Citat ur How to Build a Girl

The boy nods. I’ve just worked out who he must be – he writes under the name ‘ZZ Top’, and covers a lot of rap, dance and hip-hop. I never really read his reviews because I find rap, dance and hip-hop vaguely terrifying. I don’t have the right clothes to be into them, and it all seems a bit intense. I file these genres along with heavy metal and speed metal, ‘People who would kill me, then eat me.’ I like bands with lead singers who look like I could, with the wind in the right direction, beat in a fight. I reckon I could probably deck Morrissey, if I had to. I’ve had practice – on Lupin. But I do not think I could fight my way out of a misunderstanding with Ice T.

A Dangerous Method

Jag försöker just nu maximera mitt filmtittande, innan månaden är slut – imorgon. Så igår såg jag A Dangerous Method, som jag velat se sedan den kom ut, eftersom i mina ögon finns det få regissörer idag som är lika intressanta som David Cronenberg, mannen som gjord The Naked Lunch (baserad på William S. Burroughs roman), Crash (baseras på JG Ballars roman), eXistenZ, A History of Violence och Eastern Promises. I jämförelse är istället A Dangerous Method en ganska tam och konventionell film. Men det rätta ordet är ganska. Faktumet att det även är det tredje samarbetet med producenten Jeremy Thomas, efter både Crash och Naked Lunch, får mig också att önska att den gick lite längre.

För den som har missat, handlar historien om Sigmund Freud och Carl Jungs relation, samt den mellan patienten Sabina Speilrein och Jung. Manuset är en adaption av Christopher Hamptons pjäs The Talking Cure, som i sin tur är baserad på fackboken A Most Dangerous Method: The story of Jung, Freud, and Sabina Spielrein skriven av John Kerr.

I huvudrollerna ser vi Michael Fassbender som Jung, Viggo Mortensen som Freud och Kiera Knightley som Sabina Spielrein, men även Vincet Cassel i en mindre roll. Den utspelar sig strax innan Första Världskriget, där den sjuka Sabina rekommenderas till Jung, på grund av sin hysteri. En diagnos som under slutet av 1800-talet hade sitt ursprung ur idén att livmodern vandrade runt i kroppen hos kvinnor, och orsakade problem som svimning, förlamning, epilepsiliknande symtom, och plötslig döv/blindhet. Den tillhörde de neurotiska diagnoserna, och kopplades ihop (på grund av personer som Freud) ihop med alla sorter sexuella problem. De första riktiga, ordentliga vibratorerna uppfanns just för att kunna ”bota” dessa problem, med orgasmen som mål. Men när Jung träffar Sabina bestämmer han sig för att använda sig av den tiden ”samtalsterapi” (the talking cure), en behandling som Freud kom på, men som han vid den tiden ännu inte använt. Tillsammans arbetar de med ordassociation och drömtydning, där det framkommer att hon blir sexuellt upphetsad minnena av hur pappan smiskade henne på rumpan som barn. Sabina vill själv bli psykiater, tränad i den psykoanalytiska skolan, och detta uppmuntras tillsammans med hennes behandling. Hon får till och med vara med när Jung använder ordassociation på sin fru Emma, och kan se att Emma har problem med känslorna inför det kommande barnet. Vi får följa hur relationen mellan Jung och Sabrina växer, samt problemen mellan honom och Freud. Han försöker gång på gång få Freud att inse att om man menar att allting har en sexuell orsak kommer de att bli utskrattade, och psykoanalysen blir tagen på allvar.

