Frankenstein: Recension

Bio Rio öpnnades i veckan efter deras stora renovering; foajén och salongen var nu väldigt snygg, och de nya stolarna var så sköna i jämförelse mot de gamla. Tack och lov satt jag nu denna gång lagom långt bak i salongen, eftersom duken sitter så högt upp får man i princip nackspärr om man sitter på rad tre och framåt. De hade tyvärr inga program till föreställningen, med den introducerades med en tjuvkikning under repetitionerna vilket är hur kul som helst att få se. Pjäsen öppnas med att varelsen (spelad av Benedict Cumberbatch) föds från en slags extern livmoder, och under 10 plågsamma minuter tvingas han lära sig att få kontroll över sina lemmar, i ett rörelsemönster som verkar hämtat från modern dans. Samtidigt som de enorma stjärnliknande lamporna i taket levererar ljuskaskader som påminner om elchocker eller blixtar. Det är väldigt häftig, storslaget, och liknar inte något jag tidigare sett.

Varelsen möter sedan sin skapare – vetenskapsmannen Viktor Frankenstein (Johnny Lee Miller), som är förfärad över vad han gett liv åt och tvingar bort monstret. Han färdas runt för att hitta en plats där människor accepterar honom, men alla skräms av hans fula yttre, och jagar bort honom med våld och hot. Tills han möter en äldre man som är blind, som lär honom om världen, hur man talar, om poesi och historia. Men till slut bestämmer sig varelsen att han vill ha hämnd på mannen som gav honom liv, för att sedan överge.

Det var en av de största teater produktioner jag sett, med enorma scenbyten, något som känts väldigt omodern i svensk teater. De senaste 10 åren har ju präglats av minimalism och det enkla. Det var intressant att få en chans att se motsatsen. Cumberbatch och Lee Miller var båda väldigt bra, men efter att ha läst recensioner önskar jag att det funnits en möjlighet att se båda versionerna för att kunna jämföra, för de ska ha varit relativt olika. Varelsen präglades under första halvan av pjäsen av en rad ofrivilliga muskelrörelser, som till slut började kännas irriterande och jag tappade lite teatermagin, men kramperna försvann som tur var med och mer. Jag önskar att de hemska som händer i pjäsen kunde fått en större betoning, och gjorts mer hemska – till exempel våldtäkten. Det kan bero på att teatern önskat en yngre publik till pjäsen (fans till Sherlock exempelvis), men istället kändes det lite barnsligt och tamt. En del repliker kändes även lite fåniga och för ”roliga”. och jag önskar att en del av de mindre rollerna känts mindre som karikatyrer och mer som riktiga människor. Men trots detta njöt jag verkligen av föreställningen, och det var så kul att äntligen ha fått en chans att se den, delvis på grund av regissören (Danny Boyle) och skådespelarna, men också eftersom boken är en av mina favoriter.

Mina senaste favorit låttext

Jeffrey Lewis, Cult Boyfriend

The Misfits are cult rock & roll
worshipped by a few but ignored on the whole
Meet the Feebles is a film cult classic
It’s basically unknown but some say it’s fantastic

Most women that I meet seem totally unphased
Til sometimes there somebody who seems totally amazed
I might not be in magazines as a heart throb face
But in a few devoted arcs I’ve found a strong fan base

I’m a cult boyfriend, not a mainstream show
I’m lonely or I’m worshiped by a lady in the know
When you’re a cult boyfriend life’s always intense
They love me or they hate me no one’s on the fence

Cerebus is cult comic book series
It’s got fans but it’s never found in movies or in theories
WFMU is a cult radio station
Always tuned to by a few devoted fans around the nation

For every time I couldn’t get a second date or even first
Why does one think I’m the best when all the rest think I’m the worst
All of those times no one at all wanted to know
If I’m really all that awesome wouldn’t more people think so

I guess Cult Boyfriend is the term for me
It’s always been quality over quantity
A cult boyfriend’s like a record in a bargain bin
No one knows what it’s worth ‘til a collector comes in

Hm, who are some cult literary figures I could honor
Maybe J. G. Ballard or Flannery O’Connor
Haagus and Fugu, that’s like food for cult eaters
Jim Jones, Charles Manson, Fater Yed, they’re cult leaders

Anyways the point being, do I have to magical?
Can’t we date a few months and then move on normal and casual
Suicidally alone and the totally smothered
It’s so much pressure when you go from one extreme to the other

I guess Cult Boyfriend is the term for me
It’s always been quality over quantity
A cult boyfriend’s like a record in a bargain bin
No one knows what it’s worth ‘til a collector comes in

I’m a cult boyfriend, not a mainstream show
I’m lonely or I’m worshiped by a lady in the know
When you’re a cult boyfriend life’s always intense
They love me or they hate me no one’s on the fence

And this son ain’t probably gonna go far past an open mic
I guaranteed though two or three people are really gonna like it.

