Krigskorrespondenten Martha Gellhorn


Okej, får se hur mycket jag orkar skriva innan jag väljer sängen framför datorn. Jag väljer också att till en början ignorera det jag skrev igår, och istället skriva om något annat. Ett nytt SVT program, dokumentären Enastående kvinnor. Det första programmet visades under kvällen, på SVT2, kl 20.00. Borde finnas upp på SVT play vid det här laget, jag antar att ingen kollar på tv repriser längre… Hur som hest, programmet handlade om krigskorrespondenten Martha Gellhorn. Hon föddes i USA 1908 (och dog 1998) och arbetade som journalist under nästa alla av 1900-talets stora krig. Hon instruerades till arbetet under 30-talets inbördeskrig i Spanien, av ingen mindre en Ernest Hemingway (och jag är snäll när jag säger det, han är långt ifrån en favoritförfattare), en man som hon sedan gifte sig med.
Om man bara valde att se på denna kvinna från en vinkel, skulle man kunna påstå att hon förtjänade en plats son förebild. En stor journalist. Utdragen från hennes texter i dokumentären var briljant skrivna. Fantastiskt formulerade. Vackra meningar om de smutsigaste handlingar som mänskligheten begått. Men som person? Som yngre tycktes hon naiv och självisk. Åkte från USA till Spanien, efter att ha hört Hemingway berätta om kring i allmänhet, och kriget i Spanien i synnerhet, för att det verkade spännande. Inledde förhållanden med förmögna, framgångsrika och gifta män. Som då slutade illa. Adopterade ett barn, för att halv överge det eftersom hon behövde resandet och skrivandet för att överleva. Hennes död beskrivs som självvald, och ordet självmord nämns inte. De säger att hon var modig som tog det beslutet. Att många andra inte vågar. Hon valde att dö för att hon ansåg sig för gammal för att resa och hennes syn var för dålig för att skriva och läsa. Och hon var inte längre vacker. De beskriver att hennes utseende var mycket viktigt för hennes, och att hon använt sig av det i sina yngre år. Man kan föreställa sig att det gällde både det privata och i arbetet.

Och då kommer man till frågan som allting tycks sluta vid – går det att bortse från människan och bara se ”konstnären”? Men den frågan kan vi försöka reda ut någon annan dag.

Gellhorns mamma var suffraget, och dottern ärvde de feministiska idéerna, dessutom var modern vän till Eleanor Roosevelt, vilket utvecklades till en fördel. Hon reste som ung till Paris, för att uppleva den spännande staden, men återvända när depressionen lämnade USA i ett töcken, för att skriva om förlorarna. I dokumentären berättar de att det var under denna period som paret Roosevelt fick upp ögonen för henne, och till och med lät henne skriva den första romanen i Vita Huset. För där kunde hon ju få lugn och ro. Efter bevakningen av USA och Spanien, fortsatte hon med krigsutvecklingen i Europa, och hur Hitler tog makten i Tyskland, för att fortsätta med hur landet invaderade Tjeckoslovakien. Sedan bland annat när Ryssland invaderade Finland, Dagen-D (problemet att nå krigs fronten och Normandie-stranden beskrivs), Dachaus koncentrationslägen och Vietnam-kriget. Minnet av Dachau ska ha påverkat henne ytterst hårt, och jag antar att man bara kan föreställa sig hur det var att se lägrets spöken, halvt levande och halvt döda, med egna ögon. Bara bilder från koncentrationslägret, Hitler eller andra hemskheter ger mig gåshud på det där spöklika sättet, och tårar samlas under mina ögon. (Hur sjutton ska man kunna bli en vettig journalist då?)

Se dokumentären. Offra en timme.

Och för att se till att jag skriver om Zurn och Bellmer imorgon, lämnar jag er med dessa bilder.
Unica Zurn teckning som framkommit ut arbete med den surreatistiska metoden automatiskt ritande.

Ett ”konstverk” av hennes make Hans Bellmer (jag valde att inte visa en foto som han tagit av henne, jag är därmed feg och tar avståd från den typen av konst han sysslade med.)