Det var intressant att se Knightley i en mer färgstark roll, och jag tyckte hon var riktigt bra. Dessutom gillade jag hennes karaktär, hur hon fick Jung att tänka mindre konservativt, mer utmanande. Jag hade problem med att hon talade engelska med rysk brytning (hon var ryska), och Freud och Jung som var österrikare respektive schweizare talade vanlig engelska. Det stör mig alltid när de låter en skådespelare som alla vet talar engelska, och sen ska bryta, vilket bryter magin med film – ta in en rysk skådespelare istället. The Dangerous Method är värd att se om du är intresserad av den här tiden psykologi, hur psykoanalysen startade och om specifika fall. Men ändå, jag är efteråt mer intresserad av att läsa fackboken som allt baserades på. Min bild om Freud förändrades inte, och hans egna sexuella besatthet tydliggjordes. Han är den som sade alla andra problem att deras berodde på en rad olika sexuella tankar och föreställning, men för honom själv var en pipa bara en pipa. Jag har personligen funnit Jung mer intressant, med tankar om alkemi och arketyper, som har haft betydelse för litteraturvetenskapen. Inte för att säga att Freud inte haft det – tänk bara på alla litterära tolkningar som inkluderat teorier som penis – och oidipuskomplex. Men i filmen tas det även upp om Jungs mer övernaturliga tankar, bland annat om telepati. Jag är nu glad att jag har sett den, men det är inte en av mina favoriter. Den var intressant, men inte nyskapande.

Fredag, och 1-3

1. Förra helgen (tror jag) visade SVT filmen Take Shelter från 2011. En film jag har velat sett nu i tre år, sedan den recenserades på min favorit film podcast Filmspotting. Jag tror inte ens den visades på svensk bio, så därför hade jag glömt bort den. Filmen centreras kring Curtis (Michael Shannon), en man som bor i Ohio, med sin fru Samantha (Jessica Chastain) och döva dotter Hannah. Han kämpar för att få allting att gå runt ekonomiskt, i en tid då det är svårt för de flesta, och frun försöker hjälpa till genom att sälja handsydda saker på loppis. Tack vare Curtis generösa jobbsjukförsäkring får de en möjlighet att kunna ge deras dotter ett hörselimplantat. Men redan får filmens börjar får vi se mardrömmarna som plågar honom, apokalyptiska stormas och oväder, och allt eftersom tiden går börjar de förfölja honom allt mer – inte bara på natten. Var som gör detta extra outhärdligt är att hans mor drabbades av schizofreni under hans uppväxt, och nu bor ensam på ett hem. Hon klarade inte ens att ta hand om honom när han var barn. Så har detta drabbat även honom? Han blir alltmer besatt av tanken på att bygga en ordentlig storkällare för att kunna rädda sin familj, när stormen som han drömmer om väl kommer. Ett projekt han påbörjar, trots att han egentligen inte har de ekonomiska medel som krävs.

Till spoilers, och mina problem med filmen. Jag hade uppfattat det som att var en film som handlar om Curtis kamp mot sig själv, mot rädslan för schizofreni, mot drömmarna som förföljer honom och för att lyckas hålla ihop sin familj. Men mot de sista 20 minuterna blev det plötslig en annan film, nämligen en katastroffilm. Stormen kommer, och de hinner stänga in sig i stormkällaren innan det blir för sent. Vid det här laget börjar min förtjusning i filmen försvinna, men den väcks igen när de tydliggör Curtis rädsla för att lämna stormkällaren när stormen väl är över. Men hjälp av frun öppnar han upp sig ordentligt hon en psykiater som ger rekommendationer om medicinering, och meddelar att han kommer behöva läggas in för att få ordentlig vård, men att han först bör åka på en tur med familjen, till en hus vid havet. Och det är här filmen slutar med att den apokalyptiska stormen väl kommer, och mardrömmarna slutligen besannas, och motorolja regnar från himlen. Det blev en annan film, från en hemsk och drabbande historia om psykiskt sjukdom, till en katastrof – och apokalypsfilm. Jag blev besviken, och önskade så att de valt ett annat slut. Kanske är det bara jag, jag vet inte. Med slutet förvandlades det till en film som jag inte längre gillar, eftersom den typen av genres helst enkelt inte intresserar jag. Men jag hoppas dock att andra kunde uppskatta den. Det är en väldigt sorgset och vackert berättad historia, trots allt.