Frankenstein

Är väldigt exalterad. Klockan 17:30 ska jag till Bio Rio för att se pjäsen Frankenstein som sattes upp på National Theatre i London 2011. Den är regisserad av Danny Boyle (Trainspotting, Slumdog Millionaire, och OS invigningen 2012), och medverkar gör Johnny Lee Miller som Frankenstein och Benedict Cumerbatch som monstret. Har inte läst boken sedan London, då den var en del av den obligatoriska läsningen, och jag insåg snabbt att jag älskade historien, men framför allt karaktären som monstret är. För den är väldigt, väldigt intressant. För att inte tala om missförstådd, om folk bara har sett filmerna. För han är intelligent, och förälskar sig i historien i Paraside Lost, och känner sig fruktansvärt ensam i sitt (annorlunda) utanförskap. Antagligen kommer jag börja läsa om den när jag kommer hem sedan i kväll.

Spotify, och mitt musikår

Vinter:

Nick Cave and the Bad Seeds (Skrev om Nick Cave och filmen om honom här.)

Vår:

The Replacements

Sommar:

Nick Cave and th Bad Seeds

Höst:

Nick Cave and the Bad Seeds

 

Top 10 låtar:

  1. Bastards of the Young – The Replacements
  2. Victory Over The Sun – Biffy Clyro
  3. Alex Chilton – The Replacements
  4. Hybrid Moments – Misfits
  5. Waiting Room – Fugazi
  6. Dudesblood – Dan Sartain
  7. Pass This On – Dan Sartain
  8. Something I Learned Today – Hüsker Dü
  9. Jangling Jack – Nick Cave and the Bad Seeds
  10. Pearl Of A Girl – Kristeen Young (Mer om låten här.)

 

Top 5 artister:

  1. Nick Cave and the Bad Seeds
  2. The Replacements
  3. Dan Sartain
  4. Arctic Monkeys
  5. Hüsker Dü

Top 5 album:

  1. Dudesblood av Dan Sartain (Recenserade skivan här.)
  2. Let Love In av Nick Cave and the Bad Seeds
  3. Static Age av Misfits
  4. Caligula av Hästpojken
  5. 13 Songs av Fugazi

Bästa spellistan:

100 Greatest Punk Songs Of All Time

 

 

Extraval den 22 mars 2015

Jag fick ett sms när jag var ute och handlade mat – ”Nyval!!!” Jag fick stanna upp mitt i brödavdelningen. Hjärtklappning, med iceages On My Fingers album i hörlurarna. Fan… Jag fick tårar i ögonen. För sånt här ska inte hända i Sverige. Vi är inte ett sådant land. Vi är stabila och trygga. Men det är ju inte längre sant, inte när över var 10:e svensk lägger sin röst på ett rasistisk parti. För då är Sverige inte längre samma land. Jag hade tidigare skämtsamt sagt att det vore häftigt att få uppleva ett nyval, men verkligheten känns så mycket mer hemsk. För så mycket pekar ju mot mot ett allt värre valresultat denna gång. SD tros kunna få styra valrörelsen, med sitt invandringshat som huvudfråga. Att Sverige ska ha ett extraval (som är den korrekta termen) om invandringsfrågan. Eller vinner Alliansen denna gång? Kostnaden för en ny valrörelse. Att valdeltagandet sjunker under nyval – trots att egentligen är ännu viktigare att lägga sin röst. Tanken på att folk inte orkar bry sig om att rösta när situationen är så kritisk skrämmer mig. Fy fan. Jag vill inte bo i det här landet längre. Men egentligen handlar det ju mer om att man förlorat sin goda tro.

Rapport spenderade 25 av programmets 30 minuter åt extravalet. Där presenterade de kusliga siffror från en SIFO-undersökning – en tredjedel av de frågade tycker att det var rätt av SD att fälla regerings budget, och hela 39% tycker att de andra riksdagspartierna borde samarbeta med SD i frågor där de har liknande åsikter. För att situationen i Frankrike och Storbritannien ser så lockande ut eller? Obehaget höjdes även av ett inslag om hur andra länder i EU har hanterat situationen med växande högerpopulistiska och rasistiska partiet, där David Cameron kryper upp i UKIPS knä och meddelar att invandrare inte minsann kan förvänta sig att få ta del av landets välfärdssystem och bidrag. Sverige får bara inte gå den framtiden till mötes.

