Högstadiet, och från Placebo till The Manics

Jag lyssnade på blandad 90-tals rock härom natten när jag inte kunde sova – det var Manic Street Preachers, Suede, lite Blur och Radiohead, samt Placebo. Av dessa band (men också inkluderat alla andra band jag älskar) har The Manics helt klart betytt mest för mig, det är bandet jag älskat längst, samt lyssnar på oftast även idag. Men det första 90-tals bandet jag upptäckte var Placebo, en grupp som lite grann glömts bort i den ”officiella” historiebeskrivningen av brittisk 90-tals rock, de är lämnade lite utanför. Jag upptäckte dem när jag var 14 år, i 8:an. Högstadiet. Tre år av mitt liv som jag hatar, och som jag verkligen önskar att jag kunde radera från mitt minne. Det var då jag blev sjuk med depression, då jag upptäckte vad panikattacker var, då min enda bot var självskadandet, och då jag kände mig så fruktansvärt, brutalt ensam. Det var då jag fastande i min egen lilla bubbla och inte visste hur jag skulle hitta ut.

Jag minns faktiskt inte hur jag hittade Placebo. Jag minns att jag brukade köpa NME från tidningsaffären på Götgatspuckeln, så var det kanske där i? De var inte lika bortglömda då. Jag blev hur som helt kär direkt, i allt – musiken, imagen och texterna. Men främst hur det var det enda tydliga alternativa bandet, i alla fall för mig. Eftersom jag kände mig så fel, så ful, så utanför kändes det som att hitta hem när jag upptäckte dem. Skit i att passa in, det är meningslöst ändå. Och passa in var det jag försökt göra så desperat innan. Stick inte ut och spela normal. Kopiera vad alla normala gör och hur de ser ut. Jag insåg inte att det var det jag gjorde då, hela låg – och mellanstadiet, men med en Aspergerdiagnos kan jag tydligt se det i backspegeln. Jag var livrädd för att sticka ut. Trodde att det skulle betyda att folk insåg att det var något seriöst fel på mig då. Jag introducerade en klasskamrat för Placebo och vi älskade dem tillsammans. Totalt. Vi var besatta av dem. Vi gick i en ganska liberal friskola, där vi alla hade varsin laptop, och många lektioner där vi fick plugga vart vi ville, utan uppsikt. Så vi spenderade lektionerna med att kolla på bilder av Brian Molko, lyssna på låtarna, översätta texterna, och läsa fanfics om bandet. Seriöst, jag vet knappt hur jag kunde kamma hem så många MVG att jag kom in på Östra Reals journalistiklinje. Jag minns hur vi frågade en lärare var centrefolds (låten från Sleeping With Ghosts) betydde och fick veta att det syftade på tidningar som Playboys mittuppslag (jag tror inte ens jag hade hört talas om porrtidningar innan.)

Men jag upptäckte också Manic Street Preachers. På något Placebo-forum var det en bild på Richey och Nickey och jag kände mig manad att ta reda på vilka det var. Lånade This Is My Truth Now Tell Me Yours på Hornstulls bibliotek och köpte sen The Holy Bible från den svindyra skivaffären i Söderhallarna. Har idag svårt att inte förknippa den skivan med den fruktansvärda sommaren när jag gått ut 9:an, och innan gymnasiet. Fick kontakt med BUP, samtalsterapi och SSRI, men trots det har jag nog aldrig mått lika dåligt som den sommaren. Har i efterhand förstått av det var Citaloplamet som fick mig att må sämre, det brukar rekommenderas att man ska hålla nära koll på patienten om man ger antidepressiva till barn och tonåringar, men det tyckte inte psykiatern vid BUP på Nytorget var så viktigt. Bipacksedel informerat att ”Citalopram ska normalt inte användas vid behandling av barn och ungdomar under 18 år. Risken för biverkningar som självmordsförsök, självmordstankar och fientlighet (främst aggression, trots och ilska) är större hos patienter under 18 år, när de tar läkemedel av denna typ. Trots detta kan Citalopram skrivas ut av läkare till patienter under 18 år, om läkaren anser att detta är lämpligt.” Den sommaren är som ett svar hål, och jag minns bara fragment. Jag vågar inte ens läsa i dagboken jag skrev under den tiden.

