Det är vackert när Stephen Fry, med sin vältalighet, beskriver sin ösäkerhet

För sakens skull – Leonard Cohen:

Och så Morrisesy:

För livet blir en smula enklare när du inser att du inte är ensam, och den första personen som behövt överleva något extra mardrömslikt. Vi behöver alla ibland en påminnelse om detta. Och låt därför någon som Morrissey vara din bästa vän när du genomlever något mörkt och traumatiskt. Lyssna igenom varenda Smiths och Cohen-skiva, och överdosera, vad andra kallar, deprimerande poesi. De allra mörkaste tankarna är inte något som ofta diskuteras, vare sig i vid en familjemiddag eller i tidningskrönikorna, men jag kan lova att det är något de flesta människor lever med. Problemet med att vi så sällan pratar om våra rädslor och svagheter är att det gör oss extra ensamma när man väl tvingas konfrontera dem. När när man grävt igenom det första lagret av kulturell verksamhet finner du utan svårigheter dessa teman. Försök finn glädje i det. För du är aldrig ensam. 

But heavens knows I’m miserable now…

Annonser

Kungafödslar och demokratiproblem

En av våra svenska tabloiders löpsedel kommenderade den brittiska konungafödseln idag. Men formuleringen är en deprimerande påminnelse om tiden vi lever i. ”Som tur vad har han fått Kates utseende.” Hur tänker man när man väljer att ha en sådan formulering på löpsedeln? Hur utseendefixerat och tragiskt är det bara inte?

Och då bortser jag från vad jag anser är ett stort demokratiproblem i länder som Storbritannien, eller Belgien, som i söndags meddelade ett monarkbyte till den nya kungen ”Hans Majestät” Philippe. Ja, eller Sverige för den delen. Det spelar ingen roll om kungafamiljen i fråga har någon makt eller inte. Jag kan tycka att födseln av en son (som i det brittiska fallet) eller en dotter (Estelle) säkert är jättekul och verkligen någonting att fira – men för den familjen, och inte hela nationen. Sveriges regeringsform säger att ”all makt utgår från folket”, men kan det anses demokratiskt när Sveriges statschef inte alls välja demokratisk med val, som i en republik, utan går i arv?

Vad har vi då att vänta av Sequel to the Prequel?

Kevin EG Perry, journalist på NME sammanfattar:

The return of Peter Doherty is always an event, but on first hearing the new Babyshambles record what’s immediately clear is that for once, it really isn’t all about him. This is an album that’s been dragged kicking and screaming into existence by his bandmates, guitarist Mik Whitnall and above all bassist Drew McConnell who deserves his own private section of Albion for the work he’s done ushering these songs into the light. Let’s see how it breaks down:

‘Fireman’
A defiant, punky opener with teeth bared and daggers drawn, complete with unmistakably ‘Pete’ lyrics about having “a pot of wine/sucking on a bone/chewing on a microphone.” They’ve been playing this one live for at least half a decade.

‘Nothing Comes To Nothing’
You’ve already heard the swooning return single, which was originally written by Mik before Peter added the lyrics and Stephen Street the Morrissey-tinged production. For all its prettiness, though, it doesn’t half prove Peter could do with taking enunciation lessons. His words tend to disappear into indie blacmange.


‘New Pair’
A softer, gentler Drew composition which opens with some beautiful guitar work before Peter adds the sort of day-dreaming croon which makes it sound like he’s wandered into the studio and then forgotten why he came in. He mentions a character who looks at the world through “anesthesic shades”. I wonder where he got the idea?

‘Farmer’s Daughter’
A real early highlight – Once you’ve picked yourself up off the floor and recovered from the staggering surprise that Peter Doherty can, after everything, still actually sing. It starts brooding and beautiful – slightly bizarrely referencing the old church song ‘Little Donkey’ – but builds into a proper Babyshambles anthem.

‘Fall From Grace’
The moment you realise Babyshambles have become more bucolic than narcotic. This comes straight out of leftfield – or some sort of field, anyway: a country-flavoured slice of pastoral sweetness, co-written by Peter with John Robinson of The Bandits (who also co-wrote ‘I Am The Rain’ from ‘Grace/Wastelands’).

