Söndag

Ordenhar bara inte funnits där.

Min förra rubrik tycktes blir lite väl profetisk. Massakern och bomben i Norge, vad finns det att säga? Tidning efter tidning fylls med ord och meningar, men de känns så tomma. Som en reflek. För att det är sånt man ska säga. Inte nödvändigtvis oärligt, men saknar djupet. Men debatten kommer att fortsätta. Och kan inte säga annat än att jag är nyfiken på vad den rättspsykiatriska undersökningen av Anders Behring Breivik kommer att resultera i för svar. Vad är det för fel på den där mannen? Man vill ju veta, för att kunna skapa en så lång avgrund som möjligt mellan jaget och mördaren. Det är ju därför han kallas monster.

Nu lämnar vi honom… som Amy Winehouse lämnade oss förra lördagen. Det känns sorgligt och så typiskt. Det var ju ändå lite väntat, och alltså desto mer sorgligt. Hennes andra platta, Back to Black var en av de finaste och mest otroliga jag hört på massa är. Ärligheten i hennes musik är häpnadsväckande och berörande.

Och annars då? Såg Stig Slas Claesson utställning på Kulturhuset, har besökt Trosa och sett otaliga bord med fina antika prylar på. Och fick med mig Nabokovs Lolita från Trosa. Åh, och lyssnade på Sara Stridsbergs Sommar. Ser fram emot när hennes nästa roman kommer ut. Ska försöka komma ihåg att maila hennes förlag. Beckomberga. Lyssna på hennes sommar, om någon missat det.

Jag hoppas att orden kan återkomma. Strukturerat. I ett flöde. Sen kanske det får bli konststudier i höst. Aja, vi får väl se.

Annonser

De dåliga nyheterna dag

Orkar inte gå inte på de specifika, men ibland önskar jag att man kunde få hoppa över en dag. Det tär så på ens energi, och man lämnas kvar kraftlös. Försöker fokusera på saker jag gillar, och som får mig att må bra. Läser ur Och du tystnar... Ser alltid nya möjligheter när jag läser igenom. Ställen där jag kan utveckla och gå vidare.

Ska försöka ta mig ut, lämna lägenhetens väggar som tycks krypa allt närmre. Söker värme i det artificiella.

Kapitel 19. hör du mig?

Total och absolut tystnad som sväljer allt i sin omgivning. Testbild. Ibland utbytt mot stjärnornas krig.

flimmer flimmer flimmer

Alla ord i viskade som genom dimman. Aldrig riktigt faktiskt där. Hans läppar rör sig och formar ord medan tystnaden regerar riket. Där varenda framviskade ord fångas in och tystas ned av snölagret utanför. Ni alla står där redo, som en arme klädd till förväntningarna, men för mig är ni alltid skuggorna. Alltid först på plats. Alltid där. Med anteckningsblock och de rätta böckerna. Redo. Rak i ryggen och högerbenet korsat över det vänstra. Från min synvinkel bänken längst bak. Det tinglar i fingertopparna och jag har svårt att hålla händerna stilla. Blicken flackar och biter mig i tungan. Stirrar ned i golvet och ett litet leende. En blick blir två. I ett slags förstående inhyst i en bur av järn utan fönster. Den lilla boxen på golvets mitt. Där finns det inlåst. För sista dygnet. De 24 timmarna. Och så spricker hjärtat upp igen. Sömmarna spräcktes och trådarna sprids i en virvelvind av blygsel. Tunna röda trådar som jag inte längre kan kontrollera. Och mitt hjärtas nötta sömmar börjar minut för minut repas upp… Hör ett svagt ihållande tjut från någonstans bakom mitt huvud. Dess ljudnivå höjs allteftersom mitt hjärta krymper ihop till garnets sista dubbelknut som fästs i mina lungor och bröstben. Och kan inte andas. Luften fastnar där i svalget i en ambivalens. Andas in eller andas ut? Öppnar ögonen. En dörr slår. Tre gråsparvar utanför fönstret tittar nyfiket in genom glaset. En lucka öppnas i golvet och boxen faller ned. Locket till boxen öppnas av farten och innehållet sprids runt ovan våra huvuden. Men ingen ser. Ingen tittar uppåt, utan istället rakt fram och väntar på profetian gällande vår gemensamma framtid. Men sfinxen? Talar i gåtor som förväntat. Var sedan länge övertygad om dig som en källa för sanning. Orden klingar uppåt.

Och jag sitter så stilla. Medan blodet rinner nedför bröstet. Blottar allt. Det kippar fuktigt mellan tårna. Kliar med såriga fingernaglar där min bleka hud möter den nu tömda gropen. Blodet kliar där det torkar över min mage. Och det flimrar för ögonen.

det flim……….
flim……….
……….rar
det flimrar

skuggorna finns överallt runt omkring mig
VILL SE/vill se
(vill inte se)

Men ser bara hur färgerna har lysts upp och hur solens guldgula strålar bränner mot fönsterglaset. Tavlan framför mina ögon bränner liksom den med sin isiga vithet. Och de där ögonen. Min brutna bröstkorg blommar ut i röda-skära-vita sår som pryder mig mer kroppens innersta på den brustna ytan. Och jag gräver – men en pincett och latexhandskar efter spår.

