Krigskorrespondenten Martha Gellhorn


Okej, får se hur mycket jag orkar skriva innan jag väljer sängen framför datorn. Jag väljer också att till en början ignorera det jag skrev igår, och istället skriva om något annat. Ett nytt SVT program, dokumentären Enastående kvinnor. Det första programmet visades under kvällen, på SVT2, kl 20.00. Borde finnas upp på SVT play vid det här laget, jag antar att ingen kollar på tv repriser längre… Hur som hest, programmet handlade om krigskorrespondenten Martha Gellhorn. Hon föddes i USA 1908 (och dog 1998) och arbetade som journalist under nästa alla av 1900-talets stora krig. Hon instruerades till arbetet under 30-talets inbördeskrig i Spanien, av ingen mindre en Ernest Hemingway (och jag är snäll när jag säger det, han är långt ifrån en favoritförfattare), en man som hon sedan gifte sig med.
Om man bara valde att se på denna kvinna från en vinkel, skulle man kunna påstå att hon förtjänade en plats son förebild. En stor journalist. Utdragen från hennes texter i dokumentären var briljant skrivna. Fantastiskt formulerade. Vackra meningar om de smutsigaste handlingar som mänskligheten begått. Men som person? Som yngre tycktes hon naiv och självisk. Åkte från USA till Spanien, efter att ha hört Hemingway berätta om kring i allmänhet, och kriget i Spanien i synnerhet, för att det verkade spännande. Inledde förhållanden med förmögna, framgångsrika och gifta män. Som då slutade illa. Adopterade ett barn, för att halv överge det eftersom hon behövde resandet och skrivandet för att överleva. Hennes död beskrivs som självvald, och ordet självmord nämns inte. De säger att hon var modig som tog det beslutet. Att många andra inte vågar. Hon valde att dö för att hon ansåg sig för gammal för att resa och hennes syn var för dålig för att skriva och läsa. Och hon var inte längre vacker. De beskriver att hennes utseende var mycket viktigt för hennes, och att hon använt sig av det i sina yngre år. Man kan föreställa sig att det gällde både det privata och i arbetet.

Och då kommer man till frågan som allting tycks sluta vid – går det att bortse från människan och bara se ”konstnären”? Men den frågan kan vi försöka reda ut någon annan dag.

Gellhorns mamma var suffraget, och dottern ärvde de feministiska idéerna, dessutom var modern vän till Eleanor Roosevelt, vilket utvecklades till en fördel. Hon reste som ung till Paris, för att uppleva den spännande staden, men återvända när depressionen lämnade USA i ett töcken, för att skriva om förlorarna. I dokumentären berättar de att det var under denna period som paret Roosevelt fick upp ögonen för henne, och till och med lät henne skriva den första romanen i Vita Huset. För där kunde hon ju få lugn och ro. Efter bevakningen av USA och Spanien, fortsatte hon med krigsutvecklingen i Europa, och hur Hitler tog makten i Tyskland, för att fortsätta med hur landet invaderade Tjeckoslovakien. Sedan bland annat när Ryssland invaderade Finland, Dagen-D (problemet att nå krigs fronten och Normandie-stranden beskrivs), Dachaus koncentrationslägen och Vietnam-kriget. Minnet av Dachau ska ha påverkat henne ytterst hårt, och jag antar att man bara kan föreställa sig hur det var att se lägrets spöken, halvt levande och halvt döda, med egna ögon. Bara bilder från koncentrationslägret, Hitler eller andra hemskheter ger mig gåshud på det där spöklika sättet, och tårar samlas under mina ögon. (Hur sjutton ska man kunna bli en vettig journalist då?)

Se dokumentären. Offra en timme.

Och för att se till att jag skriver om Zurn och Bellmer imorgon, lämnar jag er med dessa bilder.
Unica Zurn teckning som framkommit ut arbete med den surreatistiska metoden automatiskt ritande.

Ett ”konstverk” av hennes make Hans Bellmer (jag valde att inte visa en foto som han tagit av henne, jag är därmed feg och tar avståd från den typen av konst han sysslade med.)

Ett smakprov i väntan på sömnens intåg

Just nu arbetar jag på att somna. Varje natt är ett krig mot min egen hjärna. Saknar Göteborg och midnattsfika på Tintin. Och tror jag lärde mig nått om mig själv, när jag och min fikakamrat Martina, vid kanske fyra tiden, halvt bestämt oss för att gå direkt till lektionen. Så, vi läste upp svenska 40-talist poeter som tog itu med andra världskrigets fasor på sitt sätt. Men jag minns dikterna. Ganska väl. Där bland koppar med varm choklad, städande cafébiträden och en dimma som väcklar ut sig över universitetets gräsmatta. Det var en iskall natt.

Hur som helt, tanken var att detta inlägg bara skulle bli en slags teaser. Imorgon vill jag nämligen skriva den fasansfulla Hans Bellmer och den tragiska Unica Zurn. Och så ska jag lägga upp lite fina bilder från fina Paris.

