Fynd!

Mina fina fynd från den fina, fina antik – och samlarmässan. Kom från Kista med tre lila glas, två halsband, ett par örhängen, samt en sjal. Det fanns så mycket där som jag önskat kunde följa med mig hem i kasse.



(Och jag vill ursäkta bilderna, som helt enkelt är ett symtom på hur fånigt kul jag haft det med min iphoes kamera…)

Jag hostar vidare…

Lunginflammation, host-host-hosta, pencillin, hostmedicin och läkare… Och ett litet blodprov. Ingen fara där, om man bortser från att det var en märklig vårdcentral där alla tycktes känna alla, och om jag inte visste bättre hade jag gissar där i väntrumet att den var privatägd. Han i receptionen tycktes vilja vara läkare, och kände ALLA och plötsligt försvann han ut på gatan, vilket lämnade receptionen tom, vilket i sin tur ledde till att när någon ringde på porten, så öppnades den bara inte. Läkarna och sjuksköterskorna tycktes inte jobba, bara gå från rum till rum med sina kaffekoppar i handen. En annan av dem försvann ut och återvände med en ask sockerbitar. Jaha ja.. Det enda som saknades var en låda munkar med kaffet, och en lama i väntrummet.

Och tack vare allt kul är jag fortfarande kvar i Stockholm. Tålamod.

Födelsedag och snuviga dagar…

Efter en liten paus återvänder jag nu till tangentbordet. Sedan förra gången har jag hunnit åka till Stockholm, bli förkyld, fylla år, fira födelsedagen i ett halvfebrigt och hostigt töcken, men återvänder tillbaka till Göteborg nu på måndag. Födelsedagen var precis lagom jobbig och innehöll en fin väckning på morgonen, favoritmiddag och en marängtårta. Trevligt. Fick dessutom en massa fantastiska böcker(och lite annat…):

– en bok om fotografen och surrealisten Man Ray

Rock och uppror. Amerikansk, brittisk och svensk rockkultur 1955-1969, av Björn Hergby

Andres Lokko, 1999-2009. (Har gått och suktat över boken sen den släpptes, alltid bläddrat när jag sprungit på den i en bokhandel. Och nu är den min! Gillar hur och vad han skriver om. Även fast det får mig att sakna London.)

– En bok om expressionistisk konst

Fotografera i svart-vitt, av Rune Jonsson. (Tydligen publiceras det inte längre böcker om analoga systemkamror längre, denna fann istället min far på en närbelägen fotoboksaffär. Om någon vet någon annan, välkomnar jag rekommendationer!)

Ser fram emot att under morgondagen (dagen?) besöka Kista, för Antik – och samlarmässa. Misstänker en massas förälskningar i 50-tals bord i teak, mörkröda/gröna/turkosa plychsoffor & fåtöljer, stringhyllor, gamla smycken i silver, hela teserviser etc etc etc… Farligt egentligen. Aja. Kanske kan få med mig något hem. Lyckades dessutom helt gratis fått tag på en hög svenska Elle. Inte det minsta förtjust i tidningen, men måste säga att modereportage/reklam gör sig väldigt bra i kollage. Förutom det har det inte pågått särskilt mycket kreativt. Fotade för 1000 år sedan ut rullen, men har inte lämnat in den. Idioti. Har inte heller skrivit på romanen på någon vecka vilket irriterar. Fick möjligtvis en novellidé från senaste avsnittet av programmet Veckans brott på SVT. Om Catrine Dacosta. Vi får se om idé utvecklas sig till en text.

Åh. Mycket, mycket dumt. Missade Earth Hour. Hur i hela världen? Höll också på att missa omställningen av klockan. Skulle nog till och med ha gjort det, om jag var i Göteborg, och därmed missat saker… men Earth Hour. Hade sett fram emot det ju! Gillar allt sånt. Alla försök är viktiga. Och faktumet att det uppmärksammas så känns ju så jäkla positivt! Men, men. Istället sitter man och myser framför TV och en brittisk deckare. Tur att jag bryr mig en del om sånt annars. Det är väl kanske mest till för att just uppmärksamma, för dem som väljer att ignorera vad människan har gjort mot naturen. För att på så vis kunna förändra något. Och nu när ekonomin i världen (Europa?) börjar gå uppåt, kanske miljön kan bli huvudfråga nummer 1 igen. Och djuren. Miljön är viktig, men djuren får inte glömmas bort för det.

