Bland fiender

Såg den mest bisarra dokumentär på Discovery under kvällen. Journalisten Louis Theroux besökte människor i södern som själva menade att de var nazister. Det var bland annat en mamma, som hade två döttrar, tvillingar, som var 11 år. Hon indoktrinerade dem med white power musik och fick dem att uppträda med pop låtar med otroligt nazitiska inlag, medan med dansade en rutin som inkluderade naztihälsningen. Mamman hemskolade döttrarna, och lärde dem hur vettigt apartheiden var, eftersom de svarta i Sydafrika hade innan dess begått så mycket brott. Och att hon skulle helt och hållet avsäga sig från rollen som deras mamma ifall en av dem skulle börja dejta en svart kille. Mot slutet av Therouxs besök hos familjen stod de och pratade i köket, och han hade gjort klart för henne, att han inte höll med henne om åsikterna. Hon fortsatte berätta en lång fördomsfull moolog om allt hon inte gillade hos de som inte var vita; att de inte såg attraktiva ut, hur de pratade, hur de uppfostrade barnen till att göra vad som helst, hur de betedde sig, att var de än gick smutsade de ner. Han kommenterade, på ett respektfullt sätt, och frågade ifall hon inte funderat på attt gå i terapi med de här åsikterna, eftersom deras natur kändes sjukligt besatta. En fix idé. Hon svarade med att fråga om han hade gjort de med sina idéer om att ett mångkulturellt samhälle nödvändigtvis behöver innebära ett bra samhälle. Och det var så sjukt.

Men var imponerad av hans förmåga att kunna behålla lugnet, kring männsikor med så brutalt diskriminerade åsikter. Hur klarar man det som journalist? Hur gör man för att inte koka över?

Sånt som får en att överleva en vinter

Det är en aning chockerande till en början, när mörkret håller sig kvar allt längre på de tidiga morgnarna, och inträder allt för tidigt på kvällen. Och man inser, så här kommer det vara, bara ännu värre, i så många månader nu. Det är så man börjar se fram emot snön i september. Fast det är ju också otroligt fint när alla träden bli som färgade av elden. Läser så många sidor jag orkar innan jag ska somna, just nu (den signerade!) En dåre fri av Beate Grimsrud. Inser redan på sida ett att hennes språk är så jäkla bra, att man ibland fastnar och sitter och suger likt en karamell, på hur hon har formulerat sig. Exempelvis: ”Alla där hemma är som orörliga väggar. Dom går inte att prata med. Dom frågar ingenting.” Dom håller upp vardagen som ett tak. För att regnet inte ska falla in. Falla sönder. Och hennes schizofreni upplevs inte som läskig, utan mer fascinerande. Hennes röster blir för läsaren inte så overkliga, utan beskrivs som en del i hennes vardag. Men ändå, herregud, vilken vardag. Det blir ju på många sätt en ganska inspirerande kvinna. Hon är häftig. Hon är sig själv.

Har också skrivit en del, men det tycks ha blivit 100 gånger tråkigare att skriva rent, och flytta över det från sidan i dagboken till textdokumentet.

Åh, stötte också på ett ganska så fantastiskt band, då jag lyssnade på en filmpodcast, bandet heter Wake up Lucid (perfekt namn på ett band!) och är så där lagom White Stripesig garage/blues/rock. De har släppt en LP, Look Alive People, som fått ganska bra recensioner. Favorit låt än så länge? Paint your Lips. Paint Your Lips

Passade på att hyra filmen (som jag hade velat se on the silver screen hela sommaren) Brighton Rock. Trots att jag aldrig lyckades ta itu med romanen innan (som skrevs av Graham Green) och starrar favoriter som Sam Riley, Andy Serkis, John Hurt och Helen Mirren. Den utspelar sig i den brittiska kuststaden med samma namn, berömd bland annat för sina pirer, men också för ett slags godis uppkallat efter platsen. Och det är därifrån titeln på boken/filmen kommer. Den fungerar nämligen som ett slags ”tecken” mellan karaktärerna. Det är gangsters i 60-talets Storbritannien till en back drop av kravallerna mellan mods och rockers och polisen. Om jag skulle ge den ett betyg skulle det få bli 4 av 5 stjärnor.

Och sen – vad närmar sig i horisonten? Jo, inget mindre än Borås, hos Martina och Bok – och Biblioteksmässan, i Göteborg!

Do you fake it for me like i?

Detta inlägg skrivs till tonerna av Hole. Aggrisivitet och uppskruvad energi – hitåt tack. Såg sista scenen på ett Skins avsnitt och fick en ny roman idé (och då menar jag en idé till en ny … längre text.) Om att fly. Jag menar, ämnet har jag ju egentligen velat skriva om i en halv evighet. Och jag kommer för evigt älska bussresor. Så, delvis ser jag hela grejen framför mig redan. Men, saken är ju den att jag inte KAN planera det jag skriver. Eller jo, planera, men inte skriva och följa planerna. När jag har inspiration kan jag skriva, men då gör jag ju också det utifrån en specifik grej (om det är en textrad, känslan från ett foto/dröm, en låt) inte utifrån nedklottrade punkter.

Har också en massa ord nedskrivna till romanen, i mobilen, som jag bara inte orkat skriva över/föra in i texten.

Försöker övertyga resterande familjemedlemmar att trådlöst internet is the way to go. Då kan jag skapa mig mitt eget lilla skrivkrypin och (kanske?) skriva klart under höstern+vintern. Efter denna sommar ser jag fram emot tjocka halsdukar, yllekoftor, två par strumpbyxor, och allt det där andra, men det kanske beror på att jag redan fryser hela tiden, och det är bara tidig september.

Ska ringa och se imorgon om remissen har nått fram, och se att det inte är några missförstånd denna gång. Hela jävla sommaren har gått. Och kan inte somna utan tabletter. Insåg tragiskt att jag firar åtta års jubelium med mig själv. Åtta år av detta? Herregud, tur att ingen berätta det för mig när jag var en 14 åring livrädd för livet.

Och du tystnar…

Se. Fridfullhet. Jag visste väl att jag skulle finna sakens kärna där. Symmetri. Som pumpar ut slagkraftigt. Da-dunk. Da-dunk. Da-dunk. Nästan pålitligt att ligga där hopkrupen, med min högra handflata ovan platsen på min bröstkorg där da-dunkandet utmynnar från. Lyssna och känna. Vaggas till sömn av ens egna pålitliga hjärtslag. Likt flodens damm, där allting börjar. Eller vänta, är det där det hela slutar?