Ps, vi gick för i övrigt till lektionen. Ungefär lagom till att vi lämnade cafet började jag sakna sängen, och ögonlocken vägde ett halv ton. Minns dock ingenting av lektionen, och vi smet från klassrummet under halvleksvilan …

The fire starts. Can you hear the sound? Of the kids calling out. I won´t hold this crown.

Ytterligare ett tecken på det jag alltid vetat – jag har ett minne som en guldfisk.

Artikeln om Manchesterbandet WU LYF som öppnade mina ögon för dem, var inte alls publicerad i NME:s Band of the Week (den artikeln var skit trist), utan istället The Guardians förträffliga New Band of the Day. Så nu kidnappar jag rätt och slätt hela texten, så ni slippa leta runt och gå vilse i jakten. Dessutom har jag ingen aning om varför jag fick för mig att debutalbumets titel var DIRT, för det stämmer inte alls – utan dess namn är istället (och korrekt) Go Tell Fire to the Mountain.

Wu Lyf (No 743)

This mysterious crew appear to be some kind of strange Manc cult, full of quasi-spiritual fervour and revolutionary intent

(Paul Lester, guardian.co.uk, Wednesday 10 March 2010)

Hometown: Manchester.

The lineup: Jeau, Lung, Elle Jaie and Evanse.

The background: Oh, to be baffled in this digital day and age, when so little is left to the imagination. Even writing about brand new bands you find that, more often than not, everything is spelled out at the first possible opportunity, which makes the joy of discovering something unformed and obscure that much harder. It must be harder still for the bands to retain any mystique or reveal themselves slowly over time. To keep out of the spotlight completely is virtually impossible. All credit to Wu Lyf, then, because even in this overlit environment they are proving difficult to decipher, to get a fix on, which makes us very happy indeed. They’re baffling.

They’re from Manchester, and they’re not signed, we know that, although their gigs have for a while now been attracting a lot of A&R attention. The only photographs we’ve seen of them show them standing in front of a purple haze of smoke, their faces covered by white handkerchiefs, like they’re a terrorist cell or something. In one photo there are six of them, in another there are 10, while their website – their MySpace is so unfathomable it’s literally useless – names four individuals. So far, so confusing.

That website of theirs just adds to the confusion. Over eight pages they feature contrasting cut-up images of sexed-up westerners and Third World deprivation, cryptic messages (”Tell me what it look like tell me what it is”) and pronouncements with religious overtones such as ”on the twelth [sic] of December it was my mothers [sic again] birthday, Zion Bru saw 21 years and Wu Lyf played Heavy Pop”. This notion of Wu Lyf as some kind of strange Manc cult is enhanced by the realisation that Wu Lyf stands for World Unite – Lucifer Youth Foundation. There is, in addition, a statement of sorts on their website that reads: ”The Lucifer Youth Foundation (World Unite) are kids that play heavy, lost brothers looking for a place to call home …” It is followed by biblical portents of infernos and all manner of geological cataclysm.

There is a sense here of quasi-spiritual fervour, of revolutionary intent, of myths being made. Meanwhile, the idiosyncratic deployment or disfigurement of language and semantics continues with their list of song titles, provisionally included under the banner, ”The Weak Weak Lil Girl Demos”: Christ Mass, Lucifer Calling, Spitting It Concrete Like a Golden Sun God, Diamond Voices Sing Diamond Songs, Concrete Gold and Heavy Pop. Tantalising as hell.

We haven’t even mentioned the music yet! Basically, the stupefaction doesn’t stop with their ideas and ideology. Such a Sad Puppy Dog is a new sound that we’re going to term krautrock gospel, with the singer’s extraordinary larynx-shredding vocals – think bastard child of Tom Waits – adding to the delirium. It closes with some rap noir that makes us think of Mobb Deep produced by Dr Dre in a tomb. Concrete Gold is shimmery yet scabrous. And Heavy Pop is both terrifying and uplifting, like Spiritualized in a scuffle with Swans. This is a bit more what we were expecting from Egyptian Hip Hop, to be honest. The only comparison point from the last quarter-century that we can come up with is early Happy Mondays when they were purveyors of scummy white trash funk with surrealist lyrics, but even that doesn’t really come close. Like we say, baffled.

The buzz: ”They twitch about onstage, thrilled at their own genius, impatient for the future, reinventing the wheel yet again. Wu Lyf are fucking brilliant.”

The truth: We heartily concur, and just hope and pray they retain their wilful perverse obliqueness once they get signed.

Most likely to: Confound.

Least likely to: Condescend.

What to buy: Nothing till they’re signed.

File next to: Egyptian Hip Hop, Health, Happy Mondays, Swans.

Links: worldunite.org/page/2

WU LYF med låten Heavy Pop:

<a href=”

”>—–

translation

an article on the manchester band WU LYF, from the guardians new band of the day section. it was the piece i read about the band, that really opened my eyes to them. and the guardian section is quite good too, if your have grown tired of all the band you like, and want a fresh new band in you life. the bands are quite diverese, differend genres and sounds.

