Och du tystnar… skrivet under landstingsfilten

Och du tystnar trots att du aldrig talat

Jag gick och lade mig – men det är oviktigt, att jag vaknade morgonen därpå är dock av största vikt, då jag tvingades till en viktig upptäckt. Organen som fyllde ut min torso hade ersatts av ett svart hål. Och jag svaldes ned, medan mörkret hostade och spottade. Mina känslor rann ned, likt vattnet i ett avlopp, en tornado till känslostorm spolades ned i mörkrets inre. Och det svarta hålet hade också stulit min syn – ingången till huvudet, mina blå irisar. Allt jag såg var mörkret. Och mörkret existerade i ett vakuum. Det fanns ingenting längre. Hålet svalde och svalde. Från dess mittpunkt flyter tjära ut och fyller mitt blodomlopp på nytt. Det är segt och klumpar sig, och fastnar i ådrornas väggar. Kanske var det ett försök att täta hålen i min hud. Tomt. Endast ett hål där mitt hjärta borde finnas. Det stora svarta hålet, och händelsehorisonten – där är min amygdala – där finns mitt emotionella minne. Så fort materia eller människor närmar sig händelsehorisonten, eller möjligtvis min personliga sfär sugs dem in. Till och med ljus – och min värld målas i alla tänkbara grå nyanser. Och kanske har jag själv kommit till the point of no return? Förvirringen leder ju till att jag förevigt går med strumpor som inte matchar, min favorit penna försvinner varannan vecka och jag stället in disk i kylskåpet. Så hur kulle jag kunna veta hur långt ifrån punkten jag befinner mig? Men snart kommer nog GPS-funktionen i min mobiltelefon kunna berätta hur många meter jag har kvar, och vilka vägar jag borde följa för att inte gå vilse mot den. Misstänker annars att jag är vilse för jämnan, föddes jag vilse?

Tre röda soffor. Som en teaterscen utan den fjärde väggen. Ett metodiskt konstruerat helgmys bakom lyckta dörrar. Vi sitter samlade. Från de unga flickorna till den snälla farbrodern med vitt hår. Någon trampar takten med foten. Ingen pratar – blickarna följer flickan med sockervaddshår, på en scen i samma stad som oss. Men – vi är ju fast här, och bevakar det istället genom TV-skärmen, som om det handlade om riksdagsvalet. Tankarna går vilse mellan hjärnceller och signalsubstanser – för satt inte självaste finansborgen där i folkhavet? Kanske väljer vi inte längre riksdagsledamöter, utan vem av pojken och flickan som ska få skriva under kontrakt, spelas in på plastskiva och sjunga sönder sina hjärtan? Tror det är vad landets kvällspress propagerar för – och det som trycks i svart bläck på tunna papperssidor ska väl ändå vara sanningen? Eller så är det min hjärna det är fel på, och alla upplevelser kanske sen visar sig vara en chimär. Bara en skugga, då jag själv är fastspänd utmed grottkanten. Om jag kanske skulle beställa tid hos en neurolog, för att se om allting verkligen står rätt till bakom mitt pannben. De kunde klä mig i de tunna bomullsklänningarna, avlägsna mina smycken och rulla in mig i en CT-scanner. Låta röntgenstrålarna krypa in genom skinnet, ja – eller joniserande elektromagnetisk strålning, om man vill vara korrekt. Och det måste väl ändå vara det bästa, när vi pratar om en neuroundersökning. Och så kan auktoritären titta mot skärmen, och se hur det faktiskt står till med min stackars hjärna. Kanske borde jag boka en tid, eller skulle de bara kalla mig hypokondriker? Men jag tvivlar ju på att det handlar om någon typ av cancersvulst på en del av hjärnan som man knappt kan uttala namnet på. Snarare skulle jag kunna slå vad om att en bit saknas, som om en Hanibal Lector öppnat min skalle, skurit ut en bit och tillrätt den efter smak och tycke. Nej – jag är heller inte paranoid. Så jag tänker inte ens nämna att alternativet involverande flygandetefat som kom flygande över den svarta natthimlen, och de små utomjordingarna med vattenskalle, som beamar mig till skeppet och använder mig till allsköns experiment. Det kallar jag galenskap. Om jag skulle våga mig på en gissning, misstänker jag att amygdalan kan vara boven i dramat, möjligtvis föddes jag med en pistol riktad mot tinningen, av denne vedervärdiga skurk. Men man har ju trots allt denna hjärnfunktion på två motsatta sidor, höger och vänster. Och har genom mitt liv fått höra att jag är en person som främst tänker med den högra hjärnhalvan, så då kanske amygdalan på vänster sida på något mystiskt sätt saknas. Som om scientologernas trollkarl har viftade med sin stav – och sen var den bara puts väck! Men vad vet jag? Hjärnan skulle mycket väl kunna fungera på samma sätt som lever, och växa tillbaka. Eller kanske njurarna – kanske klarar man sig med bara en? Om man hade en tidsmaskin skulle jag åka tillbaka till 1895 och be herr Wilhelm Conrad Röntgen ta en titt på mitt limbiska system. För han skulle väl ändå inte bara skicka iväg en remiss till psyket? X-ray, och se min vita – och gråhjärnmassa, och leta efter stora svarta hål någonstans under mitt rödfärgade hår. Tror att denna okända strålning skulle kunna göra tricket. Få mig på fötter igen, eller möjligtvis upp på hästen – så att jag kan våga simma ut på djupare vatten, utan att konstant känna att jag tar mig vatten över huvudet. Egentligen kanske lösningen helt enkelt är att stråla sönder mina hjärnceller? Skulle jag få den effekten av att doppa huvudet i Curies radium eller skulle det bara förvandla mig till en vandrande glow stick? Lite radioaktivt rakvatten kanske ändå skulle göra alla människor gott.

