På drift/På väg/On the road

Läste på imdb på kommande filmer, inför Stockholm Filmfestival och snubblade in på titeln On the Road, tänkte inte vidare men sedan gjorde jag kopplingen. Herregud, hade ju helt glömt bort att den har filmatiserats. Ingen mindre än Sam Riley ska spela Sal Paradise (aka Neal Cassady) och någon Garreth Hedlund som Dean Moriarity (Kerouac själv). Kristen Stewart och Kirsten Dunst (spelar Cassadys fru Carolyn) i de större kvinnorollerna, Tom Sturiddge (såg honom i en psykologisk thriller i helgen där han var super creepy) som Carlo Marx (känd som Allen Ginsberg), Viggo Mortensen (William S. Burroughs), medverkar gör även bästa Steve Buscemi. Regisörens namn är Walter Salles, ett namn som inte sade mig något – men han ligger bakom det fina projektet The Motorcycle Diaries. Så förhoppningsvis kan filmen bli riktigt bra, och det gör mig väldigt glad att det inte är en Hollywood-film så. Premiär verkar det inte bli förrän efter årsskiftet, men den är i alla fall färdig, och jag kan inte vänta!

Tills filmen kommer upp på svensk bio ser jag istället fram emot att se Viggo Mortensen spela  Freud i A Dangerous Merhod, Sean Penn som pensionerad glamrock stjärna i This Must Be The Place, liksom Steve McQueens senaste film Shame.

Från vänster: Cassady, Kerouac, Ginsberg och Burroughs
Lucien Carr, Kerouac, Ginsberg och Burroughs

Dessutom hittade jag detta citat på en sida om författarna: ”I’ve received a few inquiries about Lucien Carr since the release of Gary Walkow’s docu-drama, ”Beat”, about the life of William S. Burroughs and Joan Vollmer, played by Keifer Sutherland and Courtney Love, respectively.” Har aldrig hört talas om – men det behöver ju inte betyda något negativt. 

Kan jag också få lägga till en klagan över att de döpt om På drift till På väg i den nya svenska översättningen, gillar det inte.

Nu känner jag väldigt mycket för att se om Howl.

Annonser

Test två

Tyckte att någonting saknades i det ”sista stycket” av Och Du tystnar trots att du aldrig talat. Det kändes bara fel på något sätt, när jag läste igenom det. Så i förrgår natt satt jag uppe och skrev om det. Petade i formuleringar, men tillslut kom den rätta känslan och jag kunde lägga till några fler meningar. Som jag tyckte saknades. Läste orden tyst för mig själv, medan alla andra sov och lyssnade på A Place To Bury Strangers Exloding Head för den rätta känslan. Har funderat en del över varför jag hade så otroligt lätt att skriva i Göteborg, men varför jag inte tycks få den rätta känsla i Stockholm. Börjar förstå.

Hypnotika är ett annat ord för sömnmedel. Ganska så fint. Antar att det kommer från Hypnos, den antika grekiska guden för sömn. Medan morfin å andra sidan har fått sitt namn från Morfeus, som var son till Hypnos och drömmens gud.

Version 3 (tror jag):