Höll nästa på att glömma. En massa kärlek till Elizabeth Taylor som dog den 23:e. Är ett stort fan till många av de filmet hon har spelat i, och dessutom har hon haft den lyckan att vara gift med Richard Burton, inte bara en gång, utan två (och ja, jag vet att han var alkoholist, och säkert inte trevligt jämt, men just nu tänker jag skita i det feministiska och istället fokusera på konsten…) Följande titlar är mina favoritfilmer med Taylor:

A Place in the Sun, med Montommery Clift, från ´51.

Cat on Hot Tin Roof, med Paul Newman, från ´58. Baserad T. Williams pjäsen med samma namn.

<a href=”

”>

Suddenly, Last Summer, med Kathrine Hepburn & Montgommery Clift. Från ´59 . Också baserad på Williams.

Who´s Afraid of Virgina Woolf, med Richard Burton. Från ´66. (Säker sett den 10 gånger.)´

<a href=”

”>

Reflections in a Golden Eye, med Marlon Brando. Från ´66. Regisserad av John Huston.

Åh, vilken stadsminister vi har! (ironi)

Läste följande citat, av vår allas käre stadsminister Fredrik Reinfeldt om den fruktansvärda krisen som just nu breder ut sig över Japan: ”Väldigt många har drabbats och våra tankar går till dem.” Wow, den mannen vet verkligen hur man får saker gjorda. Han borde slå ihop sig med FN, som visar sig lika aktions kraftiga gällande krisen i Nordafrika. Känner man sig inte trygg?

Ska länka till intervjun när jag hittar den.

Om SvD:s i princip enda pop journalist…


Ibland tycks jag bli väldigt långsint. Som när det gäller SvD:s popjournalist Kristin Lundell. Hon var bisittare, eller satt i studion, eller något dylikt, under 2005 års konsertkoloss Live8. Minns 5 års senare tydligt hur hon säger att hon inte direkt gillar rock, som genre.

Det blev sedan tydligt, då band efter band, trillade in från UK efter Libertines-vågen, och skulle bli recenserade, släppa skivor, och spela på, antagligen, Debaser. Och alla de band som lutade mer åt rock hållet i indierock-klustret brukade få mellan 1 till 3 plus, av 6 möjliga. Ibland gick det bättre, när det lär mer klassiskt, Smiths inspirerat indiepop över det hela, med hela ”jangly” gitarrfenomenet.

I alla fall. Vad jag ville komma till. Utan min vetskap spelade Glasvegas på Kägelbanan (så ha! inte Debaser…) och visste redan när jag såg rubriken, att det var hon som skulle få vara där på plats och sedan rapportera tillbaka till socialrealistiska indie-hjärtan. SvD har en ganska lätt uppdelning. Om en konsert, rent faktiskt sker i Sverige brukar hon recensera. Eller få intervjua gruppen. Men om det är mer allmän, eller handlar om skivsläpp så kommer orden istället från Herr Andres Lokkos penna, direkt från norra Londons fin, fina förorter. Men ett stycke från Glasvegas recensionen fastnade, nämligen följande, om sångaren James Allens sång pose, så långt ifrån (tack och lov) Liam Gallaghers kaxiga stance: ”James Allan tar spjärn mot mikrofonstativet, nästan som om han brottas med det. Han har den typiskt dåliga pophållningen – den oergonomiskt böjda indieryggen.” Jag ser framför mig, hur sådana där människor, som jobbar inom arbetsplats och skolor, för att se till att saker om skrivbord och sådant är bra för ens rygg… åker runt och inspekterar inspelningsstudios och backstage areas, och hur sångaren/gitarristen/bassisten/trummisen står när han spelar för att se om det inom ett framtids scenario han leda till ryggproblem, och dylikt.

