Fortysomething

Precis upptäckt en serie som heter Fortysomething, som gjorde i sex avsnitt 2003. Brittisk – självklart. Den finns upplagd i kortare delar på YouTube, och vad som gör den så bra är dess skådespelare. Huvudrollen Paul Slippery, en pappa till tre söner spelas av Hugh Laurie (House MD) som en dag vaknar upp och kan höra folks tankar (som Buffy-avsnittet Earshot). En av sönerna spelas av Benedict Cumberbatch (Sherlock), frun av Anna Chancellor (för mig känd som chefen i serien The Hour) och en kollega till Paul, och fiende, spelas av Peter Capaldi (nya Doktorn, premiär 23 augusti). Den är rolig, knäpp och väldigt brittisk. Fortysomething var inte speciellt populär när den först visades på ITV, vilket också är orsaken till av det bara blev sex avsnitt, på 60 minuter. Men eftersom dess skådespelare i efterhand nått framgång, har den blivit populär, och har 7,9 i rating på IMBD. Men det är en smula bisarrt att se alla dessa kända ansikten i en och samma serie.

Ps, apropå Cumberbatch – trailern för The Imitation Game har äntligen släppts, och jag ser fram emot den filmen absurt mycket. Den har brittisk premiär 14 november, men det finns ingen information om den ska komma upp på svensk bio, så jag har mailat SF, och meddelar här när jag får ett svar.

Annonser

Hen, SvD debatt och tankar

De tre sista styckena är personliga tanken som jag försökte sortera genom att skriva ned dem, det är inte något jag är ”klar” med.

———-

Har en märklig förtjusning i SvD:s opinions debatter de har på sin hemsida. Nu senaste var det om order ”hen” och dess inklusion i Saol. Jag känner så väldigt få konservativa människor att det blir intressant att se hur de upplever världen, och försöka förstå deras värderingar – även om jag verkligen inte håller med. Med ord som hen blir det väldigt tydligt.

Det finns främst två argument mot: 1. Vi har redan könsneutrala ord som exempelvis ”den”, ”vederbörande” etc. Det här argumentet gör mig arg för jag älskar ord, och jag kan bara inte förstå hur man kan säga att vi inte behöver nya ord, för vi har redan andra. Sen när finns det en gräns på hur många ord svenska språket bör innehålla? Dessutom känns det mer som en svepskäl, för om ordet inte hade så starkt stöd från feministiskt vänsterhåll skulle det ju inte vara problem. Problemet är inte att vi redan har tillräckligt många ord i svenska språket, problemet de politiska undertoner som ordet förknippas med. Men i och för sig är förändring något som anses farligt/onödigt.

Argument 2: Att ordet är förvirrande med dess två olika betydelser, den ena som ett könsneutralt ord som inkluderar både hon och han, som kan användas i juridiska texter eller journalistik, men också för personer som inte identifierar sig med könsbundna pronomen. Men senaste gången jag kollade innehöll svenska språket en hel hög med ord som har mer än en betydelse, så återigen, svepskäl/ursäkt etcetera.

Skrev dessutom att det är en bra början inför den dag Sverige juridiskt kommer tillåta ett tredje kön. För det behövs, av den enkla anledningen att personer identifierar sig så – och det är väl verkligheten som Sveriges lagar borde spegla? Men – är det en ”extrem vänder åsikt” eller? för den biten kom aldrig med bland debattinläggen.

Har personligen funderar väldigt mycket över det här med könsidentifikation. Om jag förstått det rätt så finns det i engelska språket två olika ord – ”sex” som betyder fysiskt kön och ”gender” som betyder den mentala identifikationen. I svenskan blir det krångligare med 1. biologiskt kön, 2. könsidentitet, 3. socialt kön, 4. juridiskt kön. Och jag vet inte ens om jag kan formulera vad ”jag” finns i alla dessa ord. För mellan Asperger’s syndrom och borderline blir identitet något väldigt förvirrat och otydligt. Men ändå, jag gillar att svenskan är mer specifik, för det gör det lite lättare.

