En onsdag

– Kom tio minuter försent till en föreläsning om politiska skandaler. Lyckades även åka fel med tunnelbanan (läs 3 stationer för långt) och fick åka tillbaka. Tyvärr rann min koncentration bort mot dess slut, och satt istället och smygläste Drömfakulteten

– På vägen hem gick jag från Garnisonen till Stadsbiblioteket för att foto att zenit-ljuset

– Hittade misopasta på livsmedelsaffären och lagade en japansk middag

– Har fortsatt lyssna abnormt mycket på Thåström och kommit fram till att Julian Assand egentligen är en paranoid rättshaverist (tyckte wikileaks lät så bra när de kom…)

– Varför finns det inga sommarkurser i franska?

– Älskar fransoserna, hittade små maränger importerade från Frankrike. De är gula, rosa och bruna och smakar av citron, jordgubbe och kaffe

Spasticus Spasticus Spasticus Autisticus

En liten Thåström-paus – lyssnar halvt på Vetenskapens värld om autism, samtidigt som jag (i en total tillfällighet) lyssnar på Ian Dury and the Blockheads Spasticus Autisticus.

I’m spasticus, I’m spasticus
I’m spasticus autisticus
I’m spasticus, I’m spasticus
I’m spasticus autisticus
I’m spasticus, I’m spasticus
I’m spasticus autisticus…

I dribble when I nibble
And I quibble when I scribble

Hello to you out there in Normal Land
You may not comprehend my tale or understand
As I crawl past your window give me lucky looks
You can read my body but you’ll never read my books…

So place your hard-earned peanuts in my tin
And thank the Creator you’re not in the state I’m in
So long have I been languished on the shelf
I must give all proceedings to myself

Wiki skriver detta om låten (lathet):

Dury’s 1981 song ”Spasticus Autisticus”—written to show his disdain for that year’s International Year of Disabled Persons, which he saw as patronising and counter-productive—was banned by the BBC. Dury was a disabled person himself, having been left crippled by childhood polio. The lyrics were uncompromising:

So place your hard-earned peanuts in my tin
And thank the Creator you’re not in the state I’m in
So long have I been languished on the shelf
I must give all proceedings to myself

The song’s refrain, ”I’m spasticus, autisticus” was inspired by the response of the rebellious Roman gladiators in the film Spartacus, who, when instructed to identify their leader, all answered, ”I am Spartacus”, to protect him. According to Professor George McKay, in a 2009 article in Popular Music called ‘Crippled with nerves’ (an early Dury song title):

Ian Dury, that ‘flaw of the jungle’, produced a remarkable and sustained body of work that explored issues of disability, in both personal and social contexts, institutionalisation, and to a lesser extent the pop cultural tradition of disability. He also, with the single ‘Spasticus Autisticus’ (1981), produced one of the outstanding protest songs about the place of disabled people in what he called ‘normal land’.

 

Stockholms porträtt och vänsterperspektiv

I kvarteren bakom stationen, jag frågar poeterna som satt där på rad, dom bara glodde kaninögda rakt fram till slut, till slut sa en av dom ”vad kan vi om sånt”.
Den biten måste väl syfta på Klarabohemerna? Och versen innan
– de prostituerade kvinnorna på typ Malmskillnadsgatan?

Suckade av lättnad under dagens föreläsning (föreläsaren hade för i övrigt en röst som påminde en massa om Elin Klinga. Fint.) – det är tur att man politiskt sett inte ligger åt höger när man har spenderat en handfull år åt att plugga sam/humaniora, för det är nästan sjukt hur tungt större delen av dess teorier fortfarande vilar på idéer som exempelvis Marx tankar om alienation, men smått omarbetade för 2012. Det är Marx och postmodernism för hela slanten – men grejen är att det aldrig nämns, det bara ligger där mellan raderna. Föreläsningen för dagen hölls under rubriken Nyhetsinstutionen och politikens medialisering.

Exempel: hur vår identitet idag bekräftas och påverkas av media, kommersialiseringen av moderna medier, hur journalistiken producerar beröring (alltså känslomässig respons från dess konsumenter – ett konstruerat engagemang, men handlar det om genuina/konstruerade behov?), manipulation av dess texter och bilder, är objektivitetstanken relevant idag – eller bör den ersättas av en öppen subjektivitet, dess konstruktivistets ideal – genom beskrivning skapas en verkligheten (uppbyggd liksom resten av samhället av symboler), dess medieskapande roll, remediering och hypermedialitet.
Trevligt.

11

Från himlen trillar spik ner…

Lyckades leta fram min kopia av Dan Anderssons samlade dikter från boktravarna (som jag kom hem med från förr-förra årets bokrea…)

Måste också hitta texten till Samarkanda. Måste! (Ibland är det ju lite svårt att höra vad mannen mumlar fram, väldigt Brando – som jag för i övrigt aldrig kan kolla på utan text.)

