Dagarna går…

Imorgon ska jag träffa en ny läkare på Danderyd. Och det är ju alltid nervöst. För man vet ju aldrig vad man kan förvänta sig. Hittar jag dit i tid? Behöver jag stressa? Kommer det krångla med betalningen? Hur är läkaren? Vad vill hon (för jag vet i alla fall att det är en kvinna) att vi ska diskutera? Vad kommer jag behöva gå igenom med henne? Mitt kontrollbehov tar över. Dessutom är tiden för mötet 9 på morgonen, vilket förstör min morgonrutin, för jag är helt enkelt ingen morgon människa. Har alltid mått som bäst mellan 11 på kvällen till kanske 2-3. Och det fungerar helt enkelt inte så bra ihop med att man måste upp tidigt och vara pigg och förberedd. Men, det finns ju alltid alternativet att ändra mina vanor, och börja gå till sängs vid 10 på kvällen i stället och därmed vakna av tuppen. Men då förlorar jag ju de timmar då jag mår som bäst, känner mig som bäst och då generellt inspirationen kommer för olika kreativa projekt. Och det känns bara inte värt det.

Och just nu lever jag i ett vakuum. Det började egentligen redan innan jag började med tabletterna igen. Tomheten. Glasbubblan. Plötsligt förstår jag vad Sylvia Plath ville säga med Glaskupan. För det är den jag lever mitt liv i. Avgränsad. Emotionellt isolerad. Får allt svårare att komma ihåg vad som hände igår, i förrgår eller för en vecka sen. Trots att jag försöker att noggrant skriva ned mina dagar i dagboken. För annars skulle så mycket tid bara försvinna. Massor av år skulle bara försvinna när mina minnen förvandlas till en dimma. Där jag inte längre kan urskilja detaljer, namn eller händelser. Det är därför jag försökt att noggrant skriva dagbok så gott som varje dag sedan högstadiet. För att komma ihåg, och inte tappa tid. På grund av sjukdomstillstånd och tabletter. Vill varken glömma det fruktansvärda, vardagliga eller det vackra. Har nu kanske ett 15-tal anteckningsböcker fyllda med tankar, känslor, vardagar, tidningsklipp, konstbilder, dikter, citat, egna noveller, idéer och önskningar. Ibland tänker jag på den där frågan – vilken av dina ägodelar skulle du vilja rädda i en brand, och jag inser allt mer att det är mina dagböcker jag skulle ha som första prioritet. Sen min dator – för där finns min ”roman”, alla noveller och dikter, bilder från kameran (som också agerar som ett slags minnes substitut) liksom en del andra dagboksinlägg.

Läser en recension i DN:s Kulturdel om Viktor Johanssons nys roman Wrestlarna. Har försökt läsa att han har skrivit. Hans första poesisamling Kapslar, romanen Eterneller som jag förälskade mig i  när den tillhörde kurslitteraturen i Göteborg, och hans andra lyriksamling Game Over. Det han skriver känns så ärligt och väldigt tidsmedvetet. Zeitgeist-medvetet, När jag orkar jag köpa romanen. Det var ett litet svek från hans sida när han övergav Modernista för Bonniers. Han romaner och poesisamlingar var alltid så fina, både pärmar och innehåll. SvD:s recension, DN:s och GP:s.

Annars? Äter ostmackor, dricker cola, lyssnar endast på Richard Hells Blank Generation på vinyl. Men kan för tillfället inte läsa skönlitteratur. Min hjärna vill helt enkelt inte arbeta med mig. Står framför fönstret och stirrar ut. Ser Skinnarviksberget och träden med dess brinnande löv medan min hjärna bara är tömd på tankar. Och fastnar där. En timme fortflyter kanske. Följer endast tidningarna via dess rubriker, men orkar ibland ta itu med SvD:s Kulturdel, och tittar på Kulturnyheterna på SVT, men byter rum när familjen följer Rapport och ABC. Kan bara inte emotionellt koppla till bilderna som visas. Det är en mils avstånd mellan mitt hjärta och bilderna av fattigdom, kärnvapenutveckling och översvämningar. Känner ingenting.

Jag undrar också om världen kommer att gå under då beskedet från antagningen kommer den 8:e december. För just nu vet jag bara inte. Orkar heller inte fota sedan ett tag tillbaka, men vill ändå väldigt gärna ha en digital systemkamera. För en del av mig vill läsa mig något nytt. Ta tag i något. Bryta mig ut från vakuumet och försöka skapa.

