Test två

Tyckte att någonting saknades i det ”sista stycket” av Och Du tystnar trots att du aldrig talat. Det kändes bara fel på något sätt, när jag läste igenom det. Så i förrgår natt satt jag uppe och skrev om det. Petade i formuleringar, men tillslut kom den rätta känslan och jag kunde lägga till några fler meningar. Som jag tyckte saknades. Läste orden tyst för mig själv, medan alla andra sov och lyssnade på A Place To Bury Strangers Exloding Head för den rätta känslan. Har funderat en del över varför jag hade så otroligt lätt att skriva i Göteborg, men varför jag inte tycks få den rätta känsla i Stockholm. Börjar förstå.

Hypnotika är ett annat ord för sömnmedel. Ganska så fint. Antar att det kommer från Hypnos, den antika grekiska guden för sömn. Medan morfin å andra sidan har fått sitt namn från Morfeus, som var son till Hypnos och drömmens gud.

Version 3 (tror jag):

Och drömmen dröjer sig kvar i mitt undermedvetna. Du ligger utsträckt på mig säng, utan tröja och med mina ord för evigt nedpräntade på din bleka och tunna ryggtavla. Bokstäverna glänser likt stjärnorna i ljuset från sänglampan. Det bländar mig och jag kan knappt se dig. Vill du lämna mig blind? De bruna ögonen är slutna, medan jag vakar. Fastnar alltid vid de fängslande detaljerna, och då kommer man ju aldrig ut ur skogen. Går vilse i de mjuka hårlockarna, och i skuggan ögonfransarna bildar längst kinden, och allt det där andra. Men efter varje blinkning suddas bilden ut, rummets former blir rundare och jag kan inte längre greppa. Färgfälten vecklas ut i visioner. Växer till groteska formationer. Tills din blotta uppenbarelse knappt längre får plats innanför mitt kranie. Men på vägen tycks delar alltid försvinna… ett ord här och där… en mening här och där… vi börjar om – de där jävla orden som krossar mellan mina tänder. Ett bräde Alfapet utlagt och döden vann, för han har djävulen på sin sida och kan fuska och genom vinsten påtvingar han mig byteshandeln – min själ i utbytte mot ett författarskap som blommar likt variga sår som lämnar mina kläder fläckiga. Men fingertopparna är täckta av bläck. Du eller aldrig, svindel nu eller aldrig var det väl? Vi kommer för evigt vara sammanlänkade, minnena och drömmarna agerar superlim när du sitter i andra klassrum och andra städer. Kladdiga trådar som alltid kommer pumps runt i mitt blodomlopp, medan dess lukt sticker i näsan. Kättrade. Minnesbild till minnesbild. Och medan mitt hippocamus blir allt mer skadat finns du kvar i nervcellerna, blodplättarna och i muskelminnet. Och jorden gungar under mina försiktiga fötter, bebodda i skor utan klackar, utan istället tunna gummisulor som läcker in all världens undergång. Vi slutar igen, där vi började. Blir krossade av bokstävernas käftar. Det är aldrig jag som har kontrollen. Kan endast gäspa. Sömnen och minnena sköljer över mig likt en flodvåg. Kippar efter andan. Lämnas tom. För vi börjar om —

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s