Hjärnan och annat

Känns som om det har skett en miljon saker sedan jag skrev senast. Efter remisser hit och dit, och som inte har fungerat på grund av tusen olika skäl så har jag äntligen fått en tid med en läkare på ett Unga Vuxna team. Vilket lättnad. En övernattning på St:Göran och är tillbaka på mediciner som ska hjälpa min hjärnas signalsubstanser. Det är lite märkligt att forskare har upptäckt att sådana mediciner fungerar, att läkare kan skriva ut dem, trots att de inte riktigt vet hur det fungerar. Hjärnan är fascinerande. 5 månader har jag fått vänta. Det känns som att systemet inte riktigt fungerar, men det har jag ju känt förr. Det är helt enkelt svårare med sjukdomar som inte kan bevisas genom blodprov, röntgenplåtar eller lumbardpunktion, utan där patienten själv får besvara frågor gällande känslor, tankar och beteenden allt enligt DSM-IV. Det hela blir ju mer vagt, inte alls lika precist och synligt. Och sen medicinerna – där resultaten inte kommer inom några dagar, utan istället får man experimentera med preparat, märken och doser för att få en effekt som kan ta mellan sex veckor till över två månader. För att inte tala om bieffekterna, som ofta är läskigare än själva sjukdomen. Jag vet att sådant skrämmer många från att våga pröva tabletter som hjälp, men jag kan inte låta bli att tro på det ju mer jag läser om det. Ju mer jag försöker sätta mig mig in i serotonin, noradrenalin, dopamin – signalsubstansernas betydelse för nervsignalerna mellan hjärnans nervceller, och vilka signalsubstanser som förknippas med olika känslolägen. Jag skulle aldrig kunna börja med en ny medicin utan att veta vad den gör, och hur den på verkar hjärtan. Kanske är det bara ett kontrollbehov. Noradrenalin exempelvis påverkar vakenhet, aktivitet och uppmärksamhet, vilket gör att orkeslöshet, passivitet och en oförmåga att fokusera tror beror bland annat på en sänkt nivå av noradrenalin i hjärnan.

Det känns också läskigt att veta att jag har en sjukdom som rent faktiskt påverkar hjärnan, och inte bara när det gäller nervimpulser. Forskare har upptäckt steroidhormonen kortisol som utsöndras från binjurarna vid stress, inte bara påverkar en känsloläget utan även att hippocampus faktiskt krymper i storlek vid utdragen utsöndring, som vid långvarig depression. Jag inser nu att jag i princip varit sjuk, mer eller mindre i två år. Och en hippocamus som krymper påverkar minnet negativ, och det blir att svårare att komma ihåg saker. Det är ganska tragiskt egentligen. Jag minns inte mycket alls från när jag var yngre, till och med stora delar av högstadier är bortglömt, trots att det inte ligger så långt bak i tiden.

Till en mer positiv sak, min far köpte Spartacus från 1960 till mig i en fin metallförpackning. Har velat sett den i många år, men har bara inte kommit mig för. Men kunde inte bara släppa en sak, mindes från en annan film hur scener från Spartacus visats, och att huvudkaraktären var smått besatt av den, men kunde inte för mitt liv komma på vilken film det var. Men precis innan jag somnade i natt kom jag på det, filmen var Sex & Drugs & Rock & Roll om musikern Ian Durys liv. Såg filmen i London. Försökte skriva på en urtråkig uppsats om Herodotos, men kom ingen vart, så jag bestämde mig att ta en paus och tog bussen till närmaste biokomplex ute i Greenwich. Bokade en biljett för Dury-filmen och en efter för Sherlock Holmes filmen av Guy Ritchie. Det var en fin paus, och jag kunde släppa tankarna på det jag behövde skriva.

Nu tror jag att jag ska försöka skriva lite på Och trots att du aldrig talat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s