20,000 Days on Earth

Igår såg jag då äntligen filmen som jag tjatat om i en vecka, 20,000 Days on Earth. Som jag varit besatt av innan jag ens sett den. Som jag sett om trailern för kanske 10 gånger. På biografen Victoria som är en av mina favoriter i Stockholm. Vad jag sett fram emot mest var att få bo i en liten Nick Cave bubbla i cirka 90 minuter. För det Cave gör så fruktansvärt bra är att måla upp en bild, att skapa en värld som är väldigt lik den vi alla lever i, men bara mer. Som om volymen skruvats upp eller färgen förstärkts. En förhöjd verklighet, där fantasier och drömmar likställs mer det vardagliga. Det är inte antingen eller, utan både och. Det vackra och det fula. Det goda och det onda. Kärlek och mord. Gud och Djävulen. Som han själv säger i filmer, de bästa låttexterna använder sig av kontraster som kastas in på en och samma scen. En psykopat och ett barn, sen in med en clown på enhjuling, som sen skjuts. Och Cave är ibland mördaren och ibland ett oskyldigt barn. En amerikansk recensent har sagt att det bara är en film för fansen, och kanske stämmer det. Man kanske måste vilja bo i den bubblan för att uppskatta filmen. Det togs också upp i filmen. Hur folk upptäckte The Bad Seeds genom låten med Kylie Minogue, Where the Wild Roses Grow, som är vacker och underbar, men att personerna sedan blev förfärade när se upptäcker vad bandet mer gjort (vet dock inte om man har rätt att blir förvånad/förfärad, för låten handlar ju trots allt om att han mördar Elisa Day), över den oskuldsfulla perversionen.

Filmen öppnar med en raketsnabb sammanfattning av mannens liv, i form av ett visuellt kollage som bara susar förbi. Det är de 19999 tidigare dagarna i hans liv, medan filmen fokuserar på just den 20000:e dagen. Och vad som bör sägas här är vad som gör Nick Cave till en så fenomenal rockartist och det är hans förmåga att skapa en persona (som Ingmar Bergman filmen) som passar perfekt ihop med musiken och låttexterna. Vem Nick Cave är som privatpersonen är någon helt annan från mannen som står på scen och spelar in musik. Den här filmen ger oss en till bit i pusslet om den rockartisten. Eller kanske till och med ramar in hela bilden. Som det engelsk uttrycket smoke and mirrors. Han visar oss det han vill att vi ska se. Så det rör sig inte om en dokumentär i klassisk bemärkelse, men kanske på sätt och vis ändå. En av sakerna jag tycker är lite tråkigt med rockmusik idag är att vi får komma allt för nära artisterna ”tack vare” sociala medier, som istället leder till att mystiken kring dem försvinner. Myterna och legenderna har ersätts av tweets och instagrambilder. Men det har den inte gjort hos Cave. Det spelar egentligen ingen roll om det är sant eller inte, huvudsaken är att det är spännande.

I filmen får vi följa med under en dag, under perioden då bandet spelade in sin senaste skiva Push Away the Skys. Han ligger och stirrar ut i rummet när väckarklockan ringer på morgonen och sen studerar han med kritisk blick sitt utseende i badrumsspegeln. Vi får följa honom i ett session med sin psykolog (psykoanalytiker?), där de pratar om när pappan läste det första kapitlet av Nabokovs Lolia för honom som barn, och sen fortsätter diskutera hur bra konst förändrar en.

Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld. Min synd, min själv. Lo-li-ta – tungspetsen gör ett trestegshopp från gommen och hamnar vid tre mot tandraden. Lo.Li. Ta. […] Och plötsligt var vi vansinnigt, tafatt, oblygt, plågsamt förälskade i varandra; även hopplöst borde jag tillägga, ty vårt ömsesidiga begär att förenas kunde endast ha tillfredsställts genom en bokstavligen restlös kroppsligt och själsligt assimileringsprocess, under det att vi inte ens kunde skaffa oss den möjlighet till parning som låg så nära till hands för barn från slumkvarteren.

Vi får se när han repar låtar med bandet, och försöker skriva nya. Bland annat Higgs Boson Blues, som vi kommer tillbaka till i filmens sista minuter, i ett blixtrande uppträdande där det nästan blir svårt andas. Vid sin skrivmaskin sitter han i ett rum täckt med bokstaplar (scenen påminner mig om Adams hus i Only Lovers Left Alive). Cave besöker arkivet dedikerat till sig själv och går igenom bilder från sin barndom och minnen från mer heroinstinna dagar, för de som arbetar där. Det är mörka källarlokaler där diabilder projiceras på en tegelvägg. På kvällen har han filmkväll med sina söner, och tillsammans sitter de i soffan och äter pizza. Det är mysig och ömsint, men som sedan totalvänds när det visar sig vara en våldsam actionfilm.

Några av scenerna jag älskar mest är när han kör runt sin Jaguar i Brighton, och bredvid sitter vänner som Ray Winstone, följt av Blixa Bargeld, och Kylie Minogue. De är drömska och overkliga. Cave kollar in i bakspegeln och passageraren är försvunnen. De är underbara, och förstärker känslan av en förhöjd verklighet. Det spelar ingen roll om bilturerna sker i hans huvud, eller i verkligheten. Dessutom, jag såg filmer med min far som jag smittat med Cave-febern, och har nu tack vare Bargelds medverkande öppnat ögonen för Einstürzende Neubauten (Bargeld var en av grundarna, men var också med i både The Birthday Party och The Bad Seeds) ett band jag varit medveten om, men skjutit upp att undersöka. Hur som helst, min pappa kan (lite) tyska, och jag har övat på att kunna uttala bandnamnet, som tidigare för mig mest verkat vara ett outtalbart konsonantkluster. Börjar närma mig, och de är verkligen ett intressant och relevant band. The Garden är en lättlyssnad introduktion, som dessutom har engelsk text.

Jag är så otroligt glad att den här filmen existerar, för det betyder att man kan ty sig till den under dagar som verkar allt för kreativt fattiga, och för att få sig en dos av den världen som Nick Caves och hans band har skapat. Det är en film om honom, om bandet, om kreativitet och musikskapande. Det är inte antingen eller, det är allt.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s