Att skapa eller sälja en attraktiv yta kring ämnet sex/kärlek

[Ursäkta bristen på lite luftigt utrymme mellan stycken/videon, verkar inte gå att fixa just nu.]

Gang of Four – Love Like Anthrax, från wiki:

It’s also a good example of Gang of Four’s social perspective: after a minute-lång, drooning, feedback-laced guitar intro, the rhythm section sets up a funky, churning breat, and the guitar drops out entierly. In one stereo channel, King sings a ‘”post-punk anti-love song”, comparing himself to a beetle trapped on its back (”and there’s no way for me to get up”) and equating love with ”a case of anthrax, and that’s some thing I don’t want to catch”. Meanwhile, in the other stereo channel (and slightly less prominent in the mix), Gill reads (on the original EP version) a detailed account of the technical resources used on the song, which on the the re-recorded album version is replaiced by a deadpan monograph about public perception of love and the prevalence of love songs in popular music: ”Love crops up quite a lot as songthing to sing about, ‘cause most groups make most of their songs about falling in love, or how happy they are to be in love, and you occationally wonder why these groups do sing about it all the time.” The simultaneous vocals are rather disorienting, especially when Gill pauses in his examination of love songs to eccho a few of King’s sung lines.

Det började med att jag läste följande citat på Mattlos blogg, av Stephane Hassel (som för mig var okänd, men som hur som helst var motståndsman, koncentrationslägerfånge och diplomat):

Ja, hotet finns kvar. Därför kallar vi till ‘fredligt uppror mot massmediesamhället som inte erbjuder ungdomen andra framtidsperspektiv än konsumtion, förakt för kulturen och för de sämst ställda, allmän minnesförlust och ett system där alla konkurrerar med alla.’
Till alla ni unga som skapar 2000-talet säger vi med värme:
‘ATT SKAPA INNEBÄR ATT GÖRA MOTSTÅND

