Fredag

90-tals bandet Stone Roses, som var en del av Manchesterscenen tillsammans med grupper som bland annat Happy Mondays, ska återförenas (ingen förvåning där) och den brittisk konceptkonstnären Damian Hirst uttrycker sin personliga åsikt om det hela på följande sätt:

The Stone Roses are more important than Picasso.

Behöver jag ens nämna att jag inte gillar Hirst, eller ens är speciellt förtjust i konceptkonst?

Och sen har jag upptäckt, sent som vanligt, att Kieran Leonard har släppt en ny låt och video (skrev om honom här i februari), låten heter Wooden Man. Leonard debutalbum förväntas släppas i augusti, och har titeln Out of Work Austronaut.

Officiell hemsida

Youtube sida

Twitter

Annonser

Estetisk rensning

Var inne på litteratur, konst och samtidsdebattidningen 10TALS hemsida, och gjorde en upptäckt – det var tidskriftens förlag (10TALS Bok) som gav ut fackboken Estetisk rensning. Bildstrider i 2000-talets Sverige skriven av Dan Jönsson. Vilket är en bok jag har velat läsa sen den togs upp på Kulturnyheterna i våras någon gång, i samband med dess utgivning. Det visade sig dock att den skulle bli svår att återfinna då jag missade att skriva ned både dess titel och författarens namn. Och för en sekund, titta på boktiteln. För den är ganska intressant – Estetisk rensning. För jag i alla fall, ser inte ordet estetisk när jag tittat snabbt, det blir ju istället etnisk rensning, eftersom det är ett begrepp som ögonen/hjärnan vant sig vid, och det blir en slags optisk illusion, eller vad det nu kallas. DN skrev följande recension om boken:

2010-05-30, av Martin Aagård

Nej, Dan Jönsson, konst kan aldrig vara journalistik.

I kapitlet om Anna Odell har du fel.

Journalistik är inte att undersöka något eller att berätta en historia. Det som är unikt med journalistiken är att den använder sig av regler som begränsar berättandet: att den citerar människor korrekt, att den låter flera sidor komma till tals. Utan de begränsningarna – ingen journalistik.

Tyvärr saknar man just ett större intresse för journalistikens roll i den lilla skriften ”Estetisk rensning” – där Jönsson i tio essäer granskar det senaste decenniets största konstskandaler i Sverige. För om man verkligen vill begripa deras inneboende logik, bör man inte ta sig en noggrann titt på maskineriet som skapar dem? Kvällstidningarna? Sveriges Radios kulturredaktion? DN:s egen ledarsida?

Det är ju där makten finns att förvandla till och med ett mediokert konstverk till en nationell angelägenhet. Det är där nästa konstgenerations scandal beauties tillverkas och det är de som får politiker och överläkare att rasa över individer som fotograferar tidelag, spelar galna eller ligger med prostituerade.

Men även om medieringen av konstskandalerna inte får någon rättvis genomgång i ”Estetisk rensning” är den en lyxig sammanställning över hur samtidskonsten i princip en gång om året i tio års tid lyckats ockupera offentligheten med debatter om representation, övergrepp, skuld, främlingsfientlighet och yttrandefrihet.

Ja, lyxig. Eftersom en liknande bok verkligen saknats.

Lyxig, eftersom konstskandalerna, hur triviala de än kan framstå i efterhand, i rätta händer kan användas som en sorts titthålskirurgi på den märkliga bildböld som växer i mitten av vår kultur. Och Jönssons anspråkslösa men kunniga essäistik är precis.

Konstnärerna är vid det här laget välbekanta: Bjarne Melgaard, Pål Hollender, Andres Serrano, NUG, Anna Odell, Lars Vilks, Louzla Darabi, Dror och Gunilla Feiler samt mangaöversättaren Simon Lundström.

Jönsson försöker inte bygga några universella teorier kring deras olika kontroverser med offentligheten. Ändå naglar han fast vissa gemensamma drag i den svenska skandalens dramaturgi. Hur många av dessa har inte handlat om att utmåla konstnären som offer?

Är kanske skandalen det enda som kan bryta konstvärldens tvångsmässiga strävan efter konsensus?

Utan att göra stora åthävor är han en förklaring på det senaste decenniets upprepade konstbråk på spåren. Gränsöverskridningarna är kort och gott ett tecken på snävare ramar. Trots att få tagit den aggressiva, nykonservativa kritiken i bland annat Axess på allvar så har den gjort utrymmet trängre. Den värdekonservativa ”kulturkampen” har helt enkelt haft vissa framgångar.

