Och du tystnar… skrivet under landstingsfilten

Och du tystnar trots att du aldrig talat

Jag gick och lade mig – men det är oviktigt, att jag vaknade morgonen därpå är dock av största vikt, då jag tvingades till en viktig upptäckt. Organen som fyllde ut min torso hade ersatts av ett svart hål. Och jag svaldes ned, medan mörkret hostade och spottade. Mina känslor rann ned, likt vattnet i ett avlopp, en tornado till känslostorm spolades ned i mörkrets inre. Och det svarta hålet hade också stulit min syn – ingången till huvudet, mina blå irisar. Allt jag såg var mörkret. Och mörkret existerade i ett vakuum. Det fanns ingenting längre. Hålet svalde och svalde. Från dess mittpunkt flyter tjära ut och fyller mitt blodomlopp på nytt. Det är segt och klumpar sig, och fastnar i ådrornas väggar. Kanske var det ett försök att täta hålen i min hud. Tomt. Endast ett hål där mitt hjärta borde finnas. Det stora svarta hålet, och händelsehorisonten – där är min amygdala – där finns mitt emotionella minne. Så fort materia eller människor närmar sig händelsehorisonten, eller möjligtvis min personliga sfär sugs dem in. Till och med ljus – och min värld målas i alla tänkbara grå nyanser. Och kanske har jag själv kommit till the point of no return? Förvirringen leder ju till att jag förevigt går med strumpor som inte matchar, min favorit penna försvinner varannan vecka och jag stället in disk i kylskåpet. Så hur kulle jag kunna veta hur långt ifrån punkten jag befinner mig? Men snart kommer nog GPS-funktionen i min mobiltelefon kunna berätta hur många meter jag har kvar, och vilka vägar jag borde följa för att inte gå vilse mot den. Misstänker annars att jag är vilse för jämnan, föddes jag vilse?

Tre röda soffor. Som en teaterscen utan den fjärde väggen. Ett metodiskt konstruerat helgmys bakom lyckta dörrar. Vi sitter samlade. Från de unga flickorna till den snälla farbrodern med vitt hår. Någon trampar takten med foten. Ingen pratar – blickarna följer flickan med sockervaddshår, på en scen i samma stad som oss. Men – vi är ju fast här, och bevakar det istället genom TV-skärmen, som om det handlade om riksdagsvalet. Tankarna går vilse mellan hjärnceller och signalsubstanser – för satt inte självaste finansborgen där i folkhavet? Kanske väljer vi inte längre riksdagsledamöter, utan vem av pojken och flickan som ska få skriva under kontrakt, spelas in på plastskiva och sjunga sönder sina hjärtan? Tror det är vad landets kvällspress propagerar för – och det som trycks i svart bläck på tunna papperssidor ska väl ändå vara sanningen? Eller så är det min hjärna det är fel på, och alla upplevelser kanske sen visar sig vara en chimär. Bara en skugga, då jag själv är fastspänd utmed grottkanten. Om jag kanske skulle beställa tid hos en neurolog, för att se om allting verkligen står rätt till bakom mitt pannben. De kunde klä mig i de tunna bomullsklänningarna, avlägsna mina smycken och rulla in mig i en CT-scanner. Låta röntgenstrålarna krypa in genom skinnet, ja – eller joniserande elektromagnetisk strålning, om man vill vara korrekt. Och det måste väl ändå vara det bästa, när vi pratar om en neuroundersökning. Och så kan auktoritären titta mot skärmen, och se hur det faktiskt står till med min stackars hjärna. Kanske borde jag boka en tid, eller skulle de bara kalla mig hypokondriker? Men jag tvivlar ju på att det handlar om någon typ av cancersvulst på en del av hjärnan som man knappt kan uttala namnet på. Snarare skulle jag kunna slå vad om att en bit saknas, som om en Hanibal Lector öppnat min skalle, skurit ut en bit och tillrätt den efter smak och tycke. Nej – jag är heller inte paranoid. Så jag tänker inte ens nämna att alternativet involverande flygandetefat som kom flygande över den svarta natthimlen, och de små utomjordingarna med vattenskalle, som beamar mig till skeppet och använder mig till allsköns experiment. Det kallar jag galenskap. Om jag skulle våga mig på en gissning, misstänker jag att amygdalan kan vara boven i dramat, möjligtvis föddes jag med en pistol riktad mot tinningen, av denne vedervärdiga skurk. Men man har ju trots allt denna hjärnfunktion på två motsatta sidor, höger och vänster. Och har genom mitt liv fått höra att jag är en person som främst tänker med den högra hjärnhalvan, så då kanske amygdalan på vänster sida på något mystiskt sätt saknas. Som om scientologernas trollkarl har viftade med sin stav – och sen var den bara puts väck! Men vad vet jag? Hjärnan skulle mycket väl kunna fungera på samma sätt som lever, och växa tillbaka. Eller kanske njurarna – kanske klarar man sig med bara en? Om man hade en tidsmaskin skulle jag åka tillbaka till 1895 och be herr Wilhelm Conrad Röntgen ta en titt på mitt limbiska system. För han skulle väl ändå inte bara skicka iväg en remiss till psyket? X-ray, och se min vita – och gråhjärnmassa, och leta efter stora svarta hål någonstans under mitt rödfärgade hår. Tror att denna okända strålning skulle kunna göra tricket. Få mig på fötter igen, eller möjligtvis upp på hästen – så att jag kan våga simma ut på djupare vatten, utan att konstant känna att jag tar mig vatten över huvudet. Egentligen kanske lösningen helt enkelt är att stråla sönder mina hjärnceller? Skulle jag få den effekten av att doppa huvudet i Curies radium eller skulle det bara förvandla mig till en vandrande glow stick? Lite radioaktivt rakvatten kanske ändå skulle göra alla människor gott.