Så, det var en liten tanken som blev väldigt lång…

Och, åh, Glasvegas andra platta kommer att släppas 1 april,och kommer att heta Euphoric Heartbreak. Det är ett ganska så fint namn. (Då lär det dessutom vara vår…)

Mode hat och förvirring

Jag tänker nu göra något som både känns märkligt för mig själv, och lite oväntat. Blogga om mode. Mest av frustration. Gick via någon länk över till tidningen Rodeo, och deras moderedaktör Agnes B:s blogg. Bör först klargöra en sak. Är inte speciellt förtjust i tidningen. Den känns bara tråkig. Och hennes blogg? Tanken på att hon är redaktör för av avdelning av den, vad jag antar, är en blomstrande tidning, gör mig ledsen. För hon skriver både så jäkla trist och till och med dåligt. Med så är jag ju ett petigt fan av vältalighet. Eller handlar det bara det jag läst, om brist på tid från hennes sida?


Hur som helst, vidare till en sak som totalt gått förbi mig, och skedde, om man ska tro rapporterna 1 mars. John Galliano. Har jag bara läst fel tidningar? Tycker SvD skulle kunnat nämnt det. För den som är lika oförstående som jag – en snabb sammanfattning. Han arresterades i Paris. Misstänkt för kräkt ur sig rasistiska kommentarer, kopplade till judarna, förintelsen och Hitler. Kommer inte exakt ihåg ordningen av det som sedan följde, men – han sparkades som chefdesigner för Dior dam couture, The Sun publicerade en video av händelsen och Natalie Portman, Diors ansikte för perfume just nu, berättar direkt om hennes äckel och chock gällande han kommentar, och att hon inte vill förknippas med honom på något sätt. Det kom fram uppgifter om svårt missbruk (han ska tydligen varit rejält full när kommentaren gjordes)och en framtida rehab-trip. Men det hela känns bara så, så sorgligt. Och overkligt. Och sorgligt igen. Med det som jag tänker säga nu, är inte ett försvar av det han har sagt, eller åsikter förknippat med sådana kommentarer (jag är FEG). Problemet är att det är just var Dior och miss Portman också är. Så jäkla fega. Som gömmer sig bakom ursäkter för att få behålla sina karriärer, och kan genom det hålla gott avstånd till Galliano. Kan inte förknippas med det han sagt. Räddar sitt eget skinn. Vilket blir extra sorgligt efter lite mer research. Han ska själv ha judiska rötter, umgåtts i de judiska kvarter i Paris (och älskat det) och haft personer nära sig med judisk härkomst. Lägg till då missbruket och vad finns kvar? Det verkar då inte alls handla om hat mot judarna som folkgrupp och religion. Det blir ju helt befängt. Men modebranchen är den mest absurda av ”kultur”yttringar. Där representerar man inte bara sig själv, sin bok/utställning/skiva etc… Utan ett helt modehus. Vilket innebär en lång historia bakom sig som journalister alltid kommer referera till. Jämföra mer. Och där tycks en god recension betyda ingenting. Det enda som finns är kritiken. Den som hela tiden omsvärmar designerna. Och om det som designats inte fått tillräckligt god respons, eller gör något fel, så blir de raderade från modevärldens jordyta, och sedan utbytta mot någon annan. Galliano fick sparken. Och kan då inte bara bygga upp sig själv igen med att släppa en ”ny skiva på eget bolag”/”själv ge ut en bok.” Han blir en pariah. Och är alla så totalt blåsta att de inte ens är medvetna om att de främsta orsakerna bakom missbruk, eller det som kan växa fram genom missbruk är självhat? För vad man varit och vad man nu är. Och nu tar alla bara avstånd från honom. Så, så fegt. Hur ska han kunna komma på fötter utan en krets omkring sig som stöttar, istället för en krets som tar på sig kevlarvästar för att få behålla sin egen status.