När jag lyssnar på Placebo idag (det händer ytterst sällan) hör jag allt som hände under högstadiet, allt hemskt som hände och hur ensam jag var, trots vännerna jag umgicks med i skolan. Musiken tar mig direkt tillbaka dit. Till alla ord jag skrev i dagboken med svarta blad och silverpenna. Men med The Manics är det annorlunda. Kärleken till dem delade jag inte med någon annan, det tog många år innan jag enda träffade någon som gillade dem. Det erbjöd dessutom något annat – de öppnade upp en hel värld, böcker, filmer, andra band, en estetik, det politiska som manade till handling, kunskapens makt, men också skapandes kraft. Trots att Molko lever och Richey Edwards antagligen tog livet av sig den stilla dagen i februari 1995, så står de alltid för något mer positivt. De gav mig något att leva för.Under gymnasietiden fick en affisch med Jack Kerouac och Neal Cassady av min favoritlärare. Han visste om mina problem, och gav mig en väldig massa stöd och hjälp under de tre åren. Jag hade hållit en muntlig presentation om beatförfattarna (eller något i den stilen) och läraren älskade dem med, så då fick jag affischen av honom och på baksidan skrev han ”Lev för poesin” och det är vad The Manics symboliserar för mig, även om Richey tog livet av sig. Jag har fortfarande en lista sparad på datorn om alla olika böcker bandet (men främst Richey och Nicky) refererade till. Flera av dem kan jag idag räkna till några av mina absoluta favorit böcker och författare, som beatgänget, Brett Easton Ellis, The Artrocity Exhibition, existentialisterna, Kafka, Salinger, Rimbaud och Plaths poesi, och Jean Genet – för att bara nämna några. Namnet på den här bloggen kommer från ett Genet citat. Men The Manics inspirerade även mitt politiska intresse med vänsterlitteratur och radikal feminism. Läste Andrea Dworkins Mercy och SCUM-manifestet. Jag följde Richeys råd om att ”klä upp sig” för att må bättre, med tjock, svart flytande eyeliner och leopardmönstrat. Dessutom, hur mycket betyder det inte för en tonåring med författardrömmar när James Dean Bradfield vrålar ”I am stronger than Mensa, Miller and Mailer. I spat out Plath and Pinter”?

The Holy Bible, deras tredje skiva,  är ett totalt mästerverk och min absoluta favoritskiva. Men när jag hörde den för första gången 2004 var den som en chock, jag hade aldrig hör något liknande. För att inte tala om texterna!

All four of them, at this point, were damaged, but of course this record’s dark heart is that of Richey Edwards. Ravaged by depression, alcoholism, self-harm and anorexia, alongside Kurt, he was the most brilliant, insightful rock prophet of his generation. ‘The Holy Bible’ was the diary of his final breakdown, and his masterwork. Witness ‘Archives Of Pain’, the neurotic tribute to the victims of serial murder that appears to call for the death penalty. “There is never redemption”, spits Richey through the medium of James, “any fool can regret yesterday”. See the cold detachment of ‘Faster’’s personal manifesto as he explains his self-harm thus: “I am an architect, they call me a butcher”, he chokes. His first-person account of a teenage girl in the advanced stages of anorexia, ‘4st 7lb’, always felt far too plausible to be any of our business in the first place. It’s not especially easy to listen to considering what was lost. Certainly, every single thing that James, Nicky and Sean have done since is thrown into relief here as a way of coming to terms with loss. [NME, i en recension för jubileumsutgåvan, betyg 10/10.]

Låten 4st 7lb kan jag inte ens lyssna på idag, det har alltid varit en låt jag bara spelat när jag mått som sämst. När jag började min DBT -behandling (dialektisk beteendeterapi) för nu 2,5 år sedan ute i Danderyd så sade min läkare flera gånger att min starka vilja att bli frisk var en bra hjälp i början av terapin, att jag hade den orubbliga motivationen. Vår samtids mantra tycks vara att ”allting är möjligt”, men om man är psykiskt sjuk vet man hur falskt det är, då ens möjligheter och alternativ är så fruktansvärt få. Men The Manics visade kraften i kreativt skapande. I skrivandet. Richey gjorde sin sista tv-intervju med Per Sinding-Larsen och ZTV (hela intervjun finn på Youtube) och Richey talar ganska mycket om skrivande där och säger ”I’ve always had an idea in my mind of how I want to express my self. […] Every day in my life I fear that I’m not as good writer as I could be, a talanted as I could be. I try to constantly read and inprove my mind. Get perspective on world history. And nobody is never gonna be good enough to know everything, but I think I try. Which I more than a lot of people do,” Och det blev min motivation. Att bli bättre på skrivandet, så bra jag kan bli. Muntliga konversationer har aldrig varit min paradgren, men skrivandet – det kommer naturligt. Där kan jag uttrycka allt jag inte kan i tal. Vad som dock är fruktansvärt läskigt är att jag inte skrivit något (skönlitterärt) på ett bra tag, men jag kan inte riktigt säga hur länge. Jag kan inte hitta orden. Som jag har förstått är det en skräck hos många med kreativ talang, att gå i terapi för att bli frisk, med risken att man förlorar sin förmåga. Det är en ju total myt, men ändå. Jag kommer att hitta tillbaka, det vet jag. Det gäller bara att köra med lite tvångsåtgärder samtidigt som jag spelar låten Yes på högsta volym.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s