Viskningar och rop om dina sista minuter i livet

Varför måste jag alltid drabbas av den mest fruktansvärda undergångskänsla innan jag ska resa, när jag trots allt ska till mina drömmars stad (lånar frasen trots att jag aldrig ens läst en rad av dess skapare.)

Paris.

Europas kulturcenrum. Sedan den modern historiens början.

Jean Cocteaus stad. Gustave Moreaus stad. Jean Genets stad. Picassos stad. Jean-Luc Godards stad. François Truffauts stad. Albert Camus stad. Jean-Paul Sartres stad. Platsen där både Jim Morrisson och Oscar Wilde spenderade sin sista tid. Den franska nya vågens födelseplats existensialismens födelseplats. Impressionismens födelseplats (inte klar favorit, men utan impressionismen – inte heller expressionismen, dadaismen, surrelismen, abstrakt konst, eller de resterande ismerns som tillsammans bildar modernismen.)

Hur som helst, det är inte så att jag har inte fjärilar i magen, mer åt vildvittror som tjuter om jordens undergång, trots att det var flera veckor sedan planeten skulle gå mot sitt slut.

Ingen som har en huskur mot denna åkomma?

—–
translation
I´m not a very good travelling companion. I get anxious and paranoid. And around 24 h before take of I´m filled with this sensation of inpending doom. Is far from butterflies.

This time is no difference. Despite the fact that I´m going to the city of my dreams. The cultural capital of Europe. The city all my heroes lived in and loved. I´ve got high expectations….

Annonser

Jag tänker lära mig en läxa, och i fortsättningen ignorera deras existens

Passutlämningen vid Kroneberg på Kungsholmen under gårdagen. Två timmars väntande. Men om 5 arbetsdagar har jag äntligen ett legg och slipper gå runt med passet på mig. Problemet var bara att jag inte förberett mig på väntan. Min nya ”sommarhandväska” är fin, och lagom stor – trodde jag. Tills jag upptäckte att varken dagbok eller en normal stor bok går ned. Alltså hade jag inget med mig att läsa. Så plockade upp en Metro och en City. Gillar inte riktigt de tidningarna. Visst, kan nog vara bra om man generellt inte har så bra koll på vad som händer i världen, då dem endast innehåller generell bakgrundsfakta och ingen djupgående analys. I en av tidningarna var det en artikel om ”mångsysslarna”, att det gäller att ha så många yrkestitlar som möjligt. Men jag kan inte förstå det. Allra helt om man å ena sidan när flera kreativa sidor, exempelvis författande och skådespeleri, men till det också är inblandad i flera företag. För personligen skulle jag vilja bli så bra som möjligt på EN sak, vilket för mig är skrivandet. Och om du dessutom har fyra jobb till, hur har man då tid för utveckling när man har fem eld i järnet samtidigt? Hur kan man inte vara förvirrad och stressad jämt? Inte känna att man inte hinner lägga ner så mycket tid man vill på en sak? Visst, man kanske anses mer häftig om man har alla de där jobben, att det finns status i att ha en så full almanacka som möjligt är ju inget nytt. Men borde det inte bli tråkigt efter ett tag? Är det fel att bara vilja satsa på en grej…?

Sen, det var också en artikel om en tjej som ska ha varit 15-år, full och där polisen hade gått in. Hon ska ha stretat emot, till den grad att ena polisen tryckt upp henne mot bilens motorhuv och brutit hennes arm. Den intelligenta polisen ska sedan ha velat köra henne till BUP (Barn och ungdomspsykiatri.) Flera saker verkade ganska konstiga i artikeln. Och en mening stack ut, ”hon erkände intag av både vodka och öl” (inte exakt citerat.) Men samma nyhet var med även på Rapport/ABC, där flickan i stället var 19 år. Vilket påverkar historien ganska mycket. Att vilja köra flickan till BUP blir ännu mer absurt, då BUP vänder sig till barn och unga upp tills 18 år. Dessutom kan ju knappast kalla det ett erkännande, när en 19-åring berättar att hon druckit alkohol. Den meningen skulle vara mycket mer logisk om det handlade om droger av något slag.

Metro skrev i gårdagens tidning om Ratko Mladics gripande. Men i City saknas den händelsen helt och hållet. Och faktumet att denna man just greps (istället för att skjutas ihjäl), och därmed kan ställas inför rätta vid Haag-tribunalen ger händelsen större politiskt – och rättsligt vikt, än när Usama Bin Ladin fanns och ögonblickligen ”likviderades”. Där med kan Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien avsluta sitt jobb, och de forna Jugoslavien-staterna påbörja processen med att lägga händelserna bakom sig.

