Att informeras

Alldeles strax ska jag iväg till läkaren. Jag ska dit imorgon igen också, men vet inte vilken tid. Jag vet heller inte ens vad det gäller, eller vad för tester som ska göras. Men efter research har jag kommit fram till att det kan gälla följande:

  • leder
  • muskler
  • bindväv
  • skelett
  • infektion
  • inflammation
  • blodkärl
  • hud
  • hjärta 
  • hjärna
  • njurar
  • senor
  • ligament
  • slemsäckar (ett ord som får mig att må lite illa)

Det gör ju en lugnare, eller hur?

Annonser

Idag 2012

Jag kan ju omöjligen veta vad som var Jonas Gardells motiv. Men jag tvivlar på att det handlar om rödsvulla ansikten, dränkta i salta tårar. För tillslut orkar man bara inte gråta längre. Min gräns presenterade sig någonstans 13 minuter in i avsnitt tre av Torka aldrig tårar utan handskar. För saken är denna, jag hade planerar i förväg, och var väl medveten om hur jag brukade reagera. Så liggandes i sängen under täcket, med laptopen visandes avsnitt tre gav jag upp. Mitt hjärta, min hjärna, mina lungor hade fått nog. Jag orkade bara inte genomleva fler tårar. För jag kan gissa hur det hela slutar. Jag kan se hur sjukdomen bryter ner dem alla. Min fantasi är tillräcklig. Och det räcker för mitt stackars hjärta. Jag tror inte mina tårar räcker till för att se klart alla tre avsnitt.

Men jag ska köpa bok nummer 1 av herr Gardell, när jag får pengar. Och om jag känner mig själv, kommer jag även köpa serien när den släpps på DVD. För den är både vacker och viktig, och det är precis vad mitt hjärta och min hjärna kräver.

Och mellan neurologer och psykologer, så försöker jag faktiskt ta hand om dem båda. Med tabletter och samtal och annat jobbigt.

Annars vill jag mest rekommendera, på ett väldigt psykradikalt sätt, rekommendera organisationen SHEDO.

Mitt hjärtas röst […] en ambassad som saknar sitt land

(Olle Ljungström – Nåt för dom som längtar)

Åh, förstår inte hur jag kan ha missat det (eller jo, det gör jag egentligen…) ingen mindre än självaste Olle Ljungström ska vara med i TV4:s Så mycket bättre, den annars halvkassa och lite billiga reklamidén som säljer konceptet om kändisskap… Men… Men… Olle Ljungström liksom! Tror jag i alla fall ska se avsnittet om och med honom, och sen i efterhand se snuttarna med hur han tolkar Miss Li och Maja Ivarsson. Så det så! Har jag någonsin rekommenderat ett TV4 program här tidigare? (Förutom House, för den gills liksom inte.) Jag hoppas inte det… Se det som ett mycket utrotningshotat undantag. God natt. Nu ska jag gå och lägga mig med herr Ljungström i hörlurarna.

(Ps, jag besökte i rollen publik, tv-huset i sällskap med min far, för att sitta och applådera där i bakgrunden i studion till Babel, där ingen mindre än fina fina Ljungstöm var gäst. Det var så fiiint. Och Daniel Sjölin gav honom väggbroderier, till sitt nya hem, med sina egna textrader på. Kunde bara inte sluta le)

The Beatles top 10 etc

Helt utan inbördes ordning, min topp tio favorit med låtar av The Beatles:

1. Happiness is a Warm Gun 

2. When My Guitar Gently Wheeps

3. I´ve Just Seen a Face

4. Things We Said Today

5. Paperback Writer

6. I´m the Walrus

7. What Did You Kill Bungalow Bill

8. Norwegean Wood

9. Eleanor Rigby

10. Within You, Without You

Bubblare (gräsligt uttryck – låt oss kalla det: låtar på gränsen, eller – song on the borderline…)

Here, There and Every Where

Glass Onion

I Saw Her Standing There

You´ve Got to Hide Your Love Away

Ob-la-di Ob-la-da

Octupus’s Garden

Here C ome´s the Sun

Blackbird

Favorit cover: Twist and Shout

Favorit skivomslag, och då menar jag nästan inte bara Beatles plattor: (utan utifrån alla skivor som någonsin producerats!) Sgt. Peppers Lonley Heart Club’s Band

Favorit Beatle: George  (Living in a Material World – se!)