Jag glömmer bort vad ordet ny gör i nyheter. Det förflutna och framtidens kanter sammanfogas. Hur ska jag kunna höra någon genom mediabruset?

Clarence Clemmons har dött vid 69 års ålder, av sviterna efter en stroke. Han var saxofonist åt Bruce Springsteen. Det är egentligen en gammal nyhet, då det figurerade redan i gårdagens press men kände att jag behövde skriva det. Har gjort det enda möjliga, och lyssnat på Springsteen & E-Street band plattor i två dagar.

Ja, och WU LYF. Som jag smått vill kalla det coolaste bandet just nu. Och som nästan höll på att missa då de den 13:e släppte sitt debutalbum, DIRT. Imorgon ska jag leta upp första artikeln jag läste om dem, från NME och lägga upp den här för att visa hur fantastiska de är. Frågan är bara, hur troligt är det att typ Record Hunter/Pet Sound tar in denna skiva? Känner mig skeptisk.

Måste också levt under en sten sedan jag flyttade från London. Redan i höstas släpptes Stephen Frys biografi part 2. Och jag såg den i skyltfönstret på Hedengrens först i fredags. Trots att jag visste att han hade försatt sig i isolering för att kunna fokusera på skrivandet. Suck. Sen glömde jag följa upp.

Ps, bandnamnet WU LYF betyder ”World Unite! Lucifer Youth Foundation” och ändå låter de väldigt långt ifrån goth. Helt perfekt.

—–
trandlation
(in hindsight, a very incorrect piece)

bruce springsteen saxofonist clarence clemmons has died at the age of 68, after suffering a stoke some days back. have done the only thing you can do in a situation like this, listen to records of springsteen & the e-street band.

a band, that i´ve also listen a lot to is the manchester band WU LYF. really cool and mysterius, so far from pete dohertys hunger for all the more column inches. which feels really fresh. you really know to much about the ”stars & celebreties” to day. and in my opinion, it just make them less interesting.

and, i just cannot have read the right papers during the last 6-8 months. because i´d missed that stephen fry´s biography, part 2 had been published. i need to get that book. fast. in the mean time, i’m acctualy reading a book which has more than 400 pages. or, re-reading. the book is bret easton ellis lunar park, which has published in 2005, and scared the life out of me. it´s miles away from his usual subject matters, more along the lines of early bret easton ellis, meets stephen king, meets a memoir. but it´s still not right. anyhow, it´s good. and its got me hooked.

I hate cameras. They are so much more sure than I am about everything

Mapplethorpe självporträtt

Jag är en dålig bloggare, och borde egentligen ha skrivit detta tidigare under dagen. Vid 16-tiden idag spelade P1 en intervju av Birgitta Tollan med Patti Smith, från hennes lägenhet i New Yorks Greenwich, och går utan problem att lyssna på från sverigesradio.se/p1. Har inte hunnit lyssna på den ännu, men kan gissa att den nog är ganska fin.

SvD Kulturs omslag bestod idag av ett fotografi taqet av Robert Mapplethorpe, och handlar om utställningen på Stockholms Fotografiska museum, med bilder tagna av fotografen. Ser fram emot att besöka. Artikeln som var på fyra sidor innehöll flera stora bilder, och en välskriven text om hans liv som fotograf, och vän till många kulturpersonligheter.

Text om Mapplethorpe tagen från Fotografiska museets hemsida:

Robert Mapplethorpe
17 juni – 2 oktober 2011

Robert Mapplethorpe (1946-1989) är av många ansedd som en av 1900-talets mest betydelsefulla fotografer. I en omfattande retrospektiv utställning av hans konstnärskap kommer Fotografiska presentera Mapplethorpe för ytterligare generationer av betraktare och redan frälsta. Nära 200 verk visas, varav många aldrig tidigare gått att se i Sverige.

Robert Mapplethorpe har i sina verk hämtat mycket inspiration från antikens och renässansens statyer. Detta förankrade Mapplethorpe i sin egen tid och kultur: New Yorks gayvärld på 1980-talet. Resultatet är ett mycket finlemmat porträtterande, ofta föreställandes nakna muskulösa män, sköra orkidéer och liljor, samt celebriteter såsom Debbie Harry, Peter Gabriel och Grace Jones. Hans bilder är kända för att chockera betraktaren och kommer säkerligen chockera även nya generationer av betraktare. För ARTnews berättar Mapplethorpe i slutet av 1988 att han inte gillar ordet ”chockera”. Som konstnär letar han efter det oväntade – saker som han aldrig förut sett – och när det oväntade sker har han en skyldighet att fotografera det.

Robert Mapplethorpe börjar studera teckning, måleri och skulptur vid Pratt Institute i Brooklyn 1963. Han skaffar sig en polariodkamera 1970 för att ta bilder att ha med i kollage han då gör. Samma år flyttar han in i det mytomspunna Chelsea Hotel där han lever sida vid sida med många av vår tids stora artister och konstnärer, Patti Smith, Bob Dylan, Andy Warhol och Janis Joplin, för att bara nämna några.