När Nürnberg-rättegångarna ägde rum, ställdes Andra världskrigets ”bovar” inför rätta, och dömdes för kringförbrytelser. Så här skriver wikipedia (ursäka) ”USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike hade redan 30 oktober 1943 träffat avtal om att personer som begått grövre krigsförbrytelser skulle bestraffas så snart kriget var slut.” De som ställdes inför rätta var Axelmakterna, och främst Tyskland. Detta trots att Tyskland var långt ifrån var det enda landet som utförde skändligheter under kriget, exempelvis var det USA och Storbritaniens bombreider som tog flest liv (återigen från wikipedia: ”De mest extrema exemplen på detta orsakades under Operation Gomorrah under attacken på Hamburg ,40 000 döda, attacken på Kassel, 10 000 döda, attacken på Darmstadt, 12 500 döda, attacken på Pforzheim, 21 200 döda, attacken på Swinemünde, 23 000 döda och attacken på Dresden, 50 000 döda. Amerikanska bombningar i Japan orsakade liknande katastrofer, som attacken på Tokyo, 120 000 döda, attacken på Kobe, 8 800 döda och atombomberna över Hiroshima och Nagasaki dödade åtminstone 70 000 i vardera staden. [wikipedia källa för siffrorna är bland annat RAF.]) För att inte tala om Sovjetunionen, Gulag påminner skrämmande om Nazi-Tysklands koncentrationsläger och i efterhand berättar många som bott i de områden som först Sovjet invaderade, för att sedan tas över av Tyskland, att de föredrog tiden under Tysklands erövring. Något som kan låta absurt, men om man tänker efter kan det te sig mer logiskt – Tyskland var ju trots allt ute efter lebensraum, att utöka det Tyskariket. Medan Sovjets utbredning genomfördes på ett häpnadsväckande barbariskt sätt.

Man kan alltså tala för att även USA och Storbritannien borde ha ställts inför rätta, liksom det mer självklara exemplet i Sovjetunionen. Just nu pågår även, i långsam takt, rättegångarna om brotten mot mänskligheten som Pol Pot-regimen, och de Röda Khmererna utfört, prövas i en internationell domstol. Det är alltså (vad ja kan komma på) den tredje gången i moden historia där folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten kan ställas inför rätta så som sig alla bör.

Hur som helst, nu tänker jag ignorera Citys och Metros existens, till och med nästa gång då jag är i desperat behov av något som kan få tiden att gå.

My heroes are pasted on the wall…





När jag läste engelska-C i gymnasiet skulle vi läsa en roman på engelska, och sen skriva lite om den. Kände för tillfället inte för att välja en anglosaxisk författare utan valde en favorit fransos: Jean Genet, och hans mest kända verk Notre Dame des Fleurs från 1943. En del av uppgiften var att välja ut ett tio-tal citat från vald roman, och sedan skriva om dem. Citaten har jag fortfarande oftast med mig, nedskrivna på ett papper som får flytta med från dagbok, och här är de 11 som jag valde (inklusive sidhänvisning!)

1. “Nevertheless, I managed to get about twenty photographs, and I posted them with bits of chewed bread…” “some are pinned up with bits of brass wire which the foreman brings med and on which I have string coloured glass breads. Using the same beads which the prisoners next doors make funeral wreaths, I have made star-shaped framed for the most purely criminal.” p. 5-6

2. “So, with the help of my unknown lovers, I am going to write a story. My heroes are they pasted on the wall, they and I who am here, locked up. As you read on, the characters, and Divine to, and Culafroy, will fall from the wall upon my pages like dead leaves to mauvre my tell.” p. 7

3. “Divine died yesterday in a so red pool of blood she had vomited that, as she expired, she had the supreme illusion that this blood was the visible equivalent of the black hole which a smashed violin, seen in a judge’s office through a hodge-podge of pieces of evidence, revealed with dramatic insistence, as does a Jesus the glides chancre where gleams His flamed Sacred Heart. So much for the divine aspect of her death.” p.7-8

4. “From his sick-bed, he looked at the room where an angel (Again this word troubles me, attracts me and sickens me. If they have wings, do they have teeth? Do they fly with such heavy wings, feathered wings, ´those mysterious wing´? And scented with the wonder: their angel’s name, winch they change if they fall?)…” p. 11