Annonser

Ett smakprov i väntan på sömnens intåg

Just nu arbetar jag på att somna. Varje natt är ett krig mot min egen hjärna. Saknar Göteborg och midnattsfika på Tintin. Och tror jag lärde mig nått om mig själv, när jag och min fikakamrat Martina, vid kanske fyra tiden, halvt bestämt oss för att gå direkt till lektionen. Så, vi läste upp svenska 40-talist poeter som tog itu med andra världskrigets fasor på sitt sätt. Men jag minns dikterna. Ganska väl. Där bland koppar med varm choklad, städande cafébiträden och en dimma som väcklar ut sig över universitetets gräsmatta. Det var en iskall natt.

Hur som helt, tanken var att detta inlägg bara skulle bli en slags teaser. Imorgon vill jag nämligen skriva den fasansfulla Hans Bellmer och den tragiska Unica Zurn. Och så ska jag lägga upp lite fina bilder från fina Paris.

Ps, vi gick för i övrigt till lektionen. Ungefär lagom till att vi lämnade cafet började jag sakna sängen, och ögonlocken vägde ett halv ton. Minns dock ingenting av lektionen, och vi smet från klassrummet under halvleksvilan …

The fire starts. Can you hear the sound? Of the kids calling out. I won´t hold this crown.

Ytterligare ett tecken på det jag alltid vetat – jag har ett minne som en guldfisk.

Artikeln om Manchesterbandet WU LYF som öppnade mina ögon för dem, var inte alls publicerad i NME:s Band of the Week (den artikeln var skit trist), utan istället The Guardians förträffliga New Band of the Day. Så nu kidnappar jag rätt och slätt hela texten, så ni slippa leta runt och gå vilse i jakten. Dessutom har jag ingen aning om varför jag fick för mig att debutalbumets titel var DIRT, för det stämmer inte alls – utan dess namn är istället (och korrekt) Go Tell Fire to the Mountain.

Wu Lyf (No 743)

This mysterious crew appear to be some kind of strange Manc cult, full of quasi-spiritual fervour and revolutionary intent

(Paul Lester, guardian.co.uk, Wednesday 10 March 2010)

Hometown: Manchester.

The lineup: Jeau, Lung, Elle Jaie and Evanse.

The background: Oh, to be baffled in this digital day and age, when so little is left to the imagination. Even writing about brand new bands you find that, more often than not, everything is spelled out at the first possible opportunity, which makes the joy of discovering something unformed and obscure that much harder. It must be harder still for the bands to retain any mystique or reveal themselves slowly over time. To keep out of the spotlight completely is virtually impossible. All credit to Wu Lyf, then, because even in this overlit environment they are proving difficult to decipher, to get a fix on, which makes us very happy indeed. They’re baffling.

They’re from Manchester, and they’re not signed, we know that, although their gigs have for a while now been attracting a lot of A&R attention. The only photographs we’ve seen of them show them standing in front of a purple haze of smoke, their faces covered by white handkerchiefs, like they’re a terrorist cell or something. In one photo there are six of them, in another there are 10, while their website – their MySpace is so unfathomable it’s literally useless – names four individuals. So far, so confusing.

That website of theirs just adds to the confusion. Over eight pages they feature contrasting cut-up images of sexed-up westerners and Third World deprivation, cryptic messages (”Tell me what it look like tell me what it is”) and pronouncements with religious overtones such as ”on the twelth [sic] of December it was my mothers [sic again] birthday, Zion Bru saw 21 years and Wu Lyf played Heavy Pop”. This notion of Wu Lyf as some kind of strange Manc cult is enhanced by the realisation that Wu Lyf stands for World Unite – Lucifer Youth Foundation. There is, in addition, a statement of sorts on their website that reads: ”The Lucifer Youth Foundation (World Unite) are kids that play heavy, lost brothers looking for a place to call home …” It is followed by biblical portents of infernos and all manner of geological cataclysm.