Bokstäver i följd

Ibland går man vilse i djungeln av artiklar, i jakt på denna (dock väldigt dåliga) artikel publicerad av Expressen, vilket var första gången jag uppmärksammade namnet Michael Strunge (apropå Thåström nu då.) Textraden från poeten, och dikten Livets hastighed: ”Krossar klockan med mina tankar – jag lever endast med livets hastighet.” Men Strunge får mig att tänka på dagen i Göteborg, då jag borde ha pluggat realistisk vs naturalistisk litteratur på stadsbiblioteket, men istället virrade in på dess biografisektion. Satt kvar där hela för-och eftermiddagen, fast – först i biografin om Strunge (skriven av Knud Munck), följt av A Vision of the Void, av Marguirite Youycenar, om den japanske romanförfattaren och dramatikern Yukio Mishioma. Det blev en smått melodramatisk dag fylld av ordens äkta poesi och självvald död.

Sen igår kväll, försökte jag läsa att jag kunde komma över om PJ Harvey, efter att jag sett hennes vackra anförande på den annars genom kommersialliserade Brit Awards. Lyssnade sönder hennes tre fösta plattor under året i Göteborg, de var perfekta för smutsiga och långa nätter. Hittade i alla fall i mitt internet-virrande denna artikel från NME (ganska klumpigt utfört, men andemeningen är intressant och relevant.) Ett utdrag:

On January 1, 2012, it will be 50 years exactly since The Beatles’ first recording session, a record company audition rejected on the grounds that “guitar groups are on the way out”. And so it remains. Endless reviews of The Vaccines’ brilliant debut, even the positive ones, were at pains to note that nothing new is on offer here. It’s like, writing 10 great songs on guitar is OK, but not enough. Being “interesting” is now deemed more important than being “exciting”. As 2011 dawned, everyone was saying that guitar music was dead, that it had “nowhere to go”. Except, of course, it wasn’t. Again.

Hittade då också hennes fantastiska ppträdande från 1995, på Jools Holland, med låten Down by the Water:

 

Sen, slutligen, i jakten på Expressens förstnämnda artikel sprang jag på en artikel med titeln Så räddar rocken poesin, från DN. Läste så snabbt jag kunde, ville veta vad nästa rad planerade att meddela och informera. Till min stora förvåning såg jag Göran Greiders namn i bylinen . Hm, jaha-ja… Han tillhör annars den klick som jag givit etiketten gubb-gubbar, och inkluderar även personligheter som Henning Mankell och Jan Guillou och Leif GW Persson. De är bullriga, de bryr sig inte, är ganska egocentriska och jag tvivlar på att de hyser några som helst känsla för feministiska frågor. Helt enkelt osympatiska. Men tydligen har nu Greider vunnit några poäng.

(Ps, lägger ut hela recensionen av Strunge-biografi:

Verkligheten bakom myten om Strunge

6 februari 2003, Michael Strunge. En biografi Munck, Knud.

”Kanske kommer lättheten alltför lätt, när rusen duggar alltför tätt”, säger F P Jac till sin diktarkollega och generationskamrat Michael Strunge i radiopjäsen ”Som om at vi ikke var plot nok”, i bokform publicerad av Borgen för halvtannat år sedan.
Pjäsen handlar om vänskapen mellan Strunge och den något äldre Jac alltifrån deras första möte hemma hos Poul Borum, och följer dem sedan från deras debuter tills de etablerar sig som poetiska fixstjärnor och ungdomsidoler, ända fram till Michael Strunges självmord våren 1986.

Pjäsen är skriven av F P Jac själv, och det är han som fäller den inledningsvis citerade repliken när Strunge kommer och hälsar på honom på sjukhuset, där en darrig Jac har hamnat efter en period av alltför vidlyftigt alkoholintag.
F P Jac och Michael Strunge var kanske inte de allra främsta i den generation av danska poeter som vällde fram i början av 80-talet och kom att bidra till att man talade om en ny guldålder inom dansk poesi. Pia Tafdrup, Søren Ulrik Thomsen och Bo Green Jensen har väl i varje fall på papperet åstadkommit mer, men som scenpersonligheter var den oftast berusade men frustande vitale Jac och den bildsköne charmören och upptågsmakaren Michael Strunge oslagbara.

Tillsammans skapade de en ny våg inom dansk poesi, en våg som svepte bort 70-talets politiska och populistiskt orienterade poesi. Strunge var febrigt produktiv. Elva diktsamlingar gav han ut, ibland gömd bakom pseudonymer, innan han vid 28 års ålder kastade sig ut genom ett fönster och släckte sitt liv. Detta självmord gjorde honom till generationens Ikaros. Han blev en myt.

