Orsaken till att I hetaste lagen inte är som andra 50-tals filmer

Annonser

Och ännu mera böcker!

Har aldrig gjort en ”blogg-lista” förut, men hittade denna på temat böcker på Nio till fem och den kändes helt i min smak, so lets begin!

Snabbläsare eller långsamläsare?

Snabbläsare, absolut. Är inte speciellt bra på tålamod. Läser hellre snabbt, och om jag älskat det, läser jag om den eller månader/år. Och skriver av citat jag fastnat för.

Tegelstenar eller tunnisar?

Både och. Gärna tegelstenar i facklitteratur, och tunnisar med poetisk prosa. Den typen av genrer som ofta ger tegelstenar är inte i min smak, typ fantasy eller modern skräck/deckare.

Bibliotek eller bokhandel?

Både och! Älskar att låna en hög med böcker, men bokhandlar mest för känslan efter som det ofta är för dyrt att köpa i bokhandel idag.

Ljudbok eller e-bok?

Ingendera. Ljudbok möjligtvis om det är inläst av Stephen Fry, annars har jag svårt att koncentrera mig på det jag hör. Konceptet e-bok är ju suveränt för miljön, för faktumet är ju att alla miljontals böcker som publicerar varje år från planterade trän. Så någon gång i framtiden ska jag börja satsa på e-böcker.

Inbunden eller pocket?

Inget känns så underbart och lyxigt som att öppna en ny inbunden bok, men faktumet är ju att pocket är billigare och mer praktiskt, om du alltid vill ha en bok i din väska (vilket du såklart vill.)

Vampyr eller spöken?

Älskade vampyrer när jag var tonåring. Allt från Dracula till Anne Rice. Men i dag är ju den genren synonymt med Twiligt så…

En i taget eller slalomläsning?

Slalom. Som sagt, dåligt med tålamod och läser gärna om, vilket leder till att jag lätt hoppar mellan titlar.

Nytt eller gammalt?

Eh… Det finns ju alltid ”nya” moderna eller vanliga klassiker att upptäcka, men facklitteratur kräver ju att den är ny för att vara relevant, så både och. Dessutom är ju nyutgivna böcker lite bättre på det där med jämställdhet och mänskliga rättigheter än vad klassikerna har en förmåga att vara.

Bokmärke eller hundöra?

Om jag har bokmärke är det ofta post-it lappar för att kunna skriva av citat på, men som oftast blir det hundöron. Böcker ska se älskade och vällästa ut.

Snacks eller godis?

Inget. Äta och läsa? Kan inte multitaska.

Biografier eller memoarer?

Kulturpersoners memoarer, och politiska personer/vetenskapsmäns biografier = mindre partiskhet (förhoppningsvis.)

Skräck eller chicklit?

Skräck, inte nu längre visserligen, men har väldigt svårt för chicklit genren. Jag kan personligen inte få ut något av en sådan bok

Soffan eller sängen?

Sängen. Bästa lyxen är att läsa innan man ska sova.

Inne eller ute?

Inne. Ute kommer jag bara att frysa och vinden kommer försöka bläddra sida hela tiden.

Originalspråk (engelska) eller översättning till svenska?

Orginalspråk all the way. Någon gång ska jag lära mig franska, endast av den orsaken. Det har sagts om den franske symbolist poeten Mallarmé att han inte går att läsa på något annat än originalspråket – så någon gång!

Poesi eller prosa?

Både och. Kan omöjligen bestämma mig. Men en genrerfusion är aldrig fel.

Kvinnliga författare eller manliga författare?

Jag är biliberer. (Eh, jag försökte.) Båda.

Boken eller filmen?

Alltid läsa boken innan jag ser filmen. Annars blir det bara fel.

Kokbok eller bakbok?

Kokböcker är underbara. Och med Sju sorters kakor behöver du ingen annan bakbok.

Kärlek eller spänning?

Ingendera egentligen, men lite spänning då och då är väl okej.

Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade?

Inget som helst minne. Minns inte vad jag läste mellan glappet barnböcker och när jag sedan läste deckare. Något måste det ju ha varit.

Klassiker jag hävdat att jag läst men aldrig tagit mig igenom?

Har nog aldrig hävdat att jag läst en bok om jag inte gjort det. Dock har jag aldrig lyckats ta mig igenom något av Jane Austen, Charles Dickens eller Tolstoj.