Men de tre röda sofforna – samma visa varje förmiddag, eftermiddag och kväll. Det blir en slags ritual för sällskap och distrahera tankarna som leker orkan. Vi samlas, och någon håller koll på oss. Kvällen efter flickan med sockervaddshåret så var det dags för motsatsen från konsumtionskultur till vetenskapen, freden och litteraturens dag. Då vi vanliga medborgare sitter med fingrarna täckta av chipsfett och hinkande Coca Cola medan bevakar vår heliga kungafamilj och Sveriges samlade elit äta middag och dansa vals i huvudstadens hus. År efter år äter de sin jävla åkerbärsglass. Men kan inte krypa till kojs förrän jag sett de ibland stela, och ibland extroverta vetenskapsmännen stiga fram mot scenen i den gyllene salen, och för fem minuter försvinner allt annat. Mänskligheten hyllar något som faktiskt är av betydelse, och farbrodern med glasögon, som praktiskt taget bor nere i universitetslabbet får stå där framför alla. Han får uppskattning. Sömnigheten kommer emellan och tynger min ögonlock. Blockerar nervsignaler. Ger upp, och kryper ned under den gula landstingsfilten. Jag missade talen. Helvete. Det är vad jag tänker följande morgon då jag väcks till meddelandet om frukost. Efter middagen bläddrar jag i en kvällstidning som ligger framme. Tanklöst. Förstår då att gårdagen redan är glömd. Männen och kvinnorna med skyddsrockar, vita möss och bananflugor är som bortblåsta. Nästa år minns ingen deras namn. Eller experiment. Någon minns han som tog emot priset för sitt författande och en annan hon som vågade gå emot krigsherrarna. Tidningssidorna har återgott till flickan med sockervaddshåret, bonden som gjort ditten och datten, liksom bevakningen av kronprinsessans växande mage. Föreställer mig att tidningsredaktionen har hennes profil uppmålad på väggen, och när de lyckats stjäla ett nytt foto på kungarikets arvtagare så läggs en centimeter till på den ritade konturen av den växande bebisen. Kanske är det betryggande att deras prioriteringar är så tydliga. Lämnar tidningen kvar på bordet. Någon vill ju alltid läsa. Ibland är det allt för krävande att mötas av ödesval, välta skolbussar och den galna korsriddarterroristen när man precis vaknat och lyckats svälja en frukost. Jag förstår.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s