Men de tre röda sofforna – samma visa varje förmiddag, eftermiddag och kväll. Det blir en slags ritual för sällskap och distrahera tankarna som leker orkan. Vi samlas, och någon håller koll på oss. Kvällen efter flickan med sockervaddshåret så var det dags för motsatsen från konsumtionskultur till vetenskapen, freden och litteraturens dag. Då vi vanliga medborgare sitter med fingrarna täckta av chipsfett och hinkande Coca Cola medan bevakar vår heliga kungafamilj och Sveriges samlade elit äta middag och dansa vals i huvudstadens hus. År efter år äter de sin jävla åkerbärsglass. Men kan inte krypa till kojs förrän jag sett de ibland stela, och ibland extroverta vetenskapsmännen stiga fram mot scenen i den gyllene salen, och för fem minuter försvinner allt annat. Mänskligheten hyllar något som faktiskt är av betydelse, och farbrodern med glasögon, som praktiskt taget bor nere i universitetslabbet får stå där framför alla. Han får uppskattning. Sömnigheten kommer emellan och tynger min ögonlock. Blockerar nervsignaler. Ger upp, och kryper ned under den gula landstingsfilten. Jag missade talen. Helvete. Det är vad jag tänker följande morgon då jag väcks till meddelandet om frukost. Efter middagen bläddrar jag i en kvällstidning som ligger framme. Tanklöst. Förstår då att gårdagen redan är glömd. Männen och kvinnorna med skyddsrockar, vita möss och bananflugor är som bortblåsta. Nästa år minns ingen deras namn. Eller experiment. Någon minns han som tog emot priset för sitt författande och en annan hon som vågade gå emot krigsherrarna. Tidningssidorna har återgott till flickan med sockervaddshåret, bonden som gjort ditten och datten, liksom bevakningen av kronprinsessans växande mage. Föreställer mig att tidningsredaktionen har hennes profil uppmålad på väggen, och när de lyckats stjäla ett nytt foto på kungarikets arvtagare så läggs en centimeter till på den ritade konturen av den växande bebisen. Kanske är det betryggande att deras prioriteringar är så tydliga. Lämnar tidningen kvar på bordet. Någon vill ju alltid läsa. Ibland är det allt för krävande att mötas av ödesval, välta skolbussar och den galna korsriddarterroristen när man precis vaknat och lyckats svälja en frukost. Jag förstår.