2. Igår såg jag filmen Frank, som hade premiär tidigare i år.

Det är en indiefilm regisserad av irländaren Lenny Abrahamson. Den handlar om ett band – och som jag förstod i efterhand, är baseras på en verklig person, det komiska alteregot Frank Sidebottom, skapat av den brittiska musikern Chris Sievey, som var frontman för (typ) punkbandet The Freshies. Ett band jag var bekant med, men aldrig hör. Till mitt försvar finns det väldigt många punkband, och det är svår att hinna med att höra alla. Vi får följa en ung man vid namn Jon Burroughs (spelad Domhnall Gleeson, kanske mer bekant som Bill Weasley i Harry Potter), som älskar musik, och desperat vill bli musiker. Via sociala medier glamoriserar han sitt liv, som i jämförelse verkar patetiskt. När han en dag sitter vid stranden är det en man där som försöker dränka sig  – han är keyboaradist i ett band vid namn Soronprfbs. Eftersom denne man nu behöver lite tid inlagd på en psykiatrisk avdelning får Jon chansen att ta hans plats i bandet. Och vilket band det är! Lett av Frank, som inte låter någon se hans ansiktet, utan täcker det med ett huvud skapad av papier-maché, med påmålade ansiktsdrag. Alla medlemmar är galna, utom Frank – vad än Jon själv tror. Frank spelas av en av mina personliga favoriter Michael Fassbender, även fast det ibland är svår att känna igenom honom, utan hans ansiktsdrag och med en amerikansk dialekt. Vi får följa hur de försöker spela in en skiva i en irlänsk stuga, och Jon försöker lika desperat passa in i bandet. Det är en absurd, knäpp och rolig film. Men med mer hjärta och själ än vad jag först trodde. När filmen var slut kollade jag på en intervju med Fassbender och Gleeson, där de talade om hur när man tittar på en rolig film, så öppnar man upp sig på ett annat sätt, och kan då ta till sig mer  jobbiga, och svåra ämnen. Och allt detta blir tydlig den sista halvtimmen av filmen, som jag inte tänker avslöja. Den har ett djupare budskap, den var inte bara rolig och knäpp – karaktärerna är inte bara roliga och knäppa, det finns ett djup därunder, som är sårigt och blödande. Den är helt klart värd att se, och jag älskade musiken, i all sin knäppa, experimentella, elektroniska, nästa wall of sound, möjligtvis Velvet Underground inspirerande, poprockiga sound. Annorlunda, och jag var positivt överraskad av Michael Fassbenders röst, eftersom han sjunger allt själv. Spotify har en låt från soundtracket, den avslutande I Love You All, som jag grät lite under den scenen.

3. Jag hade beställt två böcker, som till min stora glädje anlände igår, nämligen Caitlin Morans How to Build a Girl, och Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström, varav den sistnämnda precis givits ut i pocket. Vi början med Caitlin Moran, som började som musikjournalist, men nu skriver krönikor för The Times, och givit ut den moderna feministiska guiden How to be a Woman, som jag älskar. Men som även skrivit en barnbok, samt givit ut sina samlade krönikor (i Moranthology), som är hysteriskt roliga, men med intelligenta poänger. How to Build a Girl är hennes första skönlitterära bok för vuxna. Jag har sen igår hunnit läst hälften, så jag kan ge en liten sammanfattning. Den börja med att poängtera att trots att huvudpersonen har en del likheter med Moran själv, så är den inte baserad på hennes eget liv. Den handlar om den 14-åriga, överviktiga tjejen Johanna, som bor med sina föräldrar, och flera syskon i ett council estate i Wolverhampton, England. Hon är okysst, och vet inte vad hon vill göra med sitt liv – tills hon inser att hon måste döda sig själv, och bygga en ny person – en bättre person, en som kommer att bli av med oskulden, och som inte fortsätter bli mobbas. Och detta kan honom göra genom att bli en cool musikjournalist. Det är en lättläst bok, men som allt jag läst av henne är den även väldigt rolig, till den grad att jag idag suttit och läst den på tunnelbanan, och skrattat för mig själv. Men likt Frank är det jobbiga ämnen under all humor, ingen tar henne på allvar, hon känner enorm skuld inför sin familj, när hon är rädd att hon förstört pappans chans att fortsätta kunna få ekonomiskt handikappsstöd. Hittills älskar jag den, och kommer bli väldigt ledsen när jag kommer till sista sidan.

