En SvD ledare om Palestina erkännandet

När det gäller morgontidningar brukar jag läsa SvD och ETC. Att jag älskar SvD kanske är en smula förvånande för vissa, men orsaken är att deras kultursidor slår DN:s kulturdel (även om jag fortfarande stör mig på att SvD gjorde sig av med sin.) Jag läser sällan ledarsidorna dock, för de gör mig bara upprörd och arg. Jag vet vad högerfolk tycker, och hur de motiverar sina ideologier. Hur som helst, idag bläddrade jag lite medan jag försökte koka ett ägg (med betoning på försökte, eftersom jag misslyckades, och det blev för löskokt… ) och såg rubriken Fel att erkänna Palestina nu skriven av Per Gudmundson. Återigen, ja vet vad högerfolk tycker i Israel-Palestina frågan, och att de har kopplingar med relationen med USA, respektive Israel, som premieras, och därför kan man bortse från de inhumana förhållanden som det palestinska folket lever under. Det var inte många ord i den här lilla ledaren, men jag lyckades dock störa mig på så gott som varenda. Det måste vara något typ av rekord. Först var det denna mening ”Det räcker med att titta på Margot Wallströms motiveringar för att inse det. Å ena sidan försöker hon påskina att beslutet är fullt normalt, genom att betona att 134 stater redan erkänner Palestina. Å andra sidan säger hon att Sverige går före. Hur ska hon ha det?” Han gör det irriterande felet att tro att två motstridiga teser inte kan vara sanna samtidigt – vilket ju är en översimplifiering. Ja, 134 stater har redan erkänt, men få västerländska stater (väst Europa, Nordamerika, Oceanien) och det vore ju alltså dessa länder Sverige skulle gå före.

Sen fortsätter han direkt med ”Vi ska vara tacksamma att vi inte ingår i den grupp stater som har erkänt Palestina tidigare. Den består nästan till hälften av medlemsstater i Arabförbundet och Islamiska konferensorganisationen – stater som enbart undantagsvis erkänt staten Israel. Det andra stora blocket utgörs av kommuniststater samt forna kommuniststater.” Låt oss kolla på en karta över vilka länder som erkänt Palestina:

Det måste alltså betyda att denne man tror att hela Sydamerika, Afrika och Asien består 50% av kommunister och 50% proaraber/muslimer. Återigen, översimplifiering för att stärka sin ståndpunkt. Sen har jag också problem med att han även räknar in före detta kommuniststater – att stora delar av Östeuropa har lämnat diktatoriska styrelseskick för demokratiska räcker inte, faktumet att de varit odemokratiska tidigare gör dem till ”ondskefulla stater” vi inte vill förknippas med. Och det är också något jag tycker att han antyder, eller som ofta finns som en undermening när man pratar om diktatoriskt styrda stater – att de är ”ondskefulla.” Faktumet att en mycket liten skara har all makt gör dem onda, och den ”ondskan” gör att alla beslut de tar är påverkade av den ondskan. Ingenting gott kan ske i dessa typer av länder, och även om bra beslut skulle ske, beror det på ondskefulla avsikter, som en dold andemening. Det handlar ju faktiskt inte om ondska, om vi nu ens låsas som att det existerar. Det handlar om människor. Bara människor, men med andra åsikter, värderingar och ideologier. Dessa människor kan göra onda gärningar, det är helt sant, med det gör inte dem onda – som en serietidningsskurk (tänk bara på hur media har beskrivit bin Ladin.)

Gudmundson skriver sedan ”Föreställningen om att Sverige går främst bygger i sin tur på att någon annan följer efter. Mycket lite tyder på det.” Och detta är ju bara förnekelse från hans sida. Det brittiska parlamentet röstade ja (dock ej bindande) för att erkänna Palestina, och en debatt har nu väckts i länder som Frankrike, Spanien och Irland, om de inte också skall göra det. Debatten är igång i Europa, och visst, USA lär ju knappast följa efter någon gång snart, men det är inte poängen. Han fortsätter att poängtera de vidriga gärningar som begåtts i Palestiniernas namn, men man måste kunna se att båda sidorna har begått omänskliga handlingar. Den ena är inte värre än den andra. Att erkänna Palestina är något som görs för folket skull, inte för dem som med våld försöker tvinga fram en tvåstatslösning. Det kommer alltid finnas personer som tror att våld är svaret, som menar att man kan får det man vill via våld. Att i denna situation bara vara passiv är som att vänta ut att två barn ska slåss färdigt själva. Och i den här frågan är betyder det att folket utnyttjas något enormt.