Men vad jag vet är: Jag gillade inte tanken i tonåren att växa upp och bli ”kvinna”, det känns knäppt och det gör det fortfarande. Jag identifierar mig inte med den bild av kvinnlighet som 99% av fallen presenteras i media och populärkultur. Jag känner mig inte kvinnlig, även om jag jag ”kvinnliga” saker och attribut, men jag gillar dem inte för att de anses kvinnliga. Att jag har kvinnliga könsorgan har jag inga problem med, att jag socialt ses som kvinna har jag heller inga problem med, men det vore kul att experimentera lite på ett med medvetet sätt. Att det står kvinna i mitt pass och på mitt leg är också okej. Men när jag funderar över om jag identifierar mig som kvinna fastar jag alltid redan på fråga ett. För hur sjutton känns det då att vara kvinna? Hur ska jag kunna svara på frågan när jag inte förstår den? Kan man definiera det? (Om någon har någon som helst slags definition av hur det känns att vara kvinna, skriv gärna, för jag vill verkligen vet.) Men det måste väl de flesta, med tanke på vår samhälle, debatter och definitioner av kvinnligt och manligt. Men det betyder inte att jag mer identifierar mig som man. Den tanken är bara absurd, och får mig alltid att skratta.

Det så svåra och förvirrande tankar, men det är ungefär så här långt jag kommit. Men jag har också insett att det inte  spelar så stor roll för mig. Jag tycker det är rätt ointressant vad folk identifierar sig med för kön, och har ofta skrivit skönlitterär med könsneutrala formuleringar eller helt frånvarande av pronomen. Kön är oviktigt, om man bortser från att vi inte har ett samhälle som tycket likadant. När vi istället lever i en värld där inte alla tillåts, där de som identifierar sig bortom manligt och kvinnligt inte ens existerar juridiskt sett. Jag tycket att det är ointressant var folk kommer ifrån, vem de har sex med, och om det överensstämmer mellan vad de har mellan benen och bilden i hjärnan. Men det blir viktigt tills den dag då vi faktiskt har ett samhälle som är inkluderande, accepterande och solidariskt.

Hur som helst – tankar.

Stuidier, och ett ps

Så, jag nämnde att jag ska försöka plugga igen i höst. Och jag är väldigt, väldigt nervös. Det känns som att det bara inte går. Det känns som att jag bara inte kan klara det. Det känns som att jag ska misslyckas igen. Det efter all terapi nu vet jag att den sorterna tankar ska jag upptäcka, fundera över, och sen bara neutral lägga den åt sidan. ”Jaha, så jag tänker så. Det är ju en smula överdrivet och negativt. Att det inte fungerat tidigare betyder inte att det aldrig kommer att fungera i framtiden”. Och så vidare. Om tankarna innehåller ord som alltid och aldrig brukar det vara bra tecken på att de är väldigt dömande mot – oftast, mig själv. Men till studierna. Här tidigare skrivit om mina försök, som ofta inte slutar så bra. Jag trivs inte i klassen, byggnaden, jag kan inte koncentrera mig eller fokusera, eller så är det depressionerna som förstör. Men denna gång är det annorlunda. Ingen depressioner eller dylikt, två år av bra terapi som fungerat, Aspergern och ADD har jag diagnostiserad, jag har träffat en arbetsterapeut i ett halvår och om jag behöver det kan jag göra det igen, har en hel jätte broschyr om hjälpmedel om jag behöver (skriven av Aspergerdrottningen Gunilla Gerland) och jag håller på att skriva ett email till skolan för att fråga dem vilken hjälp jag har rätt till. Det handlar om  30 hp, Södertörns högskola och är antagen till Medie- och kommunikationsvetenskap A, och har en bra reservplats på Medietekning A. Till i vår jag jag då söka till deras journalistikprogram igen. Denna gång kan det kanske faktiskt fungera. Vilket är det jag vill mest av allt. För det är det som är så fruktansvärt frustrerande är att jag älskar att studera. Jag älskar föreläsningar, bibliotekssessions, anteckningstagande och gruppdiskussioner (bara inte muntliga presentationer tack.)

Hjälpmedelsboken jag nämnde är denna – Hjälpmedelsboken : psykiska funktionsnedsättningar: För människor med ADHD, Aspergers syndrom, OCD och psykossjukdomar, deras anhöriga och personal. Om du har funderingar om alla möjliga hjälpmedel utom då rullatorer och rullstolar, kolla in boken på ditt närmaste bibliotek. Har laddat ned appen time timer, men om den inte fungerar ska jag be min arbetsterapeut om en riktig, för en av de saker jag har svårast mer är mina studietekniker, som mest har sett ut såhär: läs, läs, läs, ta inte en paus, då förlorar jag koncentrationen, läs så mycket jag hinner innan fokusen försvinner. Det kan handla om en kvar eller 3-4 timmar. Med time timern vill jag lära mig att ta pauser. Inte bara plugga tack vare hyper fokusen.