Skelettdagar i brons som pryder min torsdag klockslaget 9:15.

Ta en polaroid, ta mitt porträtt.

Kvar som pryder bilden är mina överstrukna ord.

De flyktiga orden, som flyter bort i vinden likt tumble wheed. Min tunga lämnas kvar torr som Saharas alla separata sandkorn.

Och om och om och om igen. Varje gång. Varje dag. Samma plats. Och jag gör det igen.

Fotografier och inspelningar är bara upptagningar av verkligheten. Van Goghs solros blir aldrig en solros och växer inte om man vattnar den. Trots det varma skenet från en kopia av en reproduktion

Ser bara drömmarna i spegeln. Mardrömmarna hålla kvar där under det svarta skynket. Morfeus lämnade mig. Och förbereddes aldrig på hans plötsliga bortgång. Men ändå borde jag ha kunnat gissa. Det var ju så typiskt, trots allt.

Begär är bara kemikalier. (Vänta – eller var det hormoner och signalsubstanser?)

Och skuggorna är alla änglar. Medan himlen ovan är tömd.

Bränn bort minnena. Med allt hett och som kan lämna ett litet spår kvar – ett märke som din signatur. Försänk mina hjärnhalvor i kokande vatten. Lämna bara funktionen att jag kan resa mig upp. Och fortsätta. Ut genom dörren. Sedan stänga den när jag nått andra sidan. Jag vill att det ska vara en inlärd reflex.

Rummet omkring mig förvandlas till en fängelsecell, mycket likt hur mina tankar inte tycks kunna få en respons från den verkliga världen utanför.
– En säng med rosablommiga lakan
– Ett sängbord i vitmålad träd
– Ett skrivbord med träfaner
– En stol med vadderad grått tyg
– En byrå i vitmålad trä
– En trästol målad blå

Och så fönstret ut
– Gardin i svart med lila och rosa och gröna ränder
– Vimplar i mönstrat papper

Det är genom gallret jag tycks skönja världen utanför. Bortanför fängelsegården och dess obligatoriska taggtrådsstängsel.
Och så är det dörren ut
– Vit målad träd
– Handtag i rostfritt stål
Den är min enda rymningsmöjlighet och

Wrap her up the in the News of the World, dump her on the doorstep girl, this night has opened my eyes, and I will never sleep again

Ville bara uttrycka ett haha! över händelsen som nu sprider sig över Storbritannien medialandskap likt pesten. Skvallertablioden som publiceras veckovis, New of the Word ska nu läggas ned. Denna helg. Tidningen ägs av Rupert Murdoch (alltså tidningsvärldens djävul). Bland annat tidningen redaktör Andy Coulson har häktats, som ansvarig för denna avlyssnings – och mutskandal. I mitt huvud ropar en röst – äntligen! heja! Tidningen ska ha anlitat privatdetektiver för att avlyssna, inte bara kändisars telefoner, utan även anhöriga till soldater som stupat i Irak-kriget. Allt för skaller, en säljbar historia och för att sälja lösnummer.

Jag är äcklad, men inte heller det minsta förvånad. Och glad såklar, för kanske så kan nu en efter en av Murdochs tidningar trilla av pinn, och försvinna från jordens yta. Och vi kan glömma hans smutsiga mediamonopol (well, så gott som).

Dag efter dag efter dag efter dag efter dag…

Jag vet inte riktigt vad som hände med min fotodagboks idé Den bara försvann mellan kameraproblem och dumma misstag. Har en massa foton, men ingen ordning. Bara en massa mappar på skrivbordet, som mest indikerar vems kamera/minne som används. Och kan just nu inte heller ladda kameran eftersom laddaren är försvunnen (inklusive USB-sladden), mitt rum är mystiskt, tror att det kan innehålla ett svart hål.

Men vill komma tillbaka till den idén. Saknar den. Det gäller ju faktiskt bara att få ett hyfsat foto per dag. Men…

Läser hundra sidor av Stephen Frys The Fry Chronicles innan jag somnar. Skyndade mig iväg till Akademibokhandeln inne i stan, här om dan, men hittade den istället på Pocket shop vid Plattan. Måste väl köpa del 1 någon gång också.

Annars lyssnar jag på Sommar när jag kan, och om det är någon av intresse. Tror det var Beate Grimsrud jag hörde senast. Intressant. Vill läsa hennes En dåre fri, det är en väldigt fin titel. Och hon har fått en mängd beröm för hennes språk, så det kanske kan vara något.

