If you want to know all about Andy Warhol, just look at the surface of my paintings and films and me, and there I am. There’s nothing behind it.

Kom apropå ingenting, att tänka på en konversation med en amerikanska, på ett av vandrarhemmen i Paris. Tror vi kom in på film, och vi frågade ifall hon hade sett något svenskt. Hon nämnde Stieg Larsson-trilogin. Hon frågade min vän och mig ifall vi hade sett något amerikanskt. Vi försökte förklara att största delen av biofilmen i Sverige är producerade av Hollywood, och om inte det, så i alla fall Anglosaxisk. Men på henne lät det som om all amerikansk film producerades av just Hollywood. Att den bara var den klassiska romantiska komedin, actionfilmen eller kill-komedin. Klippt och skuren från en mall. Film på film med samma tema, bara andra namn på karaktärerna, men de alla är pappersfigurer bara. All amerikansk film är förutsägbar och och just väldigt amerikansk, så där med feel good vid slut scenen och en lättuppfattad sensmoral.

Men det är ju så otroligt fel. För man (eller här – jag) skulle ju kunna lägga fram bevis för att Hollywoods existens frammanar en stark independent-filmgeneration. Om man vill, kan man kanske till och med säga att den började med Arthur Penns Bonnie and Clyde, och New Hollywood. Filmer som då vågade sig på kontroversiella ämnen, mer oförutsägbara handlingsförlopp, samt en mörkare människosyn. Tänk bara på Apocalypse Now, Taxi Driver, Lolita, Panic in Needle Park, One Flew Over the Cockoo´s Nest och Who´s Afraid of Virgina Woolf, ganska långt ifrån Hollywoods musikal och dansfilm under de två världskrigen, eller hur? De är inga vackra, glittrande filmer skrivna från mallar, och hoppingivande slut. Det är mörker – rätt igenom. Och visst, många kanske håller med om att Hollywood/USA en gång i tiden gjorde sånna här filmer, men idag gett upp för kapitalismens bojor. Vilket är ganska sjuk, för vem kan ha missat Tarantino? Som är långt ifrån den bild av en regissör som bara vill göra produktionsbolagen nöjda. Men han är långt ifrån den enda aktörer: David Lynch, Jim Jarmusch, (tidiga) Darren Aronofsky, Gus van Saint och Todd Hayne är bara ett axplock (hatar det uttrycket).

Vill egentligen med detta säga att jag tror att all kultur blir som mest slagkraftig när den har något faktiskt att slå emot. När den har bojor att försöka bryta, fördomar att försöka motbevisa, lagar att försöka arbeta emot. I ett lagom land tror jag bara film och litteratur kan bli lagom. Det kanske är den enda fördelen man kan se med den politiska utvecklingen i Sverige, och Europa just nu. För när högerpolitiken marcherar över kontinenen, och rasistiska och nationalistiska pariter får allt större stöd, så kommer nog kulturen ta all större plats. Den kan våga mer, för den har mer att motbevisa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s