Annonser

Och du tystnar

Prata

Prata

Prata

Du ska höras – synas

Men bara om du är vacker…

 

Den själviska generationen –

bli vi kallade

Den otillräckliga generationen

 

Vi kommer aldrig att öppna munnen

Säga något av värde

Vi kommer aldrig att höras

Ingen är villig att lyssna

Vi kommer aldrig att syna

Alla blundar

Aldrig tillräckligt vacker.

Perfektion är en illusion

...den desillusionerade generationen

Hjärnan och annat

Känns som om det har skett en miljon saker sedan jag skrev senast. Efter remisser hit och dit, och som inte har fungerat på grund av tusen olika skäl så har jag äntligen fått en tid med en läkare på ett Unga Vuxna team. Vilket lättnad. En övernattning på St:Göran och är tillbaka på mediciner som ska hjälpa min hjärnas signalsubstanser. Det är lite märkligt att forskare har upptäckt att sådana mediciner fungerar, att läkare kan skriva ut dem, trots att de inte riktigt vet hur det fungerar. Hjärnan är fascinerande. 5 månader har jag fått vänta. Det känns som att systemet inte riktigt fungerar, men det har jag ju känt förr. Det är helt enkelt svårare med sjukdomar som inte kan bevisas genom blodprov, röntgenplåtar eller lumbardpunktion, utan där patienten själv får besvara frågor gällande känslor, tankar och beteenden allt enligt DSM-IV. Det hela blir ju mer vagt, inte alls lika precist och synligt. Och sen medicinerna – där resultaten inte kommer inom några dagar, utan istället får man experimentera med preparat, märken och doser för att få en effekt som kan ta mellan sex veckor till över två månader. För att inte tala om bieffekterna, som ofta är läskigare än själva sjukdomen. Jag vet att sådant skrämmer många från att våga pröva tabletter som hjälp, men jag kan inte låta bli att tro på det ju mer jag läser om det. Ju mer jag försöker sätta mig mig in i serotonin, noradrenalin, dopamin – signalsubstansernas betydelse för nervsignalerna mellan hjärnans nervceller, och vilka signalsubstanser som förknippas med olika känslolägen. Jag skulle aldrig kunna börja med en ny medicin utan att veta vad den gör, och hur den på verkar hjärtan. Kanske är det bara ett kontrollbehov. Noradrenalin exempelvis påverkar vakenhet, aktivitet och uppmärksamhet, vilket gör att orkeslöshet, passivitet och en oförmåga att fokusera tror beror bland annat på en sänkt nivå av noradrenalin i hjärnan.

Det känns också läskigt att veta att jag har en sjukdom som rent faktiskt påverkar hjärnan, och inte bara när det gäller nervimpulser. Forskare har upptäckt steroidhormonen kortisol som utsöndras från binjurarna vid stress, inte bara påverkar en känsloläget utan även att hippocampus faktiskt krymper i storlek vid utdragen utsöndring, som vid långvarig depression. Jag inser nu att jag i princip varit sjuk, mer eller mindre i två år. Och en hippocamus som krymper påverkar minnet negativ, och det blir att svårare att komma ihåg saker. Det är ganska tragiskt egentligen. Jag minns inte mycket alls från när jag var yngre, till och med stora delar av högstadier är bortglömt, trots att det inte ligger så långt bak i tiden.

Till en mer positiv sak, min far köpte Spartacus från 1960 till mig i en fin metallförpackning. Har velat sett den i många år, men har bara inte kommit mig för. Men kunde inte bara släppa en sak, mindes från en annan film hur scener från Spartacus visats, och att huvudkaraktären var smått besatt av den, men kunde inte för mitt liv komma på vilken film det var. Men precis innan jag somnade i natt kom jag på det, filmen var Sex & Drugs & Rock & Roll om musikern Ian Durys liv. Såg filmen i London. Försökte skriva på en urtråkig uppsats om Herodotos, men kom ingen vart, så jag bestämde mig att ta en paus och tog bussen till närmaste biokomplex ute i Greenwich. Bokade en biljett för Dury-filmen och en efter för Sherlock Holmes filmen av Guy Ritchie. Det var en fin paus, och jag kunde släppa tankarna på det jag behövde skriva.

Nu tror jag att jag ska försöka skriva lite på Och trots att du aldrig talat.