En blogginlägg bygg på förfäran, ett tv-program byggt på människoförakt

Herregud. Ni vet det där tv-programmet på 5:an som heter De dejtbara. Jag har inte riktigt kommit fram till om det är ett trevligt program, som visar att ”annorlunda” människor egentligen är som alla andra, eller om det är exploaterande. För programmet är ju byggt på att de här människorna är ”annorlunda” (konstig är det nya normal/det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.) Men originalet bakom är bra mycket värre, trots att det nästan är upplagt exakt likadant. Problemet är titeln: The Undatables. Hur sjutton kan man döpa ett program till det? Och vad säger det om skaparnas människosyn? Det är fruktansvärt. Bara fruktansvärt. Det visas på TLC, någon underlig lifestyle-kanal, som jag rekommenderar att ni undviker programmtyckets jag tycker att det är ganska fruktansvärt att det går att se på svensk TV.

Kanske är det ändå dags att omgivningen anpassar sig en smula, för jag har då målat in mig i ett hörn

Har beställt ett par löpartight som är hellånga, liksom Morrisseys Autobiography (på engelska.) Blev trots allt väldigt inspirerad av Woyzeck igår, så tankarna virvlar om hur jag kan ta vara på den kreativa energin (träning och en välskriven memoar kan vara ett sätt att pusha dem framåt.) Klockan 02:30 kom jag på en måleri/kollageidé, så jag måste ta och köpa mig en passpartou (visste inte att det stavades så) eller två, liksom kolla så att mina oljefärger inte har torkat. Har också en fråga jag måste ta upp med min arbetsterapeut – när jag genomgick utredningen dök frågan upp om jag har svårt att avsluta projekt, eller om de rinner ut i sanden. Och ja, det gör de. Så in i helvete ibland, hur mycket jag än älskade idén när jag startare. Jag hatar det. Tydligen ska detta ”symtom” vara vanligt vid AD(H)D. Jaha. Men hur kan jag nu göra något åt det, undrar jag. Hoppas att det finns något sätt, någon strategi.

Dessutom var Asperger-föreläsningen väldigt intressant igår, om bemötande och förhållningssätt. Det var nog en slags ögonöppnare på något sätt. Jag har förstått att det är väldigt vanligt att känna att det är något fel på en, när man har den här diagnosen, just för att man har en helt annat tanke – och förhållningssätt till vardagen. Så vad gör man? Jo, försöker anpassa sig, och anpassa sig, tills man kommer till en punkt där man börjar tappa bort sig själv.

Några exempel? Hur jäkla stressigt och energikrävande allt är. Nya situationer, människor och relationer, förändringar, tid, och som toppen på isberget en dos sömnproblem. Sen lägg till behovet av tydlighet i en värld där allt är ”om en stund”, ”kanske”, ”snart”, ”vi får se” och ”lagom”. Och sen avsluta med vår hetsiga samtid som begär att man ska kunna vara spontan, flexibel och älska en fullspäckad kalender.

Fan heller.

Så det är väl bara att öva på att begära en viss förståelse från omgivningen, att jag själv ber om tydlighet, istället för att genom en omständlig inre dialog luskar ut vad all denna vaghet egentligen betyder. Att faktiskt börja sätta upp gränser för hur mycket jag orkar anpassa mig, liksom lära mig att acceptera att vardagssaker som städning, disk, handling och ekonomi är jäkla svårt för mig, men trots det är jag riktigt bra på andra saker.

Jaha, detta låter ju lätt.

”Titta vilken fin, stadig, grå himmel”

Å ena sidan är jag väldigt glad att jag äntligen har sett Woyzeck. Men, jag vet inte om jag verkligen gillade den. När jag satt där bland att guld som tillhör Kungliga Dramatens stora scen, och pjäsen pågick i all sitt vrålande så tänkte jag att jag inte tyckte speciellt mycket om själva texten, men gillade ”special effekterna” och allt regissören (Michael Thalmeiser) stod för. Jag trodde att orsaken till att jag ibland kände en viss distans eller förvirring, berodde på just texten. Det hela var en smula förvirrande. Och så kom jag hem och hittade en pdf-fil efter en googling, en engelsk översättning och började läsa. Texten är fantastisk! Den är vrålande, blödande och förtvivlad. Nu, såhär tre timmar senare, inser jag att jag har problem med uppsättningen. Och jag vet att alla älskar den, att all press har hyllat den. Men för mig var det flera grejer jag hade problem med. Kaptenen och raklöddret, det kändes förvirrat och inte genuint, Marie som nymfoman (varför?), jag tyckte inte att videofilmerna funkade, och jag hade vela ha mindre distans i förhållandet mellan Woyzeck och Andres, liksom att tydliggöra (eller förklara) Woyzecks äktenskap (nått slags bevis på att de faktiskt hade en relation, inte bara ett sexuellt förhållande). Karaktärena kändes inte som karaktärer med en personlighet, djup och bakgrund, utan mer som några slags teater stereotyper. Som exempelvis ”grottmannen” i Tamburmajoren, som ibland upplevdes som är karaktär för billiga skatt.