 

Det skrivna ordet

Jag nämnde i inlägget om Manic Street Preachers och Placebo att jag inte skrivit något under en längre tid. Det har varit väldigt förvirrande för mycket av min identitet har jag bundet till skrivandet, och utan det vet jag inte riktigt vem jag är. Jag tog också upp i inlägget att vad jag behöver är nog lite tvångsåtgärder och låten Yes på högsta volym. Så här, bara några dagar senare, kan jag inte komma fram till om jag hade rätt eller fel. Så jag skulle åka buss idag till en grej, och jag är fånigt förtjust i att åka buss och lyssna på musik. Det är avslappnade, och man kan kolla på människor utan att behöva umgås med dem. Jag satt och tänkte på den kommande Sara Stridsberg pjäsen som ska ha premiär på Dramaten. Om Joy Division, eller i alla fall med deras översatta texter, Kärleken kommer att skilja oss åt. I en smått egomanisk stil störde det mig, för det kändes som en idé jag borde ha haft redan. Det hade kunnat vara någon jag skrivit. Biljetterna till den pjäsen släpps den 6:e november (men premiären är inte förrän i maj), och jag vill trots detta vill jag ju väldigt gärna se den, för jag älskar allt jag läst av Stridsberg, och hon är i mina ögon Sveriges bästa och mest egensinniga författare. (Om man vill ha mer Joy Division så har det nu släppt en bok med Ian Curtis dagboksanteckningar och texter, redigerad av rockjournalisten Jon Savage, So This Is Permanence: Ian Curtis, Joy Division Lyrics and Notebooks.) Musiken jag lyssnade på var en punk-spellista på Spotify, och jag tittade ut genom fönstret på Stockholms gator. En skrividé slog mig. Och jag började skriva. Skrev ned en lista på punklåtarna och plasterna jag ville omnämna. Stream of consciousneess, som en intern dialog, under en busstur genom Stockholm, där delar av de (översatta) låttextern blir en del av tankarna och observationerna. Jag fortsatte att åka längre än vad jag behövde för att få mer tid att fundera över min idé och hur jag ville formulera den. Det blev väl 6 sidor när jag väl steg av bussen. Väldigt lösa och långt ifrån klar. Men det är en idé och jag har skrivit. Bubblan är nu spräckt och jag har hittat tillbaka till skrivandet. Det svåraste är över, att hitta orden och formulera en idé. Det blev på det stora hela en väldigt lyckad busstur.

Ps, en lustig grej. Hade igår klistrat in tre stycken artiklar från Rookie magazine i en worddokument om just skrivande och skrivkramp, som jag hade tänkt skriva ut. Men, det hann jag ju inte. Planerat att skriva ut dem ändå. Här är de tre artiklarna hur som helst:

1. Getting unstuck

2. Epress yourself  

3. Ten rules for writers 

Gone Girl

I lördags såg jag David Finchers senaste film Gone Girl på bio, baserad på thrillern med samma namn skriven av Gillian Flynn, som även ligger bakom manuset till filmen. Jag är ett stort fan av Finchers thrillers (typ Seven, Fight Club, Zodiac och The Girl With the Dragon Tattoo) och efter att tvingats se trailer från Gone Girl på Youtube en halv miljon gånger, så bestämde jag att den borde ses efter att läst en bit av Hanna Fahls artikel om ”cool girl-monologen” (jag återkommer till den senare.) Så jag visste egentligen inte så mycket om den, eftersom jag inte hade läst boken (läser sällan deckare och thrillers) och hade även medvetet undvikit recensioner eftersom det är en Fincher-film och jag inte ville få något förstört.  Jag hade köpt popcorn (thriller kräver popcorn) och slog mig ned i biosalongen för 15 minuter av reklam, och sedan drog filmen igång.

