20,000 Days on Earth

Igår såg jag då äntligen filmen som jag tjatat om i en vecka, 20,000 Days on Earth. Som jag varit besatt av innan jag ens sett den. Som jag sett om trailern för kanske 10 gånger. På biografen Victoria som är en av mina favoriter i Stockholm. Vad jag sett fram emot mest var att få bo i en liten Nick Cave bubbla i cirka 90 minuter. För det Cave gör så fruktansvärt bra är att måla upp en bild, att skapa en värld som är väldigt lik den vi alla lever i, men bara mer. Som om volymen skruvats upp eller färgen förstärkts. En förhöjd verklighet, där fantasier och drömmar likställs mer det vardagliga. Det är inte antingen eller, utan både och. Det vackra och det fula. Det goda och det onda. Kärlek och mord. Gud och Djävulen. Som han själv säger i filmer, de bästa låttexterna använder sig av kontraster som kastas in på en och samma scen. En psykopat och ett barn, sen in med en clown på enhjuling, som sen skjuts. Och Cave är ibland mördaren och ibland ett oskyldigt barn. En amerikansk recensent har sagt att det bara är en film för fansen, och kanske stämmer det. Man kanske måste vilja bo i den bubblan för att uppskatta filmen. Det togs också upp i filmen. Hur folk upptäckte The Bad Seeds genom låten med Kylie Minogue, Where the Wild Roses Grow, som är vacker och underbar, men att personerna sedan blev förfärade när se upptäcker vad bandet mer gjort (vet dock inte om man har rätt att blir förvånad/förfärad, för låten handlar ju trots allt om att han mördar Elisa Day), över den oskuldsfulla perversionen.

Filmen öppnar med en raketsnabb sammanfattning av mannens liv, i form av ett visuellt kollage som bara susar förbi. Det är de 19999 tidigare dagarna i hans liv, medan filmen fokuserar på just den 20000:e dagen. Och vad som bör sägas här är vad som gör Nick Cave till en så fenomenal rockartist och det är hans förmåga att skapa en persona (som Ingmar Bergman filmen) som passar perfekt ihop med musiken och låttexterna. Vem Nick Cave är som privatpersonen är någon helt annan från mannen som står på scen och spelar in musik. Den här filmen ger oss en till bit i pusslet om den rockartisten. Eller kanske till och med ramar in hela bilden. Som det engelsk uttrycket smoke and mirrors. Han visar oss det han vill att vi ska se. Så det rör sig inte om en dokumentär i klassisk bemärkelse, men kanske på sätt och vis ändå. En av sakerna jag tycker är lite tråkigt med rockmusik idag är att vi får komma allt för nära artisterna ”tack vare” sociala medier, som istället leder till att mystiken kring dem försvinner. Myterna och legenderna har ersätts av tweets och instagrambilder. Men det har den inte gjort hos Cave. Det spelar egentligen ingen roll om det är sant eller inte, huvudsaken är att det är spännande.

I filmen får vi följa med under en dag, under perioden då bandet spelade in sin senaste skiva Push Away the Skys. Han ligger och stirrar ut i rummet när väckarklockan ringer på morgonen och sen studerar han med kritisk blick sitt utseende i badrumsspegeln. Vi får följa honom i ett session med sin psykolog (psykoanalytiker?), där de pratar om när pappan läste det första kapitlet av Nabokovs Lolia för honom som barn, och sen fortsätter diskutera hur bra konst förändrar en.

Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld. Min synd, min själv. Lo-li-ta – tungspetsen gör ett trestegshopp från gommen och hamnar vid tre mot tandraden. Lo.Li. Ta. […] Och plötsligt var vi vansinnigt, tafatt, oblygt, plågsamt förälskade i varandra; även hopplöst borde jag tillägga, ty vårt ömsesidiga begär att förenas kunde endast ha tillfredsställts genom en bokstavligen restlös kroppsligt och själsligt assimileringsprocess, under det att vi inte ens kunde skaffa oss den möjlighet till parning som låg så nära till hands för barn från slumkvarteren.

Vi får se när han repar låtar med bandet, och försöker skriva nya. Bland annat Higgs Boson Blues, som vi kommer tillbaka till i filmens sista minuter, i ett blixtrande uppträdande där det nästan blir svårt andas. Vid sin skrivmaskin sitter han i ett rum täckt med bokstaplar (scenen påminner mig om Adams hus i Only Lovers Left Alive). Cave besöker arkivet dedikerat till sig själv och går igenom bilder från sin barndom och minnen från mer heroinstinna dagar, för de som arbetar där. Det är mörka källarlokaler där diabilder projiceras på en tegelvägg. På kvällen har han filmkväll med sina söner, och tillsammans sitter de i soffan och äter pizza. Det är mysig och ömsint, men som sedan totalvänds när det visar sig vara en våldsam actionfilm.