‘Maybeline’
Not, sadly, a cover of the Chuck Berry classic, but there something old school rock’n’roll about Peter’s yearning plea for the titular heroine to “crash into his arms”. (I know, I know, not the first time a heroine has crashed into his arms).

‘Sequel To The Prequel’
Doherty’s adoration of traditional British culture is well-documented, and it doesn’t take too much of a leap to imagine this jaunty title track ringing out in some post-war music hall.

‘Dr. No’
A reggae and ska-influenced number that owes a lot more to Desmond Dekker than it does to Sean Connery. You’re instantly transported to a very different sort of dance hall than on the previous track.

‘Penguins’
The song that will have you skipping back, a confused look splattered across your face as you mutter: “Did Pete Doherty really just sing: ‘We could see monkeys / we could see snakes / we could see penguins / ah, penguins are great!’???” The fact that Doherty’s apparent newfound innocence extends to him taking lovely trips to the zoo is somehow pretty endearing.

‘Picture Me In A Hospital’
In many ways the album’s heart: In July 2011, Drew suffered horrendous injuries after being knocked off his bike by a car in east London, suffering multiple breaks to his spine and other bones. This Peter and Drew collaboration was inspired by his slow, painful but ultimately triumphant recovery.

‘Seven Shades Of Nothing’
Another Drew composition, although you can’t help wondering when Peter sings: “Give it up, give it up, give it up / are you trying to say this world’s not beautiful enough?” whether his own message will ever get through to him.

‘Minefield’
A true collaboration between Peter, Mik, Drew and John Robinson, the brooding, menacing rocker was apparently written during a thunderstorm – and it shows. A tempestuous end to a record far better than anyone had any right to expect.

Och här har du omslagsbilden designad av ingen mindre än Damien Hirst. Jag tycker att det är ful, men så gillar jag inte Hirst.

BABYSHAMBLES_-_Sequel_To_The_Prequel

1 till 4: film, böcker, fotboll och radio

1. Jag hade på något sätt lyckats i princip helt missa Känn ingen sorg. Eller jo, jag visste att någon Håkan-film hade haft premiär, men inte haft mer koll än så. Jag trodde till och med att det var en dokumentär, och var således inte speciellt intresserad. Jag sätter ibland på Ramlar, men det är det. Sen förstod jag idag att det faktiskt rörde sig om en spelfilm, och att ingen mindre än Torka aldrig tårar-Benjamin (även känd som Adam Lundgren) som spelar Håkan. Åh. Sen läste jag en recension där journalisten kallade filmen en Göteborgsskildring. Så nu vill jag väldigt, väldigt gärna se den. Helst nu.

2. Igår innehöll SvD (:s idag ickeexisterande kulturdel) en recension av en bok med följande titel Vilar i era outtröttliga händer. Det är en debutroman av poeten Khashayar Nederehvandi. Jag måste få tag på denna bok. Jag måste läsa den. Jag älskar böcker som låter mer som litterära experiment är klassiska romaner. Älskar författare som vågar gå utanför ramarna, och skiter i reglerna.

Sveriges Radio, ”Nederehvandis berättelse är en mycket intrikat historia”

SvD, ”Nederehvandis romandebut visar att berättandet lever”

Sydsvenskan, ”Nederehavandis har läst klassisk grekiska, neuropsykologi, filosofi och studerat litterär” (hur coolt är inte det för i övrigt?)

Aftonbladet, ”Häftig skröna för pigga intellekt”

3. Tidningen innehöll även en väldigt bra krönika av Lars Ryding. Den handlar om fotbolls-EM:t just nu. Och den stora skillnaden mellan dam och herrmatcher i fotboll. Har menar att skillnad inte har något att göra med att herrar spelar bättre fotboll är damer (något jag hatar att höra, det är skitsnack) utan att herrmatcher är så mycket mer våldsamma. Det är trevligt att höra att någon annan mer lagt märke till det. Och hur kul är inte all uppmärksamhet EM:t fått, men publikrekord och allt? Dessutom ska jag gå och se finalen som spelas i Solna den 28:e!

