Framtidsförvirring

I högstadiet lärde jag mig att endast tas en dag i taget – för att orka överleva. Sedan dess har jag i princip raderat ordet framtid från mitt vokabulär. Men försöker ju nu lära mig att föra in mer perspektiv och konsekvenstänkande i mitt liv. Jag är 23 år och har testat fyra olika universitetsutbildningar under lika tre år, i tre olika städer (och två olika länder.) Varje gång har jag trott att jag skulle hitta rätt, och hitta ”min plats”. För våren har jag Södertörns universitets journalistikprogram med inriktning stadsvetenskap och historia som första – och andra hands val. Idag fick jag frågan om jag hade någon b-plan  om jag inte kommer in? Och jag har ju sökt fler alternativ – med de handlare ju då om intressen, och 15 – och 30 poängskurser. Ingen framtid där alltså.

Jag har ju nämnt fyndrummet, som vi har här i huset, förut. Var där nere idag och lämnade ifrån mig lite gamla julpynt. Men jag sorterade också i bokhyllerna. För jag kan inte låta bli. Har tidigare ordnat en ”klassiker”-hylla, och mer nyligen en deckarhylla. Idag parade jag ihop böcker från samma författare. Och det finns ju faktiskt nästan ett yrke som innebär just detta – biblotikarie. Och har ju smått oseriöst funderat över det tidigare. Men sen hoppat vidare. Antagligen för att yrket inte innehåller eget skrivande (som journalist och författare gör *host-host*, storhetsvansinne….) Men saken är den att jag vill inte flytta till Borås eller Kalmar. Gillar inte små städer. Klarar inte av gränser, begränsningar. Tyckte det var oerhört problematiskt att Göteborg bara hade två Akademibokhandlar. Trots att jag knappt utnyttjat valfriheten som kommer med att bo i städer som Stockholm och London. Men… att veta att jag har alternativ, även om jag föredrar rutiner och det hemvanda. Jag vet inte. Jag vet bara inte. Eller jo, vad jag vet är att jag tror jag skulle trivas som biblotikarie. Jag menar – böcker och information på heltid. Någonting jag också vet är att jag i alla fall tänker stanna i Stockholm till min DBT-behandling är färdig. Men framtidstanken försvåras ytterligare av mitt eviga tvivlande på att jag skulle kunna leva på mitt skrivande.

Jag hatar verkligen den här framgångshetsen som drabbat min generation, för den gör mig ännu mer förvirrad. För jag är inte intresserad av det. Jag kan helt och hållet nöja mig att leva på existensminimum  om dess orsak är att jag gett ut några böcker, men att dessa böcker inte är storsäljare. Jag vill bara få skriva. Och ju helst kunna få betalt för det, eftersom i det samhälle som människan byggt upp kräver just detta. Jag vill bara få skriva.

 

In genom ett nyckelhål (en novell)

(Glenn Gould, gillar att höra hans mumlande medan han spelar.)

EFTER EN TIDS VÄNTA. Emellanåt… undrade jag. Ett erkännande? Eller åtminstone en beskrivning. Ersatt det förflutna med detta rum.

Med ryggen vänd mot fönstret. Solen lös genom ditt vilda hår. Spegeln stod till vänster om oss.

Och golvet kändes bara hårt.

Ibland var det önskningar om att du kunde tala sanning till mig. Lögner gör en så trött. Och mitt skelett höll redan på att brytas sönder.

Dina ögon var stora och gröna och du lyfte ögonbrynen. Försökte att inte skratta.

Men tycker mig under hela vår eftermiddag se mig något elakt i dina ögon. Någon som vill mig illa. Du blinkar. Och jag ler försiktigt. Räknar sekunderna tills du går. Då möjligheten att tänka igenom samtalet öppnar sig.

I ett tomt rum. Förutom fönstret… och spegeln. Och alla de andra möblerna; som en säng, ett sängbord med obligatorisk bibel, en stol, världens minsta tv med kanalantal noll. Du sitter på stolen. Ensam är jag på sängen, fortfarande täckt av glansigt överkast.

Svårt att koncentrera mig på dina ord, då minspelet distraherar. Läpparnas rörelser – kurvning. Kindernas plan och höjder. Ögonens rynkor och utslätningar. Brynhårens sträckningar. Eh, vänta.

En liten tillbaka spolning, du berättade något om en man du mött. Eller sett. På gatan en dag. Äldre. Men du förvirrar mig. Hånade du honom? Iklädd hatt och käpp skrattade du åt hans fall. Oj, så han tappade sin kasse också? Återigen skrattade du.

Profilen synts i spegeln. Liksom rummet bakom. Men inte fönstret och dess ickeutsikt. Har svårt att se mig själv. Silvret är vackert ibland. Och lyses upp under dagar av solljus. Ibland tycker jag att spegeln inte alls reflekterar min fysiska kropp… utan mitt känsloläge för minuten.

Tänker ibland, när jag sitter här på rummet ensam, på hur jag inte har en aning om vad du tycker om mig. Och vad du tänker om mig. Och vad du känner för mig. Och ibland tycks självcensurens försvinna i en rökpuff. En fråga rak ut. I luften. Och puff: ”Vad tror du att du vet om mig?” Och så ett skratt. Igen. Hastiga rörelser. En mobil från ingenstans. Medan jag stirrar mot sänglampan. En rad ord flyter från din mun. Utan vidare ansträngning. En ursäkt. Sen fick jag som jag ville. Men det var innan frågan.

Överkastet ligger rakt. Inga veck. Skorna i hallen. Ett tomt glas. En lika tom tallrik med tillhörande bestick. Stående på sitsen av din stol. Tillräckligt långt borta. Äntligen ensam. Himlen är mörk. Ibland undrar jag om det ligger en matta på golvet. Eller inte.

STRESSAD. Står jag tyst. Stammande. Sen korsar jag benen. Stolen står där den stod när jag slöt ögonen. Solen lyser rätt i mitt ansikte.

Idag har jag svårt att höra dina ord. Men du för konversation. Eller det antar jag. Tittar mot din återspegling i fönstret. Ditt hår tycks mer hopsamlat idag. Men du ser säker ut på din sak. Rak i ryggen. Med avslappnade axlar. Du ser annorlunda. Ut.

Försöker fråga om den lille prinsen. Men det var ju inte min sak. Du tittade på mig. ”Bakom huset?” Och jag tittade snabbt bort.

Fötterna nakna mot golvet. Sensationen känns bara kall. Trots solen från fönstret. Som, ja, nästan strömmande in.