There is a sense here of quasi-spiritual fervour, of revolutionary intent, of myths being made. Meanwhile, the idiosyncratic deployment or disfigurement of language and semantics continues with their list of song titles, provisionally included under the banner, ”The Weak Weak Lil Girl Demos”: Christ Mass, Lucifer Calling, Spitting It Concrete Like a Golden Sun God, Diamond Voices Sing Diamond Songs, Concrete Gold and Heavy Pop. Tantalising as hell.

We haven’t even mentioned the music yet! Basically, the stupefaction doesn’t stop with their ideas and ideology. Such a Sad Puppy Dog is a new sound that we’re going to term krautrock gospel, with the singer’s extraordinary larynx-shredding vocals – think bastard child of Tom Waits – adding to the delirium. It closes with some rap noir that makes us think of Mobb Deep produced by Dr Dre in a tomb. Concrete Gold is shimmery yet scabrous. And Heavy Pop is both terrifying and uplifting, like Spiritualized in a scuffle with Swans. This is a bit more what we were expecting from Egyptian Hip Hop, to be honest. The only comparison point from the last quarter-century that we can come up with is early Happy Mondays when they were purveyors of scummy white trash funk with surrealist lyrics, but even that doesn’t really come close. Like we say, baffled.

The buzz: ”They twitch about onstage, thrilled at their own genius, impatient for the future, reinventing the wheel yet again. Wu Lyf are fucking brilliant.”

The truth: We heartily concur, and just hope and pray they retain their wilful perverse obliqueness once they get signed.

Most likely to: Confound.

Least likely to: Condescend.

What to buy: Nothing till they’re signed.

File next to: Egyptian Hip Hop, Health, Happy Mondays, Swans.

Links: worldunite.org/page/2

WU LYF med låten Heavy Pop:

<a href=”

”>—–

translation

an article on the manchester band WU LYF, from the guardians new band of the day section. it was the piece i read about the band, that really opened my eyes to them. and the guardian section is quite good too, if your have grown tired of all the band you like, and want a fresh new band in you life. the bands are quite diverese, differend genres and sounds.

Jag glömmer bort vad ordet ny gör i nyheter. Det förflutna och framtidens kanter sammanfogas. Hur ska jag kunna höra någon genom mediabruset?

Clarence Clemmons har dött vid 69 års ålder, av sviterna efter en stroke. Han var saxofonist åt Bruce Springsteen. Det är egentligen en gammal nyhet, då det figurerade redan i gårdagens press men kände att jag behövde skriva det. Har gjort det enda möjliga, och lyssnat på Springsteen & E-Street band plattor i två dagar.

Ja, och WU LYF. Som jag smått vill kalla det coolaste bandet just nu. Och som nästan höll på att missa då de den 13:e släppte sitt debutalbum, DIRT. Imorgon ska jag leta upp första artikeln jag läste om dem, från NME och lägga upp den här för att visa hur fantastiska de är. Frågan är bara, hur troligt är det att typ Record Hunter/Pet Sound tar in denna skiva? Känner mig skeptisk.

Måste också levt under en sten sedan jag flyttade från London. Redan i höstas släpptes Stephen Frys biografi part 2. Och jag såg den i skyltfönstret på Hedengrens först i fredags. Trots att jag visste att han hade försatt sig i isolering för att kunna fokusera på skrivandet. Suck. Sen glömde jag följa upp.

Ps, bandnamnet WU LYF betyder ”World Unite! Lucifer Youth Foundation” och ändå låter de väldigt långt ifrån goth. Helt perfekt.

—–
trandlation
(in hindsight, a very incorrect piece)

bruce springsteen saxofonist clarence clemmons has died at the age of 68, after suffering a stoke some days back. have done the only thing you can do in a situation like this, listen to records of springsteen & the e-street band.

a band, that i´ve also listen a lot to is the manchester band WU LYF. really cool and mysterius, so far from pete dohertys hunger for all the more column inches. which feels really fresh. you really know to much about the ”stars & celebreties” to day. and in my opinion, it just make them less interesting.

and, i just cannot have read the right papers during the last 6-8 months. because i´d missed that stephen fry´s biography, part 2 had been published. i need to get that book. fast. in the mean time, i’m acctualy reading a book which has more than 400 pages. or, re-reading. the book is bret easton ellis lunar park, which has published in 2005, and scared the life out of me. it´s miles away from his usual subject matters, more along the lines of early bret easton ellis, meets stephen king, meets a memoir. but it´s still not right. anyhow, it´s good. and its got me hooked.