Den första biografin om Michael Strunge, skriven av Knud Munck, är tack och lov inte hagiografisk utan nyktert skriven. Ibland bara alltför nyktert, för man kan akut sakna riktigt engagerade och djuplodande kommentarer till de många vackra dikter som Strunge skrev, ofta med prunkande metaforslingor, andra gånger med punkaggressiva utbrott riktade mot allt och alla och kanske särskilt mot den danska kulten av det danska hygget, den kulturspecifika formen av pilsnertrivsel.
Som försvar kunde kanske sägas att boken är just en biografi, att det är verkligheten bakom myten Strunge som Munck vill återge, att kommentarerna till verket inte har varit huvudsaken. Men författaren är ändå ivrig att försöka säga en del även om diktningen, dessvärre bara i ganska svepande ordalag och hela tiden graviterande mot åsikten att Michael Strunge var ett förtjusande barn av sin tid.

Kanske fanns det ändå något mer. När jag läser om ”Kristallskeppet”, den svenska urvalsvolymen i översättning av Clemens Altgård utgiven av Bakhåll 1988, slås jag av den oerhörda verbala energin i vissa dikter, ganska många, samtidigt som jag också kan se det tidstypiska och efemära, koketteriet för samtidens ytliga sensibilitet, smak för excesser och romantisering av droger.
Knud Munck kunde ha gjort mer för att vaska fram det unika och djupt personliga hos Strunge. Det finns ju också där. Visserligen varmkör Strunge sin poetiska talang för hårt, men den finns ju där, i vissa strofer, vissa lysande snilleblixtar.

Knud Munck väjer inte för att tala om Michael Strunges megalomana narcissism och hans lust att alltid befinna sig i rampljuset eller att bli fotograferad tillsammans med rockikoner som Sex Pistols eller David Bowie, men jag har på känn att han en smula snålt antyder främst det juvenila hos denne den danska poesins James Dean. Det är som om han inte riktigt betänker det faktum att denna rikt begåvade människa bara blev 28 år gammal och därmed blott ett utkast till den poet han förmodligen hade kunnat bli, om han bara hade orkat stanna kvar hos oss i de levandes skara.
Själv skriver Michael Strunge i en dikt:

Och det kommer att finnas andra som kan fylla sidorna
och man kommer att viska sin saknad, mitt namn.
Bara ännu en vacker pojkpoet.

Man kan bli besviken på Knud Muncks estetiska väderkorn, hans bristande litteraturhistoriska kunskaper och hans ganska ytliga psykologiserande, som om han vill avliva myten Strunge men paradoxalt nog rida på den ändå. Däremot måste man bejaka allt det dokumentariska arbete han har lagt ner, alla intervjuer och all research som ligger bakom hans biografi. För den som är intresserad av den ganska prekära verkligheten bakom myten finns här mycket att hämta.

Självmordet ägnas naturligt nog många sidor. Vad var det som hände? Var det planlagt sedan flera dagar eller var det en impulshandling, kanske rentav en olyckshändelse? Vid tillfället hade Strunge permission från ett mentalsjukhus, där han var intagen för akut depression och medicinerades utifrån diagnosen mano-depressiv. På morgonen kom han hem till sin flickvän, som var hängig efter en natts festande. Han gick ut och bände loss sin namnskylt från ytterdörren och stoppade tiden genom att plocka batterierna ur väckarklockan. Han satte på musik, mycket högt, och började själv skrika. Det sista han sa var, mycket samlat: ”Nu kan jeg flyve.” Sedan hoppade han ut genom fönstret och slog omedelbart ihjäl sig.

Någon olyckshändelse verkar det alltså inte ha varit. Frågan är hur planlagt det var. Det vet ingen. Det finns många dödsföraktande självmordsdikter i Strunges produktion. Av alla de sagesmän som Knud Munck refererar till i sin framställning, och som alla har olika mer eller mindre sannolika idéer om varför inte Michael Strunge ville vara med längre, tycker jag att Poul Borum säger det dummaste och mest konstnärsromantiskt fjantiga: ”Det var ikke en depression, der førte till et selvmord, hvor man ville udslette sig selv. Det var det stik motsatte, altså det var et sygeligt overmod, som gjorde, at han ville flyve.”

Strunges gamle vän och generationsbroder F P Jac, kompisen, säger det klokaste och mest gripande: ”Det er sygdomsbilledet, der hopper ud ad vinduet. Det er ikke Strunge.”

TOMMY OLOFSSON.)

Beväpna dig med vingar

(Strage: För första gången på tio år sätter Thåström en bild av sig själv på omslaget till en ny skiva. Ett stadslandskap av stål och betong breder ut sig bakom honom. Han har händerna i fickorna och sneglar åt sidan, som om han ville därifrån. Bilden är inte särskilt smickrande. Thåström ser inte ut som en rockstjärna. Han liknar mer en frusen gammal poet.)

