Nyinskaffade böcker

Matilda Roos Bli (recension av poesi, SvD, Längtan bort från ambivalensen)

Johanna Mo Få i mig mer liv än jag är van vid (recension, SvD, Mo skildrar vägen till synlighet)

Nanok Grammatica obscura (recension, Tidningen kulturen, Desamma är att tänka och vara)

Rose Lagercrantz Ofeliaetyderna (recension, GP, Ofeliaetyderna)

Simone de Beavoir De inbjudna

Annonser

Ett försök till med energi röra sig framåt

Lyssnar mest på The Rifles, The Vaccines, The Supernovas och all energifull modern rock jag kommer över/kommer ihåg att jag gillar. Fastnat i Project Runway, mest för att jag fascineras så av människor som kan sy. Eller, jag kan sy upp klänningar, kjolar och byxor vars längd jag inte gillar, kan sy in ett par jeans om jag inte gillar passformen vid benen, och försöker byta knappar på det mesta jag köper/hittar/får. Varannan svart, varannan vit, svart – och vit randiga, eller leopardmönstrade. Skulle sy en kjol, har jag för mig att det var i högstadiet, och när jag skulle sy ihop tygstycket var det tragiskt ojämt klippt, så visst, kanske handlade det mer om bristande koncentration…

Har fått låna Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om medveten närvaro av Åsa Nilsonne, av min psykolog (som hade Nilsonne som mentor.) Boken och dess ämne är nära sammankopplat med DBT (dialektisk beteendeterapi), eftersom det var Nilsonne och psykologen Anna Kåver som tog denna terapimetod från USA och metoden utvecklad från KBT:n av Marsha Linehan, till Sverige. Och nu när jag har ett mindre sommarlov från allt detta, matchat med min sjukskrivning, så kan jag passa på att berätta lite om DBT. Enkelt beskrivet kan man säga att det är KBT uppblandat med zenbuddhism. Man arbetar med dialektik, i och med de två huvudutgångspunkterna förändring och acceptans, utifrån tanken att allt går inte att förändra – exempelvis att man blir lämnad, eller något liknande, det är något som man istället måste acceptera. I teorin och materialet vi patienter använder, utgår vi från fem stycken ”studieblock” eller rubrikter, som vi arbetar med från några veckor upp till åtta veckor, och dessa är ”medveten närvaro”, ”att hantera relationer”, ”att reglera känslor”, ”att stå ut när det är svårt” och ”att validera”.

Några utdrag från medveten närvaro, för att få det att låta mindre flum, för i stora drag är detta lånat från buddhismen, med tankar som visshet (att vid beslut använda både förnuftet och känslan), observera och beskriva (känslorna eller tankarna), deltaga och inte döma.

Den kognitiva psykoterapin arbetar itifrån samma grundsyn: Tankar länkar yttervärlden till våra känslor och handlingar och det är därför man i första hand arbetar med tankarna när man vill påverka känslor eller beteenden.

Vi kan fråga oss varifrån alla dessa negativa dömande tankar kommer och varför vi får dem. Ett svar är att vi försöker påverka vårt beteende genom att skälla på oss själva när vi har gjort något fel. Vill vi göra något åt det här tankarna kan vi börja med att komma ihåg att straff är en riktigt ineffektiv metod om man vill att någon ska göra en sak bättre.

Ju bättre vi vet vad vi känner, desto starkare blir vår upplevelse av att vara oss själva. Känslorna berättar vilka vi är, eftersom vår identitet uttrycks så starkt i det vi känner. Vad gör dig arg? Vad gör dig ledsen? Vad brinner du för? Vem tycker du om? Vad är du stolt över? Vad skäms du för?

Håller också på att måla om köket, och idag var kraftprovet – att måla taket. Detta gjordes till ljudet av P1, vars nyhetssändning faktiskt var lite humoristiskt, efter en ändring gällande ett inslag om besiktning av motorfordon sade nyhetsankaren detta: ”Rätt ska vara rätt, även här på P1.”