Frågorna. Strömmar. Känner mig som en dåligt uppbyggd flodbank. Behöver mer sand. Hur ska jag annars kunna hålla kvar vattnet. Ingen gillar översvämningar. Trots frågorna.

Penna. Och papper. Och en sådan liten teknikapparat. En sådan liten inspelningsapparat.

En ny sida. Och en ny sida. Och en ny sida. Alla lika tomma. Lika bländande vita. Försöker titta på dig istället. Men ickeutsikten är trotsa allt lättare.

Dina ögonbryn spända.

Pennan fastkramad i din hand. Känner mig nästan tvingad att bända loss den. Bara för att.

Är inte törstig. Nej, inte hungrig heller. Ät du.

Är också osäker. Var det i går jag frågade dig? Var det igår jag försökte fråga dig? Är det därför du är så spänd idag? All energi packad i mellangärdet. Strålar utåt i din kropp likt ett knytnävsslag. Ibland tycks jag inbillar mig den berömda bultande blodådran i din panna.

Orden tycks så mörka från där jag sitter. Vrider. Och vänder på mig. Jakten på en bättre vinkel. Hör börjat inse att dina ord inte lär existera alls idag. I mina ögon – vänta, öron. Känns tråkigt. Men tankar. Är ofta tillräckliga. Även fast de tycks vara de uttalade ordens skuggor. Svårare att se. Och inte alltid verkliga. Inte för alla.

En knackning på dörren. ”Inte just nu… vänta en timme.” Svaret kan ha varit en grymtning. Eller ett annat språk.

Men idag var dagen kort.

Du frågar. Vill jag ha en tidning? Imorron. Ja. Eh. Kanske. Vad? Eh. Eh. Mmm. Nej, det behövs inte. Eller, eller – varför inte? Eller, eller – varför? Du inser kanske sen att det faktiskt är din sak. Och vi är ju olika personer. Inte samma.

Du står upp. Jag sitter fortfarande ned.

Leende och vinkande. Sen är du borta.

Ibland känns rummet så tomt utan mig. Nej, nej – jag menar. Ursäkta, låt mig ta om det. Ibland känns rummet så tomt utan dig.

Tror att det var en bra dag idag.

OCH JAG VAKNAR. Oro existerar inte i min värld.  Onda tanka är som vågor att surfa på. Orkar du lyssna, verkligen? Oärligheten tycks alltid ligga nedgrävd under tio meter sand.        

Jag är hellre tyst.

Men du är en bra människa. Eller så vill jag i alla fall tro. Lugnare takt. Ett lugnare tempo. Vi är sansade människor idag. Din röst hittar idag vägen till mina öron. Även fast den inte alltid tycks vilja väl.

Det regnar in.

Idag är det du som sitter med benen i kors. Och jag lutad mot sängkanten.

Det är så många frågor. Vill inte gå vilse bland dem. Hoppas att du förstår det. Har varken små vita stenar eller brödsmulor med mig.

Du hånler. Det passar dig inte.

Hoppas att mattan suger upp pölarna. Dropparna kittlar mina nakna tår. Men du tycks inte road. Visserligen är dina fötter täckta. Av mörkblå stumpor. Av svarta tygskor. Läcker de in?

Jacob?” Vill ju inte svara. Måste samtal bestå av frågor och svar? Önskar en bättre uppbyggnad. Den här sortens grund smulas nog bara sönder. Minsta regnskur…

Bilden av den begravna prinsen biter sig med vässade tänder fast i mina näthinnor. Det. Gör. Ont. Vill inte gråta blod. Inte så länge. Du är kvar.

Du får inte se den bilden.

Pennan är rapp. Eller är det din hand? För det är väl inte min mun? Har problem att låta orden lämna min mun. Dina ord existerar åtminstone idag. Det gör allt lättare.

Kan du inte sluta titta? På mig som om jag hade mördat din hund? Du sade ju faktiskt charmig. Första gången. Första. Mötet. Hoppas att det inte var inbillning.

Ett par gummistövlar.  Mitt i rummet.

Ursäkta.” Hörde aldrig knackningen. Ja, det är ju tur att du hörde. Jag tror du ler.

Önskar att mina ord kunde vara lika självklara för dig.

Men du fångar allt. Likt en flicka med fjärilshåv. Hon tar sen hem dem. I en liten låda. Visar sin far. Som sen tar hand om dem. Konserverar dem. Så hon kan ha dem uppnålade i sitt rum. Och titta på dem varje dag.

Börjar bli rastlös. Vill inte att du ska bli spydig. Tror min ryggrad gör ont. Som om någon kört in igelkottar mellan mina ryggkotor. Kanske är jag bara trött.

Har dagen varit fruktsam?

Grapefrukt till middag. Tror jag.

Tiden är så svår att hålla koll på. Önskar att jag kunde nåla fast den likt fjärilarna. En frågande min från dig. Jag pekar mot dörren. Tror det är säkrast. Vill inte att du ska mörda mig. Jag ströp aldrig din hund.

Återigen är det bara jag. Och fönstret. Och spegeln. Och alla andra möbler. Inklusive sängen under mig. Lite fuktig. Klibbar mot min nakna hud. En delad grapefrukt. Skeden den åts med. Fönstret är stängt nu. Och solen och regnet har lämnat mig.

Ditt ansikte fanns aldrig riktigt idag. Gör det hela lite svårt.

FORTFARANDE ÄR NÅGONTING FEL, ALLTSÅ. Fegis. Filten uppdragen till hakan när du kommer instormande. Förvånande nog sen. Frusen ända in i kärnan.

Tror att jag frös ihjäl inatt. Sen måste någon ha återupplivat mig. Mun mot mun metoden. Tills jag återföddes en andra gång. Likt Jesus. Tvivlar på att jag kan bli varm igen. Men under täcket kan man också gömma sig. Idag tycks det vara en bra idé.

Dina ögon är blixtar och åska. Men det kan också vara minnen av gårdagens väder. Golvet verkar ha klarat sig efter gårdagens mindre översvämningar. Vilket känns betryggande.

Orden idag är hårda. Kantiga. Likt byggklossar. Du trycker. Och pressar. Och kör ned dem i mina öron. Trots att de egentligen inte passar ihop. Din fyrkantiga. Deras kanter hugger bort kött från mina rundade hörselgångar. Trots att jag tror att jag inte vill. Höra.

Blickarna är isbitar som du kastar på mig. Du ser att jag redan hackar tänder, antar jag.

Hatiska fraser, med kanter som en rostig såg.