Annonser

Gula landstingsfiltar och hemma i egen säng

Det blev ett litet plötsligt slut på förra inlägget, men man kan ju inte riktigt veta när ens energinivå plötsligt ligger på noll och man rusar in i rummet och kastar sig på sängen. Men vad mer finns det att säga om de ostraffade flickorna på rättspsyk? Sundsvall har efter all kritik tvingats lägga ner, men eftersom andra anhalter – Växsjö och andra högsäkerhetsanstalter, har under 10-talet fått in fler och fler av dessa unga tjejer (som vården stämplats som omöjliga) ökar kunskapen som smått i fängelsemiljöerna. Detta kan leda till att allt fler PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning) skickar dem dit istället, i tron att det kan hjälpa. Men det arbete som personer som Sofia Åkerman gör är beundransvärt.

Vad har hänt sedan senaste avbrottet? Tre förmiddagar har jag gått in i träningsrummet och kört till musklerna darrat. Typ spinningcyckel och roddmaskin. Ingenting för komplicerat. Men det har hjälpt vid den allt för jobbiga rastslöheten. Försöker följa rapport och abc, men på grund av förvirringen blir det svårt att avgöra om det var idag jag kollade, eller igår? Således missade jag först Vaklav Havels död, någon som betyder ganska mycket för mig – bara genom sin vänskap med den brittiska dramatikern Tom Stoppard. Hur de influerade varandra. Tredje året i gymnasiet såg vi Stoppards Rock ´n´ RollStadsteatern, med litterärgestaltning-gruppen. En av mina favorituppsättningar. Sen har vi ju också Havels arbete med bland annat gruppen Charta 77. Ja, sen har ju nu också Kim Jong Il dött. Det var väl mindre tragiskt. Men det tycks vara ämnet som det rapporteras mest om. Och Saab såklart, men ingen ändring där. Suckade smått av lättnad när nyheten nådde mig att slutet tycktes vara nära för det super-svenska bilföretaget. Så själviskt. Men är bara dödstrött på år av nyhetsrapportering om hur det ser ut med dess ekonomi. Men det handlar kanske snarare om hur media alltid har fokus på exempelvis vissa länder, städer, personer eller företag. Medan så mycket annat missas. Där i ligger min frustration. Saabs löneutbetalning ligger alltid steget före fokuset på demokratiprocesser och samhällsstruktur i de mindre länder i bland annat Sydamerika och Afrika. Så ser det ut. Det är bara så.