Har skrivit in den 22:a mars i min kalender. Tre dagar efter min födelsedag, men det känns inte som en present.

Filmer höst/vinter 2014

Påbörjade i somras ett litet filmprojekt för  att se fler filmer, och eftersom det gick ganska bra har jag fortsatt, och tänker göra det i ett år. Planen är att se mellan 20 till 25 filmer under en tre månadsperiod. Under september, oktober och november har jag sett 25 filmer, varav 7 är omsedda och 18 nya.

Omsedda:

  • Fight Club, 1999

David Finchers underbart mörka och knäppa film baserad på Chuck Palahniuk lika knäppa bok, med Edward Norton som en vanlig man, med ett vanligt jobb som lider av svår sömnbrist som han motarbetar genom att gå på olika stödgrupper (som inte alls är kopplade tills hans egna problem). Hans liv förändras när hans lägenhet (fylld med hans kära ägodelar) brinner upp och han möter den galna Tyler Durden, spelad av Brad Pitt. Den är absurd, konsumptionskritisk och väldigt roligt på ett svart sätt. En av mina favoritfilmen, men jag tror också det är dags att läsa om boken.

  • Sex, Drugs and Rock n´ Roll, 2019

En biografisk film om rockrebellen Ian Dury, med Andy Serkis (Gollum) i huvudrollen. Om hans barndom, polion som lämnade honom haltade och i behov av käpp, och hur han sedan bildar bandet Ian Dury and the Blockheads, som gjorde rockklassiker som Hit Me With Your Rythm Stick, Wake Up And Make Love To me, låten som filmen är döpt efter, liksom Sweet Gene Vincent. Men den är inte bara biografisk, utan även fantasifylld och grandios.

  • Worried About the Boy, 2010

Även denna är en biografisk musikfilm, men om Boy George. Väldigt fint porträtt som ger en mer sympatiskt bild än den tabloiderna målat under alla år. Om hans flytt till London där han mötte personer som inte heller passade in i den ”normala” formen, freaken som besökte den trendigaste new wave klubben the Blitz Club. Hur han skapade bandet Culture Club trots att alla sade att han inte kunde sjunga. Med Douglas Booth som Boy George, Matthew Horn som Jon Moss och Mark Gatiss som Malcolm McLaren (!).

  • Velvet Goldmine, 1998

Återigen – en musikfilm, men denna är mer fantasieggande än biografisk. Den handlar visserligen (löst) om David Bowie och Iggy Pop under 70-talet, uppblandat med lite Oscar Wilde (och Jean Genet). Den är regisserad av Todd Haynes (en av mina favorit regissörer, mest känd för I’m Not There), om en journalist (spelad av Christan Bale, som här är sådär) som får i uppdrag att skriva om den överjordiska glamrockstjärnan Brian Slade som gjorde bisexualitet trendigt, sedan han dragit sig tillbaka från rampljuset. Han dras då in i historien, och sina egna minnen från tonåren. Slade/Mawell Demon (alltså Bowie/Ziggy Stardust) spelas av Jonathan Rhys Meyers, Kurt Wild (Iggy Popish) av Ewan McGregor, och Slades fru av Toni Colette. Det är hur mycket litterära och musikaliska referenser, och soundtracket är bland de bästa, och medverkar på det gör personer som  Thom Yorke och Thurston Moore.

  • Less Than Zero, 1987

En film baserad på Breat Easton Ellis debutroman med samma namn, med Andrew McCarthy, Robert Downey Jr och James Spader (i en skurk roll). Ellis tog titeln från en låt på Elvis Costellos debutalbum. Om baksidan av det det rika och glamourösa livet. Downey Jr spelar en karaktär som faller i ett drogmissbruk medan hans bästa vän Clay lämnar LA för universitetet, och handlingen utspelar sig när Clay kommer tillbaka under jullovet och upptäcker allt som hänt medan han var borta. Det brukar vänligt sägas att Downey Jr rollinsats i denna filmen var av typen method acting, men trots detta är det hans insats som ger den trovärdighet och djup. Filmen är bara löst baserad på boken, som egentligen är mycket bättre.

