Dagens nyhet

Sommarens obligatoriska nyhetstorka,
Expressens löpsedel: ”Osten som gör dig smal.” Spännande…

Annonser

Herregud. Idiot

Känner för att kasta någonting hårt mot datorn, kanske psykologilexikonet? Detta (från NME):

Professor Green [gräslig engelsk rappare] caused online controversy by claiming that bulimia was ”an intelligent eating disorder” on Twitter.

In a number of tweets posted on July 28, the rapper said: ”bulimia is quite an intelligent eating disorder… it’d be easier just to chew food and spit it out but still, you get to eat whatever you want and stay skinny. #winning.”

Måndagen efter, Och du tystnar…

(Lana del Rey – Lolita)

Har tänkt att jag skulle skriva något hela dagen. Funderar i några minuter över vad. Försöker formulera det i tankarna. En mental ingress. Lagom till att jag sätter mig framför datorn och klickar fram internet är mitt humör ändrat, och känner inte längre för att skriva om det som jag planerat några minuter innan. Gånger hundra.

Läser denna väldigt inspirerande, givande och välskrivna artikel på Rookie (råd till den unge med författardrömmar), som rekommenderar mig om skrivprogrammet Scrivener, ett skrivprogram för författarnoviser och random studenter. Och perfekt för sådana som mig, med seriösa koncentrationsproblem. Så jag laddar ned testversionen av programmet, och börjar lägga in kapitel efter kapitel av Och du tystnar trots att du aldrig talat. Och kan inte låta bli att imponeras att jag faktisk lyckades fortsätta på ett skrivprojekt ända fram till sidan 80. Sen, sen – så kan jag inte låta bli att undra om det ändå inte är dags att ta och skiva ut alla noggrant nedskriva ord, förpacka dem och skicka in till några förlag. För vad kan jag förlora på det, eller hur? Men efter varje tillfälle då jag gått igenom detta i huvudet, leder tankarna in mig på avig-vägar, för svaret det blir varenda gång: vågar jag offra den skärva självkänsla jag fortfarande besitter?

6. vi försvann in i drömmarna

Men ser inte längre. Inte alls. Det är så svårt att få något gjort… när ens tankar fortfarande sover där stilla bland sängens dun och mjuka lakan –

och när ens hjärta har blivit uppspikat på en träpåle

och när ens händer höggs av och gavs till mer behövande

och när ens fötter kapades för att blodet inte längre ville färdas dit

och när ens läppar syddes igen med ståltråd för att det inte fanns några ord

och när ens ögon gröptes ut med en sked och gavs tillbaka till Oidipus, eller var det Lucia?

och när blodet forsade ut från hålet där hjärtat en gång befann sig och där stod jag.

I en pöl av varm blod. Men forsen förvandlas sakta mot ett försiktiga droppande där nu heltäckningsmattan blev kladdig och våt. Och det blir tyst, för dropparna tycks tagit slut. Rinner inte längre långsamt över –

… mina bröst

… min mage

… låren

… över knäna och vaderna

Nu istället tycks hålet ha koagulerat och tömts. Och när blodet torkar, bildas en hinna där det runnit över min hud

Naken. Men spegeln säger mig ingenting längre. Ingen spegel, spegel på väggen här inte. Inte längre. Dess läppar surrades också ihop – men denna gång med ett siden band. För det handlade om kärlek och beskyddande. Inte om en lek i brott och straff, utan korten för att slippa ur fängelse. Det handlade om kärlek. Men nu är tystnade lika öronbedövande som den svarta natthimlen i november.

Inte heller en skugga till sällskap. Den lämnade mig för en annan. För så länge sedan att jag knappt minns dess konturer.

Och kyla tar över. Vattnet tycks bli allt kallare. Tycks se hur isen lägger sig ovan vattenytan och blockerar den enda utgången. För jag är nu fast här. Tillslut blir även jag fastfrusen. Men då spelar inte längre orden någon roll. Det är bara bubblor som färdas uppåt. Inget kan artikuleras tillräckligt. Bara läppar som rör sig allt mer sakta. Någon tryckte på mute-knappen när jag oförsiktigt tittade bort. Var bara inte beredd. På den plötsliga ändringen. Förvandlingen. Men förvandlades inte till en sjöjungfru, trots all min tid spenderat i vågornas sällskap.