Favorit LP: The Beatles, även känd som The White Album från 1968

Favorit film: A Hard Day’s Night från 1964

Favorit foto:

Taget av Robert Whitaker 1994

Favorit intervju: En svensk intervju, från 1964, med John Lennon och The Beatles:

För min egen begravning (mitt soundtrack): Eleanor Rigby

There is a light that never goes out

(Thåström – Smaken av dig)

Jag skulle egentligen bara gå ned till min närmaste dagligvaruhandel, för att köpa rostbröd, men drabbades av den där känslan som jag älskar då. Klockan hade väl hunnit blivit halv åtta på kvällen, så mörkret hade hunnit sänka sig över Söder. Jag korsade Wollmar Yxkullsgatan och promenerar fram till Hornsgatan, när jag stannade tvärt. Mörkret intensifierade ljusskenet från neonskyltar och gatubelysningen. Söder brann på det allra bästa metaforiska viset. Älskar det. Och när jag stod där stilla i någon minut kom jag att tänka på en tavla, målad av en dansk avant garde konstnär, som jag älskar så. Han namn är Asger Jorn, och hans levnadstid var 1914 till 1973, och var medlem och grundare av de vänsterpolitisktorienterade avant garde-rörelserna COBRA och Situationistiska Internationalen (SI) och tavlan jag såg framför mina ögon var denna:

 

En överblick lånad från wikipedia (suck… men för den som inte orkar klicka på den inbäddade länken):

Situationisterna var en politisk/konstnärlig sammanslutning som verkade i flera länder kring mitten av 1900-talet. Situationisterna stod för en radikal frihetlig vänsterorienterad kritik av samhället. På många sätt var SI en uppdaterad marxism. Mycket grundade sig i tanken på att kapitalet fått fullkomlig dominans och därigenom skapat total varufetischism vilket resulterar i ett skådespelssamhälle där människan bara är en passiv åskådare utan möjlighet till att ingripa. Detta var tankar som Debord (Guy Debord) skrev om i sin bok Skådespelssamhället som kom ut 1967. SI var i det närmaste hatiskt inställda till politiker och akademiska teorier, trots att det idag är svårt att inte se dem som en rörelse med rötterna i just de akademiska och politiska sfärerna.

(PS, SI var för i övrigt den politiska grupp som egentligen låg bakom de beundransvärda studentupproren i Paris, maj 1968, där de bland annat såg till att röstas fram till någonting i stil med studentkommittén tillhörande universiteten, och som deras första beslut valde de att upplösa de djupt konservativa och verkningslösa kommittén. )

(PSS, SI som jag också för i övrigt hittade till via Manic Street Preachers och musik/kulturjournalisten Griel Markus Lipstick Traces. A Secret History of the Twentieth Century, var titel Manics snodde till sitt samlingsalbum Lipstick Traces som de släppte 2003. Boken är för i övrigt min bibel, och jag skulle kunna sova med den under kudden. Manics-skivan, när jag ändå är inne på den, innehåller helt fantastiska b-sidor som Judge Yr’self, Sorrow 16, We Her Majesty´s Prisoner och Prolouge to History, liksom deras alltid lika roliga cover-val som Raindropps Keep Fallin´ On My Head och Bright Eyes. )

Och Millenium Bridge etc

Har flera projekt på gång just nu. Det hjälper. Och gör att min hjärna inte dammar ihop helt. De är nu följande (vissa ännu bara i idéstadiet):

