Only Lovers Left Alive

Är hemma i Sverige sedan i förrgår, kl 17:00. Efter en timme och femton minuter vid bagagekarusellen. Kul värre. Åh, och det var till Barcelona jag åkte. Glömde bort att nämna det innan jag åkte förra tisdagen. Mer om resan i ett senare inlägg, och till filmen jag såg natten innan jag skulle åka. Att se på film, istället för att sova, innan jag ska göra något jag är nervös över, har varit ett trick sedan jag gick i gymnasiet. Om man har sovit för lite orkar man inte vara nervös och orolig. Tidigare gånger jag flugit har jag tagit ångestlindrande, men denna gång bestämde jag mig att inte be om ett recept. Jag är inte rädd för att flyga, det är mer hela proceduren med tider som skall passas, och säkerhetskontroller som ger mig ångest. Hur som helst – filmen – Only Lovers Left Alive och är gjord av mina favoritregissörer Jim Jarmusch (regissören med den näst roligaste frisyren efter David Lynch och som en av få kan klassas som en äkta independentregissör).  Den hade sin premiärvisning på Cannes förra året (nominerades till Palme d’Or), och har i Sverige visats på mindre biografer under våren. Att den kategoriseras som romantisk drama är inget annat än missvisande, likaså att kalla den en vampyrfilm i dessa tider när det har blivit synonymt med Twilight/True Blood. Förr har det mer handlat om någon korsning av erotik/existentialism. Båda är ganska förklarliga, men det är existentialismen som Jarmusch har tagit fasta på. Filmen handlar om två uråldriga vampyrer (ålder nämn aldrig) – Adam (underbart spelad av Tom Hiddleston) och Eve (av den alltid lika suveräna Tilda Swinton) som har varit gifta ett antal århundraden, och nu är geografiskt separerade, Adam i det ödelagda Detroit (rock city/motor city) och Eve i Tanger. Adam, som är en eremit och rockstjärna (men som också spelar klassiskt), och har fått nog av en värld befolkad av zombies (människor) som inte uppskattar det som har, och istället bara förstör, och detta har fått honom nära självmord. Han har fått en speciell kula skapad (av den enda människan vi egentligen får se lite av, spelad av Anton Yelchin.) I Tanger får vi följa Eve medan hon strövar runt, och har konversationer med ingen mindre än Christopher Marlow, som här är vampyr, och spelas av John Hurt. Hon inser att allting inte står rätt till med Adam, och lämnar Marocko för USA (med två resväskor fulla av böcker, från Infinite Jest till Les Miserables). Och tidsmässigt är detta 45 minuter in i filmen, vilket ger en fingervisning om vilken takt handlingen utspelar sig. Det är alltså en stilla film, som låter karaktärerna få rum att breda ut sig, och när händelser sker nästan i realtid. Något jag älskar. Även om att säga att filmen har en tydlig handling, kanske är att ta i. Vi får följa dessa två karaktärer, hur de klarar av att leva i en värld befolkad av zombies, men främst deras vackra och innerliga relation till varandra. Och det hade kunnat räckt, men ytterligare en bit in introduceras Eves yngre syster Ava (Mia Wasikowska) och hon ställer till oreda i deras liv.

Egentligen skulle Michael Fassbinder spelat Adam, men han drog sig ut ur projektet efter en hel del strul med finansieringen. Ytterligare ett exempel på en film, där jag gärna skulle se båda versionerna. I filmen får vi se den kulturella värld som Adam och Eve har omringat sig av, likt en livväst för att orka överleva. Only Lovers Left Alive har sagt vara en väldigt personlig film av Jarmsuch, och det är väldigt lätt att tolka in det. Och jag känner personligen väldigt mycket igen mig i det. Swinton har sagt om Jarmusch filmskapande ”Jim is pretty much nocturnal, so the nightscape is pretty much his palette. There’s something about things glowing in the darkness that feels to me really Jim Jarmusch.” Adam har sin vägg av idoler (och det framkommer inte om de är vampyrer eller inte), det är Baudelaire, Buster Keaton, Joe Stummer, Nick Ray och Kafta. Adam älskar även vetenskapsmannen Nikola Tesla (en av mina egna favoriter), men också Galileo och Einstein och på det nämns en hel drös av blues – och tidiga rockmusiker. På en av de få exkursionerna ut i zombievärlden besöker de en klubb för att se ett rockband, och Black Rebel Motorcycle Clubs Red Eyes and Years spelas. Det är en otroligt vacker och dämpad film, som gick rakt in i mitt hjärta. Soundtracket förstärker bara dess känsla, med sin hypnotiskt suggestiva, svagt bluesiga musik, präglad av distorsion. Den är komponerad av Jozef van Wissem, som på Cannes vann pris för bästa soundtrack. När eftertexterna rullar har ca 115 minuter gått, och det kändes fruktansvärt att den tog slut. Den hade kunnat fått vara längre, även om det kanske inte hade varit så populärt. Wasikowskas karaktär var egentligen inte alls nödvändig, och det har sagts (av recensenter) att inkluderandet av Ava var för att skapa en handling, men jag är inte fullt så cynisk. Slutligen ser jag väldigt mycket fram till att se om Only Lovers Left Alive om inte allt för lång tid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s