Har dessutom två ärenden med försäkringsbolag, där det ena handlar om alla mina diagnoser och hur de förstört, vilket har fått mig att fundera över hur studierna hade kunna sett ut om jag var normal.   Vilket också är väldigt destruktiva tankebanor, acceptera nuet och vem du är. Tro mig, jag försöker. Det andra försäkringsärendet har att göra med att min skärm på mobilen sprack när jag blev tillknuffad på flygplatser. Försäkringar är bra.

Ps, om något helt annat, men relaterat till funktionshinder. Gick ju med i Fi för någon vecka sedan, och jag här läst en del om deras aktiviteter och events. Men en bra början lär deras öppna hus de har här på Söder varje tisdag. Men det är också väldigt läskigt och obehagligt, med dess brist på fast schema och faktumet att jag inte känner någon. Det är sådan som brukar få mig att lämna byggnaden i pausen, efter jag försäkrat mig om att ingen ser. Sådan som får mig att känna mig mest misslyckad. Så – jag mejlade dem och  fick tillbaka ett svar som sade att det var väldigt svårt att i förväg säga vad som ska hända varje tisdag eftersom det beror lite på vilka som kommer dit. Okej, det förstår jag. Men om jag ville, kunde jag få en kontaktperson. Jag stängde snabbt ned mailet och raderade tanken på att någon gång gå dit. Tills den dök upp i morse. Jag vill ju. Men tanken på att ha en kontaktperson fick mig att känna mig misslyckad igen, och som att jag var till besvär. Två av de sakerna jag avskyr mest. Men som sagt, jag vill ju gå dit. Jag vill vara aktiv. Så – ugh, jag ska be om en kontaktperson. Deras mail var dessutom väldigt hjälpsamt och tillmötesgående. Dessutom innehåller deras manifest en bit om funktionshindrade, och deras rätt till ett samhälle som får deras liv att fungera. Nämn ett annat parti som gör det! Hur som helst, man kommer ingen vart i livet om man inte utmanar det som orsakar obehag och rädsla. Det har jag helt klart lärt mig. Hade jag kunnat göra detta innan DBT:n? Aldrig i livet. Så, det är väl något bra.

Filmer och Jim Jarmusch, fortsättning följer

960_mystery_train_blu-ray5x

Joe Strummer, Steve Buscemi och Rick Aviles i Mystery Train

I mitten av juli tänkte jag att jag skulle börja skriva ner alla filmer jag sett under sommaren. Så som jag gör med böcker jag läst. Och sen försöka se så många filmer jag kan innan skolan börjar i september (berättar om det en annan gång.) Innan jag åkte till Barcelona (kommer ett inlägg om det med) såg jag ju Only lovers left alive, och kom ihåg hur mycket jag älskar Jim Jarmusch film. Vilket påminde mig om att det är flera jag faktiskt inte sett, och att det var väldigt länge sedan jag såg de jag sett. Därför började jag med att se om filmen som fick mig att älskar Jarmusch – Mystery Train från 1989, med Steve Buscemi, Joe Strummer (!), Screamin´ Jay Hawkins and Nicoletta Braschi. Såg den filmen första gången i gymnasiet, 90% på grund av att Strummer var med i den, 5% för att jag verkligen gillar Buscemis filmer och 5% för att jag var nyfiken på Jarmusch. Filmen är en tredelad historia, vars berättelser långsamt vävs samman. En berättarmetod som lätt känns en smula pretentiöst, men den här är så enkel, att det inte blir ett problem. Det är ingen berättelse som utspelar sig i tre världsdelar och så vidare, utan i Memphis, Tennessee under ett dygn. Igår såg jag hans film från 1986, Down By the LawFilmen handlar om tre män, spelade av Tom Waits, den italienske komediskådespelare Roberto Benigni och John Lurie. Och då kanske du undrar ”Vem är John Lurie? Aldrig hör talas om honom!” Vilket var lite det jag tänkte också, men namnet var ändå bekant. Lurie är jazzmusiker, skådespelare och konstnär och det visade sig att jag sett fem (!) filmer med honom, utan att veta om det. Det var Jarmusch första långfilm Stranger Than Paradise, Wim Wenders Paris, Texas, Desperatly Seaking Susan (ja, jag gillar den, trots Madonna), Scorseses The Last Temptation of  Christ, och den tidiga Lynch-filmen Wild at Heart. Visst, han har inte stora roller i alla dessa filmer, men med sitt specialla utseende borde man minnas honom.