Det bästa kapitlet handlar om hur Louzla Darabis ”Scène d’amour” – en sexmålning med Korancitat – plockades ner från det nyöppnade Världskulturmuseet i Göteborg 2005. Men hennes verk, som ansågs för känsligt för svenska muslimer, hade redan visats i Algeriet utan några kontroverser. Idén om en ”kulturkonflikt” är ofta något att gömma fördomar bakom, ett sätt att maskera verkliga sociala och politiska motsättningar.

Avslutningsvis ställer Jönsson frågan om det finns en framtid för den ”postautonoma” konsten. En konst som underordnar sig demokratin och kollektivet och som inte vill, eller ens kan, skapa skandaler.

Hur mycket man som kultur­journalist än uppskattar när samtidskonsten hamnar på löpsedlarna låter det bedårande med en konst som inte längre vill utmana sin omgivning, utan snarare vill leva mitt i den.

Dan Jönsson är medarbetare på DN, därför recenseras hans bok av Martin Aagård, kritiker på Aftonbladet.

Och så noterar vi den allra sista meningen… Jag blev fånigt glad när jag såg den – de har försökt vara opartiska!! Tidningen förtjänar en applåd, för jag har då inget minne av att ha läst en sådan förklaring tidigare, eller varigt med/medveten om att de letat redan på en journalist från en annan tidning för att inte riskera jäv.

Dockhuset del III av IV

(Åh herregud, vad emo den är. Påminnelse, jag skrev detta när jag var kanske 15-16 år, och ja – det är en okej ursäkt.)

23.

Doll tittade upp och mötte oförskräckt hennes blick. ”Vet ni vad min nyaste teori är?” De andra skakade roat på huvudet. ”Jag tror att de som socialt sätt ses som förlorare; de hemlösa, knarkarna. De som ligger längst ned på alla sorters listor och stegar är egentligen de som är tryggast. Det måste vara så. För om man inte har något mer att förlora är man egentligen på den perfekta platsen.”

”Du sade knarkare,” sade Babe. ”Hur många av dem råkar inte ut för en överdos. Förlorar man inte något så? Livet?”

”Visst, visst,” svarade Doll frånvarande. ”Kanske kan man se det så. Men jag pratar om att förlora sådant som omvärlden ser som den nödvändiga standarden, bankkontot, huset med gästrum och två badrum, två bilar och eget garage. Hela den materiella skiten. Jag tror också… egentligen att ju mer rikedom och så kallad västerländsk välfärd, desto fattigare.”

”Fattig?” frågade Bunny. ”Du sade ju nyss….?”

”Fattig på det som är viktigt. Känslor, tankar, värderingar och moral. Ju viktigare man är, ju mer officiell post man har, ju mer materiell egendom desto mer förlorar man. En chef förlorar sina egna värderingar och känslor för det jobb han har, det liv han valt att leva, kräver total objektivitet. Han förlorar sig själv i sin fina titel och sitt stora bankkonto.”

”Jag tror att du har för mycket tid att tänkta,” kommenterade Lord.

”Jag tror att de har för lite tid att tänka…”

”Men vad har du för rätt att säga vad som är viktigt för andra,” sade Babe förfärat. ”Du vet väl ändå inte allt!”

”Men jag försöker åtminstone. Det känns som om allting bara är hopplöst när jag inser att jag omöjligen kommer att kunna lära mig eller veta allt…”

”Men vad ger hoppet tillbaka?” frågade Babe.

Doll skrattade. ”Hopp? Nä, lugnet infinner sig när jag inser att ingen annan heller kommer kunna veta allt.”

”Och jag som tidigare ändrade mig om dina små egenkära drag,” sade Blackie.

”Du kanske har rätt ändå Lord,” sade Doll. ”Jag kanske bara har haft för mycket tid att tänka. Med för mycket tid till tänkande blir du själv tillslut din enda fokusering. Ofrivillig självcentrering.”

Babe kunde inte låta bli att skratta. ”Helt självcentrerad kan du i alla fall inte vara, med tanke på hur mycket du stör dig på alla andra.”

”Hur kommer det sig då att jag alltid lyckas vända konversationerna till att de handlar om mig själv?” De andra tystnade efter hans påpekande.