Vi får följa Nick Dunne (Ben Affleck) som har en helt normal dag där han möter sin syster som jobbar på en pub och klagar över sin femte bröllopsdagsfirande och frun i allmänhet, för att sen ta sig hem. Där upptäcker han att glasbordet i vardagsrummet är krossat och frun Amy (Rosamund Pike) är försvunnen. Han ringer polisen som direkt som tar det på största allvar och drag igång en utredning. De hittar blodstänk i köket, och den manlige polisen Gilpin misstänker direkt att Dunne är skyldig till Amys försvinnande när han inte beter sig ”på rätt sätt”, och inte heller kan svara på vad hon gör om dagarna, eller om hon har några vänner i området. Men Rhonda Boney som leder utredningen känner att någonting inte är som det verkat. Paret Dunne tvingades flytta från sitt älskade New York till Missouri när Nicks mamma blev sjuk i bröstcancer, och deras liv försvårades ytterligare när de båda förlorade sina jobb på grund av finanskrisen, vilket ledde till svårigheter i deras äktenskap. För de var ju så kära i början, och kysstes i ett sockerregn och hade sex jämt, på allt med vågade platser. Scener från tidigt i deras förhållande varvas med utredningen, samt när det började knaka i fogarna. Pressen hakar snabbt på utredningen, och hetsar att Nick självklart måste ligga bakom Amys försvinnande.

Jag har alltid haft svårt för Ben Affleck (hans träighet) men tyckte ganska tidigt att han inte var så farlig. Till och med ganska bra. De romantiska scenerna i början var ganska fruktansvärda och fick mig nästan att undra om jag valt fel film. De var allt för gulliga och sentimentala. Men första halvrimmen i filmen hade jag svårt att inte fundera över Amy/Pike. Någonting var inte rätt, eller bra. Och jag undrade om hon helt enkelt inte var en särskilt bra skådespelare. Hennes ansiktsuttryck var mest alldeles slätstruket så ett sätt som inte riktigt stämde. Tyler Perry som spelade Nicks advokat var en karaktär som förde in en hel del behövd humor, till den annars väldigt mörka filmen. Den kvinnliga karaktären som jag tyckte mest om i filmen var Nicks tvillingsyster Margo, spelad av Carrie Coon. Dessutom tyckte jag mycket om hur den undersökte medias roll i denna typ av polisutredningar, och de åsikter som medierna presenterar som sanningar får alla i området där de bor att bli övertygade om Nicks skuld. Det gör en dessutom glad att man inte bo i USA, där tabloiderna och spekulativa nyhetskällor har större makt. (Spoliervarning från och med nu.)

Det blev snabbt tydligt att det inte alls rörde sig om Pikes skådespelarinsats, och jag måste säga att jag misstänkte att hon låg bakom sitt eget försvinnande från en av de första scenerna då hon låg med huvudet i hans knä, och han drog händerna genom hennes hår. Hennes blick var psykopatkall. Men en av de bästa sakerna med filmen var användandet av unreliable narrator (opålitlig berättande) eftersom vi får sån empati för varför hon känner sig manad att lämna honom. Han hotade henne, slog henne, var en fruktansvärd make, och en hemsk person. Scenerna är tillbakablickar, och ibland berättade genom hennes alltmer skräckslagna dagboksinlägg. Vi förstår det, och även om den Nick Dunne som går igenom polisutredningen verkar vara en okej person, så tror ju vi i publiken på att det måste vara en fasad. Allrahelst med tanke på älskarinnan Andie, en  20-årig elev i hans kreativt skrivandekurs, som han har inga problem med att bli avsugen av, mitt under fruns försvinnande.