4. Lyssnade på P1:s Kulturradion medan jag lagade middag igår (vegetarisk köttfärssås med morötter och champinjoner, med spagetti) och det handlade om en kvinna jag tidigare aldrig hört talas om – Hanna Arendt. Men programmet fångade verkligen mitt intresse, för att sen göra mig förbannad.

”Jag måste förstå”

Hannah Arendt ville inte kalla sig filosof men är en av vår tids skarpaste tänkare.  I år är hon aktuell på nytt genom filmen Hannah Arendt, regisserad av Margarethe von Trotta. Den fokuserar på den tid i början av 60-talet då Hannah Arendt bevakade rättegången mot nazisten Adolf Eichmann i Jerusalem. En bevakning som sedan blev till boken Den banala ondskan – Arendts mest omdiskuterade verk.

Det här är det andra av tre program där Anneli Dufva närmar sig 1900-talets frågor och skapandet genom tre kvinnor  – författaren Agneta Pleijel, filosofen Hannah Arendt och filmaren Margarethe von Trotta. Alla har de sysslat med historien, med moral och val.

Hannah Arendt, född 1906 i Tyskland, död 1975 i New York, sade hellre att hon sysslade med politisk teori än kallade sig filosof. Hon var en judisk europé i exil, en modern amerikan, en intellektuell och kvinna. Hon är fortfarande kontroversiell och rör upp starka känslor.

Hannah Arendts drivkraft var att förstå och för att förstå var hon tvungen att skriva.  Hennes mest kända verk som fortfarande diskuteras är Totalitarismens uppkomst, Människans villkor och Den banala ondskan.

Hör filmregissören Margarethe von Trotta om Arendt, samt röster både ur samtiden och arkiven om hennes betydelse som tänkare.

En väldigt fascinerande kvinna. Men saken som gjorde mig förbannad var att jag aldrig tidigare hört talas om henne. Och visst, det skulle kunna röra sig om ignorans från min sidan, men jag älskar filosofi (speciellt de gamla grekerna, 1900-talets moderna filosofi och existentialisterna.) Jag läste filosofi A i gymnasiet (Östra Real), och vad jag insåg var att det inte togs upp en enda kvinnlig filosof i den kursen. Eller jo, Beauvoir, men endast som fru till Sartre, inget om hennes egna verk och tankar. Hur kan en enterminskurs inte ta upp en enda kvinnlig filosof? Jag har i bokhandlar stått och bläddrat i Stora boken om filosofi (med ett kul upplägg) och nu måste jag låna/köpa den, om inte annat för att se hur många kvinnliga filosofer den tar upp. Lovar att komma med en uppdatering när jag vet mer.

Lyssna på programmet här.

Några SVT tips

1. Vill du veta vad din mat innehåller? En tredelade BBC dokumentär, E-nummer, ”Maten vi äter är full av olika tillsatser. En del är naturliga, medan andra är helt syntetiska. Gör de någon nytta eller finns de i maten bara för att manipulera oss? BBC tar en närmare titt på de ifrågasatta e-numren.” Har sett den förut, men tycker den är värd att se om. Hur intressant är det inte att det existerar 3o0 stycken e-nummer, men att 90 av dem faktiskt finns naturligt? Eller att med rött färgextrakt ändra färgen på vitt vin, ge dessa till ovetande sommelierer, och att dessa faktiskt trodde att det var rött vid de drack?

2. Är generellt inte så förtjust i Historiätarna, men fastnade i gårdagens avsnitt: Oscarianska eran. Programmet är baserad på en brittiska serie (den finns bland annat att se på youtube. och har för mig att kanal 8 visade den för några år sedan) Supersizer, vilket gör att det känns en smula tjatigt att se om inslag, men eftersom den oscarianska eran är något som endast hör hemma i svensk historia var detta avsnitt ganska intressant. Speciellt eftersom de tog upp statarsystemet, prostitution och barnamord, liksom 1800-talets bild av kvinnan.

3. Uppdrag Granskning, avsnitt 5. Om Johan Persson och Martin Schibbye. Rekommenderas varmt om du har något intresse i journalistik. Fascinerande. Trots de fruktansvärda som de genomlev, får det mig ännu mer att vilja arbeta med journalistik.