”Ska du inte säga någon Doll, i stil med jag tror egentligen att alla är självcentrerade,” sade Lord med förakt. ”Att alla egentligen bara bryr sig om sig själva och tänker på sig själva.”

”Det vore något va?” sade Doll. ”Men med tanke på att jag ibland knappt vet vad jag själv tänker, hur skulle jag då kunna ha koll på andras tankar?”

”Du kanske är synsk,” fnös Bunny.

”Men okej då,” sade Doll. ”Jag släpper mig själv. Vi byter samtalsämne. Jag tror att jag har sagt alldeles för mycket om mina egna tankar. Låt oss diskutera någon annan. Låt oss ta fram skalpellen och dissekera och skära upp någon annan. Frivillig? Du kanske kan börja Lord? Du sade ju nyss att jag skulle kunna säja att alla andra var självcentrerade. Vem vet, det kanske var en skärva av din egen tanke. Berätta. Vilka är innersta begär, drömmar? Vad längtar du efter? Vad fruktar du?”

”Jag vet inte om du har fått för dig att detta är hemlighets-timmen eller något, och för att vara ärlig så vet jag knappt vad du snackar om hälften av gångerna, så snälla, kan du inte bara för engångsskull hålla käften? Om jag har några drömmar kan du skita i. Och just nu har jag tröttnat på att höra om bristen på dina.” Lord gick fram till skivorna och bläddrade. Drog fram en med beige-gammelrosa fodral med en man, som tycktes vara, bortdrogad på omslaget. Han satte på sida två låt tre. ”Blank okej? Nu ignorerar vi varandra ett tag och låter musiken fungera som en mur mellan oss. Låter det bra?” Snabbt tillade han:” Retorisk fråga, snälla svara inte.”

I was saying let me outta here before I was even born. It´s such a gamble when you get a face,” sjöng mannen.

Doll såg handallen ut, nära till tårarna. Ingen hade tidigare talat till honom sådär. Ingen hade vågat. Alla hade tidigare trott att han var för svag för att ta det. Ingen hade varit tillräckligt hänsynslös. Han tog upp en näve glassplitter och kramade. Hårt. Knogarna vitnade. Men Lord tycktes oberörd, Babe besvärad, Bunny misstänksam och Blackie förberedd. Babe reste sig för att hämta en ny flaska från brickan. Skruvade ned ljudet på musiken.

”Vi log alla bakom våra munskydd. Vill någon annan ha?” Babe höll upp flaskan och ignorerade bristen på svar. Hon tog fram ett nytt glas, fyllde det och gav till Doll. ”Här.”

”Tack,” sade Doll och tycktes tänka. ”Ödmjukhet är en synd. Tack Lord. Antar jag behövde det. Men tal distraherar tankar. Men jag antar att mina tankar omöjligen kan störa dig, så istället ska jag vara tyst, då mitt tal tycks störa dig.”

”Jag struntar i Lords tystnadslag,” sade Bunny. ”Men Doll, är det inte lite hyckleri att du säger att ödmjukhet är en synd. Visserligen kan du ibland verka lite naiv och bortkommen som ett barn… Men det är ju sant!” lade hon till då hon såg blicken som Blackie gav henne. ”I alla fall, men ibland verkar du lika cynisk som en gammal krigsveteran. Din cyniska sida är i alla fall inte ödmjuk. Så att du  kommenterar det, kallar jag hyckleri.”

Babe reste sig för att vända på skivan då sida b tagit slut.

”Har du inte insett att vi alla är hycklare,” sade Doll.

”Och så börjar han ingen, ” mumlade Lord.

”Tystnaden kan ibland bara vara så överväldigande.”

”Därav musiken…”

”Att du har blivit för svag för livet och för domnad för att klä på dig, kallar inte jag tillräckligt.”

”Vad kräver du då?” frågade Lord suckande.

”Leende lögner,” svarade Doll.

”Pretty vacant,” sade Lord med en blick mot Dolls arm.

”Det räcker,” sade Blackie. ”Jag håller med er båda. Att bara sitta här och inte göra någonting är skittrist, men vi kan väl göra något mer… upplyftande?”

 

22.

[Mitten-slutet]

Bunny gick fram till brickan som stod mitt i rummet för att fylla på sitt glas. Halvvägs ändrade hon säg, skippade glaset och går tillbaka till den tomma sängen med bara flaskan i handen. Skakandes halsade hon ur den.

