Tre rekommendationer

(Min datorskärm tycks ha gett upp tillfälligt, så vi får se hur mycket jag orkar/ha tillfälle att skriva på endast mobilens, i förhållande, pytteskärm.)

1. En gullig krönika av Andres Lokko, om hur Bez har blivit biodlare (Sherlock!)

2. En krönika, av Fredrik Strage, med ett viktigare tema (visserligen om Miley Cyrus då…) Om hur kvinnliga musikartister döms hårdare än manliga, exempel: Cyrus anklagas kulturellt bemäktigande när hon skakar rumpan, men det är okej att varenda manlig rockartist lånar från svart blues.

Begreppet ”cultural appropriation”, kulturellt bemäktigande, används ofta för att beskriva hur minoritetskulturer exploateras. Vänstersajterna som attackerar ­Miley Cyrus kritiserar också Madonna (som stal vogueing från svarta transvestiter), Lady Gaga (vars nya burqalook objektifierar muslimska kvinnor), Nicki Minaj (vars alias Harajuku Barbie är en nidbild av japaner), Amy Winehouse (som marginaliserade svarta soulpionjärer) och Iggy Azalea (som förtryckte indier genom att rida på en elefant i en Bollywoodvideo)…

”Vita människor måste vara jävligt försiktiga med hur och när de uttrycker sin entusiasm för svart kultur”, skriver Anne Theriault. [Huffington Post-bloggerska.]

Men kravet på artister att ta hänsyn till det – och vara ”jävligt försiktiga” – påminner om extremhögerns idéer om att kulturer helst inte ska blandas.

3. Pieter Hugos utställning på Fotografiska museet, som jag väldigt gärna vill se. Här är en recension från SvD. Väldigt häftiga och provocerande foton.

Style: "vvv"

 

Annonser

The Trollund Man, av Seamus Heaney (1939-2013)

I
Some day I will go to Aarhus
To see his peat-brown head,
The mild pods of his eye-lids,
His pointed skin cap.

In the flat country near by
Where they dug him out,
His last gruel of winter seeds
Caked in his stomach,

Naked except for
The cap, noose and girdle,
I will stand a long time.
Bridegroom to the goddess,

She tightened her torc on him
And opened her fen,
Those dark juices working
Him to a saint’s kept body,

Trove of the turfcutters’
Honeycombed workings.
Now his stained face
Reposes at Aarhus.

II
I could risk blasphemy,
Consecrate the cauldron bog
Our holy ground and pray
Him to make germinate

The scattered, ambushed
Flesh of labourers,
Stockinged corpses
Laid out in the farmyards,

Tell-tale skin and teeth
Flecking the sleepers
Of four young brothers, trailed
For miles along the lines.

III

Something of his sad freedom
As he rode the tumbril
Should come to me, driving,
Saying the names

Tollund, Grauballe, Nebelgard,
Watching the pointing hands
Of country people,
Not knowing their tongue.

Out here in Jutland
In the old man-killing parishes
I will feel lost,
Unhappy and at home.