Ditt hår glänser. Reflekterar solljuset som inte når mig. Borta i sängen. Och du sitter där du alltid sitter. Men idag hotar du mig. Med ögonen lugna och milda.

Du frågar om jag har läst. Allt jag kan göra är att skaka på huvudet. Försiktigt. En torkad blomma går lättare sönder. Vill inte att huvudet ska lossna från min hals. Med ett kras.

Tror du att du kan komma undan?” Vad hände med dina orda som var bomull mot min hud.

Jag vet att du vill att jag ska känna skuld.

Du måste ha växt under natten. Din blotta uppenbarelse hotar mig allt längre ned i sängen. Försöker hålla mig fast. Om jag trillar mot golvet drunknar jag. Har inte tid att hosta vatten idag. Så jag stålsätter mig med naglarna klösande lakanen i strimlor.

Men täcket krymper också. Se, nu sticker mina små, kalla tår fram. Blåa av kylan. Men du är påpälsad. Kanske till och med svettas. Hat kan säkert värma en om inte annat.

Vill inte tänka på det förflutna, okej? Minnen?

En bok mellan dina händer. Lådan i nattygsbordet gapar tomt. Min blick säger allt du velat veta. Boken är tillbaka i lådan. Lådan säkert igen skjuten.

Önskar att någon kommer in och stör idag. Delar dagen i mindre delar. Lättare att ta in. Eller svälja. Menar självklart lättare att orka sig igenom. I ett stycke. Ville inte tappa delar. En arm där. Ett ben där. Ett halvt öra… Detta är ditt fel. Det var dina ord. Som precis framkallade bilderna. Nu de upphängda. Med klädnypor. På ett snöre. I min hjärna. Önskar att jag kunde krypa in där. Och ta ned dem alla. Och lägga ned dem i en byrålåda. Långt uppe på vinden.

Vill be om te. Eller kaffe. Eller varm choklad.

Hårda ord är tydligen snabbare. Möjligtvis kortare.

Vipps, så är du borta. Fast med mer hotfullt klampande. Inget vinkande idag. Och du har för länge sen lärt dig var dörren finns. Dörren… ut.

Kan inget göra. Utom att fortsätta hacka tänder. Och försökta tänka på värme. Roomservice? Behåller hellre armarna. Och händerna. Under täcket. I värmen. Fortsätter ligga här. Filten når nu mina knän.

 ÄKTA SOLLJUS VÄCKER MIG. Är redo, tror jag. Ägg, hårdkokta, förs genom mina läppar. Ägnar tankarna till tomhet. Ängel – du är redan här.

Och dina föräldrar?” Det var länge sen. Det var så länge, länge sen. Det måste ha varit åratal sen de minnenas slutdatum gick ut.

Tror jag missade dina första ord…

Orden idag är svåra att separera. Vill bygga murar i tegel emellan. Tror jag lättare skulle förstå då. Men det skulle smutsa ned rummet så. Vill iju nte sova på en byggarbetsplats.

Mina öron kanske har limmats igen under natten. Av någon.

Täckte är under mig. Överkastet likaså. Sitter upp. Känner mig kanske till och med respektabel. Undrar lite om gårdagens kyla var kyla eller en mardröm. Ibland är ju verkligheten så svår att se.

Och frågorna är ju tillbaka. Så jag vill att öronen ska skärpa sig. Men de är inte villiga att hjälpa till. Ska jag behöva kämpa här ensam?

Du ser mina plågade… vad? Du ser i alla fall. Kanske försöker du hålla dig kort. En tidning hade du under armen när du kom upp. Av misstag. Tror jag. Du låter aldrig framsidan vara vänd mot mig. Jag ser aldrig orden. Eller bilderna.

Försöker så gott jag kan.

Du kommenterar mina skor. Men de har ju ingen betydelse.

En halv banan. Sen? Sen längesen. En kanelbulle. Med pärlsocker som gnisslar mot mina tänder. Samlar upp smulorna. Papperskorgen finns inne på toan.

Och för några dagar sen glömde du ta av dig skorna när du kom in. Vad påminde jag dig om då? Orsaken kanske. Men orsaken är så svår att komma ihåg.

Det räcker tydligen för idag. Så slipper jag börja bygga.

Tidningen ihop vikt. Ihop klämd mellan din arm och sida. Omslagen vikt inåt. Jag har inte röntgensikt. Och inte heller energi över till nyfikenhet.

Du kanske nästan ler. Genom en sammanbiten mun. I tankarna lovar jag en bättre hörsel imorgon. Det skulle göra det hela mycket lättare. Men jag vet ju inte om du vill ha det överstökat.

Dörrens smäll får mig att inse att det återigen bara är jag. Och fönstret. Och spegeln. Och allt det andra såklart.

Tycker mig höra någon prata utanför min dörr. Det brukade vara tyst. Under kvällarna. Under nätterna. Under morgnarna. Under tiden när du inte är här. Jag var ju inte här, innan du var här.

NU KOMMER DU, IGEN. Närmare denna gång. Naken, fast påklädd. Numren står på dörren, så att du inte kan gå vilse.  Någon gång borde jag faktiskt vara beredd.

Dina ord är så stora idag. Jag känner mig allt mindre. Ville ju inte höra mer, det sade jag väl? Önskar att du inte vore här för det. Men jag försöker.

Mina fotsulor fastar i golvet. Undrar om linoleumet smälter. För att sen klibba sig fast. I mig. Vill inte distrahera dig med det. Eller så är det mina fötter. Som smälter. Och flyter ut över golvet. Återigen dina ord som skapar tankar om minnesbilder i mig. Önskar att jag kunde bränna bort dem. Men den heta änden på en cigarett.

Rakt på sak. Pennan vässad.

Dina ord är idag skapade i massupplagor. För att skada mig. Ser det på dina ögon.

Tycker mig höra någon tala. Igen. Utanför vårt rum. Det distraherar också.

Jag visste ju inte att allting var fel.” Ansågs fel. Förlåt. Det är så svårt ibland att kontrollera ens egna ord. Ibland känns andras lättare. Så jag gör inte dina ord denna gång. Men av vilja. Jag. Vill. Inte.

En stare flyger förbi fönstret. Över en värld jag aldrig levt i. Knappt sett. Har svårt att tro att den existerar. Vad jag själv vet talar emot det. Även fast dess ord är tysta. Likt mjuka viskningar mot ens heta kind.

Tror att du hatar mig igen. Det var på grund av vad jag sa. Eller hur? Men vill inte ha något svar. Du syns inte riktigt. Det gör allt svårt. Men om jag såg ditt ansikte tror jag att det skulle ogilla mig. Idag. Igen.