5. “´He is going to die. I know it´ was the expression torn all alive – and helping her fly – from a book, and bleeding, like a wing from a sparrow (or from an angel, if it can bleed crimson), and murmured with horror by that heroine of that pulp novel in small print on cheep paper – which is as spongy, so they say, as the consciences of those nasty gentlemen who debauch children. ´So, I am dancing the dire.´” p.13

6. “Ernestine wept with rage at being unable to kill her son, for Culafroy was not what one could kill, or rather we can see that what one killed, or rather we can see that what one killed made possible in another birth…” p.74

7. “Then, in the garret, Our Lady became sad and joyous. One might think he was singing a song of death to the air of the minuet. Divine listened.” p.111

8. “I accept living there, as I would accept , were I dead, living in a cemetery provided that I lived there as if I were really dead.” p.114

9.“I am no longer alone, but I am thereby more alone than ever. I mean that with the solitude of prison gave me freedom to be with the hundred Jean Genets glimpsed in a hundred passers by…” p.169

10. “I continue my reading of cheap novels. It satisfies my love of hoodlums dressed as gentlemen. Also my taste for imposture, my taste for shame, which could very well make me write on my visiting cards: ´Jean Genet, bogus Count de Tillancourt.´” p.170
adoration.

11. “Paris did not sleep. She hoped that, the following day, Our Lady would be sentenced to death, she desired it.” p.178 — “Forty days later, on a spring evening, the machine was set up in the prison yard. At dawn, it was ready to cut. Our Lady of the Flowers had his head cut of by a real knife.” p.197

—–
translation
For an school assignment, each pupil were to read a book in english, and then pick out some quotes and write a bit about them. For some reason I couldn´t really be botherd to read an Anglo-Saxan author, so instead I choose Jean Genets Our Lady of the Flowers. I´m still slightly obsessed with the quotes of my choice.

Been dazed and confused for so long, it’s not true

Det bästa från senaste numret av Dazed and Confused

#Recension av filmen William S. Burroughs: A Man Within. Sonic Youth and friends celebrate the heroin hipster´s life. En dokumentär av filmdebutören Youy Leyser om den allmän kontroversielle författaren, regissörens egna ord: ”I got alot of the footage from people´s basements. Thurston Moore was digging around his junk drawer and at the bottom was some Super 8 footage of Burroughs!”
”Leyser has gathered an iconic line-up of admiring descendants, including Laurie Anderson, Genisis P-Orridge, David Cronenberg [Som för i övrigt modigt försökte sig på att filmatisera författarens roman Naked Lunch…], Iggy Pop and Thurston Moore…”
(Artikeln skriven av Melissa Osborne)

#En intervju med Culkin-brorsan Rory, som verkar förvånansvärt down to earth. Alla bilderna i det uppslaget är fotade av självaste Hedi Slimane (det värmer ens hjärta en gnutta.)

#Artikeln May ´68 to May ´11: ”The Paris Student uprising in May 1968 have become a yardstick by which all youth demonstrations are judged. Curator Johan Kugelberg talks with Huw Nesbitt about the movement´s legacy and iconic artwork.
Beauty is in the Streets: A Visual Record of the May 68 Uprising presents, for the first time, many of the posters created by Parisian group Atelier Populaire (”Popular Workshop”), an anonumous political art movement organized by the Ecole des Beaux Arts, alongside photos, manifestos and pamphlets of the time. It tells the story of how millions of French students, workers and citizens took to the streets in 1968 in opposition of Charles de Gaulle´s right-wing goverment, forcing him to call an election that he ultimately lost.
As a yardstick to which all subsequent demonstrations are measured… none more so than in the portrayals of recent student protests in London, Paris, Rome and elewhere.” En nyutgiven bok baserad på en utställning på Londons Hayward Gallery, i maj 2008.