Bokstavsbarnen

Gårdagen blev märklig. Sov dåligt under natten, och lyssnade på min träningsspellista på vägen ut till Danderyd (det är mest punk, så den verkar karaktärsstärkande.) Och vad pratade vi om i gruppen? … hm… nope, inget minne av det alls. Minns dock att det var en irriterande skolklass utanför fönstret. Timmen av nervositet mellan mötena spenderades vid akvariet vid ingången till sjukhuset. Åt en macka med pumpakärnor i och försökte stärka mig med mer punk, och fundera ut varenda version av vad som kunde hända. Så var det dags – Blitzkreig Bop och Chinese Rocks. Fick stanna kvar i nervositetslimbot ett tag till, för enda halvan av psykologidubbelakten var försenad. Men när det väl var dags fick jag svaren snabbt och jag är nu stolt ägare av några nya fina bokstavskombinationer. Typ. Och massor av information som måste plöjas. Min taktik är att först säga ja till all hjälp som erbjuds, för att sen se vad som verkar mest hjälpsamt. Men det är märkligt med neuropsykiatriska diagnoser – för vanligtvis med psykiatriska diagnoser har jag kunna vända mig till olika kulturutövare som förebilder, men här är det kanske tomt. Har det med att göra dessa typer av diagnosers alltid ifrågasätts så fort en debatt drar igång? Åh, ska man verkligen ge amfetamin som medicin? (det är inte amfetamin.) Åh, är det verkligen nödvändigt att ha en diagnos om man bara har svårt att koncentrera sig? (tro mig, det påverkar varenda millimeter av ens liv.) Åh, bara för att man är blyg ska man väl ändå inte behöva stigmatiseras med en diagnos (återigen, Aspergers syndrom det handlar om bra mycket mer än bara blyghet och de sociala problemen handlar om svårigheter att läsa av och förstå andra människor, och som kan leva till blyghet, men behöver inte alls betyda det.) Det finns så många av dessa myter och alla försvårar det hela ännu mer. När det gäller Aspergers syndrom kan jag komma på två personer – Gary Newman (Are Friends Electric?) och sångaren Craig Nicholls från garagerockbandet The Vines (Get Free). Jo, även artisten Ladyhawk (som hade hitten Paris is Burning. )Till och med min (annars) stora idol Stephen Fry ifrågasatte ADHD/ADD-diagnosernas nödvändighet, i samma mening som han menade att han skulle fått en ADHD-diagnos som ung på grund av sin stökighet. Men återigen, för att få den här typen av diagnos krävs det att man uppfyller en rad olika symtom, inte bara att man har svårt att koncentrera sig i skolan eller är den stökiga killen i klassen. Men den värsta och allra mest farliga av dessa myter är den som växte fram om Breijvik-rättegången, nämligen att alla personer med Aspergers syndrom kan bli seriemördare. Jag tänker inte kommentera det, utan vill bara ifrågasätta hur trovärdiga blir påståenden när ord som alltid och alla finns med?

Jag har mycket mer att säga kring det här ämnet, och jag återkommer när jag lyckats samla tankarna lite mer. Men min omedelbara reaktion var lättnad, och jag satt mig sedan utanför byggnaden, fnissade och försökte sluta skaka. Försökte samla mig. Och sedan har alltid varit som vanligt. Bakade en plåt maränger, kollade på den nya TV4:a deckaren Broadchurch, mest på grund av David Tennant, (lustigt nog hittade jag två andra Dr Who-skådisar i serien, liksom Lol från This is England) medan jag åt popcorn. Det var min fredag.

I väntan på resultat och en smula kultur

1. Nervöst, nervöst, nervöst. Först två timmar grupp imorgon, och sen återkoppling på utredningen. Hjälp!

2. Fastnat för ett nytt band, Swim Deep. Kommer alltid gilla rockband som vågar vara feminina/androgyna och motsätter sig konservativa könsstereotyper.  Långt vågigt hår, rosafärgat här, blommiga skjortor/blusar, inget sexualiserande över kvinnokroppen utan istället likställs den mer med ett abstrakt konstverk,  och några inslängda blommor. Gillar speciellt låten King City, och på youtube finns videon i två versioner:

Officiell hemsida

NME, Radar Band Of The Week

NME, recension på debutskivan Wheare The Heaven Are We

Peace

3.  Den 17:e oktober har pjäsen Woyzeck premiärKungliga Dramatiska Teatern. Med bland andra Rebecka Hemse. Har velat sett den sedan jag läste att det var Sarah Kanes största inspiration (jag skulle ge mycket pengar för att få se hennes uppsättning från 1997.) Så här skriver Dramaten om den:

Woyzeck

av Georg Buchner

Michael Thalheimer tillbaka på Stora scenen med klassikern Woyzeck – en stor teaterhändelse.

Woyzeck är en av teaterhistoriens märkvärdigaste pjäser. Författaren Georg Büchner var bara 23 år gammal när han dog 1837 och bland de efterlämnade pappren fanns detta drama.  Kort och fragmentariskt, men vibrerande intensivt. Ett mästerverk.

