Krigskorrespondenten Martha Gellhorn


Okej, får se hur mycket jag orkar skriva innan jag väljer sängen framför datorn. Jag väljer också att till en början ignorera det jag skrev igår, och istället skriva om något annat. Ett nytt SVT program, dokumentären Enastående kvinnor. Det första programmet visades under kvällen, på SVT2, kl 20.00. Borde finnas upp på SVT play vid det här laget, jag antar att ingen kollar på tv repriser längre… Hur som hest, programmet handlade om krigskorrespondenten Martha Gellhorn. Hon föddes i USA 1908 (och dog 1998) och arbetade som journalist under nästa alla av 1900-talets stora krig. Hon instruerades till arbetet under 30-talets inbördeskrig i Spanien, av ingen mindre en Ernest Hemingway (och jag är snäll när jag säger det, han är långt ifrån en favoritförfattare), en man som hon sedan gifte sig med.
Om man bara valde att se på denna kvinna från en vinkel, skulle man kunna påstå att hon förtjänade en plats son förebild. En stor journalist. Utdragen från hennes texter i dokumentären var briljant skrivna. Fantastiskt formulerade. Vackra meningar om de smutsigaste handlingar som mänskligheten begått. Men som person? Som yngre tycktes hon naiv och självisk. Åkte från USA till Spanien, efter att ha hört Hemingway berätta om kring i allmänhet, och kriget i Spanien i synnerhet, för att det verkade spännande. Inledde förhållanden med förmögna, framgångsrika och gifta män. Som då slutade illa. Adopterade ett barn, för att halv överge det eftersom hon behövde resandet och skrivandet för att överleva. Hennes död beskrivs som självvald, och ordet självmord nämns inte. De säger att hon var modig som tog det beslutet. Att många andra inte vågar. Hon valde att dö för att hon ansåg sig för gammal för att resa och hennes syn var för dålig för att skriva och läsa. Och hon var inte längre vacker. De beskriver att hennes utseende var mycket viktigt för hennes, och att hon använt sig av det i sina yngre år. Man kan föreställa sig att det gällde både det privata och i arbetet.

Och då kommer man till frågan som allting tycks sluta vid – går det att bortse från människan och bara se ”konstnären”? Men den frågan kan vi försöka reda ut någon annan dag.

Gellhorns mamma var suffraget, och dottern ärvde de feministiska idéerna, dessutom var modern vän till Eleanor Roosevelt, vilket utvecklades till en fördel. Hon reste som ung till Paris, för att uppleva den spännande staden, men återvända när depressionen lämnade USA i ett töcken, för att skriva om förlorarna. I dokumentären berättar de att det var under denna period som paret Roosevelt fick upp ögonen för henne, och till och med lät henne skriva den första romanen i Vita Huset. För där kunde hon ju få lugn och ro. Efter bevakningen av USA och Spanien, fortsatte hon med krigsutvecklingen i Europa, och hur Hitler tog makten i Tyskland, för att fortsätta med hur landet invaderade Tjeckoslovakien. Sedan bland annat när Ryssland invaderade Finland, Dagen-D (problemet att nå krigs fronten och Normandie-stranden beskrivs), Dachaus koncentrationslägen och Vietnam-kriget. Minnet av Dachau ska ha påverkat henne ytterst hårt, och jag antar att man bara kan föreställa sig hur det var att se lägrets spöken, halvt levande och halvt döda, med egna ögon. Bara bilder från koncentrationslägret, Hitler eller andra hemskheter ger mig gåshud på det där spöklika sättet, och tårar samlas under mina ögon. (Hur sjutton ska man kunna bli en vettig journalist då?)

Se dokumentären. Offra en timme.

Och för att se till att jag skriver om Zurn och Bellmer imorgon, lämnar jag er med dessa bilder.
Unica Zurn teckning som framkommit ut arbete med den surreatistiska metoden automatiskt ritande.

Ett ”konstverk” av hennes make Hans Bellmer (jag valde att inte visa en foto som han tagit av henne, jag är därmed feg och tar avståd från den typen av konst han sysslade med.)

Annonser

En tanke på “Krigskorrespondenten Martha Gellhorn”

  1. Får ta och kolla upp programmet, verkar välgjortoch bra. Tyvärr vet jag inte riktigt vad tv eller dator är för något längre men jag ska försöka ta igen det. Gör ändå inget vettigare.
    Men hon verkade ha varit med om mycket denna kvinna. Att hon orkade. Eller ja, det var väl det hon inte gjorde tillslut. Konstnären är människan, människan är konstnären?

    Ser fram emot Zurn och Bellmer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s