Idag 2012

Jag kan ju omöjligen veta vad som var Jonas Gardells motiv. Men jag tvivlar på att det handlar om rödsvulla ansikten, dränkta i salta tårar. För tillslut orkar man bara inte gråta längre. Min gräns presenterade sig någonstans 13 minuter in i avsnitt tre av Torka aldrig tårar utan handskar. För saken är denna, jag hade planerar i förväg, och var väl medveten om hur jag brukade reagera. Så liggandes i sängen under täcket, med laptopen visandes avsnitt tre gav jag upp. Mitt hjärta, min hjärna, mina lungor hade fått nog. Jag orkade bara inte genomleva fler tårar. För jag kan gissa hur det hela slutar. Jag kan se hur sjukdomen bryter ner dem alla. Min fantasi är tillräcklig. Och det räcker för mitt stackars hjärta. Jag tror inte mina tårar räcker till för att se klart alla tre avsnitt.

Men jag ska köpa bok nummer 1 av herr Gardell, när jag får pengar. Och om jag känner mig själv, kommer jag även köpa serien när den släpps på DVD. För den är både vacker och viktig, och det är precis vad mitt hjärta och min hjärna kräver.

Och mellan neurologer och psykologer, så försöker jag faktiskt ta hand om dem båda. Med tabletter och samtal och annat jobbigt.

Annars vill jag mest rekommendera, på ett väldigt psykradikalt sätt, rekommendera organisationen SHEDO.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s