Vi möter den förtvivlade och fattige soldaten Woyzeck som hunsas av sina befäl och utsätts för medicinska experiment. När hans hustru Marie bedrar honom krossas han av maktlöshet och begår en fruktansvärd handling. Historien hade verklighetsbakgrund – Büchner fångade upp den och än idag behåller den sin kraft.

Michael Thalheimer är en av Europas mest hyllade regissörer.  Han tillhör den konstnärliga ledningen vid prestigefulla Deutsches Theater i Berlin, där hans uppsättningar spelas kontinuerligt. Thalheimer arbetar för en rad stora europeiska teatrar och teaterfestivaler. Hans regikonst är avskalad men rik – han går till den glödande kärnan.

Thalheimers första besök på Dramaten var ett gästspel med Goethes Faust på Stora scenen 2006. Två år senare regisserade han Kasimir och Karoline, som blev en stor framgång. Hans återkomst med Woyzeck är en stor teaterhändelse.

Senast Woyzeck gavs på Stora scenen var 1969 av Ingmar Bergman. På Elverket gavs den 2003 i regi av Stefan Larsson.

4. Vill just nu läsa denna debutroman av Linn Spross (recensionen kommer från dagens SvD):

22 augusti 2013

Prosa: Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet, Linn Spross, 303 s. Wahlström & Widstrand

Det unga Sverige har inte varit så här politiskt inriktat sedan 1970- talet. Och själv kan jag inte fatta att jag just inledde en recension med formuleringen ”det unga Sverige”, men det är ingen idé att förneka det: vi blir alla äldre.

De senaste åren har aktivism och debatt varit det dominerande temat på skolgårdar och universitet, och framför allt i medierna. Och inte bara på kultursidor. Modetidningar som Rodeo eller Bon skriver nu mer om ras- och klassfrågor än om kläder och livsstil. Politik är inte bara en livshållning för väldigt många unga, det är också mode. På gott och ont.

För hur djupt går egentligen ett politiskt engagemang och i förlängningen ett politiskt liv? Räcker det med att avstå från kött och kunna referera Judith Butlers genusteorier för att säga att man lever politiskt? Vad avkrävs egentligen av den politiska människan i dag? Och vad innebär det att strunta i alla normer? De frågorna kretsar Linn Spross kring i en sällsynt samtida debutroman, ”Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet”.

Den utspelar sig på och kring Uppsala universitet, där den introverta statsvetaren Hanna möter den utlevande Imagine och kärlek uppstår. För Imagine finns inga frågetecken i hela världen – hon är lika tvärsäker i sitt politiska tänkande som hon är underhållande i sin gränslöshet. Konsekvens ligger inte för henne, hon är oberäknelig och impulsiv, och Hanna har ibland svårt att hänga med i hennes tvära kast.

Hanna har förvisso en del invändningar mot några av Imagines mer extrema påfund: Är det egentligen politiskt och moraliskt försvarbart att försörja sig på snatteri? Men hennes protester krymper till ett intet, åtminstone i början av deras bekantskap. På Imagines initiativ arrangerar de aktioner och politiska grupper med mer eller mindre (oftast mindre) lyckat resultat. Det står allt klarare att Imagine, precis som hennes namn antyder, lever i en fantasivärld som inte klarar alltför starka konfrontationer med verkligheten. Hon tar sig själv på oerhört stort allvar, liksom många andra i denna tid, som till stora delar präglas av rättrådighet.

Kanske finns det helt enkelt ingen anledning kvar att skratta i denna korrupta värld, men Linn Spross bok är i alla fall väldigt rolig. Hon har valt att tackla sitt ämne med lika stora delar humor och allvar, och hon balanserar det för det mesta väldigt bra.

Det finns en befriande mänsklighet i hennes sätt att sikta in sig på gliporna i tvärsäkerheten. Hennes sakliga och krassa observationer påminner mig ibland lite om Gun-Britt Sundströms, inte minst den tidiga romanen ”Oppositionspartiet”, som handlar om ett gäng kvinnliga aktivister i en helt annan tidsepok. Hade jag varit redaktör för den här boken hade jag dock strukit ner den en aning, ibland blir det väl mycket upprepning av liknande scener.