I see you fade away, don´t ever fade away

Väldigt spännande att kolla in tidningen i morse, där den låg på köksbordet. De tycks äntligen ha producerat lite resultat där borta på Cern. Började med att läsa igenom DN:s artikel, och gick sen vidare med den lite svårare – SvD. Det är synd egentligen, för en del av mig är lite utav en vetenskapsnörd, men tyvärr förstår jag inte så mycket när det kommer till saker som teoretisk fysik. Den typen av intelligens som behövs för att förstå sånt har inte jag, jag är helt enkelt allt för mycket styrd av höger hjärnhalva. Men trots det älskar jag att läsa Illustrerad vetenskap, Forskning och framsteg, liksom att kolla på allt från Vetenskapens värld till det mesta om djur och natur (speciellt om det är med Sir David Attenborough.) Så när jag väl var klara med morgontidningen lyssnade jag på Vetandes värld, i P1, om fynden gjorde med the Large Hadron Collider. Och som sagt, jag tycker det är super intressant – men jag blir också väldigt frustrerad när jag i princip inte förstår någonting av grafiken som var en del av SvD:s artikel. Kvarkar, leptoner, stark och svag kraft och higgsfältet… Gick också igenom min faders hög av gamla Illustrerad vetenskap, i jakt på med läsmaterial om experimenten i Schweiz. Tyvärr fann jag ingenting i den ämnes sfären, men klippte dock ut en del sidor – bland annat ”Psykologi avslöjar mördare”, ”Ny förklaring på autism, ”Tänk om… historien tagit en annan vändning”, ”Vår fria vilja kan vara en illusion”  och ”Varför sover vi?” Det ska bli intressant.

Och jag avslutar med en av mina favorit Joy Division  låtar, apropå Eighties-programmet jag såg under helgen.

Joy Division Digital

Feel it closing in,
Feel it closing in,
The fear of whom I call,
Every time I call,
I feel it closing in,
I feel it closing in,
Day in, day out,
Day in, day out,
Day in, day out,
Day in, day out,
Day in, day out,
Day in, day out.

I feel it closing in,
As patterns seem to form.
I feel it cold and warm.
The shadows start to fall.
I feel it closing in,
I feel it closing in,
Day in, day out,
Day in, day out,
Day in, day out,
Day in, day out,
Day in, day out.

I’d have the world around,
To see just whatever happens,
Stood by the door alone,
And then it’s fade away.
I see you fade away.
Don’t ever fade away.
I need you here today.
Don’t ever fade away.
Don’t ever fade away.
Don’t ever fade away.
Don’t ever fade away.
Fade away. fade away.
Fade away. fade away.
Fade away. fade away.
Fade away

En lördag och lite annat

Joy Division – Transmission

Jag fastnade i förrgår i avsnitt nummer 4:as repris av SVT-programmet Eighties. Generellt är 80-talet inte mitt favoritårtionde, varken musikmässigt eller kulturellt i allmänhet. Jag föredrar helt enkelt elgitarrer framför syntar. Men avsnitt 4 råkade behandlaett av mina favorit band – Joy Division, som efter sångaren Ian Curtis självmord 1980 utvecklades till New Order när gitarristen Bernard Sumner tog över rollen som frontman och sångare. Det var väl inget nytt direkt om Joy Division, men då jag som sagt aldrig gillat synthpop/rock, har gjort att jag inte vet så mycket om New Order. Och när jag väl sett klart det, gick jag in på SVT-play och fortsatte med att se avsnitt 1, 2 och 3. Varav avsnitt 3 var det mest intressanta, om Boy George och Adam Ant (och om man vill se mer om Boy George, så finns den väldigt bra brittiska TV-dramat Worried About the Boy, med Douglas Booth i huvudrollen, Matthew Horne från Gavin and Stacey). Så det blev sammanlagt 2 timmar 80-tal. Men det visade sig att det inte tog slut där – för på kvällen så fastnade jag i den brittiska spionfilmen The Jigsaw Man från 1983 (och den kändes väldigt 80-tal.) Tror den var lite smått inspirerad av the Cambridge five, och mer specifikt Kim Philby. Huvudrollen spelades av Michael Caine, men medverka gjorde även Laurence Olivier.

Har också hittat en konsttidning som jag gillar – Konstvärlden. Det senaste numrets omslag pryds av Yoko Ono, i och med hennes utställning GrapefruitModerna Museet i Stockholm, som pågår till den 16 september. (Emil Jensen – Lite väl John och Yoko.) Och när jag ändå är inne på Moderna, så ska de i höst hålla utställningen Picasso/Duschamp ”He was wrong”, som öppnar den 3 mars. Ser galet mycket fram emot den. Men Konstvärlden ja… Den innehåller även den väldigt intressanta artikeln: ”Konsten som Hitler ville förbjuda.”