Blinka och du missar hur jorden hinner snurra ett varv

Ibland undrar jag… hur är det egentligen meningen att man ska hinna/kunna ha koll på allting samtidigt. Har lyssnat sönder The Heartbreaks två singlar, för att upptäcka att deras tredje har hunnits släppas! Låten heter Jelous, Don’t You Know och går fint-fint att beställa i vinyl-format, och videon finns uppe på youtube. Sångaren ser lagom mycket ut som Ian Curtis och en ung man dansar jitterbug med det obliatoriska talkpulvret. Och är såklart filmat i svartvitt. Alltså lagom mycket 60-tal möter The Smiths.

<a href=”

”>

Och får inte glömma – Gustav Fridolin, heja, heja, heja! Är tippad att sluta som Miljöpartiets nya manliga språkrör. Tror att alla svenska partier (för att inte tala om hela Europa) skulle må bra av deras föryngringsanda, och deras regler. Det behövs lite visionärer i partipolitiken år 2011, och betvivlar att man kan förbli visionär efter man fyllt 30… Minnena från gymnasietiden är ganska fina när man hade en lärare i journalistik/samhällskunskap som var vän med Herr Fridon. När klassen visades runt i riksdagen, och sen fick en mini-föreläsning av samme man, så kan jag säga att varenda tjej aldrig lyssnat lika uppmärksamt tidigare. Vilket är gaska förvånande om man tillägger att skolan var ganska så uber-moderat, och klassen lika så.

Kan lova att ett inlägg om hur mycket jag ser fram emot nästa-nästa tisdag snart lär nedtecknas. Så länge kan jag föreslå att besöka svt play och kolla igenom de avsnitt av Sista chansen, som fortfarande finns uppe. Det är en såndär fin serie som spär på fördomarna om att BBC bars gör bra serier. Baserad på en serie från 20 år sedan då en biolog och en viss Douglas Adams rese runt för att se och informera om ett antal utrotningshotade djurarter. Nu är det samma inspirerande biolog, och istället självaste Stephen Fry som ersatt Douglas. De besöker samma djur i största möjliga mån. Helt perfekt kombination av naturprogram (djur!) och Frys intellekt och vitsighet. Känner mig villig att resa land och rike runt för att hitta orginalprogrammet. Sista avsnittet visas på SVT2 på söndag kl 19, och har inte den blekaste vad det kommer att inkludera för djurart, ställ era klockor!

Ett litet sent och extra ps,

Liar, My Dear

<a href=”

”>

I Didn’t Think it Hurt to Think of You

<a href=”

”>

The Heartbreaks – no 736

(Paul Lester, guardian.co.uk, Monday 1 March 2010)

Hometown: Manchester.

The lineup: Matt Whitehouse (vocals), Joseph Kondras (drums), Ryan Wallace (guitar), Deaks (bass).

The background: The Heartbreaks won the Manchester Evening News award for best new band of 2009, but they could just as easily have won it for 1984 or 1986. They are a jangly indie guitar band from Manchester whose songs have titles such as Liar, My Dear, Save Our Souls and Jealous, Don’t You Know (those noun- and adjective-isolating commas are clearly as important to them as the Oxford variety are to Vampire Weekend). They evidently want to telegraph to the general public that they are Not Thickos, that they are sensitive young men who have read books and stuff, and don’t believe for one moment that erudite is a brand of glue.

They actually come from Morecambe – they relocated to Manchester in 2009 – and claim to be ”obsessed by the seaside”, its faded glamour and ”tacky, tragic beauty”. ”There’s nothing more inspirational than the British seaside,” says frontman Whitehouse, a fellow apparently unfamiliar with – to name just two things that occur at random – space travel and sex. Still, what a Morrissey-esque pronouncement that is, and what a Smiths-ish band the Heartbreaks are. There’s a dose of Suede’s glam stomp in their music, too, and a degree of 60s Glasvegas-style shimmer and echo that betrays a love of girl-group pop. Theirs is a familiar litany of (mainly British) iconography: Morrissey and Marr, the plays of Alan Bennett, the films of Julie Christie, Motown, the poetic quality of (Rusholme) rough boys, not to mention the romantic allure of the bruised and bleak.

Did we say they were a bit like the Smiths? Their debut single, Liar, My Dear (that title, now that we think about it, is also more than a little reminiscent of Orange Juice circa Simply Thrilled, Honey) opens with a line about the rainfall in Morecambe. The rain? Falling down in a humdrum town? Which, inevitably, drags the protagonists down? Hmmm. The ringing guitar line that kick-starts Save Our Souls couldn’t reek more of Hand in Glove if Joe Dallesandro played it nude with his back to the camera. The lyric (”I get so lonesome I could die”) lacks the campy melodrama of a Moz but it’s obvious which side Whitehouse’s bread is buttered, if you’ll forgive the grim-oop-north realist kitchen-sink imagery. As though to answer the question, ”Can you be derivative and retro and still have an exciting future?”, Whitehouse croons on Jealous, Don’t You Know, ”I’ll never be man enough for you”, which, if memory serves, is a word-for-word lift from Orange Juice’s track Consolation Prize. Trouble is, ripped from the original post-postpunk context, when proclaiming oneself useless and weak was radical, it lacks any charge. The Heartbreaks are as yet unsigned. We won’t tell if you don’t.

The buzz: ”Classic British indie pop.”

The truth: There is a sense of history repeating itself, hearing these jangly guitars against an almost entirely synthesised popscape, but the Heartbreaks lack the homoerotic/glad-to-be-fey subtext and revolutionary first-time zeal of the originals.

Most likely to: Inspire devotion (if you’ve just stepped out of a cave after 30 years).

Least likely to: Move back to Morecambe.

What to buy: Debut single Liar, My Dear is released on 8 March.

File next to: Smiths, Suede, Raymonde, Sweet Jesus.

Links:myspace.com/heartbreaksband

Annonser

En tanke på “Blinka och du missar hur jorden hinner snurra ett varv”

  1. åååååh, ”Sista Chansen” är så fruktansvärt bra och mysigt så det finns inte! Fast samtidigt så får jag lite smått panik över vad som händer med världen med alla arter somkommer och går tack vare människan.
    Men iiih, det är som sagt jättemysigt! Och när de tältar och Fry säger ”Eeeh, jag har inte tältat sedan jag var 12”, heheh. Och man vill ju ha de flesta djur som de stöter på i programmt. Undantag en egen noshörning då, eller en blåval… Tänker främst på storleken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s