Den hippa, utnyttjade feminismen

nirvana

För cirka en vecka sedan valdes Nirvana in i Rock n´ Roll Hall of Fame. Det hela gjordes med dunder och brak, och med rubriker om en ”feministisk hyllning” av bandet. Det feministiska kom ifrån att istället för vår käre och bortgångne Kurt som frontman leddes de istället av ett gäng fantastiska rock/pop kvinnor, med Joan Jett, Kim Gordon, Lorde och St Vincent. Det hela gjordes ännu större i och med att bandets basist Kris Novoselic twittrade: ”Kurt was a feminist”. Jag tänkte inte mer på det, och tyckte det hela var en kul idé. Sen publicerade NME denna artikel:

Nirvana appoached handful of male rock stars and PJ Harvey for Hall of Fame reunion 

Dave Grohl has said that he and the rest of  Nirvana reached out to a number of male rock stars to fill in for Kurt at the band’s Rock And Roll Hall Of Fame induction ceremony last week, but none of them wanted to do it. 

The occasion, which took place at Brooklyn’s Barclays Center on April 10, saw four female performers stand in for Cobain:
 St Vincent, Joan Jett, Kim Gordon and Lorde. 

Nirvana drummer and Foo Fighters frontman Dave Grohl told Rolling Stone that a number of A-list male rock stars were originally in the frame. ”Some of them were nervous,” he said. ”I think some of them were maybe apprehensive because of how heavy the whole thing is.”

After Joan Jett signed up, the band next approached PJ Harvey. Grohl said: ”Kurt loved PJ Harvey… Unfortunately, she couldn’t make it.”

It was at that point, Grohl said, that the idea to use only female singers was hatched. The sequencing of the four women was meant to represent the contribution of each to music chronologically, from Joan Jett’s punk rock to Lorde, who Grohl said has ”an incredible future ahead of her as a writer, performer and vocalist.” 

He did admit to not having heard of St Vincent, ”but now I’m her biggest fan.”

Det fick mig först att inse att det där med feministiskt motiv var lite som att vända kappan efter vinden. ”Okej, vi hittade inga män som ville ersätta Kurt, så låt oss slänga ihop ett gäng kvinnor och göra anspelningar på feminism, så blir det nog populärt.” Och jag tror många föll för det. Jag föll för det, tidningarna föll för det. Det påminde mig att bara för att något går under titeln feministiskt och innehållet kvinnor, betyder det inte att det har något som helst med det att göra. Feminism är populärt just nu, för att inte säga hippt. Det är lite opolitiskt korrekt att säga att man inte är det, och såklart blir det ju något som går att utnyttja för att förfina sin image (som om Nirvana behöver det?). Men det gör att man måste se med extra kritisk blick, och var extra medveten. För vem vill inte slipa till sim image?

Annonser

1 till 4, och True Detective

23:58

1. Idag är det 20 år Kurt Cobain dog.

20 februari 1967 – 5 april 1994.

And I forget just why I taste. Oh, yeah, I guess it makes me smile. I found it hard, it’s hard to find. Oh well, whatever, nevermind. 

2. Jag beslöt mig för att ge True Detective en chans. Efter att någon filmrecensent jag gillar ifrågasatt om vi verkligen behöver en ny tv-serie om två manliga, vita, försupna poliser avskrev jag den nästan, men… sen läste jag att David Lynch och Twin Peaks var en influenser, och då hade jag inte längre något val. Woody Harrelson och Matthew  McConaghey är helt fenomenala, övertygande och med ovanligt djup (och jag var så tveksam till McConaghey för jag såg bara framför mig de romantiska komedier han spelat i.) Den mörk, cynisk och målar inte upp en vacker bild av verkligheten, eller knappt Louisiana, där handlingen utspelar sig. Det vackra i serien – visuellt – är naturen, medan all skapat av människan, och mänskligheten själv är fult och perverterat. Bilderna är ackompanjerade av häftig blousig rock n´ roll. Tempot är helt i min smak, där handlingen får ta plats och breda ut sig, likaså karaktärerna. Du blir aldrig som tittare jäktad.

 

Vad jag har svårt för är seriens porträttering av kvinnor som offer. Mordoffer, prostituerade, frun som blir bedragen, hon som är den andra kvinnan. Det är som Mad Men, trots att den utspelar sig i mitten på 90-talet! På många sätt påminner den mig om Hannibal – mörkret, morden och de finns flera paralleller mellan Will Graham och Rust Cohle (MaConaghey), men Hannibal har flera starka kvinnliga karaktärer, och det saknar True Detective. Och då menar jag verkligen saknar.

Jag älskar nedanstående konversation mellan huvudkaraktärerna Martin Hart (som spelas av Harrelson och Rust Cohle (McConaghey). Den svartsynt, men ändå nästan hysteriskt rolig. Den är oväntad. Jag vet inte om jag hört en karaktär (Cohle alltså) uttrycka den här typen av tankebanor, om det inte varit en smal indiependentfilm.

MARTIN HART (Woody Harrelson): Can I ask you something? You’re a christian yeah?