Samtidigt kan Spross beskriva den magiska, himlastormande vänskapskärleken mellan Hanna och Imagine på ett sätt som bara är så stort som den sortens relation i den åldern kan vara. Och scenerna mellan Hanna och hennes 68-aktivistmamma, som nog egentligen lever mer politiskt än Hanna själv är anspråkslöst innerliga.

Precis som Amanda Svensson och Sami Said har Linn Spross fångat ett nytt sätt att skildra samtiden, med flytande gräns mellan humor och allvar. Jag vet inte hur den här romanen kommer att kännas att läsa om tio år, men just nu önskar jag den riktigt många läsare – inte minst bland alla tvärsäkra men ändå så vilsna aktivister där ute.

ANNINA RABE

Sydsvenska dagbladet

Afronbladet

Sveriges Radio

En nyhet som låter väldigt trevlig i mina öron

Från nme.com:

August 21, 2013

Marion Cotillard to play Lady Macbeth opposite Michael Fassbender

Cotillard replaces Natalie Portman, who was originally lined up to star opposite Fassbender

Marion Cotillard is to play Lady Macbeth opposite Michael Fassbender in a new big screen adaptation of Macbeth.

She replaces Natalie Portman, Deadline reports, who had been attached to the project in May soon after Fassbender signed up for the title role.

The new Macbeth movie is being produced by Iain Canning and Emile Sherman, the duo behind Shame, which also starred Fassbender, and multiple Oscar winner The King’s Speech. Aussie director Justin Kurzel (Snowtown) is due to start shooting next January in the UK.

This adaptation will be set in the 11th century using Shakespeare’s original language and will apparently offer a ”visceral” take on the bard’s classic story about an overly ambitious Scottish nobleman.

Macbeth was first performed in 1611 and has been adapted for film and TV numerous times over the years. Coincidentally, Fassbender’s X-Men co-star James McAvoy starred in an acclaimed West End revival of the play earlier this year.

Ser fram emot den! Två toppen skådisar, och en Shakespeare-tolkning som beskrivs på ett intressant sätt, jag är nöjd!

Kreativitet och flow

När jag besökte Akademibokhandeln (den bra och stora på Regeringsgatan) fastnade jag för en bok på psykologihyllan: Introvert, Den tysta revolutionen skriven av den självutnämnda introverten Linus Jonkman. Istället för att köpa den där och då, gjorde jag som man tyvärr måste göra idag om man vill ha råd med nya böcker – gick hem och beställde den på internet. Har precis läst ut den, och det var en väldigt upplysande läsning. Så om någon därute misstänker att hen är introvert, rekommenderar jag varmt boken, eftersom vårt samhälle idag har en förmåga att skava en smula om man är introvert lagd. Och denna bok presenterar fint alla fördelarna med introversion, liksom problemen och svårigheterna. Ett intressant kapitel handlar om hur den introverte ofta är lagd åt det kreativa hållet, och beskriva flow i olika situationer. Jag tänkte jag kunde inkludera det stycket här (det påminde mig för i övrigt om att jag idag funderade över en grej väldigt intensivt, samtidigt som jag gick upp för trappan vid tunnelbanan, och lyckades med att snubbla, för tydligen klarar jag inte av att gå och tänka samtidigt…):

Att leva i sin egen tankevärld

Det är som en varm våg som bär mig till datorn. Det är en stark drift som hunger, sex eller sömn. För mig infinner sig känslan först när ett mål har satts upp. Nyckeln är målbilden. När jag väl bestämt mig vänds allt mitt fokus mot det som ska uppnås. Jag blir otålig när jag inte är där vid tangentbordet. Att inte få skriva är som att vara riktigt kissnödig i en lång toalettkö. Det som händer runt omkring mig blir grumligt. Det är som om jag bara lyssnar med ett halvt öra när jag är utanför skrivandet. Jag blir disträ i nuet. Sedan när jag väl sitter där känner jag ett fokus som är kusligt. Orden bara rinner ut genom fingertopparna som i trans. Sidorna avlöser varandra när jag knappar för glatta livet. Upplevelsen att ha en fysisk kropp försvagas när jag stirrar på skärmen och minuterna upplöses. Timmarna flyger förbi och det är inte förrän jag blir störd av något externt som jag vaknar upp. Detta externa är vanligtvis telefonen.