Och drömmen dröjer sig kvar i mitt undermedvetna. Du ligger utsträckt på mig säng, utan tröja och med mina ord för evigt nedpräntade på din bleka och tunna ryggtavla. Bokstäverna glänser likt stjärnorna i ljuset från sänglampan. Det bländar mig och jag kan knappt se dig. Vill du lämna mig blind? De bruna ögonen är slutna, medan jag vakar. Fastnar alltid vid de fängslande detaljerna, och då kommer man ju aldrig ut ur skogen. Går vilse i de mjuka hårlockarna, och i skuggan ögonfransarna bildar längst kinden, och allt det där andra. Men efter varje blinkning suddas bilden ut, rummets former blir rundare och jag kan inte längre greppa. Färgfälten vecklas ut i visioner. Växer till groteska formationer. Tills din blotta uppenbarelse knappt längre får plats innanför mitt kranie. Men på vägen tycks delar alltid försvinna… ett ord här och där… en mening här och där… vi börjar om – de där jävla orden som krossar mellan mina tänder. Ett bräde Alfapet utlagt och döden vann, för han har djävulen på sin sida och kan fuska och genom vinsten påtvingar han mig byteshandeln – min själ i utbytte mot ett författarskap som blommar likt variga sår som lämnar mina kläder fläckiga. Men fingertopparna är täckta av bläck. Du eller aldrig, svindel nu eller aldrig var det väl? Vi kommer för evigt vara sammanlänkade, minnena och drömmarna agerar superlim när du sitter i andra klassrum och andra städer. Kladdiga trådar som alltid kommer pumps runt i mitt blodomlopp, medan dess lukt sticker i näsan. Kättrade. Minnesbild till minnesbild. Och medan mitt hippocamus blir allt mer skadat finns du kvar i nervcellerna, blodplättarna och i muskelminnet. Och jorden gungar under mina försiktiga fötter, bebodda i skor utan klackar, utan istället tunna gummisulor som läcker in all världens undergång. Vi slutar igen, där vi började. Blir krossade av bokstävernas käftar. Det är aldrig jag som har kontrollen. Kan endast gäspa. Sömnen och minnena sköljer över mig likt en flodvåg. Kippar efter andan. Lämnas tom. För vi börjar om —

Miguel Rio Branco

Imorgon ska jag till Kuturhuset för att se fotoutställningen med den brasilianske konstnären Miguel Rio Branco. Varje gång jag åker buss fascineras jag av en reklambild för utställningen, den är ganska enkel och föreställer en svart man som står i vad som ser ut som ett blåmålat omklädningsrum (det kan också handla om ljusstättningen). Den blå färgen ser att att stråla från väggarna och ger en nästan ikon-liknande känsla. När jag säker på google för att se mer, inser jag att färg tycks spela en stor betydelse i många av hans foton. Färg som lyser. Som skapar en suggestiv stämning.  Utställningen är gratis och visas till och med den 29 januari 2012.

Bilden i reklamen

De sista orden

Av Och du tystnar trots att du aldrig talat:

Och drömmen dröjer sig kvar i mitt undermedvetna. Du ligger utsträckt på mig säng, utan tröja och med mina ord för evigt nedpräntade på din bleka och tunna ryggtavla. Bokstäverna glänser likt stjärnorna i ljuset från sänglampan. Det bländar mig och jag kan knappt se dig. Vill du lämna mig blind? De bruna ögonen är är slutna, medan jag vakar. Kittlade jag dig i den drömmen? Delar tycks alltid försvinna… ett ord här och där… en mening här och där… vi börjar om – de där jävla orden som krossar mellan mina tänder. Ett bräde Alfapet utlagt och döden vann, för han har djävulen på sin sida och kan fuska och genom vinsten påtvingar han mig byteshandeln – min själ i utbytte mot ett författarskap som blommar likt variga sår som lämnar mina kläder fläckiga. Men fingertopparna är täckta av bläck. Du eller aldrig, svindel nu eller aldrig var det väl? Vi kommer för evigt vara sammanlänkade, minnena och drömmarna agerar superlim när du sitter i andra klassrum och andra städer. Och jorden gungar under mina försiktiga fötter, bebodda i skor utan klackar, utan istället tunna gummisulor som läcker in all världens undergång. Vi slutar igen, där vi började. Blir krossade av bokstävernas käftar. Det är aldrig jag som har kontrollen. Kan endast gäspa. Sömnen och minnena sköljer över mig likt en flodvåg. Kippar efter andan. Lämnas tom. För vi börjar om —

Wake Up Lucid, take two

Jag har hittat en ny favorit låt med Wake Up Lucid – min förra var låten Paint Your Lips, men den som jag har spelat slut på Spotify är Sugar. Väldigt fin, på ett rockigt sätt. Lite Rolling Stones över den. Förstår bara inte varför hela låten inte finns upplagd på youtube, bara en teaser.