Fågelkvitter. Sen är fönstret stängt. Vet inte om du ens flyttade dig.

Men dina ord fortsätter. Du vill fortfarande veta. Vet inte varför.

Tror jag har bestämt vad jag ska äta sen.

Försöker att inte luta mig för mycket bakåt. Blir alltt svårare att se dig. Då. Håller fast i knäna. Överkastets material är så glansigt att det är svårt att hålla sig kvar i sängen. Vill inte glida ned på golvet. Då kommer jag krossas som en spegel. Vill inte ge dig sju års olycka. Vad hände med de mindre översvämningarna?    

Försöker koncentrera mig på mina egna ansiktsuttryck i spegeln. Där syns jag idag. Men du syns inte där. Heller. Hoppas att du trots allt sitter i rummet. Vet dock att jag kommer att vara ensam sen. Håller modet uppe.

Ibland är det också svårt att titta ut genom fönstret. Även en ickeutsikt är en utsikt. Även om jag inte vill. Inte vet. Är osäker på den. Den har ju aldrig haft någonting med mig att göra.

Det är så svårt att lägga historia. Minnen. Bakgrund. Bakom sig. Jag kan ändå inte se framåt. Det är som om nuet har spikat upp ett tio meter högt staket så att jag inte ska kunna se. Eller gissa i förväg. Eller kika mellan plankorna. Vill inte stå här ensam. Även fast jag gör det.

De säger att det är fel. Var fel.

Jag är ensam ju.

Dina ögon är klara. Och öppna. Tittandes på mig. Gör dig redo. Vill inte störa dig trots allt. Men du går. Idag igen.

Beställer kyckling. Som levereras av en man.

Äter sittandes på stolen. Där du satt tidigare. Gardinerna fördragna. Det är lättast när man inte vill se. Kycklingen räcker som utsikt. Grillad.

Samma man hämtar tallriken sen. Rösten känns bekant. När mannen frågar något. Om kycklingen? Ointressant. Kycklingfett droppar mot matten. Ekar igen och igen. Denne oförsiktige man. Sen är även han borta.

UNDER SÄNGEN STÄLLER DU SKORNA IDAG. Undantaget. Utanför dörren står någon igen. Uttömd, ingenting kvar av mig. Utsmyckad i min egen tomhet.

Tror att du ser fettfläcken på vägen in.

Dina ord konfronterar igen. Kunde det inte bara vara någon annan? För du börjar direkt. Försöker bete mig korrekt.

I dina tankar vill du misshandla mig. Kanske redan gör det. Slag. Sparkar. Mot min kropp. Kroppen spricker upp. Visar sitt röda kött. Det röda blodet rinner nedför kläderna. Ned på mattan. Blodpölar som små sjöar. Du önskar kanske att jag var död.

Det är så svårt att veta dina tankar. Har svårt att se mina egna. För du vill döda mig. Allt blev felvänt. Jag tror att du inte skulle tänka så. I sådana fall vore vi samma människa. Och i sådana fall sitter jag här ensam.

Glasögonen sitter snett. Bilden bakom har jag förstått att den kan liknas vid havet.

Jag vet inte. Jag känner inte. Jag känner ju inte. Jag tror inte. Jag har ingenting att berätta. Det är så många.

Berätta om smärta? Nej, känslor ska nog kännas inte berättas. Orden räcker aldrig. De är alltid för små. Trots försök bli det mest som att pröva kläder som krympt i tvätten. Jag är helt enkelt för stor för kläderna. Och mina känslor för orden.

Mattan är nästa vinröd. De små trådarna känns mjuka. Trots strumporna. Vill ta dem av mig. Men vill inte genera dig.

Kan inte tänka mig dina dagar. Utanför rummet. Så det gör jag inte.

Försöker att sitta bekvämt. Försöker att sitta vänd mot dig. Även fast jag inte vill se. Försöker låta mina påklädda tår nudda matta. Försöker hjälpa dig. Även fast du nog inte vill hjälpa mig idag. Men du vill ju inte se mig död. Det sade ju du. Nästa. I alla fall i mitt huvud. Och ibland räcker det. Det räcker för dig.

Kaffe.

Kopp.

Sked.

Socker.

Blandar. Men allting går så långsamt. Tre bitar i. Vill inte att de ska krasa mot tänderna. Du dricker te. Som respektabla människor. Du kan göra flera saker samtidigt.

Jag ligger på sängen.

Du letar efter dina svar.

Våra möten är alltid korta.

Jag blinkar. Du är försvunnen. Och idag är det igen idé att äta. Kommer bara att bli hungrig igen. Ligger istället stilla på sängen.

MATTAN LIGGER KVAR. Morgonen är sedan länge borta. Men vad har tiden gjort under tiden? Möjligen har någon skjutit staren. Måste alltid frågor önska ett svar?

Vill inte veta vad du vill veta. Du vill veta vad du tror att jag vet. Men jag vet ingenting. Jag är uttömd.

Pennor gör mig trött. Alla block tynger mig. Frågorna tär mitt tålamod. Men jag är här.

Du äter ett päron. I vänsterhanden. Och i högerhanden pennan. Det lilla blocket vilar mot ditt lår. Höger ben är korsat över det vänstra. En bit toapapper fångar upp juicen från frukten. Efter min önskan.

Du är intresserad idag. Du bryr dig inte längre. Jag har förvandlats till ingen.

Ljuset från taklampan bländar mig. Ett enormt glödande klot framför mina ögon. Det är allt jag ser. Och små mörka fläckar. Tittat mot dig. Och du förvandlas till en leopard. Det är dagens första ord. Från min mun. Du kan ha sagt saker innan. Som en skugga förflyttar du dig. När du väl har släkt. Himlen är grå. Molnen så täta att de är omöjliga att separera. Du syns knappt i ickeljuset.

Vad vill du veta?” Du är lättare att prata till när du inte syns.

Jag kan lova, du vill egentligen inte veta. Det ville aldrig jag.”

Bläcket mot pappret. Spetsen viskar mot ytan. Beskriver mörkret. Beskrivet stanken. Till orden inte kan beskriva någonting längre.

Ligger sitta på sängen. Tyst.

Fikapaus.” Dina ord. Paus från vad? Livet fortsätter ju. Men ifrågasätter i tysthet.

Hemma bakat.” Åh, innebär det barn? En burk kakor trycks upp under min näsa. Hallongrottor. I all försiktighet plockar jag upp en. Mellan höger tumme och pekfinger. Men du kanske känner mig lite. En servett räcks fram. Fångar upp kaksmulorna.