Jag har alltid haft denna sida. Tillståndet kallas för flow inom psykologin. Vissa människor upplever denna känsla ofta och i vitt skilda ting. Andra uppger att de aldrig upplevt det. Flow är att resa in i uppgiften. Skrivande, målande, diktning eller vad det nu är du gör tar över. Som introvert har du en naturlig fallenhet för att uppnå en hög nivå av fokus i det du gör. Med låg behov av stimulans kan du stanna länge i det du gör och gräva dig djupare och djupare tills detta tillstånd infinner sig.

Du kan bara finna flow i aktiviteter som du ägnat mycket tid åt. Människor som presterar på toppnivå inom en sport kan ofta beskriva ett perfekt heat eller ett lyckat lopp som ett tillstånd av flow. Det är alltså inte begränsat till stillasittande, intellektuella aktiviteter. Flow handlar om prestation, utförd med extrem fokus och genuint engagemang inom något du lagt mycket tid på. Så här långt i mitt liv har jag distinkta minnen av att ha upplevt flow när jag skrivit, målat och tävlat i kampsporten wushu. Det bästa jag någonsin skapat har varit just under dessa tillstånd av flow.

Flera historiska personer har anknutit till detta tillstånd på olika vid. Författaren Alexander Dumas tillhör dem som ansåg sig vara i trans under långa perioder när han skrev. Vid ett tillfälle ska han ha producerat hundratals sidor handskriven text utan att lämna huset. Flow är en form av lycka att uppleva, men jag skulle inte kalla det för glädje. Du sitter inte och skrattar när du har flow. Du grimaserar på ett sätt som får dig att likna Clint Eastwood, säger Ellen Winner, en kvinna som specialiserat sig på begåvade barn. Flow är att krypa in i sig själv och rikta sin mentala kapacitet mot en enda uppgift. Skygglapparna åker på och det krävs mycket störning för att kunna distrahera dig. Som jag tidigare omtalat finns det idéer om att introvertas lycka är annorlunda än extrovertas, Jag skulle säga att flow-upplevelsen är en av de introverta sidorna av lycka. Flow är en serie av ögonblick där uppgiften är sin egen belöning. Det handlar aldrig om pengar. Du kan inte pressa fram en upplevelse av flow bara för att någon sticker till dig en sedelbunt. Motivation är mycket mer dyrköpt än då.

Många introverta är autoteliska. Det har en koppling till flow. Att vara autotelisk kan beskrivas med en massa fyrkantig jargong. Jag vill summera den såhär:

  • Dina tankar har lätt att klibba fast vid saker. Plötsligt sitter du en halv fest och klinkar på ett piano, spelar Nintendo eller sträckläser på Wikipedia om något som du av slumpen fann. Det är som du har en stor förmåga att fascineras av saker i vardagen.
  • Det finns högvis med nedklottrade Post-it-lappar i dina gömmer. Du skickar ofta kryptiska meddelanden till dig själv från snabbköpskön med spontana idéer. Kanske är du en av de idioter som skriver mejl på telefonen med ena handen medan du rattar din bil? Du har helt enkelt mycket idéer och har lärt ddig att de är flyktiga om du inte fångar dem i text. Förlåt, mina kära medtrafikanter.
  • Du känner en okuvlig inre press att göra sådan som fyller ett tydligt syfte. Du kan inte förlika dig med ett jobb där du byter tid mot pengar. Du vill ha en effekt. Det finns inga åtta till fem jobb för dig. Det finns bara uppgiften.
  • Periodvis kan du tränga undan dina behov rejält. Du upplever ofta en fixering vid uppgiften, du kan vara hungrig så att magen skriker, men intalar bara dig själv som Alfons Åberg att du ska bara. Långa perioder av mitt liv har min kostcirkel bestått av svart kaffe, obredda knäckemackor och flow.

large