Jobbigaste bok att läsa?

Nu måste jag tänka här. Gillar ju jobbiga böcker. Dessutom går det att tolka frågan på två sätt – jobbig som i svårläst, eller som i emotionellt jobbig. Den mest svårlästa: The Atrocity Exhibition eller Den gudomliga komedin var svårlästa till sin början, men även Bibeln. Dem mest emotionellt jobbiga: Primo Levis Är detta en människa, hans skildring av sin tid i koncentrationsläger.

Bästa barnboksförfattaren?

Minns väldigt lite av vad jag gillade att läsa som barn. Som vuxen har jag läst om kära Astrid, så det får bli henne. Kliché, jag vet.

Bok som berört mig mest?

Alla psykböcker som jag läst när jag varit sjuk. Så – Glaskupan, Prozac, min generations tröst, Stulna år, Psykos klockan 4:48, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, Zebraflickan, Hon går genom tavlan ut ur bilden. Att läsa om någon annans beskrivning av det man går igenom är nog det viktigaste som finns. Att få bekräftelse, bli sett, att inte känna sig ensam. Intresset av den typen av berättelser började med Berny Pålssons Vingklipp ängel, men tyvärr är den mer destruktiv när de andra titlarna är givande. Den boken glamoriserar att må dåligt, vilket ger läsaren (om man är sjuk) en känsla att ens diagnos är det enda man har/det enda man är ”bra” på, vilket kan göra det extra svårt att vilja släppa destruktiva beteenden sedan.

Recensera din senast läsa bok?

Har nyligen läst om Equus av Peter Shaffer. Minns du för några år sedan om en pjäs som sattes upp i London med en naken Daniel Radcliffe, samt en häst på scen? Det är den pjäsen, i en uppsättning av Thea Sharrock på Guildgud Theatre. En ibland bisarr historia om en tonåring (Alan Strang) som rekommenderas till en psykiatriker (Martin Dysart), och vi får följa deras relation samt veta mer om Strangs märkliga besatthet av hästar. En besatthet både präglad av sexuell attraktion och påhittad religion baserad på djuret som Gud. Det är en undersökande historia om fundamental religiös tro, samt om berättelse om en dysfunktionell familj.

Ett allt mer brunt EU-parlament (och lite musik)

EU-parlamentet skrämmer mig just nu, fyllt som det är av högerpopulistiska rasister och knäppgökar vars åsikter är baserade på en skev människosyn och märklig fakta. Min senaste upptäckt är det polska Nya högerpartiet, lett av Janusz Korwin-Mikke,  och detta citat  från partiledaren publicerades av SvD:

”Som monarkist stöder jag att alla blir av med sin rätt att rösta. Kungen ska styra med hjälp av Guds nåd.” [Partiledaren] svarar på frågan om det är riktigt att han vill avskaffa kvinnlig rösträtt. Han tillade att kvinnor är mindre intelligenta än män, och att kvinnor vill ha män som är ”längre, starkare och smartare” än de. Janus Korwin-Mikke vill också förvandla EU-kommissionen till en bordell, avskaffa homosexuella partnerskap och aborträtten och förbjuda handikappade att vistas på offentlig plats.

Kan någon förklara hur den katolska tron går ihop med EU-kommissionen som en bordell? Och du tänker då kanske att ett sånt parti inte kan ha fått så många röster – men där har du fel, 7,2% vilket ger dem 4 stolar. Men herregud! Det är högre procent än vad Vänsterpartiet, Centern, Kristdemokraterna och FI fått. Och fyra stolar! Det gör en mörkrädd, för de får verkligen Sverigedemokraterna att verka lika rumsrena som Socialdemokraterna i jämförelse

Ps, har fastnat för två nya punkband/alternativ rock – Fugazi (bandet som bildades efter Minor Threat) och The Replacements, som jag hade fått för mig var ett irländskt soft rock-band (jag vet inte varför min hjärna får för sig sådant.) Så just nu går Waiting Room (samt Straight Edge, det var från Minor Threat som fenomenet utvecklades) och Bastards of the Young på repeat. Minor Threat är överlag lite för hardcore för mig, jag föredrar ”vanlig” punk, medan Fugazi är post-harcore, vilket är mycket bättre. Dessutom är de ett väldigt politiskt band, de har låten Suggestion – om att som kvinna bli sexuellt objektifierad. Vad jag gillar hos The Replacements är Paul Westerbergs röst och texterna om de utsatta och utstötta i samhället.