Känner du mig? Det är så svårt att gissa vad andra tänker om en. Men har insett att frågor riktade mot dig endast svänger av som en freesbie. Och så blir jag måltavlan igen. Det är tröttsamt. Min mage är nu så full av pilar att det börjar bli allt svårare att se att jag egentligen har varit mänsklig. För det var jag. Åh! Jag menar självklart är…

Minns du deras sista ord till dig?” Minns du? Det är vad jag undrar. Men mina frågor existerar inte i detta rum. Tror du bär en skottsäker väst. Frågorna träffar aldrig din varelse.

Ligger stilla. Och stirrar mot taket. Med ögonen vidöppna. Stela. Blicken mot en punkt. En punkt som inte existerar. Hoppas att du kanske tror att jag dött. Och lämnar mig. Spelar död i hopp om lugn och ro.

En hand viftas framför mina ögon. Naglarna korta. Nedbitna. Likt mina egna.

Sluter ögonen. Och hör ljudet av gångjärnen. Går du? Inget avsked? Nu fyra händer viftandes framför mina ögon. Gör mig yr. Gissar att yrseln påverkat min synkapacitet. Dubbelseende har aldrig dödat någon. Om jag blundar tillräckligt hårt kanske en av dig försvinner.

Ett par fingrar pressas mot blodådran på min hals. Siffror spottas ut i rummet.

Försök säga något?” Rösten hetsig. Fel dag för fel fråga. Den frågan var rätt för flera dagar sedan. Så jag stannar stum. Men dubbelseendet förvandlas till en treenighet. En röra av händer. På min kropp.

Jag mår bra.”

Orden botar mitt synfel. Ett par händer i taget. Till slut är det endast mina kvar. Nariga. Med de nedbitna naglarna. Vilande stilla på mitt bröst. Ovan täcket. Jag stannar så.

INGENTING ATT SE. I vilken värld lever du i? Ifrågasatt min egen existens för säkerhetsskull. I fall att. Inte för att jag vet.

Vaknar utan utsikt. Vaknar utan sällskap. Vaknar utan… förnimmelser. Ingen känsel. Känner inte av sängen som omfamnar mig. Ingen syn. Rummets konturer uppenbarar sig inte. Ingen hörsel. Allt står tyst. Ingen smak. Munnen igen dammad. Ingen lukt.

En viskning mot örat. Din röst. ”Har du något att erkänna tillslut?” Vaken i en mardröm. Men rummet strömmar till fokus. Återvänder till mig. Med fönstret. Och spegeln. Och möblerna omkring. Trägolvet. De gulblekt målade väggarna. Och vita taket. Tillbaka i rummet.

Jag tror jag var oskyldig.” Det är så svårt att tro något annat.

En fluga rör sig över fönsterrutan. På utsidan.

En väska. Läder. Föremål radas upp på sängen. Stirrar tanklöst. Ser inget betydelse. ”Nej.” Har talat tillräckligt. Ord förvandlar min tunga till sandpapper. Som filar ned mina tänder. Till stumpar. Ingen mer fast föda genom mina läppar.

Undrar ibland varför du kommer tillbaka.

Respektingivande figur.

Ett foto. Gammalt. Illa behandlat. Vikt. Bränt. Avskavt. Åh herregud! Och det är så gammalt… Trodde du var borta för evigt min prins.

Det måste regna. Inomhus. Känner hur huden som täcker mitt ansikte blir allt fuktigare. Salt strömmar mot min mun. Mina ögon är undervattensgrottor som störtar samman. När jag försöker se syns endast regnstrimmor på fönsterrutan.

Så han är bekant?” Hur vågar du? Den inplastade pappersbiten ligger nu i min hand. Du får inte tillbaka den.

Vill inte skrämma dig.

Du vill inte heller skrämma mig. Ett nytt foto. Plånboken i den andra handen. En Golden Retriever. På en gräsmatta. Men en mindre gren mellan sina spetsiga tänder.

Jag fick aldrig en hund.” Orden där utan att jag hinner tänka. Dina ögon vidgas. Åh, det hade jag… Du vet det också. Dina ögon äcklade. Men är faktiskt oinformerad om dess öde. Enda dagen där. Andra dagen död, eh – jag menar inte.

Rummet är nu så bekant att jag knappt känner igen det. Och du är här så ofta att jag aldrig minns ditt ansikte.

Du vill aldrig mer se mig nu, eller hur? Det är hundens fel.

Det förvånar mig att jag blir förvånad när jag inte längre kan finna din varelse i rummet. Och från sängen kan jag se allt. Utom dig. För nu är du borta.       

Jag kan se fönstret och spegeln och byrån och den tomma stolen och in på toa eftersom jag alltid ber dig lämna dess dörr öppen. Och du är inte kvar. Det är ibland så enkelt. Några ord. Sen vill du inte se mig.

RÖRAN HAR FÖRVANDLAT RUMMET TILL EN KRIGSPLATS. Romans är inget annat än ett ord. Rutin har nu skapats. Rastlös. Rostat bröd på nattduksbordet.

Du står framför mig, vid sängänden. ”Väckte jag dig?” Nejdå, jag vaknade för ett tusen år sedan.

Ögonen ser trötta ut. Linjer kring munnen. Skrattrynkor? Vad har du skrattat åt? Håret fuktigt. Likaså jackan. Åh, molnen är stålgrå. De grät på dig. Har inte sett en fågel på lika många dagar jag legat här. Vaken. I tusen år. Ögonen upp spikade. För att blinka är en synd. Och jag måste bevaka krigsplatsen som är inuti mitt huvud.

Försöker sitta upp. Kroppen är icke samarbetsvillig. Tror min ryggrad gick av under natten. Men vill inte oroa dig. Förlamning är nog inte så farligt. Kan inte komma på något jag vill känna mot min hud. Igen…

Har inte oroat mig för något?” Åh?

Ett glas apelsinjuice. Förlamningen kan inte ha nått armarna. För glaset till läpparna. Önskar jag kunde förklara för dig.

Ingen oro.

Inga önskningar.

Du kan inte göra någonting idag.

Klarar inte att möta ditt ansikte. Ser hur du dömer mig. Dina ögon kalla. Beräknande. Skorna bredvid mina innanför dörren. Randiga strumpor. Respektabla ränder. Stirrar på dem. Räknar dem. Medan din röst begär uppgifter. Ränderna matcher inte den gråa mattan. Du sjunker sakta men säkert genom de små ludna stråna. Fötterna först. Kvicksand det jag trodde var en heltäckningsmatta. En synvilla i skuggor.