Från Holmes till Sherlock har jag velat läsa sen den recenserades i SvD, och recensenten klagade på att Boström inkluderade den brittiska, moderniserade tv-serien Sherlock, som han personligen inte verkade gilla, i boken.  Jag älskar Arthur Conan-Doyles historier, samt alla filmade versioner jag sett (kanske 5-6 olika.) Det är en underbar, och intressant karaktär, som det alltid tycks finnas mer att säga om. Mattias Bodström är en av Skandinaviens ledande Sherlock Holmes-kännare och har valts in i det förnäma Holmessällskapet The Baker Street Irregulars, så det är en man som kan sin sak om historierna och karaktärerna. Dessutom, om man verkligen gillar någonting så kan man aldrig lära sig för mycket om det.

Sanity: 2014

Har haft en del att säga de senaste veckorna, men haft svårigheter att formulera mig, eller samla ihop tillräcklig koncentration för att skriva ett inlägg. Det har handlat om film och politik och musik.

Hur som helst. Hade en tid hos min psykolog i Danderyd idag (igår) efter ett sommar/semesteruppehåll, och det kändes nästa konstig att åka dit. Har under våren känt mig irriterad över att jag träffar en psykolog, eftersom jag inte haft så mycket att ta upp, och att jag faktiskt mår bättre.  Det känns nästa märklig och overkligt.  Har googlat en del om diagnoskriterierna för emotionell instabil personlighetsstörning, och försökt kolla mycket de passar idag egentligen. Jag har haft min kontakt i Danderyd nu i kanske 2,5 år – en ganska långt tid och det har hänt en del under den tiden. När jag åkte ut dit var jag ovanlig (och alltid onödigt) nervöst och lyssnade på Misfits på hög volym (måste köpa bättre hörlurar någon gång.) Väl där berättade min psykolog att vi idag skulle gå igenom diagnoskriterierna för emotionell instabil personlighetsstörning – hon kanske hade sagt det tidigare, men jag hade i sådana fall glömt bort det. Men också att när sådant görs går man igenom alla personlighetsstörningar. En efter en, i en checklista. Det tog väl 1,5 timme sammanlagt, och jag bet ihop och tog inte ens en paus. Frågorna är på samma gång nära in på skinnet, och ytliga. Och absurda, så absurda. Skadade jag djur som barn? Klär jag mig uppseendeväckande för uppmärksamhet? Tror jag att skuggor är personer och ljud röster? Var nästan en övning i psykologi att matcha frågorna med korrekt diagnos. Och det höll mig i alla fall road när det gällde frågor som inte hade alls med mina egna problem att göra. VG kanske på hur många rätt jag hade?

Till den slutliga analysen av mina svar. Jag uppfyller inte längre något kriterium för diagnosen emotionell personlighetsstörning. Det var en sådan lättnad att få höra det orden. Och det påminde mig om när jag fick Asperger diagnosen. Samma lättnad, tros en motsatt situation. Herregud. Jag log och skrattade i ett psykologsamtal. Overklig. Det kändes så fruktansvärt skönt att ta steget att börja lämna den diagnosen. Den fula, kantstötta, hatade (men inte av mig) diagnosen. Diagnosen som fått psykologer och psykiatriker att hata sina patienter (men jag har haft tur). Hon sade gång på gång hur långt jag kommit och det kändes inte verkligt. Dessutom gick även fobisk personlighetsstörning igenom, och hon höll med om att det inte passade – och att de (socialt-) fobiska problemen jag har är en produkt av Aspergern och inte egentligen har något med fobi att göra. Vilket var en sådan lättnad att få höra att någon höll med om. Jag har svårt med sociala situation för jag har svårt att läsa folk, och veta vad som väntas av mig, vilket leder till ångest. Men andra har gärna tolkat de som att situationerna ger mig ångest utan orsak.