Försöker svälja pillren men kräks ned den nya vackra klänningen. Och jag blir tom. Renad från orden som spyddes ut på mattan, och täcker det nu det intorkade blodet. Själen hostades upp mellan lunchen och medicinen. Och ser min kropps innehåll utspritt runt mina fötter. Lukten sticker i näsan, men är reda medveten om att det inte är någon mening att tvätta av sig varken blodet eller det andra. Inte heller någon mening med att försöka, ståendes på knä, skrubba rent mattan. Den kommer inte att kunna återfå sin färg igen ändå. Dessutom är detta säker varken första eller sista gången. Och jag är Sisyfos. Gång på gång vara fast i mig själv.

  • Fastspikad i min kropp som jag inte kommer undan
  • Fastspikad i mitt huvud
  • Och fastspikad i mitt huvud är tankarna som omöjligen kan slita sig loss
  • Fastspikad i min mun är tungan

Och när det tar slut så tar det slut. Då finns ingen mer film, inga flera boksidor. Skärmen blir svart och bokens sista sidor är alla tomma och har inget att berätta.

Ser bara inåt. Bubblan tillåter inget annat. Dess blanka yta tycks reflektera bort omvärlden, med alla dess invånare och bebyggelse. Ibland tycks ljud nå igenom. Eller är det bara mina egna tankar? Men bubblan är i sig inte allt som håller tankarna kvar innanför pannbenet. Utanför finns både en tegelmur, och utanför den ett skyddsstängsel med taggtråd. Och här inne ger arbetet ingen frihet, utan är istället fördömd till den. Trots att jag ibland får fram minnesbilder om hur jag byggt muren med mina egna händer. Tycks se spår av murbruk som fläckar huden, men det kan också komma från byggplatsen som ligger så nära inpå. Minnesbilderna kan i sig också vara konstruktioner, lika välbyggda som muren själv.

Önskar ibland, i naiva stunder, att jag kunde kliva in hos skräddaren och be om att mina sömmar skulle sys ihop – en gång för alla. För när blodet som rinner ut, efter att sömmarna sprickit tycks vänner och bekanta springa bort från mig, bortskrämda. Och dessutom krävs det att man var dag är beredd med ett ombyte när blodet sipprar igenom lagret ovan. Och så var det ju hjärtat ja… Men tror nu att det är försent. Styngen håller bara inte, men har dock övervägt hans alternativ med ståltråd istället för sytråd. Men är rädd att det skulle få mitt hjärta att ömma allt mer. Vid varje hjärtslag skulle det hugga till och jag skulle bli övertygad om att varje gång att det var dess sista.

Söndag

Ger mig själv tillåtelse att lyssna på deprimerande låtar. Försöker annars vara en duktig patient, eftersom jag vet hur lätt påverkad jag år, eller hur lätt påverkad min lilla grupp av galningar och bokstavsbarn är. Reflektioner och tillbaka blickande. Och lagom till att jag vant mig vid att Danderyd legat semesterstängt är 50 % av vården igång igen. Men vet inte vad jag vill berätta. Min hjärna tycks redan ha letat sig runt i varenda vrå, soppat upp varenda dammkorn från högstadiet. Kanske är en del av problemet – att jag har alltid kvar, allting nedtecknat i mina dagböcker. Jag vet inte. För om jag inte hade fäst alla ord och alla tankar och alla känslor på papper så skulle ju allt vara borta. För mitt minne läcker som ett såll, en bieffekt av både sjukdom och dess medicin. Det har vetenskapen bevisat med forskning om ord som hippocampus, kognitiva funktioner och signalsubstanser. Ärver snart en hög dagböcker och funderar över vilka förhållanden jag skulle tillåta att mina egna lästes. Kommer inte fram till några svar.

God natt nu. Ska titta på ett avsnitt av QI innan jag somnar, och hoppas att jag kan slippa svarta sammetsdrömmar.

Språkligheter och citat

(Patti Smith – Land)

Tar ibland med Drömfakulteten när perioder av väntan väntas, vare sig det är tunnelbaneresor eller köer, någon annan dag får Eterneller trilla ned i min tygkasse. Öppnar någon sida som markerats med en färgglad post-it lapp och börjar läsa Stridsbergs ord. Fastnar vid sida 122, där Valerie får Silkespojken att gå igenom alfabetet, där han nämner ett ord för varje bokstav.

SILKESPOJKEN: […] Q… Jag vet inga ord som börjar på Q. Det finns inga ord som börjar på Q.

VALERIE: Quoailler.

SILKESPOJKEN: Jag kan inte spanska.

VALERIE: Det är franska. Att vifta på svansen. Eller querelle. Betyder bråk.