Både boken och filmen har omgetts av en diskussion om kvinnokaraktärerna, samt om historien är feministisk eller antifeministisk. Hanna Fahls artikel är ett svenska exempel på det, liksom denna artikel från The Guardian som ganska bra sammanfattar debatten kring både filmen och boken. Den får mig dessutom att vilja läsa boken, för att kunna jämföra. Eftersom den kritiserar hur den så kallade ”cool girl-monologen” förlorar lite av sin skärpa, samt förvandlar många av kvinnorollerna till stereotyper. Amys karaktär är till exempel är så gått som helt utan djup, Nicks älskarinna, white trash kvinnan som bort granne till Amy efter att hon rymt, och Amys rika mamma. Kvinnokaraktärerna var verkligen något jag störde mig på även när jag satt i biosalongen. Till ”cool girl-monologen” som syftar till när Amy rasar över kvinnor som i förhållandet med sin pojkvänner tvingas förvandla sig till den sköna tjejen som aldrig blir arg, och är väldigt ”low maintenance” (kräver lågt underhåll.)

Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej[DN]

En annan sak som kritiserats är att Amy falskt anklagar sin före detta pojkvän för att ha våldtagit henne, något som förstör hans liv. Det är något som förekommer relativt ofta i deckare och thrillers, och förstärker vissa personer tro om att det då måste vara vanligt förekommande i verkligheten också. En total jävla osanning, som då påverkar kvinnor som blivit våldtagna, men som därför inte tas på allvar. Våldtäktsoffer som behandlas illa nog som det är under en polisutredning och rättegång (vad som kallas second rape.) [The Guardian, ”She references a report by the Crown Prosecution Service last year, which found that, during a 17-month period, there were 5,651 prosecutions for rape and just 35 for making a false allegation of rape.” Mer statistik här.]

När jag lämnande biosalongen kände jag mig uppfylld av en enorm upprymdhet, för jag har aldrig riktigt sett en film som Gone Girl. Den var otroligt spännande, hade humor och trots en del segare scener så kändes den inte som de 2,5 timmar som den faktiskt var. Trots att slutet inte var riktigt tillfredsställande. Men att som publik bli total lurad av en karaktär och en handling är fruktansvärt roligt. Jag hade dock lite svårt att skaka av mig en specifik scen där Amy övertalar en före detta pojkvän till sex, och mitt under akten, iklädd sexiga underkläder, sticker hon en kniv i hans hals och tycks njuta av när blodet strömmar över hennes kropp. Det är nog den mest brutala scen jag någonsin sett, mest på grund av hur den blandar (eller jämför) det sexuella njutandet, med det mordiska. Men som sagt, kvinnokaraktärerna skavde en smula och när jag kom hem läste jag en rad recensioner, liksom hela Fahls artikel. De tydliggjorde en del av problemen med filmen, så vi får väl helt enkelt se om jag läser boken, för att se om den är mindre problematisk.

För att klara kylan

Nu är hösten här på riktigt, och medan jag verkligen älskar hösten så är det en bieffekt av kylan jag avskyr – var det gör med huden. Jag har alltid haft väldigt torr hur. Torr till den graden att det kan göra ont eller klia. Efter många år har jag nu samlat ihop en rad produkter som också är snälla, för jag har känslig hud – speciellt i ansiktet, där jag kan få utslag, huden kan bli röd eller svida av för starka produkter. Jag klarar inte heller av för starka lukter, eftersom det alltid bara ger mig huvudvärk, hur gott jag än tycker att det luktar.

För att ta bort smink använder jag antingen kokosolja eller Lushs Angels on bare skin (för känslig hud). Lush testar inte sin produkter på djur.

Den mjukgörande kräm jag använder till ansiktet kan variera lite. På dagen brukar jag använda en som inte är för fet (då det blir svårt med smink över), som Weledas mandelserie med lugnande fuktkräm (soothing facial lotion), eller Jasons soothing 84% aloe vera. På kvällen använder jag Dr. Hauschka rosencreme eller Weledas lugnande ansiktskräm (soothing facial lotion.) Ingen av dessa märken testar på djur, och alla är anpassade för känslig hud.

Till kroppen använder jag ACO:s special care mjukgörande hudkräm för väldigt torr och känslig hud. Den är luktfri.

På läpparna har jag bisalva (ej Burt’s bees, för de vet jag tetar på djur, jag använder mindre märket, där jag dock inte vet) eller sheasmör. Brukar köpa det i en hälsoaffär.