För första gången på 10 år är jag så gott som psykiskt friskt. Jag lider inte av depression, och jag har inte längre en personlighetsstörning. Visst, jag har ångest, svårigheter och problem – men jag är faktiskt inte psykiskt sjuk. Inte längre. Och jag trodde aldrig att jag skulle komma hit. För om det är en sak som depression gör så är det är att ge en känslan att hur man mår, nu kommer fortsätta i all evighet. Oändlig. En svart, klaustrofobiskt oändlighet, det är vad depression är. Men nu är jag faktiskt på andra sidan. Och jag vet att jag inte lär vara fri från depression för all framtid, för tyvärr fungerar det ju inte så. Om man upplevt flera svåra, längre depressioner förhöjs risken avsevärt för att fler ska träda in. Men jag är faktiskt beredd. Jag vet vilken typ av antidepression som faktiskt biter den här gången, och slipper det jobbiga, och tålamodskrävande testande av olika preparat.

Just nu önskar jag mest att svenska språket innehöll ett ord för engelskan ”sanity”. Det vore trevligt. Vid sina sinnens fulla bruk är lite för kliniskt och dessutom långt. För nu är jag sane. Officiellt.

Världens längsta bokbord, 2014

Skrivet under gårdagen

Känner mig alldeles tömd på energi. För varje år ser jag fram emot bokborden på Drottninggatan, och allt kul man kan hitta där. Men samtidigt gör det mig alltid lika trött att trängas bland folk i flera timmar. Jag brukar inte vara ute efter något speciellt, utan mer hålla ögonen öppna för luckor i min boksamling, eller facklitteratur som matchar mina intresse. Problemet är att det alltid är så fruktansvärt mycket folk, och det är ju inte som Drottninggatan normalt sett brukar vara lugnt och folktomt – det är liksom bara värre. Man får stå framför boklådorna och trängas, och hoppas att personen till höger eller vänster vill byta plats med dig, så du kommer framåt. Sen kanske det står någon bakom sig dessutom, och kollar på böckerna över axeln. Sen ligger alla böckerna i sån oordning, upp och ner och osorterade. Älskar bokförsäljarna som inte har lådor, utan låter böckerna ligga/stå direkt på borden, liksom de som har en någorlunda ordning. Jag kom därifrån med 1 vinylskiva – Soft Cells debut Non-Stop Erotic Cabaret, 1 inbunden roman och några pocketböcker.

Och böckerna jag nu måste finna någon plats för i mina hyllor är:

  • Den unge Törless förvillelser av Robert Musil, utgivet av 1900:001 förlag. Inbunden. Hade aldrig hört talas om författaren eller romanen, men den beskrivs som en av de viktigaste modernistiska författarna, samt om romanen ”Driven av nyfikenhet och ett viss mått av rädsla och grymhet kommer han att bli delaktig i misshandeln av en yngre kamrat. Den andliga och själsliga nöden hos några sökande pubertetspojkar övergår i psykiskt våld och sexuella övergrepp.” Liksom denna korta mening: ”Det är en utmärkt introduktion till ett av 1900-talets märkligaste författarskap.” Böcker som undersöker vad mänsklig ondska är skulle kunna beskrivas som en av mina favoriter.