Fastnade vid ordet querelle, för det råkar vara namnet på en roman av frankrikes enfant terrible Jean Genet från 1953, där huvudkaraktären heter Georges Querelle. Ett sammanträffande? Herr Genet var alltid väldigt noggran och fantasifull när det gäller namnen på karaktärer i hans romaner. I hans mest kända bok, Our Lady of the Flowers (Notre Dame des Fleurs) finner vi exempelvis Divine, Darling Daintyfoot och möraden och bråkstaken Our Lady of the Flowers. Hur fantastiskt är inte det? Kunde inte riktigt släppa Querelle, utan tog fram min växande citatlåda, och letade fram några stycken från romanen som jag fann extra minnesvärda (och därför låter dessa husera i mitt externa minne.)

The mirror were vacant, pure, amazingly close to the unreal, having nobody and nothing to reflect.

He knew the horror of being alone, seized by an immoral enchantment in the midst of the word of living.

Little by little, we saw how Querelle – already contained in our flesh – was beginning to grow out of our soul, to feed on what is best in us, above all on our despire at not being in any way inside him, while having him inside ourselves.

Men vill återvända till Stridsberg ett slag, för den 30 augusti har Dramaten nämligen urspemiär av denna författares nyskrivna pjäs Dissekering av ett snöfall (perfekt titel.) Från teaterns hemsida lånar jag deras beskrivning av verket:

”Naturen förstör kvinnan. Kvinnor lever som fladdermöss eller ugglor, slavar och föder barn som djur och dör som maskar.”

Sara Stridsberg är tillbaka på Dramaten! Hennes nyskrivna pjäsDissekering av ett snöfall är inspirerad av historien om Drottning Kristina. Här möter bitar av en biografi vår samtid. Stridsbergs porträtt av denna konungaflicka sällar sig till hennes tidigare studier av normbrytare som Valerie Solanas och Medea.

Vilken är min uppgift? undrar Konungaflickan. Filosofen svarar: Tvivlet är visshetens början. Ni som alla andra är dömd till frihet.

Hon är född till och uppfostrad som regent. Men hon vill inte gifta sig. Inte föda barn. Hon vill vara kung! Vad ska riket ta sig till med en sådan oregerlig monark?

En intressant artikel med feministisk blick på hennes verk

Om kvinnan i Fria tidningen

Recension av Medealand och andra pjäser

Konstkupp?

Vaknar till nyheten om den troliga konstkuppen, antirojalistiska enkronor med texten ”vår horkarl till kung” istället för den vanliga biten om Carl XVI Gustav, Sveriges konung. Dessa är nu i omlopp, problemet är att det blir svårt för polisen att pådriva en undersökning om pengarförfalskning eftersom folk vägar släppa dem. Jag älskar politiska konstkupper! Anna Odell, paret Feiler och Makode Linde… Konst ska provocera. För när den gör det betyder det att den behandlat nästan tabubelagda ämnen, som annars undviks och därmed accepteras. Konst och kultur ska våga tala om det ingen annan vågar.

Läs mer om nyheten här

Lösta problem och no wave (igen)

Uttrycket är väl: nöden har ingen lag, så när jag satt och kollade på K-Special, Blank City för andra gången, de pratar om kameror och jag känner mig så frustrerad över att slutaren fastnat på min Praktica TL1000 mitt i en rulle film. Och visst, frustrationen har växlat, ibland – den är ju faktiskt ganska fin att ha framme hängande… och tankar på att skapa ett tillfälligt mörkrum, ta ut rullen och fortsätta den i Agfan… Men nu tänkte jag: nu får det vara nog, jag vill fota! Så jag skruvade av objektivet och slog lite på kameran. Och vipps! så släppte det. Så nu är jag glad! Men kameran är ju lite gammal, så det är ju inte så konstigt om mekaniken inte är tipptopp.

Som sagt, kollar om på Blank City, denna gång för att kunna skriva ned intressanta nya namn och titlar. Detta kändes nödvändigt efter att jag sett The Blank Generation, en ”konsert-film” av bland annat no wave-filmaren Amos Poe från 1976, en DIY-kavalkad med namn som Richard Hell, Patti Smith och Talking Heads. Svartvitt, grynigt och skakigt. Helt perfekt. Det hela är galet inspirerade, och har fått lov att ta fram en favorit bok: Please Kill Me. The Uncensored Oral History of Punk av Legs McNeil och Gillian McCain från 1997. Och spenderade några timmar på förmiddagen åt Just Kids. Men måste också besöka Kulturhuset så snart som möjligt, då de huserar den enda kopian av boken No Wave av Marc Master, som både följer begreppet som musikgenre och filmstil.