Högstadiet, och från Placebo till The Manics

Jag lyssnade på blandad 90-tals rock härom natten när jag inte kunde sova – det var Manic Street Preachers, Suede, lite Blur och Radiohead, samt Placebo. Av dessa band (men också inkluderat alla andra band jag älskar) har The Manics helt klart betytt mest för mig, det är bandet jag älskat längst, samt lyssnar på oftast även idag. Men det första 90-tals bandet jag upptäckte var Placebo, en grupp som lite grann glömts bort i den ”officiella” historiebeskrivningen av brittisk 90-tals rock, de är lämnade lite utanför. Jag upptäckte dem när jag var 14 år, i 8:an. Högstadiet. Tre år av mitt liv som jag hatar, och som jag verkligen önskar att jag kunde radera från mitt minne. Det var då jag blev sjuk med depression, då jag upptäckte vad panikattacker var, då min enda bot var självskadandet, och då jag kände mig så fruktansvärt, brutalt ensam. Det var då jag fastande i min egen lilla bubbla och inte visste hur jag skulle hitta ut.

Jag minns faktiskt inte hur jag hittade Placebo. Jag minns att jag brukade köpa NME från tidningsaffären på Götgatspuckeln, så var det kanske där i? De var inte lika bortglömda då. Jag blev hur som helt kär direkt, i allt – musiken, imagen och texterna. Men främst hur det var det enda tydliga alternativa bandet, i alla fall för mig. Eftersom jag kände mig så fel, så ful, så utanför kändes det som att hitta hem när jag upptäckte dem. Skit i att passa in, det är meningslöst ändå. Och passa in var det jag försökt göra så desperat innan. Stick inte ut och spela normal. Kopiera vad alla normala gör och hur de ser ut. Jag insåg inte att det var det jag gjorde då, hela låg – och mellanstadiet, men med en Aspergerdiagnos kan jag tydligt se det i backspegeln. Jag var livrädd för att sticka ut. Trodde att det skulle betyda att folk insåg att det var något seriöst fel på mig då. Jag introducerade en klasskamrat för Placebo och vi älskade dem tillsammans. Totalt. Vi var besatta av dem. Vi gick i en ganska liberal friskola, där vi alla hade varsin laptop, och många lektioner där vi fick plugga vart vi ville, utan uppsikt. Så vi spenderade lektionerna med att kolla på bilder av Brian Molko, lyssna på låtarna, översätta texterna, och läsa fanfics om bandet. Seriöst, jag vet knappt hur jag kunde kamma hem så många MVG att jag kom in på Östra Reals journalistiklinje. Jag minns hur vi frågade en lärare var centrefolds (låten från Sleeping With Ghosts) betydde och fick veta att det syftade på tidningar som Playboys mittuppslag (jag tror inte ens jag hade hört talas om porrtidningar innan.)

Men jag upptäckte också Manic Street Preachers. På något Placebo-forum var det en bild på Richey och Nickey och jag kände mig manad att ta reda på vilka det var. Lånade This Is My Truth Now Tell Me Yours på Hornstulls bibliotek och köpte sen The Holy Bible från den svindyra skivaffären i Söderhallarna. Har idag svårt att inte förknippa den skivan med den fruktansvärda sommaren när jag gått ut 9:an, och innan gymnasiet. Fick kontakt med BUP, samtalsterapi och SSRI, men trots det har jag nog aldrig mått lika dåligt som den sommaren. Har i efterhand förstått av det var Citaloplamet som fick mig att må sämre, det brukar rekommenderas att man ska hålla nära koll på patienten om man ger antidepressiva till barn och tonåringar, men det tyckte inte psykiatern vid BUP på Nytorget var så viktigt. Bipacksedel informerat att ”Citalopram ska normalt inte användas vid behandling av barn och ungdomar under 18 år. Risken för biverkningar som självmordsförsök, självmordstankar och fientlighet (främst aggression, trots och ilska) är större hos patienter under 18 år, när de tar läkemedel av denna typ. Trots detta kan Citalopram skrivas ut av läkare till patienter under 18 år, om läkaren anser att detta är lämpligt.” Den sommaren är som ett svar hål, och jag minns bara fragment. Jag vågar inte ens läsa i dagboken jag skrev under den tiden.