Lord blev skrämd av förändringen hos henne. Tittade på henne med oroliga ögon. Osäker. ”Snälla…snälla, sluta,” viskade han. Hon reagerade inte utan drack med tom blick och skakande händer. ”Du kanske borde sl…” Han försökte samla ihop sig, och gick fram emot henne. ”Du behöver kanske inte dricka mer…” Han stäckte sig efter flaskan. Hon tyckte till, som om han väckte henne från en ond dröm.  Tyvärr satt hon så nära kanten, så hon trillade ned från sängen, hon landade med en duns mot golvet.

”LÅT MIG VARA! Låt mig vara! Låt mig vara. Låt mig vara…” Skrek hon upp mot honom.

”Snälla? Jag vill bara… Du fattar inte…” försökte Lord osäkert.

Du fattar inte! Låt mig vara! Ni allihopa, låt mig vara!

Alla tittade upp mot henne, väckta från sina egna tankar då hon påkallade deras uppmärksamhet.

”Jag…” försökte Lord. De andra återvände tillbaka till sina egna världar. ”Jag klara inte det här!” Desperationen lös ut hans ögon. ”Du har ingen rätt att göra så här mot mig!” skrek han. Han sjönk ned mot golvet och hon kurade ihop sig med ansiktet vänt mor väggen. ”Det är du som inte fattar! Jag klarar inte det här, jag har aldrig sett dig så här tidigare…” viskade han.

”Du har aldrig sett mig tidigare…” sade Bunny.

”Vad fan? Jag har sett dig! Jag har sett dig, känt dig, tänk på dig. Du är med mig hela jävla tiden, vare sig jag vill eller inte! Du försvinner aldrig. JAG ÄLSKAR DIG!” Alla tittade förvånat upp, på honom. Även Bunny, med misstro i blicken och ett bittert leende på läpparna.

”Ju mer jag ser dig desto säkrare bli jag.” Han lutade sig mot sänkkarmen, bredvid Doll som flyttar undan. Inte villig att vara så nära källan till möjligt bråk. ”Men just nu känns det som om du håller på att ruttna bort inför mina ögon. Du löses upp ju mer jag ser på dig… ” Han reste sig snabbt upp och skyndade fram mot henne och skrek: ”ÄR DET, DET DU VILL?! Att jag bara ska se på medan du löses upp?!” Misstänksamt fortsatte han. ”Det kanske är det du vill… Detta kanske bara är ditt sjuka sätt att fånga min uppmärksamhet. ÄR DET SÅ?!”

De andra kunde inte länge ignorera vad som händer, utan tittade på med oro.

Även Bunny förändrades, reste sig långsamt med hat i blicken. ”Du älskar mig säger du? Jag minns inte vem av oss som pratades om glitter och glasbitar tidigare, men… Det är så du älskar mig va? Du älskar mig i tron om att jag är en diamant, för du kan se glittret. Man att som glittrar är verkligen inte ädelstenar, glassplitter är en bättre beskrivning av mig. Du och jag skulle aldrig kunna bli något. Jag har gått sönder i alldeles för många bitar för att du skulle kunna pussla ihop mig.” Med ett skratt fortsatte hon. ”Det skulle heller inte förvåna mig om det är några bitar som saknas.”

 

21.

Lord tittade med handfallen blick på henne. Blackie reste sig och sträckte sig efter flaskan på sängen, slog den hårt mot sängkanten. Flaskan splittrades i miljoner bitar, vinet träffade Bunnys ansikte och kläder. Sängöverkastet fläckades likt blod. Ett ljust skri lämnade Bunnys läppar. Hennes blick var stirrig, verkligheten tycktes slå emot hennes alltför hårt. Blackie gick fram emot den skakande Bunny. Hon såg de andras skräckslagna miner, de som vant sig vid att alltid se henne glad och redo för fest. Vettskrämd upptäckte hon att den svartvit randiga klänningen hon bar var förstörd, skakande fingertoppar förde hon över sitt ansikte och hår för att finna att de var lika skadade. Hon bröt tillslut helt ihop över sitt offentliga förfall. Fördärv ska ske i privat, om något.

”Bunny, Bunny,” mumlade Blackie sorgset. ”Titta på mig. Säg bara vad vi kan göra. Säg bara hur vi kan hjälpa.” På huk framför Bunny smekte hon hennes hår.