 

Böcker, böcker, böcker

Har precis skickat in en beställning till bokbörsen (rekommenderar sidan varmt om du vill hitta billiga, begagnade böcker, av alla dess slag) – Gender Trouble av Judith Butler, som jag nämnde häromdagen. 80:-, betalade idag och sen får vi väl se när den kommer. Men ser väldigt mycket fram emot det efter att har läst för mycket om den. Jag återkommer. Besökte även Myrornas bokavdelning och kom hem med följande sex titlar:

  • Boken om Blanche och Marie av P.O. Enquist. Såg pjäsen som är baseras på boken för flera år sedan på Dramaten, och har tänkt läsa den men aldrig kommit mig för. Den är verklighetsbaserad, och handlar om mentalsjukhuset La Salpetriére och läkaren som arbetade där under 1800-talet Jean Chariot, samt hans älskarinna och patient Blanche Wittman.

boken_om_blanche_och_marie

  • Den amerikanska mardrömmen av Susan Faludi. Om kvinn – och mansrollen efter 11:e september, skriven av en Pulitzer pris-vinnare.

Den-amerikanska-mardrömmen-300x456

  • Without Reservations. The travels of an independent woman av Alice Steinbach. Även denna författare har vunnit Pulitzerpriset, och undertiteln berättar egentligen av den handlar om – en modern och fri kvinnas resor. Självbiografisk.

hämta

  • Och sen levde de lyckliga av Aldous Huxley. Av författaren som gav oss Du sköna nya värld. Jag blev inspirerad av George Falconers (i En enda man) diskussioner om författaren, och ville jag nu läsa mer av Huxley.
  • Döda vita män av Johan Hakelius. Skriven av en an mina favorit spanare (Spanarna) och anglofil, om män så som Oscar Wilde, George Orwell och Evelyn Waugh. Som en motvikt till all kvinnocentrering, och för att – som Caitlin Moran sade ”I like men. The Beatles were all men.”

hämta (3)

  • Upptäckterna som förändrade världen och människorna bakom dem av David Eliot Brody och Arnold R. Brody. Om gravitationen, atomen, relativitetsteorin, Big bang, evolutionen, cellen och DNA-molekylen.

tumblr_mrqadvbhvU1sou0tro1_500

Ps, och det är en smula pinsamt, men jag har drömt om valet två nätter i rad nu. Efter valvakan drömde jag om massvis av valresultat som kom in, igen och igen, och avslutades med att Pirat partiet inte hade fått tillräckligt höga siffror (som i verkligheten), men de fick möjligheten att göra om sitt val och kom då in. (Så udda, har inget som helst förhållande till det partiet.) Och inatt var det något om valrörelser, resultat som kom in igen och statistik.

Efterföljden

Från klockan 20:00 till 00:30 följe jag med spänning SVT:s valvaka, men hade även ETC:s och The Guardians uppe på datorn. Och det var spännande, upprörande och glädjefyllt. Vi börjar med det viktigaste – FI nådde hela vägen in i EU-parlamentet, och Sverigedemokraterna likaså. SD:s resultat speglas även i resten av Europa, tyvärr – högerpopulism och rasism ligger inte längre i horisonten, utan är nu ett av huvudmotiven i Europeisk politik, precis som man gissade skulle ske när ekonomin började sjunka vid 2008, och nu verkar den politiken vara här för att stanna. Någon av FI:s medlemmar benämnde SD som deras fiende, vilket är ganska talande för de båda partiernas politik. UKIP (UK Independence Party) i Storbritannien fick 28% (partiledaren Nigel Farage har sagt att han beundrar Putin som politiker, vad säger egentligen det?), och gick alltså om Labour som det största partiet, Le Pens Natinella Fronten får 25%, Danskt Folkeparti är även dem störst i landet på 26%. Nazister har kommit in i parlamentet, både från Tyskland (som har tagit bort ”spärrgränsen”, efter ett domstolsbeslut anses den nu odemokratiskt) och Grekland, men även ett högerpopulistiskt parti som försvarar Hitler, och menar att han inte visste om förintelselägrens (tyvärr minns jag inte vilket land detta parti tillhörde, men jag ska gräva lite.)