När jag lyssnar på Placebo idag (det händer ytterst sällan) hör jag allt som hände under högstadiet, allt hemskt som hände och hur ensam jag var, trots vännerna jag umgicks med i skolan. Musiken tar mig direkt tillbaka dit. Till alla ord jag skrev i dagboken med svarta blad och silverpenna. Men med The Manics är det annorlunda. Kärleken till dem delade jag inte med någon annan, det tog många år innan jag enda träffade någon som gillade dem. Det erbjöd dessutom något annat – de öppnade upp en hel värld, böcker, filmer, andra band, en estetik, det politiska som manade till handling, kunskapens makt, men också skapandes kraft. Trots att Molko lever och Richey Edwards antagligen tog livet av sig den stilla dagen i februari 1995, så står de alltid för något mer positivt. De gav mig något att leva för.Under gymnasietiden fick en affisch med Jack Kerouac och Neal Cassady av min favoritlärare. Han visste om mina problem, och gav mig en väldig massa stöd och hjälp under de tre åren. Jag hade hållit en muntlig presentation om beatförfattarna (eller något i den stilen) och läraren älskade dem med, så då fick jag affischen av honom och på baksidan skrev han ”Lev för poesin” och det är vad The Manics symboliserar för mig, även om Richey tog livet av sig. Jag har fortfarande en lista sparad på datorn om alla olika böcker bandet (men främst Richey och Nicky) refererade till. Flera av dem kan jag idag räkna till några av mina absoluta favorit böcker och författare, som beatgänget, Brett Easton Ellis, The Artrocity Exhibition, existentialisterna, Kafka, Salinger, Rimbaud och Plaths poesi, och Jean Genet – för att bara nämna några. Namnet på den här bloggen kommer från ett Genet citat. Men The Manics inspirerade även mitt politiska intresse med vänsterlitteratur och radikal feminism. Läste Andrea Dworkins Mercy och SCUM-manifestet. Jag följde Richeys råd om att ”klä upp sig” för att må bättre, med tjock, svart flytande eyeliner och leopardmönstrat. Dessutom, hur mycket betyder det inte för en tonåring med författardrömmar när James Dean Bradfield vrålar ”I am stronger than Mensa, Miller and Mailer. I spat out Plath and Pinter”?

The Holy Bible, deras tredje skiva,  är ett totalt mästerverk och min absoluta favoritskiva. Men när jag hörde den för första gången 2004 var den som en chock, jag hade aldrig hör något liknande. För att inte tala om texterna!

All four of them, at this point, were damaged, but of course this record’s dark heart is that of Richey Edwards. Ravaged by depression, alcoholism, self-harm and anorexia, alongside Kurt, he was the most brilliant, insightful rock prophet of his generation. ‘The Holy Bible’ was the diary of his final breakdown, and his masterwork. Witness ‘Archives Of Pain’, the neurotic tribute to the victims of serial murder that appears to call for the death penalty. “There is never redemption”, spits Richey through the medium of James, “any fool can regret yesterday”. See the cold detachment of ‘Faster’’s personal manifesto as he explains his self-harm thus: “I am an architect, they call me a butcher”, he chokes. His first-person account of a teenage girl in the advanced stages of anorexia, ‘4st 7lb’, always felt far too plausible to be any of our business in the first place. It’s not especially easy to listen to considering what was lost. Certainly, every single thing that James, Nicky and Sean have done since is thrown into relief here as a way of coming to terms with loss. [NME, i en recension för jubileumsutgåvan, betyg 10/10.]