Och jag har inte ens nämnt det märkliga med hela videon (som jag tyvärr tittade på), och hur äckligt det är av The Sun att, som vanligt, lägger ut den och dessutom med varningen ”contains strong views some may find offensive”. Skulle hellre dö än att länka till den. Eller till tidningen över huvudtaget. Det finns inget längre inom journalistiken. Möjligtvis The Daily Mail… Men, problemet här är att de vill smutskasta honom med att släppa videon (antagligen mycket pengar inblandade) och det hyckleri som då blir så tydligt med varningen.

Den enda som kommer ut ur hela debaklet med någon slags värdighet är en nära vän till Galliano, Patricia Field, och jag tänker avsluta inlägget med hennes syn på det som hänt (länk i titeln på intervjun därifrån citatet nedan är taget:

They don’t even see the farce in it. Fashion people who know him have not come forward. They know his theater… People in fashion all they do is go and see John Galliano theater every season. That’s what he gives them. To me, this was the same except it wasn’t in a theater or in a movie. John lives in theater. It’s theater. It’s farce. But people in fashion don’t recognize the farce in it. All of a sudden they don’t know him. But it’s OK when it’s Mel Brooks’ The Producers’ singing Springtime for Hitler.

Ett ps: Hans egna ursäkt.

I must take responsibility for the circumstances in which I found myself and for allowing myself to be seen to be behaving in the worst possible light.

I only have myself to blame and I know that I must face up to my own failures and that I must work hard to gain people’s understanding and compassion. To start this process I am seeking help and all I can hope for in time is to address the personal failure which led to these circumstances and try and earn people’s forgiveness.

I have fought my entire life against prejudice, intolerance and discrimination, having been subjected to it myself. In all my work my inspiration has been to unite people of every race, creed, religion and sexuality by celebrating their cultural and ethnic diversity through fashion. That remains my guiding light.

Anti-semitism and racism have no part in our society. I unreservedly apologise for my behaviour in causing any offence.

—–
translation
so, thought i do a bit smaller recap in english. Dunno if the galliano news has hit harder, in the english speaking countries – but, i guess so, since it was in fact the tabloid that i L.O.V.E. to hate, the sun, the published the video of the dior designer tragically yelling out these obscene, and still (probably the most) not politically correct things you could say, about the jews, the holocaust and that he apparently in his drunken self, loved hitler. And when doing a bit of reading up of one of the most beloved designers of the 20th century, the whole this just seemed all the more weired and so, so sad. For all possible perspectives. Because as soon as charges was starting to get mentioned in paris, he was fired as chief designer of the women´s couture collection of dior, a post his has had for 1997. And natalie portman, someone who i quite admired, and thought had some moral standards, showed the world what a coward she was, when saying in a statement, that she didn’t wanted anything to do with galliano, a bit absurd – adding that she’s the face for dior perfume. And because i’m such a coward to, i’ll add that the this he said was inexcusable. or would be, if you decided NOT to be a coward, not to just guard your own carrier, and by that sending the man out into the cold, cold world. Without barley no one. And from what i’ve read, he has himself jewish hererdity, friends with the same background, and has been a well beloved figure in the jewish quarters in paris. and – he suffers, from what i read, of serious addiction problems. Adding all these things up – does it sound like the typical nazi supporting, holocaust denying, jew hating stereotype, that we all can see so clearly in front of us. My answer is a clear no. In the swedish version you can read, both a friend of his, who decided not to stab him in the back, when having in front of him some serious and difficult time, and own, and from my view, very sincere apology. That was all. The whole this is just sad. Sad. Sad. Sad. And i’m so glad, i wouldn’t like to work in fashion, because it seems like the kind of carrier where you either get killed, or barley manages to hold your head above the water. For his sake, i sincerely hope he can make it, and decided to make the same decision as alexaner mcqueen did, almost a year ago.