”Snälla, kan ni inte bara gå?” viskade Bunny. ”Ni ska inte behöva se mig såhär. Jag… ska inte se ut här. Allt är… förstört. Jag är förstörd nu. Fel. Allting har bara blivit fel. Snälla, kan ni inte bara blunda. Jag ska gå. Det är ingen fara. Ni ska inte behöva se mig såhär. Jag… måste bli bra igen.”

”Bra?” frågade Babe och satte sig bredvid Bunny på sängen. Lade armarna om henne.

”Smink,” sade Bunny tyst. ”Få… bort… fulheten. Smink. Mer smink. Fixa håret. Om jag fixar håret… Nya kläder. Då blir allt bra. Allt. Bra. Då kan allt det här försvinna.”

Med glasbit ignorerade Doll det som hände. Lord kände sig däremot skyldig och närmade sig.

”Finns det något jag kan göra?” frågade han tafatt med osäkerhet i rösten.

När Bunny såg hans närmande backade hon på sängen. Bort från honom. ”Hjälp mig. Jag måste bli perfekt igen. Hjälp. Snälla?” bedjande hon mot Blackie och Babe. Hon reste sig från sängen med blicken riktad mot Lord. Backade bort mot toa. ”Snälla. Med smink blir allt bra igen. Jag lovar.” De reste sig bortkommet. ”Smink,” viskade hon,

Babe hämtade sminket som Doll hämtat tidigare. Hon och Blackie lade armarna om Bunny, kramade henne och gick in på toa.

Nekrologi: Lonsome George

När jag gick i mellanstadiet blev jag smått besatt av Ecuador och ögruppen Galapagos, med dess endemiska djur – och naturliv. Det var min högsta dröm att åka dit (dit och Egypten, då jag vid samma period också snöade in på antik Egyptisk kultur och mytologi.) Galapagospingvin, havs – och landleguan liksom galapagossjölejon är bara några av dess endemiska djurarter. Men häftigast var ju ändå alltid galapagossköldpaddan. Den tycks förhistorisk under sitt tjocka skal, och faktumet att den äldsta kända individen beräknas ha blivit 175 år är hisnande i sig.

Arten har under en längre tid varit rödlistad, och wikipedia (suck) beskriver orsaken som ligger bakom:

Galapagossköldpaddan är rödlistad av IUCN [International Union for Conservation of Nature and Natural Resources] som sårbar. Ett hot mot sköldpaddorna är att människan sedan upptäckten av de isolerade Galapagosöarna har introduccerat nya arter som på ett påtagligt sätt förändrat livsvillkoren. Till exempel kan införda predatorer, som råttor, döda unga sköldpaddor eller förstöra ägg. Vissa införda tamdjur, som getter, har också ökat konkurrensen om födan. Historiskt har även jakt varit ett hot mot sköldpaddorna, bland annat dödades de för sitt kött av sjömän som besökte Galapagosöarna.

Men igår, den 24 juni 2012, meddelade en djuppark på Galapagos, där de haft hand om den sista kända jättesköldpaddan – Lonsome George – att han avlidit. Han tros ha blivit 100 år gammal, och man tror nu att denna underart (Chelonoidis nigra abigdoni), tillhörande Pintaön vid Galapagosögruppen, helt har blivit utrotad.

Lonsome George

BBC skrev detta till hans (och den utdöda underartens) minne:

LAST PINTA GIANT TORTOISE LONSOME GEORGE DIES

Staff at the Galapagos National Park in Ecuador say Lonesome George, a giant tortoise believed to be the last of its subspecies, has died.

Scientists estimate he was about 100 years old.

Park officials said they would carry out a post-mortem to determine the cause of his death.

With no offspring and no known individuals from his subspecies left, Lonesome George became known as the rarest creature in the world.

For decades, environmentalists unsuccessfully tried to get the Pinta Island tortoise to reproduce with females from a similar subspecies on the Galapagos Islands.

Park officials said the tortoise was found dead in his corral by his keeper of 40 years, Fausto Llerena..

While his exact age was not known, Lonesome George was estimated to be about 100, which made him a young adult as the subspecies can live up to an age of 200.

Lonesome George was first seen by a Hungarian scientist on the Galapagos island of Pinta in 1972.