Några av scenerna jag älskar mest är när han kör runt sin Jaguar i Brighton, och bredvid sitter vänner som Ray Winstone, följt av Blixa Bargeld, och Kylie Minogue. De är drömska och overkliga. Cave kollar in i bakspegeln och passageraren är försvunnen. De är underbara, och förstärker känslan av en förhöjd verklighet. Det spelar ingen roll om bilturerna sker i hans huvud, eller i verkligheten. Dessutom, jag såg filmer med min far som jag smittat med Cave-febern, och har nu tack vare Bargelds medverkande öppnat ögonen för Einstürzende Neubauten (Bargeld var en av grundarna, men var också med i både The Birthday Party och The Bad Seeds) ett band jag varit medveten om, men skjutit upp att undersöka. Hur som helst, min pappa kan (lite) tyska, och jag har övat på att kunna uttala bandnamnet, som tidigare för mig mest verkat vara ett outtalbart konsonantkluster. Börjar närma mig, och de är verkligen ett intressant och relevant band. The Garden är en lättlyssnad introduktion, som dessutom har engelsk text.

Jag är så otroligt glad att den här filmen existerar, för det betyder att man kan ty sig till den under dagar som verkar allt för kreativt fattiga, och för att få sig en dos av den världen som Nick Caves och hans band har skapat. Det är en film om honom, om bandet, om kreativitet och musikskapande. Det är inte antingen eller, det är allt.

 

 

Att se fram emot i höst, och frammåt

Har skrivit på Twitter om saker jag är exalterad över som kommer hända nu under hösten, och jag måste bara skriva om det här det. Vi återgår till mitt kära listformat.

1. Det senaste bandet jag fastnat för heter The Growlers, och kommer från USA. De nämndes i en (typ) artikel NME hade om skivsläpp inför hösten (ha! hittade den) och när de beskrevs så här kunde jag inte låta bli att kolla upp dem:

Self-proclaimed beach goths The Growlers have recently been touring with Fat White Family and, though slightly less depraved, their music is just as ramshackle. On ‘Chinese Fountain’ they pay homage to their ‘60s garage influences with a set of winning alt-pop gems.

De har hittills släppt fyra album, och deras femte, Chinese Fountain, kommer ut den 28:e september. Deras musik är helt i min smak, och kan beskrivas (eller inte alls) som surf-punk, garage eller ja, beach goth. Du får tolka det hur du vill. Har nu lyssnat hysteriskt många gånger på den första singeln från platta Monotonia. Älskar den. Den är melodisk, men har trots det den rätta garage-tonen. Snälla se hela videon, eller börja titta 1:12 minuter in i videon, då en i bandet klär ut sig till Frida Kahlo, och det är helt perfekt, väldigt snygg, och helt seriös med skägg och allt.

Dessutom, en väldigt rolig artikel om bandet från musiktidningen Spin, om inspelningen av den nya skivan.

2. En film jag ser absurt mycket fram emot är 20.000 Days On Earth, en biografisk/påhittad dokumentär (beroende på hur du själv väljer att de på det) om rockikonen Nick Cave. Cave är en mina absoluta musikfavoriter med sin speciella image och sound, och hans röst låter som något han fått efter en pakt med djävulen. Filmen är regisserad av videokonstparet Iain Forsyth och Jane Pollards, och skriven tillsammans med Cave, och utspelar sig under 24 timmar, under inspelningen av hans senaste skiva Push the Sky Away (tillsammans med The Bad Seeds såklart). Fantastiskt nog kommer så har till och med SF köpt den (och biljetterna släpps om 5 dagar), men den kommer även visas på mindre biografer som Bio Rio.

Förresten, jag upptäckte den perfekta Nick Cave låten att lyssna på när det regnar och åskar, som det gjort idag, och låter är Mercy, från skivan Tender Prey som släpptes 1988 (finns även en häftig live-version).

3. Min favoritserie QI har premiär för sin 12:e säsong (L) på brittisk tv den 3:e oktober, och lyckligtvis brukar den inom ett dygn dyka upp på Youtube.

4. Jag ska kanske, förhoppningsvis se Morrissey på Hovet den 13:e november. Har inte bokar biljetter ännu, så det kan fortfarande skita sig.

5. Ser fortfarande väldigt mycket fram emot filmatisering av Alan Turings liv, alltså filmen The Imitation Game, med Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Har ännu inte ett definitiv svar på om den kommer upp på svenska biografer. Återigen, jag återkommer.