Långsamma rörelser mot den vanliga stolen. Istället för din verkliga kropp följer jag dina rörelser i spegeln. En värld som speglar svart och vitt. En felvänd värld kanske är lättare. Allrahelst om du förblir endast en spegelbild och en frånvarande fast kropp.

Har svårt att förstå din jakt på min bakgrund. Den är som alla andras. Samma, som alla andras. Det trodde jag. Men hur ska era ord kunna övertyga mig?

Sittandes. Du petar i mig med pinnar. Försöker gräva fram maskar ut min kropp. Ur maskarna hoppas du finna nya ord. Men kanske är du en vetenskapsman. Med gummihandskar tar du i mig. Alltid beväpnad med pincett. Du vill inte smittas. Du ser mig på en petriskål, genom ett mikroskåp och förstår allt du ser.

Jag orkar inte ha några sanningar åt dig.

Täcket kramar min kropp. Håller mig varm. Fönstret står på glänt. Du vädrar ut min ruttnande stank. Ändå ber du om nya ord från mig.

Åh, min stare är tillbaka. Trodde jag var övergiven. Är du mer pålitlig?

Jackan ligger över armstödet på stolen. Ihopskrynklad. När du sen måste gå kommer även din fysiska kropp att vara skrynklig. Men lugn reflekteras i dina ögon. Skrynklor är inget hot i din värd. Du sade… det är ju därför du är här. När du återvänder hem kan du bara stryka bort skrynklorna. Mina kan inte ens det tuffaste ångstrykjärnet få bort.

Det surrar.

En fluga. Samma? Vandrar på glasets kant. Urdrucket. Det finns inget för den att hämta. Undrar om du förstår dess situation.

Du står rest. En tidning från ingenstans. Vevande. Det är flugan du vill mörda. Ser. Du. Inte?

Tack. Varningen gick hem. Vill inte ha ett fluglik på mitt nattduksbord. Tror knappast att du skulle hjälpa mig vid dess begravning. Och vill inte stå där vid gravstenen ensam.

Stolen var riktigt fin. Det sade du första gången. Mörkt trä. Bekväm dyna. Men du sitter inte. Du vill inte stanna. Kanske förstörde tanken på flugans död.

Jackan i vänster hand. Ansiktet vänt från mig. Håret kort. Ögonen fokuserade på dörrhandtaget. Du är nu borta.

Sängen håller mig trygg. Men vet inte vem som byter lakanen. Eller när. Medan jag sover? Är jag inte alltid här?

Väntar på en ny dag. Med upp puffade kuddar. Min rygg är bekvämt placerad.

ÅTERSTÅENDE DEL AV TIDEN SPENDERAS STÅENDE. ”Ångrar du något?” Återanpassad? – jag skrattar! Åska igen. Åker du hit eller går du?

Från vad? Kan inte se det framför mig – hur du bor och lever och älskar och laga mat och konverserar med vänner och städar och… För vad är jag då?

Ber artigt min hjärna att byta fil. Nej, byta motorväg helt och hållet. Färg på bilen – modell – allt! Tills du gör det åt mig.

När du försöker igen. ”Finns det något du skulle gjort annorlunda? Självklart växte du upp under vissa omständigheter… man påverkas ju av sin miljö – det är ju bevisat. Och om de nu bara är vissa omständigheter och de hela tiden är konstanta…” Du tycks bortkommen och jag har redan glömt bort vad din fråga var. Var det ens något du ville med frågan så inlindad i skyddande höljen att man skulle kunna tro att det var de kungliga juvelerna. Vilket påminner mig…

Ett halsband. Jag fick det av mamma på min femte födelsedag. Vet du vad som hände med det?” Men du skakar på huvudet som jag trodde.

Och du är ännu skrynkligare idag. En skrynklig trenchcoat i beiget och en skrynklig vit skjorta och ett par skrynkliga blåjeans och tråkiga vita skrynkliga strumpor och ditt hår som du försökt att borsta bakom öronen är skrynkligt och de nyinköpta gympaskorna är skrynkliga och dina tankar idag som gått vilse blev skrynkliga när de kom bort.

Önskar att det fanns en annan plats där jag kunde sitta eller ligga förutom sängen. Men när du sitter på stolen kan jag inget annat göra är att sitta fastlimmad på sängen.

Och fram ur din skrynkliga handväska i fuskläder tar du fram två smörgåsar inlindade i plastfolie. Med ost. Eftersom jag tror att jag sagt till dig någon gång att jag aldrig mer kan äta skinka igen. Vilket jag tror att du med sympati förstod. Men den enda smörgåsen räcker du till mig. Jag tar försiktigt loss plasten. Inga smulor lossnar. Jag lyckas fånga alla fallande i min handflata medan jag långsamt äter. Vi gör det båda i tystad. I alla fall jag. Du äter dock lite för högljutt. Egentligen. Salladen krasar mellan dina tänder.

Önskar ibland att jag hade en papperskorg närmre sängen.

Du frågor om det finns något jag önskar. Du syftar på materiella ting. Som tidningen, du föreslår återigen. Men som jag fortfarande har svårt att få ut någon glädje ur. Eller några tv-kanaler? Jag tittar på dig med förvirrad blick. Och din är generad. Vilken gör mig än mer förvirrad. Vad har jag missat?

Knack. Knack. Knack. Du tittar mot mig. Knack. Knack. Knack. Igen. Men du reser dig ändå. Dörren öppnas en decimeter och ett ansikte och en arm och en telefon syns i springan. Det är armen vars hand som håller telefonen som sträcks mot dig. Du ursäktar dig och lämnar mig.

Tystnad när man är ensam är så annorlunda från tystnad när man sitter två.

Imaginära vindpustar plågar mig och jag kryper ned under det mjuka täcket.

Och du är tillbaka. Barn? Oj, säger jag med vad jag hoppas är sympati. ”Jag förstår,” säger jag i oförstånd. Och du får bråttom. En jacka där. Skor på. Samla ihop sakerna. Medan jag försöker samla mina tankar. Men jag tror att jag säger att jag förstår att man inte kan råför sjukdom. För det sade någon till mig. För inte så länge sen.

Kan nog inte ha sett solen på hela dagen. Tror jag.

Du försöker avsluta. Att göra ditt jobb rätt. Frågor. Sammanfattningar. Analyser. Synpunkter. Men du behöver inte egentligen min arbetsinsats där. Men jag samarbetar. Har aldrig velat ha dig som fiende.

Fotsteg. Hastiga.

En smäll. Högljudd.

Ensamhet. Igen.