Det fanns dock saker som jag verkligen tyckte om – uppfinningen i Inga-Lill Anderssons ”karaktär” och låtarna som följer med, hur Erik Ehn spelade Woyzeck, kall och med ett avstängt känsloliv, hur narcissistik Johan Holmberg spelar Doktorn. Jag älskade scenlösningen, och hur man får känslan av att dessa karaktärer lever på mänskligheten botten.

Jag är glad att jag har sett en uppsättning av den. En tolkning. För det ger mig ju trots allt ett nytt synsätt på originaltexten. Jag är nöjd.

The Jam

The Jam, News of the World

Power, Pop!
Read about the things that happen throughout the world
Don’t be believe in everything you see or hear
The neighbours talk day in day out about the goings on
They tell us what they want – they don’t give an inch

Look at the pictures taken by the cameras they cannot lie
The truth is in what you see – not what you read
Little men tapping things out – points of view
Remember their views are not the gospel truth

Don’t believe it all
Find out for yourself
Check before you spread
News of the world

Never doubt
Never ask
Never moan
Never search
Never find
Never know

Each morning our key to the world comes through the door
More than often its just a comic, not much more
Don’t take it too serious – not many do
Read between the lines and you’ll find the truth

Read all about it, read all about it – news of the world

1 till 8, och jag lovar att försöka komma in i bloggandet igen

1. Hur har det kommit sig att Bechdel-testet är överallt just nu? Bland annat i förra veckans Kobra.

2. Jag hoppade lite smått upp och ner när jag läste om Peter Birros nya serie som ska spelas in i vinter. Den ska handla om Göteborg, 90-talet och musik. Det känns bara så fruktasvärt irriterande att behöva gå runt och längta efter den ett helt år… Har dock fortfararande inte sett Monica Z, så jag antar att jag har något att göra under tiden (han skrev manuset för i övrigt, vilket jag tycker knappt nämts i skriverierna.) Jag tycker om allt jag sett av Peter Birro på svensk tv (åh Upp till kamp…) Visste någon förresten att han gett ut några poesivolymer, fina och så där arbetarklassarga. Gillade även Markus Birro en gång i tiden, då han fortfarande var författare och inte mediakåt. Det var tider det… Här skrev SvD om den nya serien.

3. Intressanta och kvinnliga förebilder från den brittisk-norska komikern Sandi Toksvig.

4. Mental floss på youtube:

5. Åh, hur underbar är inte publiceringen av Morrisseys memoarer? Jag blir aldeless varm i hjärtat när jag tänker på det. Hur fantasktiskt hade det inte varit att kunna ha åkt ned till Göteborg och fått en signerad utgåva? Det är så perfekt – om en, en smula bissart att den givits ut på Penguine Classics. Läs om meningen en gång till. Classics. Inte vanliga Penguine, eller Penguine Modern Classics (som ger ut typ Elelyn Waugh), utan Classics. Jag har ett exempel på en annan Penguine Classics i min bokhylla – det är tre Sofokles pjäser. Vad i hela världen? Andres Lokko skrev i alla fall en smula fan boyigt om den här. Hur som helst, boksläppet är en ytterliga ursäkt att lyssna på allt för mycket av hans Smiths-album och soloplattor. Jag tackar.

6. Och appropå autografer, jag ångrar innerligt att jag inte fick fram till Martin Shibbye där på tunnelbaneperoången och bad om en autograf. Jag så borde ha gjort det! Ah!

7. Eftersom jag i princip helt saknar tiduppfattning har min arbetsterapeut skrivit ut ett tidshjälpmedel till mig. Det är en liten manick som mäter ut tiden; 5, 10, 15 och 20 minuter, med små elektriskt röda prickar. Perfekt. Nu vet jag exempelvis att det tar cirka 10 minuter att sminka mig på morgonen, eller hur längre jag bör borsta tänderna (också 10, eftersom jag gått tillbaka till manuell tandborde – hatar ljudet av de elektriska.) Det är trevligt att göra sitt liv lite enklare. (Om någon är intresserad, här finns en redogörelse över olika typer av tidshjälpmedel.) Kongnitiva hjälpmedel är verkligen intressanta, och nu är jag stolt ägare (lånare?) av två!

8. Ser fram emot morgondagen. Först till habiliteringen för en föreläsning som relaterar till aspergers (hinner bara gå på halva), för att sen åka mot Östermalstorg och Dramaten, för att äntligen se Woyzeck (äntligen!) Lovar att lyriskt beskriva den upplevelsen när den är genomlevd.