  • Alive B. Toklas självbiografi skriven av Gertrude SteinToklas och Stein var livskamrater och medlemmar i det Parisiska avant-gardet under 1900-talets första hälft. Stein gjorde det smått omöjliga att skriva en självbiografi om någon annan, men som egentligen handlar om henne själv. Gertrude Steins salong var en av mittpunkterna för de kreativa själar som rörde sig genom Paris, och det är synd och skam att hennes roll förminskades så i Woody Allens Midnight in Paris. Har velat läsa denna sen gymnasiet, men den är ganska svår att hitta.

  • Från Penguin Plays, Sweet Bird of Youth, A Streetcar Named Desire and The Glass Mnagerie av Tennessee Williams. Älskar hans pjäser. Älskar de uppsättningar av hans pjäser jag sett. Älskar de gamla filmatiseringarna av hans pjäser.

  • Fallet av Albert Camus. En av mina favorit böcker av Camus. Sartre har beskrivit den som en av de vackraste, men mest missförstådda av författarens verk.  Camus tredje och sista roman. En slags stream of consciousness (monolog) där en man vid namn Jean-Baptiste Clemence berättar/erkänner sitt eget motsvarande syndafall för en respekterad främling. Alla känner till eller har läst Främlingen, men denna tillsammans med det filosofiskt undersökande verket Myten of Sisyfos är de mest intressanta, i alla fall enligt mig.

  • Avslutningsvis två romaner av Zadie Smith som jag velat läsa väldigt länge. Hennes debut Vita tänder, samt On Beauty. Kommer antagligen inte behålla Vita tänder eftersom det är en svensk översättning, och jag är allergisk mot att läsa på svenska om boken är skriven på engelska. On beauty hörde jag talas om när den nominerades till Man Booker Prize, 2005 (!) och jag har pinsamt nog inte kommit mig för att köpa/låna den tills nu. Ser hur som helst väldigt mycket fram emot att dyka in i den. Den är inspirerad av E.M. Forsters Howard’s End (har inte läst… borde ha läst…)

Sen hände något lustigt när jag kom hem och klagade över hur jag skulle få plats med böckerna, och mamma lade en till bok i min hög. En bok som hon köpt till mig, när jag fyllde år (19 mars) för 5 månader sedan.

  • England’s Dreaming. Anarchy, Sex Pistols, Punk Rock and Beyond av musikjournalisten – och författaren Jon Savage som jag älskar och såg föreläsa i London, kopplat till en fotoutställning på National Portrait Gallery. En utmärkt bokkompanion till Please Kill Me, och när min andre favorit musikjournalist – och författare Greil Marcus uttrycker sig följande om en bok, vet man att den är något att ha ”This is a very long book, crammed with details, twists, turns, and fabulous stories, is over far too soon – just like the moment in the chronicles. This is it – no one else has come close.”

Triggervarning. Om Robin Williams, självmord och psykiskt sjukdom

Den av alla älskade komikern och skådespelaren Robin Williams är död. Och orsaken är troligtvis självmord. Många uttrycker hur ledsna de är, vilken chock det är att han tagit livet av sig, och att han kommer att saknas. Om man tittar noggrant i tidningsartiklarna kommentarsfälten ser man även att folk uttrycker förvåning, hur kan han ha tagit livet av sig när han är så känd, har ett så bra liv med barn och fru, har en karriär där han beundras och dessutom är komiker.

Sådana kommentarer gör mig en smula upprörd. Allrahelst då Robin Williams led av bipolär sjukdom, och det har rapporterats att han lidit av depression en längre tid. Folk undrar varför någon med ett ”lyckat liv” skulle ta livet av sig och svaret är enkelt och sorgligt. På grund av psykiskt sjukdom. Depression diskriminerar inte, och kan drabbar alla – huruvida fantastiska liv de en må verka ha (för vi vet ju egentligen ingenting, allt vi ser när det känner kändisar är fasaden de själv väljer att visa upp. Peaches Geldof som dog av drogöverdos ett tag tillbaka är ett exempel på det.) Allting kan fungera i ditt liv, och du kan ändå drabbas. Du kan ha fått jobbet du alltid önskat, träffat ditt livs älskade, eller skaffat huset du vill bo i resten av ditt liv, och du kan ändå drabbas.