ATT GÖRA MOTSTÅND INNEBÄR ATT SKAPA.
Sedan kollade jag på en intervju med skådespelaren Martin Freeman på det brittiska talk-show programmet The Graham Norton Show, där den engelska popgruppen Girls Aloud spelade sin (då) senaste singel, iklädda den vanliga utstyrseln med urringningar, kort-kort, magtröjor, höga klackar och putande läppar och en refräng med följande text:
I’m just a love mashine, feeding my fantasy,  give me a kiss or three. I need a squeese a day, wearing this negligé, what will the neighbours say?
De sålde sex, helst enkel. Problemet var bara att det inte ens var sexigt. De verkade uttråkade och sålde en trött, lite jag-har-huvudvärk-men-okej-då-sex. Cirka 30 minuter in:
Och för att avsluta min hjärnas tankebana: såg slutligen en intervju på youtube med Caitlin Moran, för norsk tv. Hon pratade om Lady Gaga. En person som jag inte riktigt kunnat enas med mig själv om vad jag faktiskt tycker. Men Moran sade det så bra: att när pop generellt är att sälja sex till strighta män, en fantasi att onanera över (Rihanna, Katy Perry och Beyoncé), så vandrar Gaga istället runt i bh och trosor, men försöker istället på något plan äckla dessa män. Genom att bära McQueens armadillo-skor och köttklänningen, att i intervjuer prata om att ha en negativ självbild och hennes egen sexualitet, liksom att hylla alla människor som inte stämmer in på samhällets begränsande normer.
Men det här med att vilja skriva alltså. Det gör att jag ganska så totalt kastas fram och tillbaka mellan tron om att jag en dag kan publiceras att ett fintstort förlag (typ Nordstedts/Modernista) eller istället en dag göra det själv. Det var en artikel i Stockholms Fria Tidning om självpublicering, som hade någon slags punk/DIY-vinkel. Som också porträtterade det som starkt och modigt. För starka och modiga romaner. Denna artikel har väl gjort att jag på något sätt börjat acceptera det. För hur många gånger orkar man höra att stora förlag knappt skriver kontrakt med nya, unga namn? Men nu har ju Nio till fem-Sandra skrivit kontrakt med Rabén och Sjögren. Inte för att hon är ett nytt namn, men det är väl också grejen – att hon bekräftar den tes min hjärna fört. Det är så sorgligt. Allrahelst eftersom hennes bok låter skit trist. Visst, jätte trevligt för hennes och allt det där – men seriöst ”En liten skönlitterär kärleksroman blir det, om den första stora förälskelsen.”? För jag kommer nu tillbaka till Gang of Fours låt – är det inte lika ytligt att sälja idéen om kärlek, som att sälja den om sex, egentligen? Situationisterna som omarbetade Marx teorier om alienation för att passa populärkulturen istället för arbetsplatsen. Manic Street Preachers som tidigt i sin karriär går ut med varför de vägrar skriva kärlekssånger (och istället avhandlar ämnen som ätstörningar, förintelsen och prostitution på The Holy Bible.) Att skriva om eller fokusera på kärlek är ju självupptaget – ”jag” är kär i en vacker man, sjunger om det och blundar för hur resten att jordklotet har det. Att skriva om kärlek blir ju perfekt för ”min” individualistiska generation, eftersom om ”jag” är så sjukt kär och helt uppfylls av det, måste det då ha en betydelse för alla läsare då (se exempelvis på alla tabloidjournalistik.)
Men frågan är ju varför. Varför är populärkultur desamma som att sälja oss en felaktig bild av hur samhället ser ut? Varför var den stora nyheten från Oscars-galan att Jennifer Lawrence trillade när hon skulle gå upp på scenen, snarare än ifrågasätta varför filmen The Master in vann ett enda pris (en film som problematiserar scientologin, som enligt många idag styr Hollywood)? Varför får hästköttsskandalen fler spaltmeter i de granskande medierna är polisens Reva-projekt? Varför handlar löpsedlar 9 av 10 gånger om en kändis privat/kärleksliv? Varför kan idrottsmän tjäna miljontals kronor medan sjuksköterskor och lärare måste att få några hundra kronor med i plånboken? Varför måste det anses revolutionerande att Lena Dunham inte är pinnsmal och kan prata om sex på ett sätt som är ”manligt”? Varför måste det införas regler gällande BMI för att supermodeller inte ska kollapsa av svält? Varför vi har ett begrepp som nolltolerans, men inte för över det till hemlöshets – och självmordsstatistiken?  Varför undervisningsmaterialet på universitet är så skevt att kurser som women’s studies och African-American literature blir nödvändiga? Och varför försvann diskussionen om sex/könsrelaterat hot i näthats-debatten?
SI menade ju att det var ett uttryck för de styrande makternas järngrepp kring massorna – och visst, kanske. Men över 40 år efter 1968 borde vi inte veta bättre än att fortsätta konsumera skvaller om kändisars celluliter, jeans från H&M för 299:-, krämer för yngre hud och vitaminvatten? Men så läste jag följande text på förmiddagen, som behandlar ett ämne som jag tror kan spela in:
It turns out procrastination is not typically a function of laziness, apathy or work ethic as it is often regarded to be. It’s a neurotic self-defense behaviour that develops to protect a person’s sense of self worth.
You see, procrastinators tend to be people who have, for whatever reason, developed to perceive an unusually strong association between their performance and their value as a person. This makes faliure or criticism disprportionally painful, which leads naturally to hesitancy when it comes to the prospect of doing anything that reflects their ability – which is pretty much everything.
But in real life, you can’t avoid doing thing. We have to earn a living, do our taxes, have difficult conversations sometimes. Human life requires confronting uncertainty and risk, so preassure mounts. Procrastination gives a person a temporary hit of relief from the presssure of ”having to do” things, which is a self-rewarding behavious. So it continues and becomes the normal way to respond to these pressures.
Particularly prone to serious procrastination problems are childen who grew up with unusually high expectations placed on them. Their older siblings may have beem high achievers, leaving big shoes to fill, or their parents may have had neurotic and inhuman expectations of their own, or else they exhibited exeptional talents early on, and thereafter ”average” performances were met with concern and suspiction from parents and teachers. – David Cain ”Procrastination Is Not Laziness” hittad här.

ATT SKAPA INNEBÄR ATT GÖRA MOTSTÅND. ATT GÖRA MOTSTÅND INNEBÄR ATT SKAPA.