Den typiska tystnaden.

”DAGEN D” HÖR JAG EN RÖST VISKA.  Dumt, så dumt av mig. Det finns ingen i rummet ju. Du kommer inte? Dimman lyfts.

Vaknar upp utan ord. Vaknar upp i en tom värld. Tömd på ord. Du är redan där. Hur länge? Måste ha missat något. I stolen. Nöjd. Säker.

Pupillerna byter fokus. Du är två. Jag ser dubbelt. Situationen är fel. Men frågorna är instängda. Tungan svullen. Tung. Dammig. Orden som inte finns. Kan jag heller inte uttala. Fråga dig. Er. Vad?

Ni stirrar. Nyfiket. Du, menar jag. Det är min syn som kollapsat. På grund av tankens tyngd.

Kan inte svara på frågor.

Kan inte berätta.

Inga minnen.

Inga hågkomster.

Inga beskrivningar.

Inga vittnesmål.

Inga… önskningar.

Allt detta pratande. Allt detta lyssnande. Orden har nu runnit ut. För min del. Har inget mer att berätta. Inget mer att höra. Har aldrig funnits något att se. Har heller aldrig sett något.

Vid min sängkant. Du. Konturerna suddiga. Varma fingrar på handleden. Läpparna rör sig. Du försvinner bortåt. Från mig. Med dig i släptåg. Allting är tyst. Era ansikten är otydliga. En röra av brunt och blekt och rött och blått. Du kanske inte ens har ett ansikte idag.

Dörren stängs.

Ligger alldeles stilla. Tung. Mitt blod har bytts mot smält järn son pumpas runt i mina ådror. Trycker mig nedåt. Ned i madrassen. Skulle lika gärna kunna vara fastspänd.

Blundar.

ÖVERFALLEN. Övergiven. Ödet gjorde mig till ett offer. Önskar att jag kunde göra något, men sitter fast här – i din före detta stol. Önskar mig ut mitt liv.

Små bilder. Minnen? Som ett fotoalbum. Tiden. Ett stetoskop. En polisbricka. En Freudbok. En prästkrage. En penna och block. Jag vet inte.

Nu sitter jag här ensam igen. Vet inte hur mycket tid det är kvar.

Dörrar som stängs. Och öppnas. Och stängs. Sitter här. Jag vet inte. Jag känner inte. Jag känner ju inte. Jag tror ingenting. Jag har ingenting att berätta.       

1 till 3, en måndag

1. Besökte idag Sös återigen för att lämna ifrån mig den jäkla EGK-mannicken. Det första jag gjorde när jag vaknade var att slita loss de kliande klisterlapparna, och nu smyckas min bröstkorg istället av röda kliande utslag. Tack så mycket. Sen vidare till sjukhus nummer 2 för dagen, och Danderyd där jag träffade min förträffliga läkare. Började med att ta upp att jag ville byta från sömnmedel till melatonin, som jag planerat, och hon håller med och tycker att mina argument är rimliga. Sen tar hon upp tyngdtäcken, innan jag ens hinner. Det gjorde mig himlans glad. Så har nu recept på Circadin, och ytterligare en remiss är skickad, denna gång till en arbetsterapeut. Det ska bli spännande! (Egentligen var ett tredje sjukhusbesök inbokat – denna gång till Huddinge, man det ställde jag in. Någon måtta får det vara.)

2. Har nu ändra om lite här hemma, så att alla mina älskade böcker är i samma rum (utan de två kartongerna i källaren *host-host*), och även sorterade i färgordning. Det hela gör mig gladare, och med fridfull. Allting borde egentligen sorteras i färg, inte bara M&M…

3. Ifall jag glömmer det på lördag/inte orkar skriva, så är lördagen 1 november den internationella Aids-dagen (också Worlds Aids Day).

1 till 6, en helg i november

(The Strokes – Machu Pichu)

1. Var och hälsade på Sös igår. Vet roligare saker att göra en fredag. Satt nervös i ett väntrum. Bläddrade i gamla tidningar. En kvinna med trevligt utseende ropade in mig i undersökningsrummet. Bad att jag skulle klä av mig på överkroppen, även BH:n. Gjorde detta motvilligt. Det var iskallt i rummet och jag skulle lägga mig på bristen. Damen kollade mitt hjärta med ett tillfälligt EKG, och därmed satte fast iskalla plattor på min bröstkorg. Försökte att komma ihåg hur man andas normalt, istället för att hyperventilera. Sen var det dags för de sex plattor som jag nu kommer ha klistrade mot min bröstkorg de kommande 3 dagarna. Dessa plattor är med sladdar kopplade till en dosa, stor som en smartphone, som likt en midjeväska sitter fastspänd. Hade som tur var framförhållning och hann be min läkare om att få sömntabletter utskrivna. Hade ju nog svårt att lära mig sova med mitt armbandur. Och det kliar något fruktansvärt. Jag som kan få en dag förstörd av en lapp i tröjan som irriterar…

2. Besökte city idag med min mor. Tyvärr var det mest fruktansvärt. Hade lovat att följa med för att besöka herrdagiset Claes Olsson för inhandling till hennes jobb, vilket misslyckades – hittade istället en ljusslinga till balkongen i blått. Hur fint som helst! Men annars: för mycket folk, för mycket ljud, för mycket intryck. När jag kom hem sov jag en timme innan maten. Har börjat lära mig att tillåta mig sånt. Att det faller under begreppet ”att ta hand om sig”. Så jag fortsätter öva.

3. Imorgon: Fotografiska museet, för att utställningen med Christer Strömholm. Yay.

4. På måndag måste jag tillbaka till Sös för att lämpa av EKG-utrustningen. Fick en blå påse med mig som jag ska lägga den i och lämna i receptionen. Mellan 08:00-09:00 av något outgrundlig och ondsint anledning. Klockan ett har jag ett läkarbesök på Danderyd. Eftersom jag nu är fri från depression, för första gången på flera år, vill jag fråga om det skulle kunna fungera att byta ut insomningtabletter och sömnmedel, mot det naturliga sömnhormonet melatonin. Har alltid haft halvt omöjligt att somna, depression eller inte, men ett mer naturligt val kanske vore möjligt nu. Dessutom har jag läst en del om kognitiva hjälpmedel, och vill be min läkare (som jag tycker himlans mycket om!) om en remiss till en arbetsterapeut – för jag är väldigt nyfiken på dessa kors – eller bolltäcken. Tror det vore något för mig. Och får höra vad hon tänker om den neuropsykiatriska undersökningen. Skrev en lista på 4:a A4 om olika AS-symtom som stämde in på mig, och min psykolog skulle ge den till min läkare.