I mitten av 1970-talet börjar Mapplethorpe fotografera med en mellanformatskamera av det svenska märket Hasselblad. Vänner och bekanta, såsom konstnärer, kompositörer och folk ur societeten, blir hans modeller. På 1980-talet finslipar han sin estetik och börjar fotografera nakna män och kvinnor inspirerad av statyer från antiken och renässansen.

Den 9 mars 1989 avlider Robert Mapplethorpe i sviterna av AIDS.

I love sleep. My life has this tendency to fall apart when I’m awake

Jag saknar någonting. Jag blev fel någonstans. För jag tror inte att det är hälsosamt att bryta ihop så smått vid minsta nederlag, när räkningar krånglar eller när man riskerar att uteslutas ut en bostadskö. För hur klarar alla andra människor sånt? Jag tror inte att jag byggdes för att klara av vuxenvärlden. Min läkare L.L. sade, efter hela Sahlgrenska-incidenten att jag var så stark, men ändå så bräcklig. När jag gick därifrån kände jag mig mest förolämopad. Bräcklig? Det låter så… som Freuds hysteriskor. Och nej tack till det. Men hösten gick ju trots allt så bra. En trevlig grupp människor, bra lärare, fin ny stad och jag hade energin att hänga med. Trots allt. Och det var ju det min läkare menade, att jag trots höstens känsla av att mitt hjärta bytts ut mot en isklump, orkade.

Just nu väntar jag på en remiss. Och försöker ha tålamod (något som jag annars inte begåvats med, men vad kan man göra?) Bestämde på eget bevåg att skita i ”ett litet piller per dag”. Är lite smått livrädd för vad som kan rekommenderas när remissen väl gjort sitt jobb och jag erhållit en alldeles egen tid. Hur mycket av min sinande energi förväntar de att jag ska orka donera? Är visserligen medveten att jag skulle bli den som skulle få ut en vinst av det, sluterligen, men om man bara kan se kortsiktigt då? Blir det värt det?

Hoppas, som alltid, på en ny start i höst. Journalistik är ju trots allt en del av THE (skrämmande) framtidsdrömmen. Så kan inget annat än att försöka KEEP CALM AND CARRY ON.

Jean Marais i en scen från Jean Cocteaus Orphée

Ps, gillar egentligen inte Hemingway (lite för mycket macho-actionman över honom.) Men citatet som jag lånat har en känslighet över det.

If you want to know all about Andy Warhol, just look at the surface of my paintings and films and me, and there I am. There’s nothing behind it.

Kom apropå ingenting, att tänka på en konversation med en amerikanska, på ett av vandrarhemmen i Paris. Tror vi kom in på film, och vi frågade ifall hon hade sett något svenskt. Hon nämnde Stieg Larsson-trilogin. Hon frågade min vän och mig ifall vi hade sett något amerikanskt. Vi försökte förklara att största delen av biofilmen i Sverige är producerade av Hollywood, och om inte det, så i alla fall Anglosaxisk. Men på henne lät det som om all amerikansk film producerades av just Hollywood. Att den bara var den klassiska romantiska komedin, actionfilmen eller kill-komedin. Klippt och skuren från en mall. Film på film med samma tema, bara andra namn på karaktärerna, men de alla är pappersfigurer bara. All amerikansk film är förutsägbar och och just väldigt amerikansk, så där med feel good vid slut scenen och en lättuppfattad sensmoral.

Men det är ju så otroligt fel. För man (eller här – jag) skulle ju kunna lägga fram bevis för att Hollywoods existens frammanar en stark independent-filmgeneration. Om man vill, kan man kanske till och med säga att den började med Arthur Penns Bonnie and Clyde, och New Hollywood. Filmer som då vågade sig på kontroversiella ämnen, mer oförutsägbara handlingsförlopp, samt en mörkare människosyn. Tänk bara på Apocalypse Now, Taxi Driver, Lolita, Panic in Needle Park, One Flew Over the Cockoo´s Nest och Who´s Afraid of Virgina Woolf, ganska långt ifrån Hollywoods musikal och dansfilm under de två världskrigen, eller hur? De är inga vackra, glittrande filmer skrivna från mallar, och hoppingivande slut. Det är mörker – rätt igenom. Och visst, många kanske håller med om att Hollywood/USA en gång i tiden gjorde sånna här filmer, men idag gett upp för kapitalismens bojor. Vilket är ganska sjuk, för vem kan ha missat Tarantino? Som är långt ifrån den bild av en regissör som bara vill göra produktionsbolagen nöjda. Men han är långt ifrån den enda aktörer: David Lynch, Jim Jarmusch, (tidiga) Darren Aronofsky, Gus van Saint och Todd Hayne är bara ett axplock (hatar det uttrycket).