Innan jag somnar lyssnar jag på gamla avsnitt av P1:s Spanarna. Vet att det är väldigt medelålders av mig, men det är lagom för att distrahera tankarna, och inte allt för spännande för att väcka igång ens hjärna igen. Vaknar allt för sent på morgonen och läser igenom SvD:s Kulturdel, orkar inte möta världen i huvuddelen. Ser på Aktuellt och Rapport på kvällen istället. Ironiskt nog bökade jag lyssna på Spanarna i London. Det fick mig till och med att sakna Stockholm ibland, programmet som spelas in i Radiohuset, som ligger så nära mitt gymnasium. Gillar dess blandning av artighet och vitsighet, de små sakerna man lär sig och informeras om. Göran
Everdahl berättar vad inflationen av anglosaxiska ord är ett tecken på, Jessika Gedin om hur brevskrivandet återkommer i bland annat brevromansform och Sissela Kyle beskriver hur trivselregler blir allt mer aggresiva. Det är trevligt och det är mysigt.

Dessutom har jag frångått min moral, jag bakade citronfromage idag. Den innerhåller gelatin. Och för någon vecka sen så gjorde jag pannacotta med citrussocker. Det innehåller också gelatin. Har varit vegetarian i 7 år nu, så det är lite dumt egentligen. Men vill för säkerhetsskull lägga till att jag inte har den minsta plan på att börja äta kött någon gång. Alls, faktiskt.

Har inte heller träffat min lillebror på över två veckor. Egentligen är det inget konstigt, eftersom jag flyttat iväg både till London och Göteborg. Men denna gång är det han som är ute och reser. Kina och Taiwan. Imponerande.

Vet inte vad jag ville skriva egentligen, men hade en massa ord som ville ut. Det här med vardag är märkligt. Och vet inte alls om jag gillar det. Men är också jätte dålig på att få saker att hända, att ta itu med saker eller ta initiativ. Snart – så snart, kommer dessutom beslutet om på vilken utbildning jag hamnar i höst. Herregud. Vill inte vänta längre.

Sommar. Jippi…

Bosatt i ingemanslandet mellan fotografi och tavla

Jag älskar Stockholms Moderna museet. Besökte det idag, med inga mindre än mina föräldrar som sällskap. Utställningen som skulle ses var Siri Derkert. Har alltid föredragit att ta tunnelbanan från Östermals tunnelbanestation, än Hötorget, om jag råkar befinna mig på Kungsgatan, för den är bara så fin. Och nu när jag vet att Derkert var 73 år (om jag minns rätt), så är min beundran ännu större. Måste bara se till att kolla egenom alla bilderna i betongen nästan gång jag är där, och inte bara stanna borta vid Sartre…

Det var även en utställning från museets fotografisamling. Så det var lite allt möjligt. Socialrealistiska portsträtt av mentalsjukhus (som det stod..) och hemlösa som bröt av bitar från ens hjärta, modebilder av Helmut Newton, kändisfoton av Irving Penn, de utstötta och udda av Diane Arbus, och lite Sally Mann, Man Ray och Robert Mapplethorpe för den goda sakens skull. Jag var nöjd. Sen även en snabbis genom den permanenta samlingen. Lite Max Ernst (tror målningen heten Människofigur och föreställer något som påminner om en bönsyrsa – vet inte riktigt vad det kan säga om honom…), Picasso, Francis Bacon porträtt av konstnärs kollegan Lucien Freud, Picabia, Rauschebergs fantastiska angora get och Andy Warhols elektriska stol och annat som klistrade ihop ens hjärta igen.

Penns Capote

Man Rays surrealisn

Diane Arbus

Max Ernst (ska försöka hitta titeln på tavlan, han hade alltid de mest fantastiska/absturda titlar)

Bacons Freud-porträtt

Warhol, en av hans många målningar i serien med dödstema

Har tidigare år varit på museet för bland annat se deras utställningar med Salvador Dalí och Francesco Vezzoli, Max Ernst, Andy Warhol och Mamma Andersson.

To picture my aesthetics

Tillbaka till bekant mark. Lite fina bilder av Robert Mapplethorpe (de barntillåtna, vill säga) för att visa vad för typ av estetik han arbetade med. En intressant grej som jag läste/hörde på kulturnyhetern – ofta har hans fotografier anklagats för att bara behandla sexuella ämnen, som just kulturnyherternas (fantastiska och udda)Dennis Dahlqvist kommenterade, att Mapplethorpes bilder skulle kunna anses klassiska om det inte vore för kukarna som stack fram på var och varannan bild på de nakna männen. Men enligt Mapplethorpe själv fanns det en mening bakom, han blandade nakenmodeller, med motiv hämtade från klassisk konst – blommor och antika grekiska statyer, för att just neutralisera sex och sexualitet. Men istället tolkade konstvärlden in sexuella teman i alla hans foton, sorgligt nog. Nedan är hur som helt ett axplock

Ett föreställande Patti Smith

Smith punk-kollega (om man så vill) Deborah Harry

Ett slags självporträtt