Studieresultat och den försvunna arbetarklassen

Det var en annan sak som har gnagt lite i min hjärna sedan jag såg nyheterna igår kväll, de pratade om hur studieresultaten för 9:onde-klassare i Sundbyberg blivit allt sämre, 44 % går ut med IG. Och snabbt visar de grafik som jämför studieresultaten i Sundbyberg med de i bland annat Danderyd. Där är det bara 4% som går ut med IG i någon ämne. Med det var inte något de fäste någon som de fäste någon större vikt vid. Och det som dyker upp i mitt huvud är hur jävla tragiskt det är att studieresultat fortfarande är en klassfråga. Men i och med det insåg jag också varför de drog över den statistiken så snabbt, för ordet klassfrågor är idag så gott som bannlyst från all större nyhetsbevakning. Ingenting handlar om klassfrågor längre. Jag hade en svenska lärare i gymnasiet (Östra Real, host-host) som sade det att arbetarklassen inte existerar längre. Och med det säger hon ju då att underklassen inte existerar längre. Och visst, de mest fysiska av arbetaryrkena existerar kanske inte längre, fabriksjobben. Men kassörskan på Konsum, sköterskan på Sös – är inte de arbetare egentligen? Någon kanske kan ge förslag på vilka jobb idag som fortfarande kan ses som arbetaryrken?

Annonser

Sexiga facebookbilder och Sara Stridsberg

De pratade på nyheterna idag om hur unga allt mer sällan idag lägger upp ”sexiga bilder” på sig själva, på sidor som Facebook. De rapporterade detta som en positivt nyhet. Som om det vore ett framsteg. Jag satt där i tv-soffan och önskade en annan vinkel. För de intervjuade också ett antal unga om deras ”internetvanor”. En tjej berättade att hon ibland lade ut bilder på dig dör hon tyckte att hon själv var ”söt” (= men undertexten sade sexig) för att hon gillade bekräftelsen i kommentarerna och liksen. Och jag ville slänga tv-fjärren mot tv:n, för de (nyhetsredaktionena) borde väl snarare ta upp ämnet i hur allt fler unga tjejer förlitar sig på bekräftelse på sitt utseende i kommentarer om sitt utseende, och sen bygger sitt självförtroende på det. Det var vad som var upprörande.

Dessutom talade de hela tiden om ”unga”. Varför sade de helt enkelt inte tjejer? Jag har då aldrig sett en kille lägga ut ”sexiga” bilder på sig på Facebook (och orsaken till citatteckena är att jag tycker ordet sexig är absurt, och subjektivt, men via media har vi alla instruerat i vad sexig stereotypt betyder. Och här betyder det en ung tjej i push-upp, urringat, mycket smink och som putar med läpparna.)

De berättade också om någon stans i Sverige där högstadieelever för speciella lektioner för att motverka det främlingsförakt som lärarna märk hade börjat sprida sig bland eleverna. Vilket är en fantastisk idé! Men borde de egentligen inte tala om alla sorters  diskriminering som
pågår i samhället? Hur vore det inte om alla högstadieelever i Sverige fick lektioner av den här typen, någon slags etiklektion? Min mor berättar då att hon just hade den typen av lektioner när hon studerade till undersköterska. Men ska man behöva studera för att jobba inom vården för att få den kunskapen och den debatten? Jag tror det vore nått.

Och imorgon ska jag till Dramaten för att se den alltid lika fantastiska Sara Stridsbergs DissekerIng av ett snöfall. Kan inte vänta!

Mormoner och humanister

Apropå valet som slutade som alla vettiga önskade och hoppades, kollade jag igår på Skavlan-intervjun med mormonen Brandon Flowers (frontman och sångare i Las Vegas-bandet The Killers) och superhumanisten – och ateisten Richard Dawkins. Kunde inte låta bli att tycka synd om herr Flowers, för han verkade inte alls beredd på en religionsdebatt, och Dawkins har en förmåga att gå på lite väl hårt. För det krävs väl inte mycket annat än en smula empati, för att förstå varför någon väljer att vända sig till religion, även om man själv är ateist (vilket jag ju då råkar vara.) Så svårt behöver det väl inte vara? Istället för att bara skriva av det som korkat…

 

Och när jag hade sett klart på detta kom jag ihåg en favorit krönika av DN:s Fredrik Strage om just humanisterna, som frågar om framtidens krig kanske kommer att mellan olika typer av just humanister…

Fredag, lördag, söndag och måndag

1. En tanke slog mig i fredag, på väg hem från Danderyd, och någon gång under dagen hade mitt mobilbatteri dött. Minns inte ens senaste gången jag åkte kollektivtrafik, själv, men utan min musik. Och det finns flera orsaker egentligen det det, men där och då kom jag på ytterligare en. Folk är mycket mer intressanta när man inte hör samtalen de har med sina medtrafikanter, eller på mobilen, utan när man fantiserar om dom. Och visst, det låter en aning cynisk – folk är intressantare i ens huvud, än i verkligheten. Men där är de mer sympatiska, mer vältaliga. Och man kan utifrån vissa förutsättningar gissa vad de jobbar med, vart de är på väg, förhållandet till den de sitter bredvid eller pratar i telefon med. Bara en tanke.