Italien 2013, och femminicidio

Det var ett tag sedan en nyhetsrapportering har fått mig att vilja gråta. SVT rapporterade idag detta reportage:

Ett kvinnormord var tredje dag i Italien

Våldsamma äkta män eller före detta fästmän. Det är oftast gärningsmannen när en kvinna mördas i Italien. Det kallas ”femminicidio”; att döda en kvinna för att hon är kvinna. Och det sker i genomsnitt var tredje dag.

17 juli 2013

68 dödsoffer under det första halvåret 2013. Tonårsflickor, unga och medelålders kvinnor. Ibland tillfälliga bekanta, men oftast en fästmö, en hustru, en mor.

– 124 kvinnor dog på det här sättet i fjol. Det skulle ha uppfattats som ett regelrätt krig om dödsoffren inte hade varit kvinnor, säger bloggaren Laura Grimaldi.

Våldet esteticeras

Grimaldi ingår i ett kollektiv som bloggar om det ökade våldet mot kvinnor och den förvridna bilden av kvinnan i italienska medier och i reklam. Stereotyperna är madonnan och hora. Vissa modehus estetiserar våld mot kvinnor i sin reklam, till exempelvis Dolce&Gabbana.

I reklam och underhållningsprogram i allmänhet, är budskapet ständigt detsamma. En kvinna säger alltid ja. Till mannen, till sex, till ändlöst hushållsarbete.

– Det är nästan alltid ett nej inblandat i kvinnomorden. Det är när kvinnan säger ”jag tänker lämna dig”, ”jag vill ha skilsmässa”, ”jag vill inte ha sex”, som våldet exploderar, säger Vittoria Tola som är ordförande i kvinnoorganisationen UDI (Unione Donne Italiane).

”Fenomendet överdrivet”

Just nu pågår en intensiv debatt om kvinnomorden. Det italienska parlamentet har nyligen antagit den så kallade Istanbul-konventionen, vars mål är att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor.

Men ändå argumenterar en del manliga opinionsledare att uppmärksamheten kring fenomenet är överdriven. Kvinnomorden har alltid förekommit och det finns ingen statistik som bevisar att det dödliga våldet mot kvinnor ökar.

”Kärlek är inte att äga”

Just därför har politikern Valeria Fedeli lagt fram ett lagförslag för att bilda en särskild kommission som ska kartlägga och informera om kvinnomorden. Kvinnorna måste veta vart de ska vända sig om de känner sig hotade och polis, sjukvårdspersonal och socialassistenter måste lära sig att tolka situationen.

Valeria Fedeli vill också att genusfrågor ska hamna på skolschemat. Tonårskillar måste lära sig att förstå att kärlek och äganderätt är två vitt skilda ting och tjejerna att inte acceptera någon form av våld.

– Många kvinnor jämför sig med stereotyperna som hålls fram, men det bästa vore en konstruktiv ilska. Jag försöker omvandla min frustration och mitt raseri i en kamp mot det system som ligger till grunden för kvinnomorden, säger bloggaren Laura Grimaldi.

– Kristina Kappelin (Italien korrespondent)

Har inte direkt något mer att säga om det, men alla borde veta vad det är som pågår i Italien. Allrahelst med tanke på hur många svenskar som åker dit på semester. Eller de som konsumerar kvinnoförnedrande italiensk kultur (”Vissa modehus estetiserar våld mot kvinnor i sin reklam, till exempel Dolce&Gabbana.”) För att stödja de starka kvinnor som försöker arbeta emot de sjuka ideal och värderingar.

The Daily Beast: Italy’s Stiletto Murders: Domestic Homicide of Women is on Rise

Reuters: Italy’s lower house ratified on Tuesday a treaty combating violence against women in a session overshadowed by the brutal murder of a teenager that has shocked a country dogged by lingering machismo and inequality between the sexes.

The Guardian: Italy passes European treaty that tackles violence against women

Upptäckte även denna fantastiska organisation: Say No, Unite To End Violence Against Women