Environmentalists had believed his subspecies(Chelonoidis nigra abingdoni) had become extinct.

Lonesome George became part of the Galapagos National Park breeding programme.

After 15 years of living with a female tortoise from the nearby Wolf volcano, Lonesome George did mate, but the eggs were infertile.

He also shared his corral with female tortoises from Espanola island, which are genetically closer to him than those from Wolf volcano, but Lonesome George failed to mate with them.

He became a symbol of the Galapagos Islands, which attract some 180,000 visitors a year.

Galapagos National Park officials said that with George’s death, the Pinta tortoise subspecies has become extinct.

They said his body would probably be embalmed to conserve him for future generations.

Tortoises were plentiful on the Galapagos islands until the late 19th century, but were later hunted for their meat by sailors and fishermen to the point of extinction.

Their habitat furthermore suffered when goats were introduced from the mainland.

The differences in appearance between tortoises from different Galapagos islands were among the features which helped the British naturalist Charles Darwin formulate his theory of evolution.

Some 20,000 giant tortoises of other subspecies still live on the Galapagos.

Och artikeln har efter snart två dygn fått ett gensvar på 148 kommentarer.

Vi avslutar med kort sammanfattning av vad en endemisk djur – eller växtart är:

Endemism’, biologi, ett begrepp, som införts i den vetenskapliga litteraturen av Al-phonse de Candolle och som betecknar det förhållandet, att en systematisk enhet, t.ex. en familj, ett släkte el. en art, är begränsad till ett bestämt, naturligt område ek en sådan miljö, vars ekologiska betingelser äro skilda från omgivningens. Särsk. öar och isolerade bergstoppar erbjuda sådana betingelser. Undersökningen och tolkningen av e. inom ett område ha visat sig vara av största betydelse för vår uppfattning av detta områdes historia under äldre skeden i jordens historia.

Sveriges rödlista 

Den internationella IUCN redlist 

LIVSKRAFTIG – LC

NÄRA HOTAT – NT

SÅRBAR – VU

STARKT HOTAD – EN

AKUT HOTAT – CR

NATIONELLT UTDÖD – RE

The Goalkeeper’s Fear of the Penalty/The Goalie’s Anxiety of the Penalty Kick

Kollar på fotbolls-EM och sörjer nu Sverige, Frankrike och Englands förlust. Det förstör att alla mina favoritländer åkt ut (inkluderar även Nederländerna), för ”bra och kul fotboll” i all ära, men det bästa är att verkligen heja. Det blir som den mest spännande film man kan tänka sig, om man hittar någon att hålla på, vilka orsaker som än kan ligga bakom ens partiskhet för en idrottsutövare, land eller lag.

Men det finns en annan sak som gör det hela kul, och det handlar väl mest om hur min hjärna fungerar. Exempelvis, domaren kommer åt bollen och jag undrar instinktivt om det någonsin skett att domaren råkat peta bollen i mål. Eller, om målvakten gjort mål någon gång under spel, och då gills inte straffar (hade varit så kul om Hart fått lägga en straff ikväll, hur det än hade gått.) Det vill säga – i mitt huvud dyker de mest absurda och minst troliga situationer upp, och jag vill varje gång veta, lika intensivt, om detta scenario utspelar sig.

[Inläggstiteln är lånad från Wim Wenders film från 1972, och österrikaren Peter Handkes roman som den baseras på.]

Konstnär på Arbetsförmedlingen

Läste denna artikel om Francesca Woodman och hennes fotande, men vad som fångade mig mest var – nästan – några av kommentarerna, nämligen följande:

”Dying for one’s art is really boring.”

”Not to denigrate Woodman’s work in the slightest, but this article seems to be saying that her death may have been a career move in terms of intended posthumous fame. Has living for one’s art become passé?”

”Another successful carer after death.”

När jag läser dessa så får jag upp en bild i huvudet.

En ung kvinna eller man, kliver in på en franchise tillhörande Arbetsförmedlingen. Denne tas emot, kliver in i ett rum med två stolar, och mellan dessa står ett skrivbord. I stolen vänd mot dörren sitter en äldre kvinna, med mörkbrunt hår, lockigt och kortklippt, glasögon. En mörkblå kavaj, ett par svarta slacks och en beige blus. Hon tar artigt emot den inkommande. Frågar varför hen har bestämt sig för att komma hit idag. Hen har redan satt sig ned i stolen, och förklarar – lite nervöst, men ändå med stort engagemang att: ”konstnärskap är vad jag stävar efter. Jag vill bli konstnär, och det är därför jag är här idag för att söka jobb.”