2. Skulle hämta ut mina svindyra mediciner från Apoteket, och annan annan sak slog mig  – tänk om man via lagändringar etc, skulle tvinga läkemedelsföretagen och lobbyister, och andra som tjänar storkovan på de sjuka, att ge en viss procent av sin vinst, till de länder där stora delar av befolkningen inte har råd med ens de (för oss) vardagliga mediciner,  eller de viktigaste – som AIDS bromsmediciner, eller vaccinationer. Det vore nått.

3. Har äntligen införskaffat Caitlin Morans Who To Be a Woman. Och hur underbart är det inte när man hittar en bok, som man börjar läsa redan på vägen hem, och väg hemma går den bara inte att släppa? Från en fåtölj till en annan, lägga sig på sängen och läsa, och sen krypa ned under täcket, och näsan försvinner aldrig från boksidorna. Den löser en del feministiska knutar som jag haft problem med, lär mig en del, inser en del, och bäst av allt är det så jäkla kul. Alla borde får läsa den här när de börjar 6-7:an någonstans. Tror att de skulle kunna hjälpa mot förvirringen och osäkerheten man upplever då. Och inte bara tjejer, tror den kan vara lika givande för en ung kille. Planerar att läsa klart den ikväll, och kan sen här ta upp vad som gör den så viktigt, och varför alla yngre borde läsa den.

4. Ser fram emot nattens upplösningen av USA:s presidentval. Och kan bara hålla tummarna att Barack Obama kommer ut som vinnare. Minns inte vem det var som sade – men någon politisk expert, som menade att Mitt Romney var värre, mer höger, än Nixon, Reagan och Bush. Vilken mardröm.

Hjärta/Sjukhus

(Kent – Hjärta/Sjukhus)

Helt omedveten har jag den senaste veckan lyssnat överdrivet mycket på ovanstående två låtar. Om och om igen.

På vägen hem idag slog det mig hur mycket bättre jag mår nu, än för ett år sedan. Vet inte om det beror på tabletter eller de två dagar i veckan då jag åker ut till Danderyd. Antagligen både och. Jag är inte frisk, inte på långa vägar. Men mitt humör är en smula mer stabilt, och har nu lärt mig vad jag kan göra när jag inte ser några utvägar längre. När allting bara blir svart. Jag förstå mig själv bättre. Jag börjar faktiskt accepterar mig själv, långsamt, men ändå… Börjar förstå begreppet självrespekt och lära mig hur jag vårdar det. Trodde aldrig… eller, jag trodde väl snarare att jag var fast, och att det inte fanns någon direkt utväg.

Jag börjar väl närma mig någon slags balans, samtidigt som vintern börjar smyga sig allt närmare. Snön har redan hunnit smälta mot asfalten, och det är bara den 1 november ännu. Men jag är fortfarande rädd för vintern. ‘

Saken är bara den att det är så absurt.

Jag har alltid haft en viss förkärlek för att använda hjärtat som en metafor eller symbol i det jag skriver. Det återkommer gång på gång. Likaså signalsubstanser, neuroner och elektriska impulser. Och sen så får jag åka in till SÖS för någon som inte är självförvållat, och det är första gången.

Och sakta men säker börjar de i läkarrock och med läkarexamen leta sig genom min hjärna, mitt hjärta och mina lungor. För att hitta felet. Test efter test. Diagnos efter diagnos stryks. Och innan den där ambulansfärden så har jag inte ens känt mig sjuk, ändå finns det latinska namn för vad som är fel med både mitt hjärta och min hjärna. Och visst, det ena drabbar 25% av befolkningen, men det andras… de har fortfarande inga svar. På tisdag ska se med datortomografi de se om felet sitter i mina lungor, och när månaden börjar krypa mot december är det dags att genomgå en tre dagars EKG. Om tre månader ska jag tillbaka till en neurolog. Och sex månader tillbaka till en reumatolog. För att vara på den säkra sidan.

Ett återbesök kallar de det.

Och för det som startade det hela? För det som ledde till ambulansfärden? Ingen diagnos delas ut förren det sker en andra gång. Och att det skedde två gånger det dygnet gills inte. She´s Lost Control Again.

Vad annat kan jag göra än att vänta?

Försöker annars suga in varenda medicinsk term och millimeter av undersökningsrum, varenda blodprov och ord uttalat av läkare. Om jag nu alltid haft en förkärlek för hjärta och hjärna i det jag skriver, kanske detta kan utnyttjas? Jag förvandlas till en patient i ett House-avsnitt, när fyra läkare utbyter latinska termer och blir alldeles exalterade då en nämner kapillärmikroskopi. Och när de tittar frågande mot mig kan jag bara nicka. Varför inte? Om jag kan lära mig något, om de kan lära sig något – och en av de i vita rockar nämnde ju hur det var once in a life time för en läkare. Visst, varför inte.

Så även om de inte hittar något med testerna, så lär jag mig något, och det kanske ger en helt ny ingångsvinkel.

Imorgon ska jag åka ut till Danderyd igen, och ser nu faktiskt fram emot fredagarna. De är trygga.