6. En av mina favoritserier Sherlock kommer att börja filma inför nästa säsong efter jul. Det blir ett fristående avsnitt, och sen en fjärde säsong.

7. BBC har en ny thriller serie (fem delar) på gång, den heter London Spy och huvudrollen spelas av en av mina favorit skådespelare Ben Whishaw. Manusförfattaren Tom Rob Smith har i en intervju med The Independent beskrivit handlingen såhär: ”Danny is an outgoing and pleasure-seeking romantic who becomes embroiled in the world of British espionage, after falling for the enigmatic Alex. But when Alex disappears, Danny must decide whether he is prepared to find out what has happened to him.”

Ny katt, får jag presentera Kandinsky?

Har nog inte berättat om det här, men de senaste veckorna har vi besökt katthemmet några gånger i veckan, för att försöka hitta någon katt som kan kommer överens med Simon. Och katthemmet för i övrigt är det vid Telefonplan, som min familj har köpt katter därifrån förut. Personerna som jobbar där är alltid jättetrevligt och älskar katter. Många är volontärer. De brukar har loppisar och öppet hus några gånger per år, då man kan komma och kolla, om man inte är så intresserad av att köpa en katt, utan mest vill titta. Alla pengarna går självklart tillbaka till katthemmet. De ska flytta, antagligen i början på nästa år, ut till Skuru, så det blir en bit. Om man är intresserad av att kolla på en katt (för att köpa) kan man komma dit på måndagar, onsdagar, fredagar och söndagar, mellan klockan 18-20:00. Hur som helst, för två veckor sedan bokade vi en katt där som heter Cartier (fånigt namn), han är lite avvaktande och kommer från en kattkoloni. Det är sådana katter som behöver en kattkompis för att lära sig att människor inte är så farliga. Och onsdag skjutsade de hem honom till oss. Eftersom har en lite rädd efter den stora förändringen håller han hittills till under köks- eller vardagsrumssoffan, för att göra små upptäcktsfärder under kvällen, när det är tystare.

1409530609967

En bild jag tog på katthemmet (svartvit för att ljuset därinne var så hemskt.) Att köpa en katt från (det) katthemmet kostar 1500 kronor, men det betyder i många fall att du faktiskt räddar den katten. Om jag minns rätt så finns det 100.000 hemlösa katter i Sverige, som riskerar att avlivas om ingen vill ha dem. Cartier, som jag istället kallar Carter eller Kandinsky (Vasilij Kandinskij, älskar hans konst, och dessutom hade han synestesi, vilket är väldigt intressant), är två år gammal och har varit på katthemmet sedan i april/maj. Det är alltid svårare att hitta hem åt katterna som är lite skyggare eller mer avvaktande, samt de som är äldre.

20140711_211506

Så här ser Simon ut för i övrigt (liggandes på mitt bolltäcke, vilket han älskar), tror inte jag har visat honom alls, vilket ju inte alls är acceptabelt.

Kan vi alla enas om att katter är det bästa som finns i världen?

Filmer, sommaren 2014

Nu är det september och sommaren är, i mina ögon, officiellt över. Har under sommarmånaderna haft ett litet projekt, helt enkelt att se fler filmer, och det är nu dags att sammanfatta. Har sammanlagt sett 19 filmer, var av 9 har varit filmer jag inte sett tidigare, och de andra 10 har varit filmer jag sett om. Och filmerna jag sett är följande:

Omsedda:

  • The Girl with the Dragon Tattoo, 2011

David Finchers filmversion av den svenska deckare, men Daniel Craig och Roony Mara i huvudrollerna. Gillar verkligen hur han bygger upp spänningen.

  • Desperately Seeking Susan, 1985

En film om en uttråkad hemmafru som bli indragen i en mer spännande värd, då hon förlorar minnet och det antas att hon är en annan kvinna. Med Rosanna Arquette, Madonna och Aidan Quinn. Tycker den är så rolig att den var värld att se om.

  • Rosmary’s Baby, 1968

En mycket obehaglig film regisserad av Roman Polanksi, med Mia Farrow i huvudrollen. Under sin graviditet blir hon allt mer paranoid, och rädd över att hon blivit indragen i en djävulskonspiration. Klassiker.

  • X-Men, 2000

Ingen kan väl ha missat denna filmserie, baserad på Stan Lee och Jack Kirbys serievärd. Om mutanter med extraordinära egenskapen, som centras kring en skola där de får lära sig att leva med sina förmågor. Många kända ansikten, bland annat Hugh Jackman, Patrick Stewart, Ian McKellen, etc.