Bara titeln på hans nya platta får mig alldeles exalterad. Så perfekt formulerat. Jag har verkligen saknat hans musik.

För att inte tala om hur titellåten öppnas – så inåtvänt, dämpat, men ändå outhärdligt smärtsamt.

Sen – hela ljudbilden, så djup och mättad – väldigt wall of sound, men istället á la The Jesus and the Mary Chain, snarare än det mer klassiskt polerade soundet. Det är som om ljudet från den nu nedlagda industrin sipprar in mellan tagningarna, malande girarrer och trummorna slår ut ett hypnotiskt vaggande beat.

(En bisak, blev fånigt lycklig av att se att det var Andres Lokko som fick recensera skivan för SvD, istället för någon som typ… Kristin Lundell. Men denna mening i recensionen stack specifikt ut:

Poeten Michael Strunge och konstnären Frans Masereel tackas på omslaget, referenserna till Gun Club, John Cale och Nina Simone gör mig glad men det som når längst in är rader om medelsvenska bensinstationer och en övergripande känsla av att slutligen ha hittat hem.

Dessutom var det Fredrik Strage som fick agera landets mer rättmätiga hovreporter för DN. Och, citat –

Och den lidande diktarlooken är förmodligen avsiktlig. På albumet refererar han till fler litterära förebilder än vanligt: Michael Strunge, Alexander Blok, Erich Maria Remarque. Han sjunger om att sitta på en bar tillsammans med den tyske tjugotalsförfattaren Kurt Tucholsky och akademiledamoten Bertil Malmberg som ”skriver på en dikt om att han ångrar minst hälften av allt han skrev” (en attityd som den självkritiske Thåström nog kan relatera till).)

Det känns nästa tryggt att ha honom tillbaka. Låtar som snuttefiltar att vira kring en skakande kropp kalla nätter, när regnet slår mot gasrutorna, som en slags pålagd percussion. Poeten, som likväl kunde vara mannen nere vid tunnelbaneperrongen, kroppshållningen kutig och karg – härjad, istället står han i en studio och han muttrar och drar plågsamt fram sina texter från strupens stämband till tjocka ljudmattor präglade av gitarrernas feedback, med melodin är fortfarande alltid med – den naglar sig fast med vässade klor. Det hela är plågsamt vackert. En evig, kaotisk skönhet. Nedsmutsad av livet, men som trots smällar och slag, håller sig fortfarande upprätt – går emot stormvindarna.

Beväpna dig med vingar, beväpna dig med sång…

(När man sitter kvar där framför datorskärmen, någon minut för mycket – man kan inte släppa det elektroniska skenet, genom google får jag fram Situation Stockholms recension, vilket förvandlar lyckan till prinsessan på ärten och hennes madrasshög – speciellt eftersom det var jag som fick leda intervjun med tidningens redaktör Ulf Stolt för det senaste skolarbetet om icke kommersiell tidskrifter.

Thåström, Beväpna dig med vingar (2012-02-13)

Det tar några lyssningar på ”Beväpna dig med vingar” innan jag hittar innanför den första, statiska skyddande hinnan – det postindustriellt skeva, maskinella och lite skrapiga – som ligger och brusar kring melodierna.Sedan öppnar sig musiken och låtarna och konturerna av dem blir tydliga och skarpa.

     Det tar några lyssningar på ”Beväpna dig med vingar” innan jag hittar innanför den första, statiska skyddande hinnan – det postindustriellt skeva, maskinella och lite skrapiga – som ligger och brusar kring melodierna.
     Sedan öppnar sig musiken och låtarna och konturerna av dem blir tydliga och skarpa. Musiken utgör mest en ofta karg och ganska ogästvänlig kuliss bakom orden, ett ljudlandskap där inget enskilt instrument bär melodin.
Vilket ställer krav på röst och texter.
     Men Joakim Thåström har en röst – mjuk som en psalmbok, hård som armeringsjärn, glittrande som taggtråd – som orkar bära melodierna och texterna. Och vissa av texterna – i alla fall enskilda fraser – på den här plattan är några av de bästa han någonsin skrivit.
     Singeln ”Beväpna dig med vingar”, ”Samarkanda”, ”St Ana Katedral” och ”Dansbandsångaren” är den här plattans synnerliga pärlor – det är där han med röst, musik och text bäst lyckas skapa en perfekt blandning mellan larm och längtan, mellan skevhet och skirhet, mellan det magiska och det monotona: ”Tre vänner är allt man behöver/det var vad du alltid sa/ jag har varit trogen mina tre i hela mitt liv/mina herrtidningar, min bibel och min sprit/jag kommer hem nu mamma”.
     Så kan det låta. När Thåström beväpnar dig med vingar. Lysande.
4 stjärnor, Ulf Stolt.)