Annonser

Från hästköttsskandalen till Ben Whishaw

1. Imorgon är det onsdag, ojämn vecka. Och vad betyder det? En timmes analys och diskussion om veckans nyheter! För att kunna ha lite bättre överblick har jag börjat föra, vad man kan kalla, en nyhetsdagbok. Vilket egentligen låter mer komplicerat än vad det är. Jag skriver varje dag helt enkelt ned de största/viktigaste nyheterna, och på så sätt kan man se både hur mycket utrymme en händelse får, samt få koll på hur länge den följs upp. Därför börjar jag som smått tröttna på att skriva ”hästköttsskandalen”…

2. Jag har målat om en ny dörrkarm – denna gång i en färg jag gärna kallar Chagallrosa, vilket på ett ungefär stämmer in på den flygande kvinnan till vänster av denna tavla:

marc_chagall-painting

3. Ikväll planerar jag, att förutom att läsa den spännande (sarkasm) Vår tids ekonomiska historia, Den förindustriella tiden, också att se Skyfall. I mitt 23-åriga liv har jag hittills sett 1,5 James Bond-film, Casino Royal på bio i Göteborg med finaste Mattlo, och halva Goldfinger – också men Mattlo, med i London. Orsaken till varför jag bestämt mig för att se den senaste (förutom att jag tycker att Daniel Craig är en väldigt bra skådespelare) är Ben Whishaw som här spelar Q. Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så. Om du skulle vara på humör att avnjuta ett verk medverkande herr Whishaw kan jag varm rekommendera följande titlar:

  • Brideshead Revisited, version 2008
  • Den BBC-producerade serien Criminal Justice, bestående av 5 delar
  • I’m not There, där han spelare Arthur Rimbaud-poetversionen av Dylan
  • Parfymen, baserad på Patrick Suskinds högst originella och lysande roman
  • Och slutligen filmen Stoned, vars enda positiva sidan är att Whishaw spelar en väldigt bra Keith Richards

(4. Bokrean har äntligen startat!)

Goda nyheter

  • SVT har från förra tisdagen börjat visa den utmärkta serien Girls, avsnitt två kommer imorgon kl 22:30. För att följas av en kvart Tv-cirkeln, som är lite nördigt snack om veckans avsnitt, lett av Johanna Koljonen (som är bäst). Ganska perfekt.
  • Har återinstallerat min vinylspelare, har saknat den väldans, men kan nu välja och vraka mellan The Only Ones, The Doors, The Jam, Patti Smith, och nyare alternativ som Strange Boys, The Rakes och Eight Legs. Har saknat dem så. Tänk bara att man kan sakna tillplattade plastbitar.

Kommande singel

Glömde att nämna att på platser som youtube går det att lyssna på Black Rebel Motorcycle Clubs kommande singel Let the Day Begin från plattan Spector of the Feast (som släpps den 18 mars!) Låten känns som den hade kunnat passa in på Beat the Devil’s Tatoo, innehåller det klassiska BRMC-trumsoundet, men tycker dock att gitarrers känns lite mesiga – allrahelst som första smakprov på nya skivan. Men kanske är det signifikativt för ett nyare, mesigare sound (även om jag verkligen hoppas att det inte är så…)

Men jag gillar omslaget väldigt mycket. Väldigt enkelt, men vackert.

Vecka 7, 1 till 6

1. I onsdags  när jag åkte hem från Flemmingsberg så tänkte jag att jag kanske äntligen har hittar rätt. Vilket är en sådan lättnad. Idag ar första gången vi journalistelever träffades för första gången i ett leksionssammanhang. Vi diskuterade Benedictus XVI avgång, kvinnan som råkade köra tåget in i ett hus, journalisten som festade med makten, och mer allmänt om papperstidningarnas framtid. Och det var så jäkla kul. I Östra hade vi något liknande, en grupp skulle presentera veckans nyheter, och leda en diskussion. Det bästa är känslan när hjärnan går på högvarv och försökte pussla ihop, analysera, granska. Sen komma till någon slutsats. Till exempel hur hade medias rapportering sett ut om den unga kvinnan istället hade varit en ung man? Hade de framställt denne som en vandal, eller faktiskt sett till att ställa fler frågor och faktiskt gräva, istället för att bara acceptera Arrivas uttalande om att kvinnan slutit tåget. Jag kommer att se fram emot onsdagsförmiddagarna vid ojämna veckor.

2. Två till rekommendationer som jag glömde i förra inlägget:

Jeremy_Brett

Herr Brett som Mister Holmes

3. I tisdags var det biobesök på agendan, nämligen Hitchcock. Den var fin, herr Hopkins var otroligt porträttlik, och frun var hur kul som helst. Och nu måste jag se om Psycho.