Låten 4st 7lb kan jag inte ens lyssna på idag, det har alltid varit en låt jag bara spelat när jag mått som sämst. När jag började min DBT -behandling (dialektisk beteendeterapi) för nu 2,5 år sedan ute i Danderyd så sade min läkare flera gånger att min starka vilja att bli frisk var en bra hjälp i början av terapin, att jag hade den orubbliga motivationen. Vår samtids mantra tycks vara att ”allting är möjligt”, men om man är psykiskt sjuk vet man hur falskt det är, då ens möjligheter och alternativ är så fruktansvärt få. Men The Manics visade kraften i kreativt skapande. I skrivandet. Richey gjorde sin sista tv-intervju med Per Sinding-Larsen och ZTV (hela intervjun finn på Youtube) och Richey talar ganska mycket om skrivande där och säger ”I’ve always had an idea in my mind of how I want to express my self. […] Every day in my life I fear that I’m not as good writer as I could be, a talanted as I could be. I try to constantly read and inprove my mind. Get perspective on world history. And nobody is never gonna be good enough to know everything, but I think I try. Which I more than a lot of people do,” Och det blev min motivation. Att bli bättre på skrivandet, så bra jag kan bli. Muntliga konversationer har aldrig varit min paradgren, men skrivandet – det kommer naturligt. Där kan jag uttrycka allt jag inte kan i tal. Vad som dock är fruktansvärt läskigt är att jag inte skrivit något (skönlitterärt) på ett bra tag, men jag kan inte riktigt säga hur länge. Jag kan inte hitta orden. Som jag har förstått är det en skräck hos många med kreativ talang, att gå i terapi för att bli frisk, med risken att man förlorar sin förmåga. Det är en ju total myt, men ändå. Jag kommer att hitta tillbaka, det vet jag. Det gäller bara att köra med lite tvångsåtgärder samtidigt som jag spelar låten Yes på högsta volym.

Nobelpriset i litteratur 2014

Litteraturvärlden tycks vara besviken över årets Nobelprisvinnare i litteratur. Alls tycks ha hoppas och bett för att den vitryske politiske skildraren Svetlana Aleksijevitjs skulle vinna. Till den grad att det blir lite absurt. Ulrika Milles och Yokiko Duke satt i SVT:s studio innan och talade om varför i år vore rätt tidpunkt att utnämna Aleksijevitjs till Nobelprisvinnare. När då Peter Englund istället utnämnde den franska prosaförfattaren Patrick Modiano tycktes luften gå ut i studion. De var besvikna, visst han skriver klassisk romankost, men en politisk vinnare hade varit mer rätt. ”Det skulle ha suttit bra.” Hon förtjänande det mer. Dessutom kunde de inte så mycket om Modiano, diskuterade vilken betydelse priset har för Elisabeth Grates förlag, istället för att berätta om författaren, och hans litteratur. Det hjälpes en bit när de de sista 5 minuterna fick telefonkontakt med den svenska författaren PA Tjäder som kunde Modiano. SVT hade även en reporter från en litteraturmässa i Tyskland, där de intervjuade två män, varav den enda gå på gång sade att Aleksijevitjs borde ha fått priset i år.

Självklart har jag ingen aning om hur Svenska Akademin tänker när de väljer vinnarna, men jag tvivlar start på att de känner av stämningarna, och frågar själv själva, vem känns rätt i år? Funderar lite över Ukrainakrisen och sen ifrågasätter om inte en Vitrysk politisk författare vore passande? Och dessutom, pressen skulle älska det. Åh, vi skulle bli så populära. Vi skulle stå rätt i tiden, helt överensstämmande med zeitgeisten.

Låter det troligt någon? Personligen har jag läst varken Aleksijevitjs eller Modiano. Jag är förtjust i både politiskt författande och mer eftertänksam, existentialistisk fransk romankost. Jag ser fram emot att läsa dem båda. Men det betyder inte att den ena är inte bättre än det andra, är viktigare än den andra, vilket var den känslan man fick utifrån studiosnacket. Båda är nödvändiga, och båda behövs. De har olika ändamål, och kanske i en väldigt politiskt ladda tid, där krig och kriser råder runt om i världen kanske vi just behöver eftertänksamheten och en mer djup, existentiell diskurs för att kunna förstå kriget i Syrien, IS, situationen i Ukraina, klimathotet, Ebola epidemin och mycket, mycket annat. Det politiska finns där. I varje nyhetsrapportering och reportageuppslag. Modiano skriver om efterkrigstidens Paris, som präglades av Algeriet revolten och hot om militärupprop. Vad vi behöver just nu är att försöka förstå. Och för det tror jag vi behöver introspektionen, och en rejäl funderare över vår tid.

Slutligen, Akademins motivering:

För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.