DN länkade till en artikel skriven av den brittiska skvallertabloiden The Sun (Rupert Mudoch ägt) där de ”granskar” extrempartierna som fått stolar, det är dömda brottslingar och nazister, samt vår egna Soraya Post, och som DN skriver ”Hennes ‘brott’ verkar dock bestå i att vara feminist, enligt tidningen”.

Att Miljöpartiet nu är Sveriges andra största parti är verkligen något att hurra för, eller göra en piruett, high five, eller hur du nu gillar att fira. Det säger bra saker om Sveriges syn på vilken framtid vi vill ha. En framtid där vi faktiskt har någon natur att tala om, och inte den från dystopiska science fictionromaner. Tyvärr verkar denna trend vara relativt isolerad i Europa, där ekonomi, jobb och den ekonomiska krisen ligger högst upp i folks prioritets listor. Medan hemma hos oss har den ”röd-gröna-röran” varit noga att framhålla att den ekonomiska krisen kan räddas med en energiomställning som kan leda till nya jobb, för alla miljontals personer utan. De gröna stolarna i parlamentet är nu lika många som innan valet. Att The Green Party i Storbritannien gått behålla sina två stolar anses som ett gott resultat, och det säger en del.

Något som var intressant var att få reda på (och delvis ta reda på) att flera länder i Europa har valplikt, Alexandra Pascalidou informerade som deltagare i SVT:s valvaka, att man tvingas rösta i Grekland, om man inte kan intyga att man är utomlands eller allvarligt sjuk, och att straffet är böter. Det är även obligatoriskt valdeltagande i Italien, Belgien, Luxemburg och Nederländerna, vilket skjuter upp valdeltagandet till runt 90%. Landet som i gårdagens val hade sämst valdeltagandet, på ynka 13% var Slovakien, och man undrar hur landets valkampanjer sett ut.

EU-val, 2014

Jag skrev om mina tankar kring vart jag vill lägga min röst tidigare. För det är ju ett problem när man vill rösta på ett ”små parti”, den kan bli bortkastad om partiet inte når 4% spärren. Göran Greijer skrev i ETC om det gamla förslaget att man borde kunna rösta på ett alternativ A, och ett alternativ B, så att ens röst fortfarande räknas, även om första alternativet inte kommer in. Men först en annan sak lite snabbt, detta med att inte vilja berätta vad man rösta på, jag kan inte förstå det. Min egen farmor, när hon levde, ville inte ”avslöja” det. Någon som intervjuades på nyheterna, vid en förtidsröstning, ville inte avslöja det. Och jag förstår bara inte. I mitt första val (förra EU-valet) personröstade jag på Miljöparitets Carl Schlyter, för att jag tyckte det behövdes så många gröna röster som möjligt i parlamentet. I senaste riksdags, landstings – och kommunalval röstade jag på Vänsterpartiet, för att det är ett parti som oftast legat nära mina egna åsikter och värderingar. Så min taktik (ha!) denna månad har varit att noggrant följa Sifo-undersökningar och annat för att följa FI:s procent. Idag presenterade SvD att de nått en bit över de 4:a procenten, till 5,3%! (Och, dessutom, att Miljöpartiet nu gått om Moderaterna, och – statistiskt sett – är Sveriges näst största parti. Jippi.) Vilket gör att det känns ganska säkert att kunna rösta på dem imorgon. Problemet är bara att jag är en vanemänniska, och gillar att känna mig trygg, så det har känts lite allmänt fel att inte rösta Vänster, knäppt jag vet, men jag kan inte rå för det. Så hur råder man bot på sådan… ickeäventyrlighet? Jo, började med att jag läste lite Sarah Kane tidigare idag (Cleansed), såg på En enda man på 7:an (åh herregud vilken vacker och hjärtskärande film), för att avrunda kvällen med att allmänt läsa om queerteori, i och med att jag insåg att jag ville ha (och läsa) Gender Troubles: Feminism and the Subversion of Identity av Judith Butler. Sen påminna mig själv om FI:s ihärdighet mot rasism, samt deras toppnamn Soraya Posts (som är rom) arbete för mänskliga rättigheter, med fokus på romers rättigheter – och hur viktigt och aktuellt är inte detta runt om i Europa idag?