Var först imponerad när jag upptäckte att avdelning hade en egen dator. Instoppad i ett eget rum, som fyllts med VHS-kassetter, pussel, spel och en mindre platt-TV. Man väcks halv åtta för frukost, någon skötare knackar på dörren och man vaknar med ett ryck. Skyndar upp och kastar i sig en ostsmörgås med en kopp svartcitronte. Eller bara en skorpa med en kiwifrukt. Åtta delas morgonmedicinen ut. Man lär sig att det är bäst att sitta kvar och vänta. Om man återvänder till sängen och lakanens värme allt för tidigt, kan man få höra saker som: ja, ser att du inte fått din morgonmedicin ännu, du sov ju väldigt länge. Då har klockan hunnit bli lunch. Suckar inuti huvudet, var det allt för mycket begärt att sköterskan skulle knacka på dörren och se mig ligga där under den gula landstingsfilten, stirra upp i taket och lyssna på Spanarna? Jag vet inte. Förvirrar mig i vad som är personliga upplevelser och personalens uppgifter. Fördriver tid till och med 12. Då serveras lunchen. Oftast var det grönsaksnuggets/-medaljonger/-biffar. Ofta med mjölstuvning eller mjölgratänger. Höjdpunkten var de rivna morötterna och de hårda mackorna med sesamfrön. Ibland sitter vi patienter tätt, ihop tryckta vid mitten borden och konverserar om allt mellan himlen och jorden. Väderleksrapporten och medicinlistor. Skvaller och skitsnack om personalen. Ibland satt vi alla med en tom stol mellan varje patient, vi vågade oss inte närmare. Jag spenderade denna gång nästan 14 nätter där. Och såg hur andra skrevs ut och skrevs in. När det kom nya hade vi större avstånd när det var måltidsdax. Sen kom vi närmre. Man hade liksom inget val. Och jag var så nyfiken, spärrade upp öronen och sög i mig allt. Skrev snabbt ner i dagboken som alltid låg i mitt knä. De andras livshistorier. Diagnoser. Utseende och namn, då mitt minne alltid sviker mig. Jag skrev och jag läste. Tittade på TV (nyheter och serier), spelade kort, utbytte historier, såg en Coppola film, tog ut mig på spinningcykeln, sög i mig allt medicinskt – och ja, åkte genom ”katakomberna” i en rullstol. Det är så sjuk, för medicinsk personal är alltid mycket trevligare och hjälpande. WTF?! Antar att de andra bygger upp en mur som skydd. För att inte få med sig alla hjärtskärande historier hem. Temp. Blodtryck. Puls. Bedövning. Nålen gick in och ut. Antibiotika? Den snälla skötaren rullade tillbaka mig med rullstolen trots protester. Kan. Gå. Själv. Förvandlas till Alfons, haha. Fick permissioner och testade nya mediciner. Men kommer minnas människorna runt mig. Det är nog viktigast. Och att jag fick lite skrivet. Ja. Sedan jag återvänt hem har jag mött nya sjukhuspersonal och knappat in nya telefonnummet i kontaktboken. Det är viktigt, får jag veta. Okej då. Problemet är bara att det är så svårt att släppa invanda beteenden. Och får veta att det är okej att jag bara kan se tiden som ligger 4 dagar framåt. Inte mer.

Nu har julafton, juldagen och annandagen passerat. Den förstnämnda präglades av en två dagars förkylning. Juldagen spenderades i viloläge med migrän och illamående som klättrade uppför strupen. Skulle ha gått på bio. Skulle ha sett Martha, Macy, May, Marlene. Åt istället makaroner med majs till middag. Granen var fin och kläddes i hast. Adventsljusstaken innehåller endast ett ljus med bränd veke. Så går det när jag är borta över advent. Hostande slog jag in paketen. Har inte hört en endaste jullåt i år. Inte aktivt i alla fall. Lagade maten efter klapputdelningen på självaste eftermiddagen. Öppnande presentpapper innehållande nya Viktor Johansson (Wrestlarna), den efterlängtade glassmaskinen, Dömt till frihet-tatueringspengar, ”gymkort” (för simning) och annat fint.

Hämtar ut nya tabletter på Apoteket och så snart närmar sig nyår. Den kanske svåraste högtiden. Nu: ska ta ett piller och kravla mig i säng. Medan jag lyssnar på nya Spanarna/På minuten, såklart. God natt.

Rättspsyk

Det var över en månad sedan jag skrev senast, tiden har sedan dess mest handlat om läkarsamtal, nya sömnmediciner Manics 3:e och 8:e album, kulturdelar, poesi, Tranströmer och Nobelpriset, måltider vid fasta tider, blekgrå väggar med mörkgrå lister, vacklande mellan instabilitet och vakuumet.