I hate cameras. They are so much more sure than I am about everything

Mapplethorpe självporträtt

Jag är en dålig bloggare, och borde egentligen ha skrivit detta tidigare under dagen. Vid 16-tiden idag spelade P1 en intervju av Birgitta Tollan med Patti Smith, från hennes lägenhet i New Yorks Greenwich, och går utan problem att lyssna på från sverigesradio.se/p1. Har inte hunnit lyssna på den ännu, men kan gissa att den nog är ganska fin.

SvD Kulturs omslag bestod idag av ett fotografi taqet av Robert Mapplethorpe, och handlar om utställningen på Stockholms Fotografiska museum, med bilder tagna av fotografen. Ser fram emot att besöka. Artikeln som var på fyra sidor innehöll flera stora bilder, och en välskriven text om hans liv som fotograf, och vän till många kulturpersonligheter.

Text om Mapplethorpe tagen från Fotografiska museets hemsida:

Robert Mapplethorpe
17 juni – 2 oktober 2011

Robert Mapplethorpe (1946-1989) är av många ansedd som en av 1900-talets mest betydelsefulla fotografer. I en omfattande retrospektiv utställning av hans konstnärskap kommer Fotografiska presentera Mapplethorpe för ytterligare generationer av betraktare och redan frälsta. Nära 200 verk visas, varav många aldrig tidigare gått att se i Sverige.

Robert Mapplethorpe har i sina verk hämtat mycket inspiration från antikens och renässansens statyer. Detta förankrade Mapplethorpe i sin egen tid och kultur: New Yorks gayvärld på 1980-talet. Resultatet är ett mycket finlemmat porträtterande, ofta föreställandes nakna muskulösa män, sköra orkidéer och liljor, samt celebriteter såsom Debbie Harry, Peter Gabriel och Grace Jones. Hans bilder är kända för att chockera betraktaren och kommer säkerligen chockera även nya generationer av betraktare. För ARTnews berättar Mapplethorpe i slutet av 1988 att han inte gillar ordet ”chockera”. Som konstnär letar han efter det oväntade – saker som han aldrig förut sett – och när det oväntade sker har han en skyldighet att fotografera det.

Robert Mapplethorpe börjar studera teckning, måleri och skulptur vid Pratt Institute i Brooklyn 1963. Han skaffar sig en polariodkamera 1970 för att ta bilder att ha med i kollage han då gör. Samma år flyttar han in i det mytomspunna Chelsea Hotel där han lever sida vid sida med många av vår tids stora artister och konstnärer, Patti Smith, Bob Dylan, Andy Warhol och Janis Joplin, för att bara nämna några.

I mitten av 1970-talet börjar Mapplethorpe fotografera med en mellanformatskamera av det svenska märket Hasselblad. Vänner och bekanta, såsom konstnärer, kompositörer och folk ur societeten, blir hans modeller. På 1980-talet finslipar han sin estetik och börjar fotografera nakna män och kvinnor inspirerad av statyer från antiken och renässansen.

Den 9 mars 1989 avlider Robert Mapplethorpe i sviterna av AIDS.

I love sleep. My life has this tendency to fall apart when I’m awake

Jag saknar någonting. Jag blev fel någonstans. För jag tror inte att det är hälsosamt att bryta ihop så smått vid minsta nederlag, när räkningar krånglar eller när man riskerar att uteslutas ut en bostadskö. För hur klarar alla andra människor sånt? Jag tror inte att jag byggdes för att klara av vuxenvärlden. Min läkare L.L. sade, efter hela Sahlgrenska-incidenten att jag var så stark, men ändå så bräcklig. När jag gick därifrån kände jag mig mest förolämopad. Bräcklig? Det låter så… som Freuds hysteriskor. Och nej tack till det. Men hösten gick ju trots allt så bra. En trevlig grupp människor, bra lärare, fin ny stad och jag hade energin att hänga med. Trots allt. Och det var ju det min läkare menade, att jag trots höstens känsla av att mitt hjärta bytts ut mot en isklump, orkade.