1. Projekt Ofelia. Såklart. Gud, det måste bli tröttsamt att höra mig tjata om det – så jag ursäktar, men tänker ändå fortsätta, för det gör mig glad. Just nu försöker jag ta ett beslut gällande vilket bro i London, som Ofelia ska kasta sig ifrån när hon tar sitt liv i slutet av Del 1. I bakhuvudet, när jag planerar det avsnittet, har jag Anna Odells konstprojekt och prinsessans Dianas påstådda självmordsförsökt, då hon skall ha kastat sig utmed en trappa. Och hon var ju prinsessa, så perfekt inspiration! Och kanske också före detta prinsessan Sarah Fergusons berättelse av alienation när hon blev en del av det brittiska kungahuset. Just nu lutar det i alla fall mot Millenium Bridge, eller Waterloo Bridge. De båda utgår ju från viktiga kulturplatser,

2. Övar på att teckna fåglar. Min mor bad om en tygkasse, liknande den jag gjorde till mig själv, som jag smyckade med kalligrafi i typsnitt bodoni. Men kom att tänka att det vore väldigt fint med en där jag måla fåglar på. Så, utrustad med min far gamla ornitologiska utrustning, övar jag nu på att teckna fåglar. I mitt tecknarblock som min farfar bundit.

3. Ska göra detta (med några fina gamla böcker, som är ointressanta/tråkiga, att ha på väggen bredvid sängen):

 

4. Och detta (att ha pennor i, på kylskåpet, med magnet på baksidan):

 

5. Och detta (fast målat, inspirerad av Elsa Schiaparelli och Rookies inlägg):

 

6. Viker fler origamisvalor i ett projekt som är topphemligt, och är på sätt och vis kopplat till en annan kreativ syssla jag nämnt tidigare. Nyckelordet är väl överraskning.

7. Minns ni den typen av skrivbordsskiva som gamla skolbänkar har? Som går att vika upp, och har urgröpningar för pennor och sådant? Hittade i alla fall en sådan skrivbordsskiva och ska därför slänga ut min gamla. Trädet är mörkt och lackat spegelblankt. Men någonting säger mig att det mer används till arbetsyta för någon typ av hantverkare, vet inte varför… Problemet är att det just bara är en skiva, och inga ben. Så – planen är att köpa sådana rörmokerirör och montera fast. Hoppas vara kvar innan måndag

8. Och min garnbollsmatta, som jag sitter och virar med garnet runt, runt pappersmallarna varje gång jag råkar se på TV.

9. Åh, har också en prosadikt som jag arbetar på. Lovar att visa när jag känner mig klar.

Och av någon jäkla anledning är jag inte det minsta förvånad över nyheter om Jimmy Saville, för jag som inflyttad London-bo (före detta vill säga), och allmän anglofil kan jag inte för mitt liv förstå hur och varför han hyllats så. Han verkar bara skum. Obehaglig. Märklig (och alla andra synonymer du kommer på.) Men tycket det är djupt, djupt sorgligt att pedofili och sexuella övergreppsanklagelserna inte kunde få kommit fram medan han levde – så att han kunde få stått till svars, och inte bara fått ett skamfilat rykte. Och skäms bokstavligen över hur jag till vardags hyllat BBC... Skäms! Skäms! Skäms! Och de låter honom behålla en post som TV-underhållare för barn och unga!

Åh! Åh! Åh!

För att ge lite kärlek till SVT, för att fira Beatles 50-års jubileum (Love Me Do) så visar SVT 1 kl 22.00 ikväll den mycket fina filmen Nowhere Boy, från 2009, om John Lennons uppväxt. Och direkt när den tagit slut kör de den halv okej filmen, som har sina fina stunder – Backbeat (’94.) Om Beatles under sin Hamburg period, då Stuart Suitcliffe fortfarande levde, och var en del av bandet.

 

20121019-204340.jpg
Den vackre och konstnärlige Suitcliffe