John Lurie

Som jag nämnde är han även musiker, och om det är något som Jarmusch gör bra är det musiken i sina filmer (och musiker som skådespelar) – och detta betyder att han gjort musiken till flera av regissörens filmer, nämligen de tre jag nämnt ovan – Mystery Train, Stranger Than Paradise och Down By the Law. Jag kan inte tillräckligt mycket om jazz för att kunna säga mer än att jag verkligen gillar soundtracken till alla dessa filmer. Och det var på grund av Lurie jag fann mig själv tittandes på ett fiskeprogram, Fishing with John. Och det bör kanske sägas att det är ganska långt ifrån de fiskeprogram som Discovery brukar visa. Serien gjordes i sex avsnitt 1991, och varje avsnitt har en gäst. Avsnitt 1 – Jarmusch, sen Tom Waits, Matt Dillon, Willem Defoe, och de två sista avsnitten är med Dennis Hopper. Det är ett absurt, knäppt och bisarrt fiskeprogram som å enda sidan inte alls handlar om fiske, men också på sätt och vis gör narr av den typen av program. Om du gillar det knäppa så ge det en chans. För avsnitten är bara så kul. Alla delarna finns dessutom upplagda på YouTube.

Till mitt lilla filmprojekt som jag startade det för jag började bli dålig på att se film. Istället följer jag en massa series, och missar filmer som jag egentligen vill se. Det är svårare att se film, för i serien känner man redan karaktärerna och du har redan koll på vad det handlar om. Det är mycket lättare om du har koncentrationsproblem. En kortare historia som utspelar sig under en kortare tid. Sen i juni har jag sett tio filmer, fem omsedda och fem helt nya. När sommaren är slut tänkte jag sammanfatta det i ett inlägg, och nämna alla filmer jag sett.

Märkliga email

Du vet såna där email man får från konstiga, påhittade företag – eller prinsar från Nigeria, på engelska som liknar google translates, och som 99% av gångerna vill att du ska skicka pengar? Jag fick precis ett sånt, bara det att dom inte ber om pengar. Jag förstår bokstavligen inte vad jag läser. Jag trodde hela meningen med dessa typer av mail var att lura folk på pengar, men när de inte vill ha pengar, vad vill de då? Här är mailet.

Dear Sir or Madam,

We’re an international economic and technologic investment co., LTD in  from Hong Kong. We have gradually come to an excellent international enterprise with strong core competitiveness and coordinated development at home and abroad. And we have successfully implemented hundreds of projects of industry and civil industry.

We now demand a batch of  Urn with ashes according to the market requirement. If you can produce Urn with ashes, please send me the website address of your company and then I will forward you the detailed specification. Expect to reach an agreement with you at an early date and establish a long-term partnership with you.

Your Sincerely,

DERMIK INTERNATIONAL ECONOMIC TECHNOLOGIC INVESTMENT CO., LTD 

Varför, varför, varför står order ”urn” med ett u:et som versal? Är det ett märket eller en titel eller jag vet inte vad? Vill de, som det faktiskt står, att man ska skicka aska till dem i en urna? Som faktiskt mänsklig/husdjurs aska? Ska de sälja den sen? ”According to the market requirement”? Bara så väldigt bisarrt. Inte ens deras företagsnamn är skriven på grammatisk korrekt engelska – technoligic investment? Technological investment tack. Dessutom undrar jag, med emailen som faktiskt ber om pengar, skickar folk det så när de är skrivna så fruktansvärt dåliga? Jag har alltid undrat det. Är det folk som faktiskt går på dem? Jag kände mig bara manad att dela mig mig av det här underhållande emailet, och hoppas att min dator nu inte smittats med ett virus som gör att ingenting kommer att fungera mer.