4. Torsdag och fredag handlade mest om att börja avsluta ett grupparbete om kvinnors fängelsetid på Långholmens fängelse, främst ur ett socioekonomiskt perspektiv (herregud, bara jag skriver om det här ämnet så blir mitt språk allt mer torrt…) Detta gjordes på det fantastiska Riksarkivet vid Västerbron. Nästa vecka är det bara inlämningar och presentationer av arbetet, och nästa delkurs börjar veckan därpå; Människans försörjning. Men att sitta här på arkivet får mig att se fram emot b-uppsats och sånt som ligger i framtiden. Och tror faktiskt att jag börjar närma mig någon slags idé om vad jag vill skriva om – något om kvinnohistoria, gärna ur ett mediaperspektiv, och gärna en slags diskursanalys av medias rapportering av perioden under 20-talet när kvinnor började få de rättigheter som vi så länge saknat.

På Riksarkivet kan man dessutom arbeta med sånna här roliga texter (man tvingas till och man bära vita bomullshandskar…)

DSCN2846

5. Månadens mest meningslösa löpsedel: Molly stöttar Danny genom Melodifestivalen. Först: varför är det viktigt för mig att få veta som individ, men också – vem fan är Molly?!

Men positiv nyhet från Estland där all buss – och pendeltågstrafik ska bli avgiftsfri för resenärerna. Hur vore det inte om Sverige lär sig inspireras en smula, istället för att fortsätta höja och höja priserna, och låta politikerna visa avgrundsdjupet ned till oss vanliga människor genom att referera till chipspåsar.

6. Och för att avsluta med något helt annat: paret Richard Burton och Elizabeth Taylor var nära vän med Jugoslaviens socialistiske diktator Josip Broz Tito (premiärminister mellan åren 1945-63.) Hm – hur förhåller man sig till att två av ens favoritskådisar någonsin hade nära och varma bland med en diktator? (Två favoritfilmer med de två aktörerna, Iguanernas natt med Burton, men även Ava Gardner och Deborah Kerr från 1964 – regi John Huston. Och Katt på hett plåttak med Tayor och Paul Newman i huvudrollerna, från ’58. Dessa två filmer är båda adapterade från pjäser skrivna av den fantastiske Tennessee Williams.)

the-night-of-the-iguana-in-puerto-vallarta-mexico images

Insikt!

En av fördelarna med att blogga är att det är lätt att gå in i sitt eget arkiv, och söka – om man exempelvis undrade när något skedde.

Skrev den 24 november om att jag pratat med min läkare om att jag ville genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Det är snart tre månader sedan. Snart tre månader sedan. Ska på måndag ringa och se när jag faktiskt ställdes i kö, för om mina misstankar stämmer så har jag snart rätt att få den där jäkla utredningen. och då tänker jag allt ta till vårdgarantin.

Och jag kan lova att jag kommer att uppdatera hur det kommer att gå. Snart, snart så kanske den där utredningen är gjort – och jag får veta vad för typ av hjälp jag har rätt till. För nått är helt klart fel på mitt huvud, och detta säger jag med den största ödmjukhet.

Oväntat, och om depressionen portätterad

Förväntade mig inte att läsa JK Rowling skulle vara den som nästan bäst har sammanfattar hur depression känns i ett citat:

It’s so difficult to describe [depression] to someone who’s never been there, because it’s not sadness. I know sadness. Sadness is to cry and to feel. But it’s that cold absence of feeling — that really hollowed-out feeling. That’s what Dementors are.

Och i ett ord: Glaskupan.

Hm, låtar visade sig vara svårare. Det tycks vara svårt att få rätt tempo, ihop med rätt text. För det finns ju en mängd låtar som är helt otroligt sorgliga (The Line – BRMC, Needle in the Hay – Elliot Smith, Candy Says – Velvet Underground, The Asphalt World – Suede, So Alone – Johnny Thunders. För att inte tala om hela album som kan vara helt och hållet obehagliga – som exempelvis The Cure’s Pornography.) Men kanske är det ändå Die in the Summertime med The Manics….

Den filmscen som för mig har bäst fånga depression är från Prozac Nation (baserad på Elizabeth Wurzels självbiografi), där Christina Riccis karaktär bokstavligen gått från mani (eller möjligtvis en blandad episod) till djupaste depression, hon ligger i sängen och bara inte klarar bara inte av att gå upp. Hennes mor är där, rösten är knappt en viskning och blicken stirrar ut i tomma intet. Modern skäms, och spelar martyr.

Gradually, then suddently… that how depression hits.

Se filmen (ja, eller läs boken – båda är artistiska, men trovärdiga) om du inte gjort det, den är också väldigt inspirerande. Medverkar gör även Michelle Williams, Jonathan Rhys Mayers, Jason Biggs och Jessica Lange som modern.

Och avslutningsvis, vad som tros vara ett självporträtt av Munch:

skriet-riktiga