Det är svårt att föreställa sig vad depression är om man aldrig upplevt det, eller känner någon som gått igenom det. Världen omkring dig tappar bokstavligen all färg och blir grå (ett av de första tecknen på att en depression släpper är att det är som om alla färger kommer tillbaka.) Du orkar ingenting längre, det blir jobbigt att klara av vardagen, och det känns som om allting börjar hopa sig och det känns omöjligt att klara av allt. Dina hobbies och intressen känns inte längre lockande, desamma gäller favoritfilmer, series och böcker. Komediserien som alltid har fått dig att skatta kan inte längre ens locka fram ett leende. Maten slutar smaka, och det känns jobbigt att äta upp hela tallriken. Men det värsta är ändå tankarna som börjar snurra runt och runt. Du duger inte, är aldrig tillräckligt snygg, smart, rolig. Du börjar tvivla på om dina vänner och närmaste ens gillar dig. En viss paranoia kan börja smyga sig på, kanske pratar dina kollegor eller klasskamrater skit om dig när du inte är där – i och för sig, det är väl inte så konstigt, vad som är konstigt är att det fortfarande umgås med dig. Och de tankarna förföljer sig vad du än gör, och försvårar allt. Hur ska du kunna få in den där uppgiften i tid? Är det ens någon mening med det? Den lär väl ändå inte få godkänt. Smyger sig på när du lägger dig i sängen för att sova, och släcker ut ljuset. Det är oftast då tankar om livet ens är värt att leva kommer, eftersom det inte finns något alls som kan distrahera. Du är ensam med dina tankar som för dig allt närmre ett självmord. Ibland kan det till och med kännas trösterikt att fundera på sitt eget självmord, insikten kommer att du har en utväg. För det är nästan omöjligt att på egen hand se att denna period har ett slut. Och tanken på att leva så här livet ut är fruktansvärd.

Det enda som hjälper när man lider av depression är att söka hjälp. Det kan kännas omöjligt och skamfullt, allrahelst om du ut åt sett har ett ”perfekt liv”, det kan kännas som att du säger att dina närstående inte räcker till. Men tyvärr är det sanningen. När du är deprimerad räcker det inte att ha personer omkring dig som hjälper och stöttar. Det kan också kännas pinsamt för att ingen runt omkring dig någonsin har nämnt att en träffat en psykolog. Och i vissa fall kanske det räcker att bara får prata med någon som vet hur de ska ge stöd på rätt sätt, för att komma ut de destruktiva tankebanorna, och ibland också beteendena (samtalsterapi är en vanlig behandlingsform vid depression). Ibland behövs även medicin, någon av de olika preparaten för depression – så kallade antidepressiva. Kanske även någon mot ångesten eller sömnproblemen, som ofta kommer hand i hand med depression. Det kan bli en av de mest frustrerande delarna av behandlingen mot depression, för det finns just inte bara en tablett som botar alla. De finns olika typer, SSRI, SNRI, tricykliska MAO-hämmare. De vanligaste är att man börjar att testa ett läkemedel inom SSRI, men du kanske behöver byta en, eller två, eller tre gånger, för alla drabbas av olika bieffekter. Så det är trixigt. För min del har jag testa fyra olika sorter innan jag hittade rätt. Sen gäller det att få träffa en psykolog man trivs med och kan lita på. Och komma ihåg att man har rätt att få träffa en ny om man inte fungerar ihop, du går där för sin skull. För att du ska må bättre. Men mitt i en depression kan det kännas som om du förolämpar psykologen (eller terapeuten) något fruktansvärt om du säger att du vill byta.