RUST COHLE (Matthew McConaghey): No.

MH: Then why do you got that cross in your apartment?

RC: It’s a form of meditation.

MH: How’s that?

RC: I contemplate the momenst in the garden. The idea of allowing you’re own crucifixion.

MH: But you’re not a christian, so what do you believe?

RC: I believe people shouldn’t talk about this type of shit at work.

MH: Hold on, hold on! Eh, three months we’ve been together, eh, I get nothing from you. Today, what we’re into – now – do me the courtesy okay? I’m not trying to convert you…

RC: Okay. I consider myself a realist, alright, but in philosophical terms I’m what’s called a pessimist.

MH: Okay, what does that mean?

RC: Means I’m bad at parties.

MH: Let me tell you, you’re not good outsida ‘ parties either…

RC: I think human consciousness was a tragic misstep in evolution, we became too self aware. Nature created an aspect of nature separate from itself. We’re creatures that should not exist by natural law.

MH: Huh, that sounds God fuckin’ awful.

RC: We’re things that labour under the illusion of havin’ a self. This secretion of sensory experience and feeling. Programed with total assurance that we are each somebody. When if fact everybody is nobody.

MH: I wouldn’t go around spoutin’ that shit if I were you. People around here don’t think that way. I don’t think that way.

RC: I think the honorabe thing for our species to do is deny our programing. Stop reproducing. Walk hand in hand into extinction. One last midnight, brothers and sisters opting out of a raw deal.

MH: So, what’s the point in gettin’ outta bed in the morning?

RC: I tell myself I bear witness. The real answer is that it’s obviously my programing. And I lack the constitution for suicide.

MH: My luck. I pick today to get to know you. I’ve waited three months, I don’t hear a word from you…

RC: You asked.

MH: Yeah, and now I’m begging you to shut the fuck up.

3. Åkte in till stan idag. Det var ganska hemskt, trots att jag hade AM och Pretty Hate Machine i hörlurarna. Fick bland annat några presentkort i födelsedagspresent. På Åhléns hittade jag två böcker: Kreativitetskoden av Nicolas Jacquemot (alltid ett intressant ämne) och 438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbeye. Har velat läsa den sedan den kom ut i höstas, men har inte kommit mig för. Nu var priset nedsatt så jag valde att se det som något slags tecken (nej, jag tror inte egentligen på tecken.) Köpte också ett par solglasögon på Topshop, med pastellrosa bågar – men det är knappast relevant med tanke på vad för blogg det här är…

4. Jag passade också på att köpa tidningen Hjärnan, som är ett specialnummer från Modern Psykologi. Har bara skumläst den ännu, men en notis fångade mitt intresse.

Romanläsning sätter sig på hjärnan

Om romanens makt är så stark att den kan förändra någons liv så borde den kunna göra märkbara avtryck i hjärnan också. Enligt den logiken har forskare på Emory university i USA magnetröntgat 21 studenter som fick läsa spänningsromanen Pompeji av tidigare BBC-reportern Robert Harris. Det visade sig att läsningen gav bestående effekter i hjärnans centralfåra, som förknippar med känsel och kroppsrörelse. Forskarna tror att att det beror på att studenterna rent kroppsligt levde sig in i romangestalterna. Undersökningen registrerade också en förhöjd aktivitet i de delar av hjärnan som har med språkmottagning att göra, men den försvann efter bara några dagar. Det här är första gången som forskare har påvisat varaktiga hjärnförändringar av romanläsning. Undersökningen pågick i 19 dagar och omfattade fem dagar före och fem dagar efter läsningen. Romanen valdes på grund av sin enkla och medryckande form.

Av Staffan Eng

Så du vet den där känslan du upplever när du precis läst ut en riktigt bra roman, du är liksom fast i den värden, i de karaktärerna. Du slår igen boken, och medan du försöker komma igång med ditt eget liv igen känns allting en smula främmande. Din verklighet känns annorlunda. Och nu har vi en vetenskaplig orsak till det, så även om studien var liten, så beror den känslan (förenklat) på att din hjärna förändrats fysiologiskt. Wow.

Från Fibinacci till Erlenmeyer

Det är nu april och sol. Och min katt ligger på ballong tröskeln och solar. Själv kollade jag på denna youtube video, från Scishow, om Fibinaccitalen och det gyllene snittet (både smått förstörda av sin anknytning till Da Vinci-koden och ett dåligt Criminal Minds avsnitt.)

Jag har tidigare visat fina halsband här på bloggen, som jag gärna skulle vilja äga någon gång (med signalsubstans och anatomiskt korrekt hjärta), och medan jag tittade och påminde mig själv om Fibinacci, insåg jag att det måste ju finnas halsband med det gyllene snittet. Så jag googlade lite och fann denna perfekta sida jag måste dela med mig. ilovesciencestore.com och halsbandet jag hittade:

En del av deras sortiment är lite fånig, men jag gillar bland annat tygkassen med detta motiv:

1003012854v2_480x480_Front

Men de har också andra halsband med fina motiv så som en bläckfisk, en neuron och erlenmeyerkolven.