Only Lovers Left Alive

Är hemma i Sverige sedan i förrgår, kl 17:00. Efter en timme och femton minuter vid bagagekarusellen. Kul värre. Åh, och det var till Barcelona jag åkte. Glömde bort att nämna det innan jag åkte förra tisdagen. Mer om resan i ett senare inlägg, och till filmen jag såg natten innan jag skulle åka. Att se på film, istället för att sova, innan jag ska göra något jag är nervös över, har varit ett trick sedan jag gick i gymnasiet. Om man har sovit för lite orkar man inte vara nervös och orolig. Tidigare gånger jag flugit har jag tagit ångestlindrande, men denna gång bestämde jag mig att inte be om ett recept. Jag är inte rädd för att flyga, det är mer hela proceduren med tider som skall passas, och säkerhetskontroller som ger mig ångest. Hur som helst – filmen – Only Lovers Left Alive och är gjord av mina favoritregissörer Jim Jarmusch (regissören med den näst roligaste frisyren efter David Lynch och som en av få kan klassas som en äkta independentregissör).  Den hade sin premiärvisning på Cannes förra året (nominerades till Palme d’Or), och har i Sverige visats på mindre biografer under våren. Att den kategoriseras som romantisk drama är inget annat än missvisande, likaså att kalla den en vampyrfilm i dessa tider när det har blivit synonymt med Twilight/True Blood. Förr har det mer handlat om någon korsning av erotik/existentialism. Båda är ganska förklarliga, men det är existentialismen som Jarmusch har tagit fasta på. Filmen handlar om två uråldriga vampyrer (ålder nämn aldrig) – Adam (underbart spelad av Tom Hiddleston) och Eve (av den alltid lika suveräna Tilda Swinton) som har varit gifta ett antal århundraden, och nu är geografiskt separerade, Adam i det ödelagda Detroit (rock city/motor city) och Eve i Tanger. Adam, som är en eremit och rockstjärna (men som också spelar klassiskt), och har fått nog av en värld befolkad av zombies (människor) som inte uppskattar det som har, och istället bara förstör, och detta har fått honom nära självmord. Han har fått en speciell kula skapad (av den enda människan vi egentligen får se lite av, spelad av Anton Yelchin.) I Tanger får vi följa Eve medan hon strövar runt, och har konversationer med ingen mindre än Christopher Marlow, som här är vampyr, och spelas av John Hurt. Hon inser att allting inte står rätt till med Adam, och lämnar Marocko för USA (med två resväskor fulla av böcker, från Infinite Jest till Les Miserables). Och tidsmässigt är detta 45 minuter in i filmen, vilket ger en fingervisning om vilken takt handlingen utspelar sig. Det är alltså en stilla film, som låter karaktärerna få rum att breda ut sig, och när händelser sker nästan i realtid. Något jag älskar. Även om att säga att filmen har en tydlig handling, kanske är att ta i. Vi får följa dessa två karaktärer, hur de klarar av att leva i en värld befolkad av zombies, men främst deras vackra och innerliga relation till varandra. Och det hade kunnat räckt, men ytterligare en bit in introduceras Eves yngre syster Ava (Mia Wasikowska) och hon ställer till oreda i deras liv.

Egentligen skulle Michael Fassbinder spelat Adam, men han drog sig ut ur projektet efter en hel del strul med finansieringen. Ytterligare ett exempel på en film, där jag gärna skulle se båda versionerna. I filmen får vi se den kulturella värld som Adam och Eve har omringat sig av, likt en livväst för att orka överleva. Only Lovers Left Alive har sagt vara en väldigt personlig film av Jarmsuch, och det är väldigt lätt att tolka in det. Och jag känner personligen väldigt mycket igen mig i det. Swinton har sagt om Jarmusch filmskapande ”Jim is pretty much nocturnal, so the nightscape is pretty much his palette. There’s something about things glowing in the darkness that feels to me really Jim Jarmusch.” Adam har sin vägg av idoler (och det framkommer inte om de är vampyrer eller inte), det är Baudelaire, Buster Keaton, Joe Stummer, Nick Ray och Kafta. Adam älskar även vetenskapsmannen Nikola Tesla (en av mina egna favoriter), men också Galileo och Einstein och på det nämns en hel drös av blues – och tidiga rockmusiker. På en av de få exkursionerna ut i zombievärlden besöker de en klubb för att se ett rockband, och Black Rebel Motorcycle Clubs Red Eyes and Years spelas. Det är en otroligt vacker och dämpad film, som gick rakt in i mitt hjärta. Soundtracket förstärker bara dess känsla, med sin hypnotiskt suggestiva, svagt bluesiga musik, präglad av distorsion. Den är komponerad av Jozef van Wissem, som på Cannes vann pris för bästa soundtrack. När eftertexterna rullar har ca 115 minuter gått, och det kändes fruktansvärt att den tog slut. Den hade kunnat fått vara längre, även om det kanske inte hade varit så populärt. Wasikowskas karaktär var egentligen inte alls nödvändig, och det har sagts (av recensenter) att inkluderandet av Ava var för att skapa en handling, men jag är inte fullt så cynisk. Slutligen ser jag väldigt mycket fram till att se om Only Lovers Left Alive om inte allt för lång tid.