Men Robin Williams led inte bara av depression, utan hade fått diagnosen bipolär sjukdom. Det finns flera typer av bipolär sjukdom (tidigare kallad manodepressivitet), men de vanligaste är typ 1 och typ 2. Det som skiljer bipolär sjukdom från depression är de maniska episoderna, så kallade skov. Och det är manin som är skillnaden mellan typ 1 och typ 2 åt, för depression drabbar alla som har diagnosen, den kan vara mild, men det är vanligare med djupare depressioner. Och det är oftast symtomet som uppträder först, en period av depression, som sedan följs av hypomani (den ”lättare” sorten), som vid typ 1, eller mani, som vid typ 2. Humöret är förhöjt, och liksom uppskruvat till max. Det är vad som gör manin till depressionen motpol, där du istället känner en enorm livsglädje, en eufori, och en känsla av att du kan klara av allt. Ingenting är omöjligt, och det finns inga gränser. Och det låter väl inte så problematiskt? Tyvärr är det inte så enkelt. Du kan ger bort alla dina pengar till folk du känner, för du känner att du inte behöver pengar. Du påbörjar enorma projekt som aldrig avslutas (till exempel att börja montera ned till bil till de minsta delarna), du handlar som om det inte finns någon morgondag. Du kan börja ta risker – när sexlusten blir förhöjd kan preventivmedel kännas onödigt. Och som vid depression blir det omöjligt att klara av vardagen, eftersom vardagen inte alls verkar nödvändig att ta tag i. Att äta behövs inte, och lika så sömn, som dessutom kan vara omöjlig att finna ro till.

Vid bipolär sjukdom är medicinering närapå den enda lösningen, eftersom det snabbt börjar spåra ut. Dessutom är risken för självmord ännu högre vid bipolär sjukdom, än vid unipolär depression. Vem vill tillbaka till depression när man upplevt den guldskimrande euforin? Det blir ännu viktigare att söka hjälp snabbt, och få den hjälp du behöver. Det preparatet som används för att behandla manin är litium. Ibland i kombination med antidepressiva, men det kan vara riskabelt.

Om du känner igen dig i något av det jag beskrivit, sök hjälp. Gör det bara. Tänk inte så mycket. Börja med att gå till din vårdcentral, så kan de hjälpa dig att skriva remisser, och hjälpa dig med att hitta en psykiatrisk mottagning. Kanske räcker det att din läkare skriver ut ett recept på antidepressiva? Det är svårt att leta i djungeln av mottagningar, privata och landstingsägda, terapiformer och tablettyper. Men börja någonstans. Gör det så fort som möjligt. Så fort du kan. Tänk inte så mycket. Bara lyft telefonen och ring. Innan tankarna hinner komma och förstöra.

Om det är akut, och du bara inte vill leva längre – ring 112. Gör det bara.

Om du inte vet om du borde kontakta vårdcentralen, eller riktigt vet vad du ska ta dig till, ring Hjälplinjen hos 11717 Vårdguiden först. Telefonnummer och information finns här, samt en möjlighet att skriva till dem anonymt. Ring för din egen skull, eller om du oroar dig för någon vän. De kan hjälpa dig med hur du ska hantera situationen. Det syns heller inte på telefonräkningen att du ringt.

Om du som läser detta är under 18 år kan du ringa BRIS. Vad det en gäller. För att du känner dig ensam, inte har någon att prata med, eller för att du inte vågar ta upp det med dina föräldrar. Nummer och info och all finns här. Samma sak här, det syns inte på telefonräkningen.

Om någon i din närhet har tagit sitt liv, och du inte riktigt vet vad du ska göra, eller du behöver någon att prata med så finns Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPEC), och deras hemsida finns här.

Vill du läsa mer om depression eller bipolär sjukdom?

11717 Vårdguiden om depression

All information du kan tänkas önska om depression (de har ännu fler länkar till nummer du kan ringa om du behöver hjälp och stöd)

Intresseföreningen Bipolär sjukdom

Riksförbundet Balans