst vid Levéns egen beskrivning av Gustave Moreaus målning föreställande Saint Sebastian:

Saint Sebastian, du är genomborrad av pilar, fastbunden vid ett stort vackert träd, du är nästan naken och riktar du blick uppåt som om du ber till något ovan dig, som om du håller andan för att invänta att Guds hand ska sänka dig över sig… Sebastian, vad tänker du på? Livet rinner ur dig och alla dina älskares blod är ditt blod… Sebastian, var är du någonstans? Pilarna hugger och borrar sig in i din hud på trädet, du är bakbunden, solen ger dig huvudvärk och får din hud att svida… Du var för skör, du var alldeles för mycket, Sebastian. Du var en blomma, inte en människa.

Hur som helst är Levéns bok en av de allra bästa svenska nya romanerna, i min mening.

Tillbaka till Jeremy Reed. Införskaffade vid en annan torsdag (dessa dagar kom mannen och sålde böckerna) en annan roman av honom, Bitter Blue, Tranquillisers Creativity Breakdown från 1995. Reed har skrivit otroligt mycket mer – inte bara litterära hyllningar, utan även romaner och poesi.

—–
translation
the novel angels, divas, and blacklisted heroes by the author jeremy reed, was a book i found about a year ago, when i was studying english and history, at goldsmiths university in london. At thursdays, sometimes, a man used to occupy a part of the library to sell all kinds of book – really, really cheap. And it was a lot that attracted me to this particular copy, the title, its cover and the writings on the back. It seemed perfect. And it so was.

but in hindsight, after reading eli levéns debut novel, i can’t help but to wonder if he wasn’t, in any way, inspired by reeds collection of heroes and inspiration. Perhaps. Perpehaps he hasn’t even heard of it. But i really do recommend to read them both – beautiful and inspiring, but despite that very different types of literature.

Morbit och vackert och en god nyhet


Francis Bacon: Figure with meat (mer om honom någon annan dag)

Mina tre favorit citar för dagen:

The world was beginning to flower into wounds”, (författaren) JG Ballards, Crash

The reek of human blood smiles out of me”, (postmodernisten/poststrukturalisten) Gilles Deleuze om Francis Bacon (målaren alltså, inte filosofen.)

He was consuming angels”, (författaren, konstnären, filmskaparen – renässansmänniskan) Jean Cocteau om (författaren) Jean Genet

Dessutom – – – The Kills nya album Blood Pressures går nu att förbeställa i vinylformat från deras skivbolag Domino Records.

—–
translation
title: morbid and beautiful and some good news

three slightly morbid quotes for the day, that i’m really fond of, from some of my favorite (all dead) people…

and the good news: that the new kills record, titled blood pressures is available to pre-order at their record company (domino records) website. exited!