Vill egentligen med detta säga att jag tror att all kultur blir som mest slagkraftig när den har något faktiskt att slå emot. När den har bojor att försöka bryta, fördomar att försöka motbevisa, lagar att försöka arbeta emot. I ett lagom land tror jag bara film och litteratur kan bli lagom. Det kanske är den enda fördelen man kan se med den politiska utvecklingen i Sverige, och Europa just nu. För när högerpolitiken marcherar över kontinenen, och rasistiska och nationalistiska pariter får allt större stöd, så kommer nog kulturen ta all större plats. Den kan våga mer, för den har mer att motbevisa.

Och du tystnar trots att du aldrig talat

(Kapitel) 21. Räknar faktiska fysiska får

Tunneln var lång och mörk. Valvet sträckte sig nästa upp till stjärnorna. Där betonggolvet mötte väggarna tycktes ljus spira fram mellan sprickor som växte ihop som ett blodomlopp på väggarna. Pulserande med ljus, som ibland slocknade helt. Tvingade en till att krypa fram, lutandes mot den svala väggen som säkerhet på att mörkret inte också innehöll ett enda tomrum. Om tunneln var oändlig eller inte gick inte att svara på, den var alltför lång och vägen så krokig och ljuset så svagt möjliggjorde inte att se mer än några meter framför sig. Kanske var fler fast. Det gick heller inte att svara på. Kravlande och krypande. Med blödande knän och rödgråtna ögon. Utmed tunnelväggen.
ögonen uppspärrade
Du ligger där på mage. Huvudet lutat mot underarmarna. Tröjan i en hög på golvet. Skriver rader av bokstäver på din rygg med en guldpenna. Försöker få orden vackra och snirkliga.

vassa tänder
medan jag slipar rakbladet
ett utnyttjande
levande
ser bara blodröda drömmarna i spegeln
som pumpas runt av systemet

Vill få det rätt. Kan inte annat än att sträva efter perfektion. Gardinerna är fördragna och basen från någon annans fest dunkar genom våra huvuden. Min frisyr är en tidspassande bob, ögonlocken är gråmålade, svart mascara, välplockade ögonbryn och röda läppar med förtydligad amorbåge. Darrar lätt på handen men…
Men (JAG) måste …
Men måste…
Men måste…
… få det rätt. Dina armar lutade mot de ljusrosa örngotten. Månen och stjärnornas ljus strimmar genom de tunna gardinerna. Lampan bredvid sängen, med den blekrosa skärmen sänker rummet i en mjuk känsla.

får ett, får två, får tre…

Besökte lekparken tidigare och vi satt på gungorna. Och det var fram och tillbaka. Blundade och du och månen försvann. Högre och högre.
… sen hoppar jag…
för att landa i det frostigt isiga gräset. Tröjan ligger kvar på golvet och de guldiga orden glänser. Vill bygga ambitiösa sandslott, men kornens är iskalla vid beröring och får huden på dina armar att knottras. Vill bygga ett slott åt –
(… oss)
… (OCH) Törnrosa
… OCH Askungen
… OCH Rapunzel och deras respektive prinsar
Nej — vänta — såklart menade jag ju inte oss för det skulle ju innebära… Trädgården skulle befolkas av pioner och nejlikor. Kvittrande starar, grönfinkar och rödhakar. Och flamingos. En liten damm med vackra färgsprakande fiskar som andas bubblor mot vattenytan. Och då förvandlas orden jag med precision nedtecknat på din rygg till en lista med trädgårdens population. Där ska vi sitta lutade mot en ek med en picknickkorg innehållande mousserande vin och jordgubbar. Precis som…
Men kan inte bygga flamingos med en hink och spade. Läser upp de nya orden från ryggtavlan medan jag inser att någonstans svek min syn – orden är inte alls guldigt glimrande utan istället skissade med mitt blod, för att sedan blivit inristade med rakbladet från min ficka.
Om jag dör i min dröm i natt, dödar du mig då? Behöver ju min skönhetssömn – vet du inte det? Tre timmar till, tack. Oroa dig inte för mig. Bara tre timmar till, snälla?

räknar gång på gång de jävla fåren, men de tar ju aldrig slut!

Du ler när jag läser upp för dig, och skålar med det mousserande vinet för att fira. Istället för att måla näckrosor på din rygg önskar jag att vi vore fem år. Vill bygga kojor av kuddar och filtar. Vill viska spökhistorier med ficklampa. Önskar saft och bullar. Och varm choklad vid kalla kvällar.

räknar återigen de jävla fåren, men slaktfabriken har inget slut…

Vill inte låna ut mina drömmar. Inte ens till dig. Helst heller inte på papper eller i brev till en vän. Skriver en kort resumé på post-it lappar och somnar om.

tillbaka till de där jävla fåren, trots att det aldrig var deras fel

Hur många gånger kan man vakna och sen somna om? Drar filten tätare kring min kropp och fluffar om kuddarna.

de jävla fåren står där på led framför staketet och väntar på att jag ska skjuta dem med: ett – två – tre