#Ett åtta sidors uppslag om Gregg Araki, och senaste filmen Kaboom:
”Teenagers visiting the multiplexes of America in 1991 found Kevin Kostner´s [Costner?] face face plastered on every bilbord. Hollywood fare wasn´t exactly capturing the spirit of the times: the first Gulf war monopolised the news [Baudrillard´s The Guld Was Did Not Take Place….], LA was exploding in riots, and the spectre of HIV/Aids loomed overhead like a radioactive cloud. Act-up protestors threw cremated ashes onto Bush Senior´s White House lawn that years, and the macabre open-coffin funerals processed through the streets. But deep in the underground film scene, a trailblazing batch of young filmmakers christened the ”New Queer Cinema” were confronting subjects the mainstream avoided, and were becoming hard to ignone. Gus van Saint´s tail of gay street hustlers My Own Private Idaho hit the screens, as well as Derek Jarman´s Edwards II and Todd Hayne´s Poison, inspired by rebel outsider Jean Genet. Our film however arrived cloaked in rumours that is´s controversial content was igniting fist fights in Los Angeles bars. The Living End was shoot with the guerilla charm, little obvious acting ability and the kind of energetic freshness that has marked Jean-Luc Godard´s Breathless decades before. It belonged to cult provocateur Gregg Araki, and kick started a career that would crown him the patron saint of misfits, fuck-ups, and sexually confused teenages everywhere.
… a Bonnie and Clyde for the Act-Up generations.
Fans has described Kaboom as a Twin Peaks for the Facebook generations.
[Kaboom is] intentionally shot to feel like you´re flicking through the pages of a fashion magazine, it´s a hyper-stylized pop explosion of beautiful Californian eye-candy expermenting across all levels of the Kinsley scale.
Most controversial was Doom Generation. Its nightmareish vision of LA conjurs up a ”fluorescent shithole” of 7/11s, fast-food and blood red motel rooms. Nihlistic teenagers commit aimless murder, billboars shout ”Pray for Your Lost Soul”, and the garish violence culminates in one teenager getting his genetals sliced of with a shears by neo-Nazis singing ”The Star-Spangled Banner”.
[Utdrag ur recension:] ”An artsy atrocity for thugs and sub-literates that make Natural Born Killers look like The Sound of Music.”
(Artikeln skriven av Hannah Lack)

Exempel på konst från majrevoltens Atelier Populaire:


(Kopplingar till Sex Pistols God Save the Queen?)

—–
translation
Some bits and pices from my favorite magazine Dazed and Confused.
#A review of the film ”William S. Burroughs: A Man Within. Sonic Youth and friends cecension av lebrate the heroin hipster´s life”

#An interview with the Culkin-brother Rory, photographs taken my the divine Hedi Slimane.

#The article ”May ´68 to May ´11” (The pictures tie in with this article, and is artwork from May ´68 riots in Paris.)

#An eight page spread, about Gregg Araki and his new film Kaboom.

Blinka och du missar hur jorden hinner snurra ett varv

Ibland undrar jag… hur är det egentligen meningen att man ska hinna/kunna ha koll på allting samtidigt. Har lyssnat sönder The Heartbreaks två singlar, för att upptäcka att deras tredje har hunnits släppas! Låten heter Jelous, Don’t You Know och går fint-fint att beställa i vinyl-format, och videon finns uppe på youtube. Sångaren ser lagom mycket ut som Ian Curtis och en ung man dansar jitterbug med det obliatoriska talkpulvret. Och är såklart filmat i svartvitt. Alltså lagom mycket 60-tal möter The Smiths.

<a href=”

”>

Och får inte glömma – Gustav Fridolin, heja, heja, heja! Är tippad att sluta som Miljöpartiets nya manliga språkrör. Tror att alla svenska partier (för att inte tala om hela Europa) skulle må bra av deras föryngringsanda, och deras regler. Det behövs lite visionärer i partipolitiken år 2011, och betvivlar att man kan förbli visionär efter man fyllt 30… Minnena från gymnasietiden är ganska fina när man hade en lärare i journalistik/samhällskunskap som var vän med Herr Fridon. När klassen visades runt i riksdagen, och sen fick en mini-föreläsning av samme man, så kan jag säga att varenda tjej aldrig lyssnat lika uppmärksamt tidigare. Vilket är gaska förvånande om man tillägger att skolan var ganska så uber-moderat, och klassen lika så.

Kan lova att ett inlägg om hur mycket jag ser fram emot nästa-nästa tisdag snart lär nedtecknas. Så länge kan jag föreslå att besöka svt play och kolla igenom de avsnitt av Sista chansen, som fortfarande finns uppe. Det är en såndär fin serie som spär på fördomarna om att BBC bars gör bra serier. Baserad på en serie från 20 år sedan då en biolog och en viss Douglas Adams rese runt för att se och informera om ett antal utrotningshotade djurarter. Nu är det samma inspirerande biolog, och istället självaste Stephen Fry som ersatt Douglas. De besöker samma djur i största möjliga mån. Helt perfekt kombination av naturprogram (djur!) och Frys intellekt och vitsighet. Känner mig villig att resa land och rike runt för att hitta orginalprogrammet. Sista avsnittet visas på SVT2 på söndag kl 19, och har inte den blekaste vad det kommer att inkludera för djurart, ställ era klockor!