  • X-Men II, 2003

Fortsättningen. Men måste erkänna, att även om jag sett om deras av serien flyter de ändå ihop en del.

  • V för vendetta, 2005

Även denna är baserad på ett seriealbum, av Alan Moore. Om en obehaglig och dystopisk framtid, med många bra skådespelare som bland annat Natalie Portman, Hugo Weaving, John Hurt och Roger Allam.

  • Mystery Train, 1989

Jim Jarmusch filmen som jag skrev om här.

  • Män som hatar kvinnor, 2009

SVT har under sommaren visat alla tre (eller som de visade den – 6) delarna av filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Många bra skådespelare i den första filmen, även om jag inte är så förtjust i Michael Nyqvist. Den första och sista är mina favoriter. Hela serien skulle egentligen kunna heta Män som hatar kvinnor, istället för Millennium, det är väldigt många läskiga manliga karaktärer. Jag har faktiskt inte läst böckerna (tycker inte att den är så bra skriven, även om handlingen är fenomenal). Men det är en av få deckare där hjälten är journalist, och journalistyrket visas på ett positivt sätt. De brukar annars var tabloidjournalist vi får se i deckare, som mer agerar som parasiter.

  • Flickan som lekte med elden, 2009
  • Luftslottet som sprängdes, 2009

 

Filmer jag sett för första gången:

  • X-Men: First Class, 2011

Hade faktiskt missat att den den här filmen, så jag fick passa på att göra det innan jag såg den nyaste. Här får vi följa Charles Xaviour och Magneto som yngre, och spelade av James McAvoy respektive Michael Fassbender. Vi får se hur allting fick sin början.

  • X-Men: Days of Future Pasts, 2014

En lite förvirrande blandning av framtid, dåtid och nutid. Skrev om den här.

  • The Breakfast Club, 1985

Hade inte sett någon av John Hughes ungdomsklassiker från 80-talet, och jag bestämde mig för att börja med den mest klassiska. Ett antal ungdomskliché stereotyper tvingar umgås med varandra under en kvarsittning, och vi får se att de faktiskt kan lära känna varandra trots att de är så olika. Med bland annat Molly Ringwald, Emilio Estevez och Anthony Michael Hall.

  • Only Lovers Left Alive, 2013

Den senaste filmen av Jarmusch, som jag älskade och jag skrev mer om den här.

  • Down by the Law, 1986

En tidig Jarmusch-film. Med bland Tom Waits, John Lurie och Roberto Benigni. Skrev om den här.

  • Take Shelter, 2011

En film som inte var som jag trodde, på det dåliga sättet. Mer om den här.

  • Frank, 2014

En ny favoritfilm, som jag skrev om här.

  • A Dangerous Method, 2011

Om Jung och Freud, och jag skrev här om den.

  • Kill Your Darlings, 2013

Jag älskade den den filmen så mycket. Om en ung Allen Ginsberg spelad av Daniel Radcliffe, som var suverän. Recension på den kommer.

Pearl of a Girl

Kristeen Young fann mentorer hos rockikoner som Morrissey och David Bowie. Hon uppträdde för cirka en månad senan på det amerikanska talk show programmet lett av skotten Craig Ferguson (som jag älskar) och tycktes uppröra en hel nation, på grund av hennes ”anti-religiösa” budskap. Amerikanare är lättkränkta. Men jag älskar nu låten, och har spelat den hur många gånger som helst. Uppträdandet är fångande, och annorlunda. Dessutom kompas hon av Foo Fighters Dave Grohl och Pat Smear. Om man läser lite om Young blir det lättare att  förstå hennes aversion för toppstyrd religion. Dessutom gillar jag texten, för de abrahamitiska religionerna har en problematisk kvinnosyn – det handlar om hur de religiösa texterna är formulerade, inte om hur kristna/judar/muslimer själva formulerar sin privata tro. Det är något annat. Hur som helst. Låten är underbar, och framträdandet fantastiskt. Orginalversionen finns på Spotify.

Pearl of a Girl

I never knew I was cruel
until they stopped to tell me.
I never knew I was disturbed
until they dropped three volumes on me.
But in the Bible/Torah/Quran
there are really no good roles for me
except concubine and wash woman.
I used to be the sad one
now I just want to stab
them it’s so severe,
it’s brutal.

(I do not know)

They’ve needed to have the law so they can legally bind us.
They’ve needed the church so they can morally ground us.
They’ve needed to make the dough they’ve must be so scared of us.
So their stories are of ghosts.
I only wish the virgin would’ve had an abortion.

(Är inte helst säker på att texten är 100% korrekt.)