Som om alla tabun redan är brutna

På Twitter var det någon som pekade mig i riktningen av en krönika Helsingborgs Dagblad skriven av Nana Håkansson om Sofia Helins (skådespelerskan som är mest känd för att ha spelat Saga i Bron) Sommarprogram från gårdagen (som jag vill påpeka att jag inte hört ännu.) Under Sofias Sommarprogram kom hon ut som lesbisk (grattis!) och berättade om de depression hon genomlevt.

Men till krönikan då, som började såhär: ”Nej. Snälla. Inte nu igen. Jag orkar inte med ytterligare ett sommarprogram där avsändaren kommer ut. Och gör en stor grej av det.” Okej, det där låter ju sådär vardags homofobiskt, ungefär som att det tär på stackars Nanas vardag att personer kommer ut på Sommar. Som om det tär på Nanas tålamod. Hur ska hon orka lyssna på Sommar i framtiden? Sen går Nanna vidare med ”Själv har Sofia Helin lagt hundratusentals kronor på att grotta ner sig i sin ångest och prövat på ett tiotal olika slags terapier. Det är något av ett fritidsintresse.” Så Sofia Helin har testat olika metoder för att bli av med sin ångest och depression, både mediciner och olika sorters terapi. Det har jag också gjort. Ångest och depression är svårt på det sättet, för samma metod funkar inte för alla personer. Det är orsaken till varför det finns så många olika preparat och terapimetoder (visst, en del kanske kan vara kapitalism också). Och ordvalen – ”grotta ned sig i” och ”fritidsintresse” är väldigt dömande mot hur Sofia Helin själv valt att spendera sin tid (för att bli frisk). Men återigen, det är som om de påverkar stackars Nana vad Sofia Helin gör med sin fritid, och faktumet att hon låter sitt Sommarprogram handla om det. Som om Sofia Helin borde frågat Nanna innan hon bestämde vad hon skulle tala om.

Mot slutet skriver hon ”Men hon tänker inte hålla tyst längre, vi måste prata om det! Jag förstår hennes ambitioner, och tanken är god. Det är viktigt att prata om psykiska sjukdomar och många lyssnare kan säkert känna igen sig i Sofia Helins funderingar. Men. Det känns gjort. Och jag håller inte med om att depressioner fortfarande är lika tabu som hon vill ha det till. Jag provoceras av hur Sofia Helin romantiserar en sjukdom som faktiskt är dödlig.” Och det är mycket som känns märkligt i dessa formuleringar – men vad som är värst, vad som är skadligt är när Nana skriver att prata om depressioner och psykisk ohälsa det redan är ”gjort”. Som om kvoten redan är nått och problemet är löst. Vi har brutit tabut! Hurra! Eller? För senaste gången jag kollade var tabut redan där. När unga tjejer inte vågar berätta att de mår dåligt för sina föräldrar för att de är rädda för att inte bli tagna på allvar, när folk säger att det bara är att ”rycka upp sig”, när folk blir trakasserade och mobbade för att de har en psykiskt sjukdom, när andra säger att psykiska sjukdomar inte är riktiga sjukdomar. När journalister skriver såna här krönikor – då är inte tabuet brutet. Då är tabuet fortfarande väldigt mycket där.

På en punkt kan jag hålla med Nana, det är aldrig bra att romantisera psykiskt sjukdom, för det kan vara farligt. Men det är också en slags försvarsmekanik som gör att det inte känns lika sjuhelvetes svårt att leva med det. Att måla det lite vackrare. Rosaskimrande.  Att romantisera den avgrund man hamnat i är att försöka orka leva med det till en terapimetod och pillerkombination hjälper. För att överleva.

Hela krönikan är skriven i en stil som skriker att Nana vill vara lite cool och sarkastisk, som kan antyda att hon sett och hört allt, och alla alla tabun redan är brutna. Den är nog inte menad av vara särskilt allvarlig, trots att hon tar upp allvarliga ämnen. Som att det nu är okej att skriva att hon är trött på människor som kommer ut, eller att det är tröttsamt när folk talar om deras psykiska sjukdomar – eftersom vi nu lever i en värld när ingen längre blir diskriminerade. Återigen – hurra! Om man nu bortser från att det inte alls stämmer. Om man bortser från att diskriminering på grund att dessa orsaker fortfarande sker varje dag i Sverige. Om man bortser från att sådan diskriminering kan leda till att folk begår självmord. Men det har ingen betydelse, det är viktigare att låta cool och sarkastisk ju.