Ja, och Danderyd… One Flew Over The Cuckoo´s Nest, igen. Lyssnade även på en rolig och intressant filmpodcast om filmen. Men det är okej här, men hem till den egna sängen senare under dagen. Men har kunnat läsa och skriva en del. Det har väl inte så mycket handlat om romaner, utan istället Rimbaud, Viktor Johansson och Ekelöf. Under Nobeldagen kom mamma över med Tranströmers samlade verk i pocket. Kollade annars på stora dela av festligheterna och reptagen under dagen. Det var så fint att se en lycklig Tranströmer ta emot priset i Konsterhuset, och hur han fick fem gånger längre applåder än alla andra. Har också fått 4 kulturdelar var annan dag att klippa ur och tejpa in de intressanta i dagboken. Exempelvis SvD:s recension av Stadsteaters Persona, baserad på Bergman filmen med samma samma namn. Vill gärna se båda två. Har så gott som skrivit ut en dagbok på en månad. Trots ett format större än A3 men mindre än A4, och smala rader. Men så finns det ju så så mycket att göra här på Danderyd, så det blir ju några sidor man skriver per dag. Har förälskat mig i Lana Del Reys Videogame, men jag tycks inte vara ensam om det Har även spelar Cohens Famous Blue Raincoat, Kents Ismael och en live version med Thåström och låten Jag är en idiot, otalig gånger.

Men det har inte bara varit poesi. Hittade en artikel hemma, i högen av psyk-artiklar, om hur (oftast) yngre tjejer (ibland minderåriga), med svåra självskadeproblem/långt gången anorexi och otaliga självmordsförsök som efter många år med vårdintyg slutligen skickas till rättspsyk, utan att ha begått ett endaste brott. Trodde inte det var sant när jag läst artikeln. För så får man väl ändå inte göra? Bara för att patienten vårdas genom LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) så kan de väl inte göras vad som helst? Varför gör inte Socialstyrelsen nått? Det kan väl inte vara lagligt? Ju mer jag läste om det, desto mer förbannad blev jag. Jag började också förstå att metoderna som användes på anstalter som Växjö och Sundsvall inte heller tilläts i LPT. Det kunde vara tjocka läderpaddlar som låstes kring handlederna (ofta utan lufthål), hockeyhjälmar (vanligen i kombination med lädervantarna så att man inte kunde få av hjälmen), samt ett bälte kring midjan med remmar som spände fast händerna. I den ovan nämnda lagen tillåts endast bältesläggning och isolering som de enda tillåtna tvångsmetoderna. Exempelvis tvångströjor och läderhandskarna förbjöds under 90-talet. De tvångsmetoder som idag får användas ska i teorin vara hårt reglerade. Läkare måste bedöma innan om de är tillräckligt aggressiva, och eller en verklig fara för sig själv/andra, och detta måste väl dokumenteras i patientens journal. Det får endast pågå under 4 respektive 8 timmar, och för förlängning måste rapporteras till Socialstyrelsen. Metoderna får heller inte användas som straff eller som en del i behandling. De två ovan nämnda anstalterna tycks ha brutit mot de ovan nämna lagarna, när de gällde just dessa självskadande flickor. Sofia Åkerman kom nära många av dem, hon hade samma problematik och låg inlagt under LPT under mer än ett år redan som tonåring. Hon ställde sig på flickornas sida och försökte agera deras röst, när hon själv hade blivit frisk. Tillsammans med Therese Eriksson skrev hon boken Slutstation rättspsyk, med  flickornas egna berättelser om vanvård, medpatienter som dömts för våldtäkter och mord, närmast sadistiska personal, isolering och bältesläggning som pågick i dygn, läderhandskarna som de kunde bära månader och en Socialstyrelse som inte brydde sig om anmälningar från patienterna själva, de anhöriga och läkare som sade upp sig i protest mot de omänskliga behandlingarna. Men vid 2002-2003 började media uppmärksamma detta, i och med en brand på Sundsvall där en av flickorna dog på grund av bristande utbildning och brandsäkerhet. Uppdrag granskning och Kalla fakta gjorde ett program om ämnet, Debatt diskuterade det 0ch tidningarna skrev på. Men Socialstyrelsen gjorde fortfarande inte  mycket. Sundsvalls rättspsyk reagerade mot den tillfälliga mediahetsen genom att skilja de som var där på LPT och LRV (Lagen om rättspsykiatrisk vård.) Flickorna som var där för att de svalt sig och skadade sig allvarligt buntades ihop på en egen avdelning, trots att det var ganska känt att sådana beteenden lätt smittar.