Återvänder till mitt tömda rum. Endast en säng i all sin nakenhet. Förstå då inser jag hur min blygsamma existens faktiskt påverkar världen utanför mitt huvud. Hjärtat klappar på allt fortare och handflatorna fuktas. Utan möbler, dekoration och allt jag lämnat är ett skal.

har jag nu dödat varenda en av de jävla fåren likt en nazist 1943

Sen når solens strålar genom fönsterglaset och gnuggar ögonen för att försöka släppa drömmen. Det är snart dags att resa sig. Men vill somna in när huvudet träffar kudden och drömma vackra drömmar. Betyder kanske vackra ögon vackra drömmar och en vacker framtid? En sortens framtid som inkluderar äkta make, villa med vitt staket med gräsmatta, bild, hund, barn… Betyder vackra ögon att hela livet redan finns utstakat? Eller misstar jag mig? Blandar jag ihop vackra ögon med blåögdhet? För om så är fallet förändras hela situationen. Bruna ögon. Betyder det att man är fördömd, medan de blåa som skyarna innebär maken och villan och bilen och huden och slutligen barnen…? Men vänta – spegel, spegel på väggen där – berätta vem som blåögdast i landet är. Ser mina egna blå ögon i spegelglaset.

Det enda jag hör är mina tunga andetag. De ekar och fyller avståndet mellan synapserna. Slår handen om och om igen mot den vitmålade väggen. Men smärtan når aldrig det avgränsade synapserna och mitt hjärta känns endast tomt. Visst, det tickar på likt klockan runt min vrist, men inget når det på riktigt. Du håller upp din hand framför mina ögon och frågar hur många fingrar jag ser. Gissar vilt. Två? Fem? Åtta? Tretton? – vänta… Något blev fel där. Något går fel när dimman tar över igen och inget har nuddat mina läppar på 48 timmar. Min mage försöker viska något, men även det meddelandet försvinner i dimman. Och dina läppar rör sig igen. Munnen sluts och öppnas. Vita tänder. En skär tunga och skära läppar. Sköra ord. Bruna ögon och sköra blickar, som liksom läpparna försöker skriva mjuka sagor. Endast de med lyckliga slut.

Ett blåmärke på mitt käkben. Sprucken läpp och brustet ögonbryn. Näsblodet rinner över mina läppar, haka och hals. Blinkar och försöker få in rätt skärpa på verkligheten. Slog du mig blodig eller drömmer jag?
Jag…
Jag…
Jag…
Hör du… jag? Mig? Denna fysiska kropp som min själ tagit i besittning?
Hör bara… Det är viskningar och rop. Mörkret sänker… och du är… försvunnen. Schemat har en berättelse… Hör inte… Hör… Jag? Drar på mig en fuskpäls med leopardmönster och en randig scarf. Och… går. Åker. Färdas mot schemats mittpunkt. Sväljer piller och pilar medan jag önskar tankar. Ligger där avtuppad på golvet, kan knappt andas och trycket över bröstet är från flygeln som störtade från himlen och landade ovan min bröstkorg. Spelar det någon roll ändå? Luften är förorenad och kan ge alla sorters sjukdomar från a till ö. Har en röd klänning under kappan och kan inte se om den fläckats av blodet. Eller om det istället är mitt rosenröda läppstift kladdat av sig.

Vaknar och kan aldrig andas. Alla ord täpper till struphuvudet och stämbanden har raspats ned av lögnerna som jag viskade mig själv till sängs med.
Var det…
IN och UT –
IN och UT –
IN och UT –
eller… hur många andetag behövs det för att hålla tänkarna i rätt ordning?
eller… hur många tankar behövs det för att hålla andetagen i rätt ordning?

För hur i helvete är det meningen att man ska kunna veta var det enda började och det andra slutade? När allt trasslade in sig i för många knutar och trådarna från mitt hjärtas garnnystan bär alla samma färg – så – hur i helvete vet jag vart den enda börjar och den andra slutar?
Är det egentligen du eller du eller du eller du eller du? Hur många är ni i min mardrömsarme och hur många fingrar höll du upp och hur många näckrosor låg döende på min yta? Tror jag…

T
A
P
P
A
T

… orden, mitt förstånd, drömmen…
spindelväv pryder insidan av min hjärnbalk
men imse, vimse spindel vägrar svara mina lockrop
och släppa mitt förstånd från de kladdiga trådarna
synapserna som redan arbetade övertid behöver nu också agera städerska
för att damma av kollegor i mitt huvudkontor och klippa trådar
likt någon med en viktigt… uppgift
tankarna är sedan länge bortglömda
vacuum innanför pannbenet medan hjärncellerna dammsuger på
putsar bort varenda fläck av hjärnverksamhet som visar likt tavlor på monitorn
inte ett dammkorn av verksamhet mellan de döende synapserna
kan lämnas åter
för då fastställs beslutet
och knappen stopp på hjärt – och lungmaskinen
trycks in med beslutsamhet och muskelkraft