Ps, det är så svårt att komma ihåg all modern teknik – med det sagt så kan jag bifoga en länk till Wake Up Lucids MySpace, hur modernt det nu är…

Ett försök till en inledning och frammåt slutet

Det jag tror ska agera inledning till Och du tystnar trots att du aldrig talat

Hon väntar. Utanför byggnaden i tegel. Väntar på alla känslostormar. Och plågoandarna som väntar där fint uppställda på rad. I väntan på att känslorna som fyller ens hjärta för den över kanten, som sen kommer att tvätta rent. Torka upp blodet. För det finns ingen annan lösning för känslor. Blekmedel följer med paketet av en vacker pojke. Inlindad i fint papper och glittrande snören. Ett hjärta i tegel kan bli lösningen efter detta. Inte bara bygga murar med cement som byggs på höjden. Sen tar sig tjäran in. Och sluter sig runt omkring hjärtsäcken. Och pumpas in. Pumpas runt. Till hjärna och lemmar. Sådan borde hon tänka på sedan. När det tar slut. Men hur ska man kunna veta sådant? Känslors slutdatum? Och då kan man sätta en fin rosett kring hjärtat när man kunnat släppa… ja… det som inte bör nämnas här. För ord orsakar smärta på grund av känslor. För namn orsakar smärta på grund av känslor förknippade med ord och tankar och händelser… och det tar ju inte slut. Eller…? Något borde berätta för henne. För att försöka överleva i ett vacuum kan aldrig vara bra. Ibland behöver man andas in. Hjärncellerna behöver nytt syre om inte annat. Så – berätta det. Använd det som en ursäkt. Och att pojkar alltid kommer innebära allt för många känslor. Och de där känslorna som inte kan slås in i en låda med en hel hög med tejp, och sen köras in det i ett spräcksäkert kassaskåp. Hon borde få veta det. Och att känslor… ja – vad gör känslor en egentligen? Förstör tankemönster och saker inplanerade i kalendern. Någon kan kanske informera henne? Teglet tränger in bland hennes celler och förvandlar henne till en staty för en minut. I väntan. På den där pojken och lektionen och sådan som schemat tvingar… Och han står där utanför. Ler. Och då betyder snart 22 år ingenting. Ingen skulle behövt beskåda. Hon borde låsas in. På grund av hans leende. Leende från pojkar leder aldrig flickor till något gott. Detta är hennes historia. Och hon slutar aldrig. Hennes hjärta växer och krymper. Fylls och krymps. Verkligheten kryper på… och drar sig fram och skrapar upp knän och armbågar. Näsblod. Sådant är förälskelse. Men vad är hennes problem? Att hon hellre dör en brutal död än att ser en romantisk komedi?

Och någonstans mot slutet:

En enkel silverring. Nedfläckad av tankarna. Av den fanatasiartade kärleken. Hålls framför hennes ögon. Se. Se cirkeln. Den tar aldrig slut. Bara om du håller den horisontellt och ser den, i sådana fall, rakt fram ifrån. Så kan en cirkel få en början och ett slut. Och liksom så måste hon sluta. Så jag för ringen allt närmare hennes högra öga, rödsprängt av allt för lite sömn, och med en blåfärgat iris. Hav. Himmel. Ingen frihet för intet. Ingen frihet här inte. Närmre. Närmre. Allt närmre. Tills den totalt omslutet ögats form. Dess exakta storlek. Kramar om det. Håller det tryggt. Sen lite mer kraft. Och smärtan präglar då hennes väsen. Kärleken… förälskelsen… den renas. Det är klor och blekmedel som gäller för att få rent i huset numera. Hårdare. Allt längre in i skallen. Innanför skallbenet. Och där innanför hennes skallben byts tankarna ut. Av blekmedlet som badkaret är fyllt med. Som renar hennes kropp. Hennes hud. Hennes hjärta. Hennes tankar. I disciplin finns inte kärlek. Allt blod som runnit ned över golvet och fläckat kläder tvättas bort. Tills golvet bara är en linoleummatta. Och mattan är beige. Och klänningen är mörkblå. Ingen spår av rött lämnas kvar. Underklänningen. Tunn. Den bleka huden syns igenom. Det som hon önskar att ingen sett och heller aldrig kommer att få se. Blekmedel till spegelbilden försvinner. Blekmedel tills huden under raderat alla spår. Minsta märke efter mänsklighet. Underklänningen är i blekt rosa beige. Det hjälper henne en aning. Som en tunn andra hud. Där allt släpps igenom. Och tygets porer suger in blekmedel. Till tonerna av… toner. Dum dum dum. Texterna och själva tonerna måste perfekt matcha hennes tankar, känslor och erfarenheter och tomhet på verklighet,