Damen i stolen lyssnar, nickar och hmm:ar. Hon frågar om utbildning, tidigare erfarenheter och om denne verkligen är villig att ge allt.

Den unga konstnären sträcker på sig i och med den sista frågan, och lutar sig fram över skivbordet. Ögonen är fokuserade, brinnande mer passion men paradoxalt nog också lugna. ”Jag är villig att ge allt.”

Samtalet fortsätter, damen ber om att få se arbetsproverna. Medan hon ögnar igenom fotografierna ställer hon en rad frågor om teknik, ljus och relationen till modellen som porträtteras på dem alla.

Besökaren beskriver sakligt sin arbetsmetod, och berättar att modellen är dennes flickvän.

”Åh, det bra. Det är mycket, mycket bra. Mm. Det gillar pressen. Hm… hon är duktig. Det här kan bli bra…” Hon stannar upp i sin tankegång. Vänder sig mot datorskären till vänster om henne, och tar fram en kalender. ”Hm, jag ser att vi har en möjlighet att låta er hålla en utställning, med ungefärligt 50 av era bästa foton… vi får såklart enas om vilka dessa är tillsammans, men den… 22 januari? Så, om lite mindre än tre månader. Skulle det kunna fungera?”

”Abolut.” Konstnären ser äntligen en möjlighet för ett genombrott.

”Vi ordnar givetvis att pressen är där, och drar så fort som möjligt igång en reklamkampanj för att försäkra om att det bli fullt hus. Jag kan här och nu meddela att utställningen kan som kortast kan pågå i två veckor, och en förlängning beror ju givetvis på publiktillströmningen.”

”Det låter bra. ”

”Vi kan ju inte i nuläget lova en livslång karriär, och med det kändisskap, men… Som sagt, det beror ju på hur långt du är villig att gå. Vi kan ju inte tvinga våra unga protegér till framgång.”

”Återigen, jag är villig att ge allt.”

”Så, hela vägen alltså?”

”Absolut, jag tänker inte backa ur det här. Det har varit min dröm så länge jag minns.”

”Okej, för du försår – det är väldigt bra för oss att du redan har tänkt igenom det här. Det gör ju allt så mycket lättare. Självklart kan vi ju som sagt inte förutse exakt hur din karriär kommer att se ut om fem år, men jag skulle gissa att mellan fyra och fem år, någonstans där, vore det ultimata.”

”Jag förstår det, men jag vill också väldigt gärna få vara med och planera hur allt kommer att gå till. Allt från själva fotosessionera, utställningar, hur jag hanterar pressen, min mediebild och så klart hur vi då bäst fixar den konstnärliga avslutningen.”

”Vi ärabsolut villiga att kompromissa. Men jag vill ändå påpeka att det är ju trots allt vi som företag, som har den största erfarenheten. Vi har guidat många av våra konstnärssjälar, från deras första utställning fram till dödsrunan. Och vi har siffrorna med oss. Vår organisation har haft kontrakt med konstnärer som idag både anses som de främsta inom sin konstnärliga riktning, men vi leder också tabellen med båda högsta utropspris och högst summa för såld målning. Så om du är villig, så kan vi skriva under kontrakt här och nu?”

”Det finns inget jag vill mer i livet.”

Och så avslutar vi inlägget fint med en live version från 2004:s Rock En Seine, Sonic Youth och Teenage Riot!

Top 10 Morrissey

Började morgonen med en smärre Morrissey kavalkad:

 

1. That´s How People Grow Up (Maladjusted, 1997)

 

2. You Have Killed Me (Ringleader of Tomentor2, 2006)

 

3. Irish Blood, English Heart (You Are The Quarry, 2004)

 

4. We Hate It When Our Friends Become Successful (Your Arsenal, 1994)

 

5. November Spawned A Monster (Bona Drag, 1990)

 

6. The Last Of The Famous International Playboys (Bona Drag)

 

7. The First Of The Gang To Die (You Are The Quarry)

 

8. Everyday Is Like A Sunday (Viva Hate, 1988)

 

9. Suedehead (Viva Hate)

 

10. You´re The One For Me Fatty (Your Arsenal)

[Listan är lånad från VH1.]