Just nu väntar jag på en remiss. Och försöker ha tålamod (något som jag annars inte begåvats med, men vad kan man göra?) Bestämde på eget bevåg att skita i ”ett litet piller per dag”. Är lite smått livrädd för vad som kan rekommenderas när remissen väl gjort sitt jobb och jag erhållit en alldeles egen tid. Hur mycket av min sinande energi förväntar de att jag ska orka donera? Är visserligen medveten att jag skulle bli den som skulle få ut en vinst av det, sluterligen, men om man bara kan se kortsiktigt då? Blir det värt det?

Hoppas, som alltid, på en ny start i höst. Journalistik är ju trots allt en del av THE (skrämmande) framtidsdrömmen. Så kan inget annat än att försöka KEEP CALM AND CARRY ON.

Jean Marais i en scen från Jean Cocteaus Orphée

Ps, gillar egentligen inte Hemingway (lite för mycket macho-actionman över honom.) Men citatet som jag lånat har en känslighet över det.

If you want to know all about Andy Warhol, just look at the surface of my paintings and films and me, and there I am. There’s nothing behind it.

Kom apropå ingenting, att tänka på en konversation med en amerikanska, på ett av vandrarhemmen i Paris. Tror vi kom in på film, och vi frågade ifall hon hade sett något svenskt. Hon nämnde Stieg Larsson-trilogin. Hon frågade min vän och mig ifall vi hade sett något amerikanskt. Vi försökte förklara att största delen av biofilmen i Sverige är producerade av Hollywood, och om inte det, så i alla fall Anglosaxisk. Men på henne lät det som om all amerikansk film producerades av just Hollywood. Att den bara var den klassiska romantiska komedin, actionfilmen eller kill-komedin. Klippt och skuren från en mall. Film på film med samma tema, bara andra namn på karaktärerna, men de alla är pappersfigurer bara. All amerikansk film är förutsägbar och och just väldigt amerikansk, så där med feel good vid slut scenen och en lättuppfattad sensmoral.

Men det är ju så otroligt fel. För man (eller här – jag) skulle ju kunna lägga fram bevis för att Hollywoods existens frammanar en stark independent-filmgeneration. Om man vill, kan man kanske till och med säga att den började med Arthur Penns Bonnie and Clyde, och New Hollywood. Filmer som då vågade sig på kontroversiella ämnen, mer oförutsägbara handlingsförlopp, samt en mörkare människosyn. Tänk bara på Apocalypse Now, Taxi Driver, Lolita, Panic in Needle Park, One Flew Over the Cockoo´s Nest och Who´s Afraid of Virgina Woolf, ganska långt ifrån Hollywoods musikal och dansfilm under de två världskrigen, eller hur? De är inga vackra, glittrande filmer skrivna från mallar, och hoppingivande slut. Det är mörker – rätt igenom. Och visst, många kanske håller med om att Hollywood/USA en gång i tiden gjorde sånna här filmer, men idag gett upp för kapitalismens bojor. Vilket är ganska sjuk, för vem kan ha missat Tarantino? Som är långt ifrån den bild av en regissör som bara vill göra produktionsbolagen nöjda. Men han är långt ifrån den enda aktörer: David Lynch, Jim Jarmusch, (tidiga) Darren Aronofsky, Gus van Saint och Todd Hayne är bara ett axplock (hatar det uttrycket).

Vill egentligen med detta säga att jag tror att all kultur blir som mest slagkraftig när den har något faktiskt att slå emot. När den har bojor att försöka bryta, fördomar att försöka motbevisa, lagar att försöka arbeta emot. I ett lagom land tror jag bara film och litteratur kan bli lagom. Det kanske är den enda fördelen man kan se med den politiska utvecklingen i Sverige, och Europa just nu. För när högerpolitiken marcherar över kontinenen, och rasistiska och nationalistiska pariter får allt större stöd, så kommer nog kulturen ta all större plats. Den kan våga mer, för den har mer att motbevisa.