Hostar, spottar och kräks fram andetag när John Blund och Morfeus valt att släppa mig fri från sitt unkna fängelse, där i källaren vid drömprinsens slott.
Hostar, spottar och kräks fram ett god morgon när vår allas stora hora solen löjsamt viskar sitt eget god morgon med en sexigt hes röst och solstrålar som tentakler som naglar sig fast i ens hornhinna. Hur mycket man än försöker blunda, så tränger det kväljande vita ljuset igenom ögonlocken och filtreras genom ens nakna fransar. Fast bokstäverna kastas alla om när de väl omvandlas till ljudvågor som flyter löjsamt mot min trumhinna och liknar mest ett misslyckat parti Alfapet. Vill ju inte förlora mot dig igen. Vågar inte råka ut för ditt schack matt, och sluta upp korsfäst för din – vänta mina! – synder som du – vänta jag! – aldrig begick bakom min – vänta din! – ryggtavla som fortfarande bär spår av min dröms konstnärliga eskapader. Vacker, likt duken beklädd med en bro som bryter ryggen för att duga inför floden under, som i sin tur är beklädd med alla nyanser i grönt och rosa.

Om ändå drömmen vore klädd likt tavlorna på Louvren, istället för att stänga av alla ens sinnens och hjärnfunktion för de följande 48 timmarna som får ens hjärta att slå fortare och adrenalinet att skjutas iväg från binjurarna… Inga fler skuggor som kryper likt vargen tätt intill väggen. Inga fler dimridåer som sluter ens ögonlock för morgontidningsrubriker och rapportuppdateringar. Inga fler konturer utan innehåll som förblindar en för andras hjärnas blödande mittpunkt. Och inte heller fler köttsår som blöder ner ens vackraste klänning, som föder ut var vars lukt pressar på ens kräkrexlex, som bygger upp sårskorpor med avancerade byggnadsställningar vars slutresultat kan skapa en pansarsköld runt ens annars sköra hjärta.

T
A
P
P
A
R

— andetag
— hjärtslag
— sömnlösa nätter
— och dyrbar framtidstro

(på grund av dig)
(och du existerat ju knappt)
(så varför all denna andhämtning och hjärtklappning och sömnlösa nätter?)

Vet inte om dina andetag tystnar. Om du fluffar om kudden eller ligger sömnlös. Så långt borta – en evighet och ändå samma jävla stad som en strukturerad som en cirkel, och springer in i samma människor igen och igen. Jag springer in i er alla… När ni har fullt upp med era liv. Och jag låsas ha fullt upp med mitt. Målar vackra rosor för er som lyssnar, och försöker varsamt köra ner dem i era halsar. Ni sväljer och det hela är oftast över efter ett ”åh, det är bra.” Uttalar frasen tills den dag då min tunga och mina stämband måste lämnas in på reparation – för att mötas med meddelandet att dem är bara att skrota. För skadade. Då är det dags att byta repertoar. Men det är så mycket enklare att spelar upp en fast eller ett lättsamt drama. Tragedierna kräver tårar, och de fälls endast i logen innan jag applicerar maskaran. Spelar upp. Står där på scen i strålkastarljusets mittpunkt. Och hälften av publiken lämnar i protest, under pausen, då jag bättrar på pudret och försöker undvika min spegelbild. För du stod där bakom mig. Orden var nu utsuddade, men jag mindes. De bokstäver som viskades fram mellan de mjuka läpparna var en önskan att fylla i dem. Men allting kommer emellan – väckarklockan, lärare, sidor som bör memoreras och sängar som måste bäddas… hur ska jag kunna få tid? Kl 05:37, sluter ögonlocken, mascaran kladdar ned kinderna och att evigheten är evig är endast en lättnad. I alla fall denna 05:37… oftast pratar vi ju om dåligt upplysta korridorer och oändliga labyrinter. Men du ber och allt jag har till förfogande är en blyertstipp. Så mer ristande denna gång för att få sanningen att fästa. Och om tiden är evig behöver inte solens strålar skjuta rakt mot känsliga ögonlock , och det andra – sängen som ska bäddas… Väntan i sammetsmjuk evighet. Och snöflingorna räddar oss från den värsta chocken, och du biter dig i läppen av smärtan. Blodet sipprar längst din ryggrad och fläckar dina jeans. Vill att de ska få fäste, så att du kan minnas dem – även när du vaknar upp och du ska bädda din säng. I samma stad.

Sommarblomma under en glaskupa

Ibland tycks dagarna allt för långa, redan innan klockan slagit 3 på eftermiddagen. Allt ifrågasätts, från planer till egna beteenden och tankemönster. Frågan varför präglar allt. Och sommaren? Den har börjat, måste ha sovit när den smög sig på, för plötsligt var den bara där. Denna sommar blir 2006 all over again. Om GU och CSN ger sitt ok ska jag spendera de kommande veckorna på stadens bibliotek med näsan i Sarah Kanes pjäser. Om jag får ett ok ska jag dekonstruera en avhandling om dramatikern och sammanställa en b-uppsats i ämnet. Om jag får ett ok kanske sommaren löser sig ändå, och rör sig bort ifrån mig i ljusets hastighet (jag och sommaren har aldrig riktigt kommit överens. Blir typ knäpp om någon tar ifrån mig schemats rutin, trots att jag egentligen avskyr tanken på rutinens makt…) Känns lite tryggt tt jag kan få spendera sommaren ihop med den avlidna stackars Kane. ’06 handlade det om matte a. Det var mest brutalt. Min hjärna är inte skapad för siffror och logik. Men denna gång är det mer självvalt. Men orsaken bakom är den samma, nästan… Pluggade 75% från 1:an till 3:an, respektive vårens sjukskrivning. Båda är lika stora glädjespridare.