she walked on broken glass for love

she thought burnt skin would please here lover

bara det att ljuden från högtalarna

texterna

är motsatsen

de symboliserar vart någonstans allting började istället

Hon vandrade tveksamt över glasbitarna som prydde trägolvet. Likt the yellow brick road. Mot en tid framför. En framtid. Där hon skulle vara tom och börja om, för att få möjlighet till –

RECHARE

RECHARE (hela svergies elnät kommer aldrig att räcka)

RECHARGE

Ur med elkontakten. Vänta tre minuten och sen i med den igen. Hon brände skinnet som höll organ och senor och benbitar på plats. Hon gjorde det för livet. För förvandlingarna. För Brick Lane låg som en dröm långt tillbaka. Skimrande i rosa. Idag gamla dammiga drömmar. Även fast de var verklighet. Men igen dammande. Hon sänkte sig ned i det fyllda badkaret. Det var den enda möjligheten. Dök huvudet under ytan och andades in, ned mot lungcellerna och upp i näsan. Svalde klunkar så att även allt förtärt skulle kunna skina. Måste skura bort de skadade hjärncellerna och torka rent stämbanden. Skrubba tungan till blod visar sig igen. Står på bara knän framför den smutsiga mattan. På de benstumpar som resterar. Måste få bort alla spår. Annars fanns det ingen mening med tidigare orden. Med hårt arbete och intensivt för att får bort dem alla. Ingen kan lämnas kvar. Inget ABC. Ingen ynka bokstav. De är bevis. Fingeravtrycken är också bortslipade. Ingen ska få se avtrycken. Efteråt handlade det mer om en väntan. Att somna. Och vakna som en tom och ny människa. Det var drömmen. Men hur länge sedan var det? Trots en modern tv-shop pugatorio och katarsis är dagar och almanackan fortfarande ett mysterium. Kanske raderades alla flickans hjärnceller. Och sitter just nu inlåst på en institution genom LPT. Utan hjärnceller hur hade hon tänkt kunna följa schemat? Tänkte inte, gjorde den idioten. Så dumt. Hon hade kanske kunnat se. Inte bältad och drogad. Men det är ju bara ett kanske allting. Baden med blekmedel var dagliga och brände mot huden, och väckte upp tankarna. Som sedan terminal sederades. Doktorerna kanske sade att det i alla fall var tur att hon inte sniffat thinner, och annan sådan skit. Leverfläckarna och de små fräknarna över näsan och de på vänster axel brändes bort. Huden blev allt blekare. Inte som lakan eller spöke. Som att se sig själv i spegeln, i ett slaktrum bland uppstyckade djur.

Silverringen svalde hon kanske. För att ingen skulle få se. I en sakramental akt av renaste kärlek och djupaste desperation. Detta skedde kanske till och med innan baden. Då fräknar och leverfläckar sträckte sig över hennes bleka hud. Hostade och försökte svälja. Hennes kropp ville inte bli ett med den. Men någon stod på andra sidan. Mitt emot henne. Och hjälpte till att trycka på. Så att den skulle försvinna ned. Det hela kunde inte vara vackert. Efteråt kräktes coca cola ut över ett nu blänkande badrumsgolv. Men ringen var gömd. Ringen, inte från någon älskare eller älskade eller ens en förälskelse. Det var bara en fin silverring som kom från släkten långt bak, men som kunde ha symboliserade framtiden. Så om man inte kan svälja sin egen svans så får man vara kreativ, och hitta ett annat alternativ.