5. Så någon på På spåret igår? Är så glad att det är tillbaka. Nu känns det som det är vinter på riktigt. Hejar personligen på paret Jessica Gedin (som är en förebild) och Hans Rosenfeld (som är hysteriskt roligt och väldigt intelligent.)

6. Fick låna en väldans intressant bok: Aspergirls, av en av tjejerna som gick i min grupp (när du startar din blogg lovar jag att länka!) Den beskriver tydligt och grundligt skillnaderna mellan Aspergers syndrom hos tjejer och killar. För det forskningsmaterial bakom diagnosen idag står fortfarande Hans Asperger för, och de patienter han använde för forskningen var endast av manligt kön, vilket har gjort diagnostiseringen idag väldigt steriotyp, även gällande DSM-IV. För att ta ett exempel: specialintressena – då pojkar ofta får diagnosen när föräldrarna misstänker att någonting kan vara ”fel” då sonen vid fem års ålder är besatt av tågmodeller, men när en tjejs om ägnar all sin tid åt hästar tycker ingen det är konstigt… Och just på grund av att tjejers specialintressen oftare är mer ”normala” startas ingen utredning, samt det hemska faktumet att om en tjej är blyg anses inte det som något konstigt, utan hon fortsätts bara att uppmuntra satt räcka upp handen mer under lektionerna. Så hon bli förbisedd, och får istället en diagnos i 20-30-års åldern, efter problem att bibehålla ett arbete en längre tid, eller då hon får barn som genomgår en utredning. Så jäkla sorgligt. Och i vår kommer ju diagnosen Asperger inte ens finnas kvar, utan allt kommer istället kommer allt räknas inom paraplytermen autismspektrat

Inspirerad!

Det har varit mycket tankar de senaste två veckorna. Nya remisser skickade och en utredning väntar, fast av neuropsykiatrisk typ. Är det fel att jag mest är nyfiken på vad den kommer att innebära? Dock en aning orolig om den kommer att innebära ett IQ-test, då den typen av logik inte tycks fungera så bra på min hjärna. Men min hjärna har en alldeles egen logik, som fungerar som oftast.

Annars har dagen i sig mest ägnats åt kreativa sysslor och inhämtning av inspiration. Trevliga saker, alltså. Det började med en länk från finaste Mattlo gällande någonting som kallas art journals (via denna ganska perfekta sida: 356 saker du kan slöjda.) Och via det hittade jag till iHannas fina blogg om kreativitet och skapande. Där hon visar upp hennes otroligt fina art journals. Och de går i princip ut på att ta en gammal fin bok, helfransk, och (om den är bunden, inte limmad) dra ut hälften av sidorna, från bindningspunkterna. Sen är det bara att go crazy mellan pärmarna, och fylla dem med det man gillar mest. Och just nu visade sig vara ett utmärkt tillfälle att påbörja detta. Så i fyndrummet hittade jag en fin utgåva av Dickens The Pickwick Club, som jag dragit bort en massa sidor från. För saken är den att jag köpte en ny dagbok för kanske två veckor sen. Med vackra elfenbensfärgade sidor, tunna linjer och den sortens papper som kulspetspennan bara sjunker ned i. Perfekt, trodde jag. Men den visade sig ha en mjuk pärm, vilket jag inte märke när jag köpte den. Har försökt att låta den duga. Klippt och klistrat in en massa fint. Men det fungerar bara inte med en mjuk pärm. Men nu har jag alltså funnit lösningen!

Här är i alla fall några av de inspirerade tips jag har hittat:

Bild 1-6: art journals

7-8: ett överkasst i mormorsrutor, i färgordning – och det bästa av allt – min bästa mor ska virka en sådan till mig!

9: en toalett tapetserad med tidningssidor, skulle kunna tänka mig det som en fondvägg, eller en del av en vägg.

10: en fin mall för recept.

11: klämmor från brödpåsar blir istället ordning.

12: pappersklämmor blir istället ordning.

(Och bilderna kommer ifrån 365 eller iHanna.)

1 till 5, från punk till Dramaten

(The Dead Boys – Ain´t It Fun)

1. Har just nu fastnat för punkgruppen The Dead Boys, och kan inte sluta lyssna på samma låtar om och om igen. Visste att jag gillade ovanstående låt, men var inte medveten om vilka som gjort originalet utan kände bara till Guns ´n Roses cover.

2. Såg en trailer för Arne Dahl-serien som SVT1, visar just nu. Skriker mot TV:n (och den som råkar vara i rummet just då): Men det är ju Paul! Får då förklara att jag menar Paul från Torka aldrig tårar utan handskar – mer känd under sitt riktiga namn: Simon J Berger. Som för i övrigt också är med i den skanaldrabbade Call Girl, som jag ser fram emot att se någon gång. Jag tyckte för i övrigt att jag kände igen skådespelaren när jag tittade på Gardells serie, för att googla honom, och upptäcka att han ju spelar huvudrollen i min svenska favorit tv-serie – Upp till kamp! Och att jag sett honom på Dramaten, i Tennessee Williams dramat Mannen i ormskinnsjackan, 2010. Han är ju överallt! Men det är trevligt, för jag tycker i alla fall att han är ganska lysande. Gillar också väldigt mycket hur man porträtterar Paul, för han känns som, en blandning mellan Anthony Blanche från Brighshead Revisited och Oscar Wilde, vilket är en väldigt fin blandning.

3. Får lov att skriva in en påminnelse i dagboken, för att påminna mig själv om att skriva in en påminnelse i mobilens kalender, om att ta mina mediciner. Vaddå tankspridd?

4. Har köpt den finaste tröjan i världshistorien på second hand:

5. Dissekering  av ett snöfall var perfekt. Så jäkla bra. Åh vad jag tycket om Sara Stridsberg, och jag tycker nästan mer om henne efter att jag läser att hennes influenser är: Marguerite Duras, Elfriede Jelinek, Sarah Kane och Unica Zurn. Åh, vad jag önskar att jag skulle kunna skriva som hon. Hon har verkligen en förmåga (likt Kane) att skriva de mest perfekt meningar, rent estetiskt är de perfekta, men också alltid proppfulla med mening. Detta får mig också att inse att jag måste läsa Duras, för de andra tre älskar jag ju.

DN:s recension av Stridsbergs Dissekering av ett snöfall

SvD:s recension

DN:s recension av Stridsbergs Medealand och andra pjäser

Svd:s recension

Stridsbergs Sommar 

om Stridsbergs Augustprisnominering