Det är nuet och dagen. Ska imorron försöka förklara varför tre filmer som jag såg det senaste året limmat sig fast på insidan av mina ögonlock, samt för den som är intresserad lägga ut en redigerad ”drömsekvens” från Och du tystnar…

God natt, och hoppas att drömmarna är snälla mot oss alla.

—–
translation
hate those days when at the time you wake up, you just want them to be over already. you question everything about your surroundings and yourself, stealing the last bit of energy. try to plan for the future (also known as the summer.) planning to revisit the same occupation as ´06. oh, that was a great summer! (irony…) from ´05, till about ´08 I only studied at 75%, so – I spent that summer studiyng math. this time is beacause of sick leave. fun, fun. fun. so I´m revisiting two parts of the spring, a bit of literary theory and deconstructing a thesis on the playwright sarah kane. then, I´m planning to write a bit about her myself, on a common essay. at least I´ll have her company.

Och du tystnar trots att du aldrig talat

Det har blivit svårare att skriva sen jag kom tillbaka till Stockholm (då menar jag skönlitterärt). Allt annat skulle vara en lögn. Det är så mycket annat. Så många negativa distraktioner. Men tänkte för motivationen skull lägger jag ut det senast skrivit, från Och tystnar trots att du aldrig talat.

Kapitel nr ?: Snöblindhet
Målar naglarna kornblått, flaggblått, indigo eller i turkost. Samma färg som himlen och havet. Samma nyans som friheten i ett vinterblekt hjärta, på flykt från dig. Vänta – jag vill ju inte skylla ifrån mig. Tar tillbaka varannan stavelse. Flyr in i det mjuka blå som domnar tankeverksamheten och hjärtslagen. In i de blommiga lakanen för sömnens vila.
Min hjärna behöver få vila då och då. Men ABC-mannen och kvinnan accepterar inte att huden delar sig av de mentala kraftansträngningarna Av glaciären som smälter allt för långsamt i mitt solar-plexus. Som fångar mina tankar i kedjor och sen sliter dem isär i 100 skärvor.

—–

DU: I dreamt about last night…
JAG: Gjorde du?
DU: Jag var inte beredd.
JAG: Jag är verkligen ledsen. Det var inte… meningen.
DU: Det… Jag höll nästan på att trilla ut sängen av chock – men ja… Jag förlåter dig. Vore en idiot annars. Det var ju inte som om… ja, du valde att stiga in genom min ytterdörr och ut i min dröm.
JAG: Nej… fast.
DU: Jag visste väl egentligen väl redan det. Det handlade ju aldrig om val va?
JAG: Inte ens om mina egna?
DU: Jag… herregud. Om du, om jag bara kunde döda dig, Ha, eller du mig… Jag vet inte… Men vaknade sedan med melodin i huvudet, det kändes vackert. Trots att jag fortfarande sov – tror jag.

JAG: Det här var aldrig meningen. Du vet det va?
DU: Hur i helvete menar du att jag skulle kunna veta det? Du kan ju inte ens… eller, jag kanske borde ha sagt något.
JAG: Jag vaknade och min hud var alldeles kallsvettig, och lakanen fuktig. Vill inte vakna så ju. Det fattar du väl?
DU: Återigen – du lyssnar verkligen inte. HUR. SKULLE. JAG. KUNNA VETA?
JAG: Gud. Förlåt. Jag vet ju inte… Det är så svårt att hålla isär allt bara. Har jag sagt det? Nej… självklart inte… Det är ju inte som om du kommer att kunna höra det här.
DU: Jag vet, annars skulle du ju inte säga det, här – nu. Eller hur?
JAG: Mmm.
DU: För fan. Om du nu ändå inte ska prata med mig, kan du väl åtminstone vara mer välartikulerad.
JAG: O-k-e-j. [Utdraget] Förlåt. Försöker ju… [tyst] inte.
DU: Varför säger du det här? Kom för fan med något nytt, i alla fall…
JAG. Men om jag inte vet vad jag ska säga, ens här?
DU: Ditt val. Han kan komma tillbaka – sy igen dina lena läppar och hugga av din fuktiga tunga som [tyst] inte [normalt igen] letade sig över min underläpp.
JAG: Jag vet inte, okej?
DU: Men… för i helvete! Inte ens det?!

PS, kommer att lägga ut lite mer av det nyligen skrivna när jag känner att redigeringsbiten verkar tillräckligt lockande…