Bokstavsbarnen

Gårdagen blev märklig. Sov dåligt under natten, och lyssnade på min träningsspellista på vägen ut till Danderyd (det är mest punk, så den verkar karaktärsstärkande.) Och vad pratade vi om i gruppen? … hm… nope, inget minne av det alls. Minns dock att det var en irriterande skolklass utanför fönstret. Timmen av nervositet mellan mötena spenderades vid akvariet vid ingången till sjukhuset. Åt en macka med pumpakärnor i och försökte stärka mig med mer punk, och fundera ut varenda version av vad som kunde hända. Så var det dags – Blitzkreig Bop och Chinese Rocks. Fick stanna kvar i nervositetslimbot ett tag till, för enda halvan av psykologidubbelakten var försenad. Men när det väl var dags fick jag svaren snabbt och jag är nu stolt ägare av några nya fina bokstavskombinationer. Typ. Och massor av information som måste plöjas. Min taktik är att först säga ja till all hjälp som erbjuds, för att sen se vad som verkar mest hjälpsamt. Men det är märkligt med neuropsykiatriska diagnoser – för vanligtvis med psykiatriska diagnoser har jag kunna vända mig till olika kulturutövare som förebilder, men här är det kanske tomt. Har det med att göra dessa typer av diagnosers alltid ifrågasätts så fort en debatt drar igång? Åh, ska man verkligen ge amfetamin som medicin? (det är inte amfetamin.) Åh, är det verkligen nödvändigt att ha en diagnos om man bara har svårt att koncentrera sig? (tro mig, det påverkar varenda millimeter av ens liv.) Åh, bara för att man är blyg ska man väl ändå inte behöva stigmatiseras med en diagnos (återigen, Aspergers syndrom det handlar om bra mycket mer än bara blyghet och de sociala problemen handlar om svårigheter att läsa av och förstå andra människor, och som kan leva till blyghet, men behöver inte alls betyda det.) Det finns så många av dessa myter och alla försvårar det hela ännu mer. När det gäller Aspergers syndrom kan jag komma på två personer – Gary Newman (Are Friends Electric?) och sångaren Craig Nicholls från garagerockbandet The Vines (Get Free). Jo, även artisten Ladyhawk (som hade hitten Paris is Burning. )Till och med min (annars) stora idol Stephen Fry ifrågasatte ADHD/ADD-diagnosernas nödvändighet, i samma mening som han menade att han skulle fått en ADHD-diagnos som ung på grund av sin stökighet. Men återigen, för att få den här typen av diagnos krävs det att man uppfyller en rad olika symtom, inte bara att man har svårt att koncentrera sig i skolan eller är den stökiga killen i klassen. Men den värsta och allra mest farliga av dessa myter är den som växte fram om Breijvik-rättegången, nämligen att alla personer med Aspergers syndrom kan bli seriemördare. Jag tänker inte kommentera det, utan vill bara ifrågasätta hur trovärdiga blir påståenden när ord som alltid och alla finns med?

Jag har mycket mer att säga kring det här ämnet, och jag återkommer när jag lyckats samla tankarna lite mer. Men min omedelbara reaktion var lättnad, och jag satt mig sedan utanför byggnaden, fnissade och försökte sluta skaka. Försökte samla mig. Och sedan har alltid varit som vanligt. Bakade en plåt maränger, kollade på den nya TV4:a deckaren Broadchurch, mest på grund av David Tennant, (lustigt nog hittade jag två andra Dr Who-skådisar i serien, liksom Lol från This is England) medan jag åt popcorn. Det var min fredag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s