Ett litet sent och extra ps,

Liar, My Dear

<a href=”

”>

I Didn’t Think it Hurt to Think of You

<a href=”

”>

The Heartbreaks – no 736

(Paul Lester, guardian.co.uk, Monday 1 March 2010)

Hometown: Manchester.

The lineup: Matt Whitehouse (vocals), Joseph Kondras (drums), Ryan Wallace (guitar), Deaks (bass).

The background: The Heartbreaks won the Manchester Evening News award for best new band of 2009, but they could just as easily have won it for 1984 or 1986. They are a jangly indie guitar band from Manchester whose songs have titles such as Liar, My Dear, Save Our Souls and Jealous, Don’t You Know (those noun- and adjective-isolating commas are clearly as important to them as the Oxford variety are to Vampire Weekend). They evidently want to telegraph to the general public that they are Not Thickos, that they are sensitive young men who have read books and stuff, and don’t believe for one moment that erudite is a brand of glue.

They actually come from Morecambe – they relocated to Manchester in 2009 – and claim to be ”obsessed by the seaside”, its faded glamour and ”tacky, tragic beauty”. ”There’s nothing more inspirational than the British seaside,” says frontman Whitehouse, a fellow apparently unfamiliar with – to name just two things that occur at random – space travel and sex. Still, what a Morrissey-esque pronouncement that is, and what a Smiths-ish band the Heartbreaks are. There’s a dose of Suede’s glam stomp in their music, too, and a degree of 60s Glasvegas-style shimmer and echo that betrays a love of girl-group pop. Theirs is a familiar litany of (mainly British) iconography: Morrissey and Marr, the plays of Alan Bennett, the films of Julie Christie, Motown, the poetic quality of (Rusholme) rough boys, not to mention the romantic allure of the bruised and bleak.

Did we say they were a bit like the Smiths? Their debut single, Liar, My Dear (that title, now that we think about it, is also more than a little reminiscent of Orange Juice circa Simply Thrilled, Honey) opens with a line about the rainfall in Morecambe. The rain? Falling down in a humdrum town? Which, inevitably, drags the protagonists down? Hmmm. The ringing guitar line that kick-starts Save Our Souls couldn’t reek more of Hand in Glove if Joe Dallesandro played it nude with his back to the camera. The lyric (”I get so lonesome I could die”) lacks the campy melodrama of a Moz but it’s obvious which side Whitehouse’s bread is buttered, if you’ll forgive the grim-oop-north realist kitchen-sink imagery. As though to answer the question, ”Can you be derivative and retro and still have an exciting future?”, Whitehouse croons on Jealous, Don’t You Know, ”I’ll never be man enough for you”, which, if memory serves, is a word-for-word lift from Orange Juice’s track Consolation Prize. Trouble is, ripped from the original post-postpunk context, when proclaiming oneself useless and weak was radical, it lacks any charge. The Heartbreaks are as yet unsigned. We won’t tell if you don’t.

The buzz: ”Classic British indie pop.”

The truth: There is a sense of history repeating itself, hearing these jangly guitars against an almost entirely synthesised popscape, but the Heartbreaks lack the homoerotic/glad-to-be-fey subtext and revolutionary first-time zeal of the originals.

Most likely to: Inspire devotion (if you’ve just stepped out of a cave after 30 years).

Least likely to: Move back to Morecambe.

What to buy: Debut single Liar, My Dear is released on 8 March.

File next to: Smiths, Suede, Raymonde, Sweet Jesus.

Links:myspace.com/heartbreaksband

Livets symbolik

Har ett behov just nu att lära mig spela mahjong. Ibland undrar jag var allt kommer ifrån. Och Calvino får mg att smått önska mig en gammal fin tarotkortlek. Inte för att jag tror på något av det där… men de är ju så fina. Och symbolik uppskattas alltid. Hur skulle annars Moreau kunnat måla minsta tavla, Lynch fått ihop en endaste film, TS Eliot författat en liten rad från Waste Land…

—–
translation
Sometimes you just suprise youself. Right now I’m suffering from an unexplanable lust for learning how play the ”bordgame” Mahjong. Oh well, what would life be without suprises…