Och jag såg faktiskt hela SVT:s debatt igår. 2 timmar med folk som pratade i munnen på varandra. Men jag gillar debatter. De är kul att följa ut ett retoriskt perspektiv, samt en möjlighet att bedöma hur sympatiska kandidaterna verka. Jo, och seriösa. Malin Björk känns både sympatisk och seriös. Skulle vilja personrösta på henne. Hon kan göra mycket gott i parlamentet. Hökmark (M) kändes förvirrad, och nickade med det alla andra sade, Lövin (MP) var tydlig med partiets åsikter och verkade säker på sin sak, när Marit Paulsen (FP) pratade var alla andra tysta, Ulvskog (S) var passionerad,  Johansson (C) kändes sympatisk, medan Adaktusson (KD) kändes ytterst osympatisk och Engelström (PP) var väldigt rolig.

Jo, men det här kan nog bli bra imorgon. Ser fram emot valvakan. Som jag igår och idag följt den i Storbritannien. Fruktansvärt med Ukips framgångar i lokalvalet. Hemskt. Lika hemskt som Sverigedemokraternas här hemma. Usch, och  jag såg deras hemska ”bröst reklamfilm” emot extrem feminism och ett federalistiskt EU. Att de inte skäms? Om du inte sett den, SE DEN INTE, men om du gör det, se den som en uppmuntran att rösta på ett feministiskt parti.

 

Dan Sartain – Dudesblood

Jag har skrivit om det förut, hur jag är dålig på att hålla koll på alla band/artister jag gillar, med skivsläpp, turnéer och annat – förutom mina absoluta favoriter såklart. Att Dan Sartain hade kommit ut med ett nytt album fick jag veta när Spotify meddelade mig om detta, vilket är en väldigt trevlig funktion måste jag säga. Titeln Dudesblood ställde jag mig en smula frågande till, men, men och jag började lyssna på första låten, med samma namn. Ett energiskt elektroniskt surrande, ett hård metalliskt trummsound och en skrikig röst som knappt lär som Sartains egna. ”Fuck you inte the face with a chainsaw. Spitting my brains out. I just wanna die, I don’t wanna live a lie.” (Istället för det mer för honom typiska: ”Well I found out, what it’s like. To walk amongs the cobras, and really be alone. And pick at all the bones.) Förvirrad stoppade jag låten halvvägs in. Wikipedia brukar vara ett bra ställe att börja, eftersom de brukar samla recensioner, men enligt dem så har han inte ens släppt en nytt album. Jag googlade fram några recension och kunde efter det förstå skivan lite bättre. även om svenska Gaffa och brittiska NME såg den från två helst olika håll. Gaffa med den tråkiga journalistiska tanken att ”jag vet bättre än artisten som gjorde skivan” med sitt: ”Det skulle inte vara några problem att plocka ut två kortare EP:s från skivans låtmaterial. En rivigare och en lugnare. Där den rivigare får fokusera fullt ut på de amerikanska punkinfluenserna och den lugnare får fortsätta på den mer countryosande bluesrocken. Oavsett; bestäm dig Dan, det här spretar för mycket.” Och dessutom menar de att Sartains cover av The Knifes Pass This On är låtmord. Det känns som en väldigt svensk åsikt. Och eftersom jag själv aldrig gillat The Knife är jag väldigt förtjust i Sartains version som inkluderar en xylofon (ett bortglömt instrument tro?) NME avslutar sin recension (8/10 i betyg) med: ”It’s all very confusing, but sometimes it’s good to be confused”. Och jag kan bara hålla med. Den är uppfriskande i sin knäppa blandning, även om Moonlight Swin är så country att det känns som om det kryper under min hud, för jag klarar bara inte av det soundet. Smash the Tesco låter som en brittisk punklåt cirka ´77, med engelsk accent och allt. HPV Cowboy är band de mest lustiga låttitlar jag stött på (HPV står ju för humant papillomavirus) och en annan favoritlåt förutom öppningsspåret är Love is Suicide som påminner om tidiga The Manics. På det hela taget så älskar jag skivan, och har saknat honom som artist, och jag kommer ha svårt att skuta lyssna på de nya låtarna.

hämta

Om jag har kollat lite med noggrant på skivomslaget kanske jag hade förstått vad det rörde sig om för typ av sound lite snabbare