  • Se7en, 1995

David Finchers mörka thriller, om två polisers (Brad Pitt och Morgan Freeman) jakt på en seriemördare som dödar folk i temat de sju dödssynderna. En psykologisk thriller, där Freemans karaktär är på väg att gå i pension, där Pitt och sin fru (Gwyneth Palthrow) flyttar till staden, då han ska ta över hans position.

  • Punk: Attitude, 2005

Den bästa dokumentären om punkmusik jag sett. Regisserad av Don Letts som var involverad i punkscenen i London på 70-talet, innan punkbanden hade släppt några skivor brukades raggaeplattor spelas under konserter och fester, och Letts var den med den mest imponerande skivsamlingen. Skrev mer om den här.

 

Nya:

  • 20,000 Days on Earth, 2014

Om Nick Caves 20,000:e dag i livet. Dokumentär eller fiktion, beroende på hur du vill se på det. Skrivit mer om den här.

  • Easy A, 2011

Såg den för att alla verkar vara så tokiga i Emma Stone. Och eftersom romantisk komedi (modern) inte är min genre tyckte jag den var sådär. Typisk high school film, med alla sina stereotyper.

  • The Amazing Spiderman, 2012

Sen kom jag ihåg denna film, med Andrew Garfield och Emma Stone. Den var ganska bra. Gillar alltid filmen om när superhjälten får sina krafter, och hur man får se honom lära sig handskas med dem. Gillade även hur relationen med fastern och farbrorn porträtterades, det kändes trovärdigt om man tänker på karaktärens ålder

  • The Amazing Spiderman 2, 2014

Den enda orsaken till att jag såg uppföljaren var Dane DeHane medverkan. Och han var väldigt bra. Men hela situationen med flickvännen Gwen Stacy gjordes så nedsättande och pinsam, och ovärdig att tillhöra en film från i år (Peter Parker lovade hennes döende pappa att de inte skulle vara tillsammans med för hålla henne säker. Det hela kändes väldigt 50-tal, men förkommer tyvärr ofta i denna genre – att det är mäns jobb skydda och rädda kvinnor).

  • Pretty in Pink, 1986

Smågullig romantisk komedi av genres 80-talets mästare John Hughes. Med Molly Ringwald i huvudrollen som spelar Andie, en tjej med arbetarbakgrund som förälskar sig i en av de rika killarna i skolan Blane (spelad av Andrew McCarthy), vilket är opopulärt både hos hennes bäste vän (Jon Cryer) som är förälskad i henne, och Blande dryge vän (James Spader). Ett bra soundtrack, med många 80-tals hits. Andies är som person dock lite irriterande, men det är Cryers karaktär som gör filmen rolig och lite annorlunda.

  • Begin Again, 2014

Romantisk drama i musiktappning, om den avdankade topproducenten spelad av Mark Ruffalo som möter en kvinna Gretta (Kiera Knightley) på en open mic night, som han tycker spelar och sjunger underbarn och han erbjuder henne ett kontrakt, trots att han samma dag sparkats från sitt skivbolag, men vi får följa när de bestämmer sig för att spela in en skiva på New Yorks gator. Adam Levine spelar Gretta ex, och James Corden som hennes enda vän i staden. Den var okej, men inte mycket mer. Dock fastnade en av låtarna på hjärna.

  • Gone Girl, 2014

Finchers (igen) senaste film om om identitet och mordanklagelser, baserad Gillian Flynns bästsäljande thriller. Skrivit mer om den här.

  • The Private Life of Sherlock Holmes, 1970

Billy Wilder tacklar Sherlock Holmes, men med ett mer modernt perspektiv. Holmes tvingar här avslöja att han är bög, när en balettstjärna vill ha barn med honom, och Watson vet inte riktigt hur han ska tolka situationen. Skrev mer om den här.

  • Sabrina, 1954

En romantisk komedi  med mörkare inslag, Audery Hepburn spelar dottern till chaufför som blir förälskar i den yngste sonen i godset. Bestämmer sig för att ta livet av sig, men misslyckas och åker till Paris för att lära sig laga mat, och blir under tiden super sofistikerad – vilket gör att båda bröderna få upp ögonen för henne när hon återvänder. Regisserad av Billy Wilder, och med Humphrey Bogart som den äldre brodern.

  • Tom at the Farm, 2014

Den kanadensiske indieälsklingen Xavier Dolan senaste film (men den första jag har sett) – som till skillnad från hans tidigare är en psykologisk thriller, med honom själv i huvudrollen. Om en man som lämnar Montréal där han bor och jobbar för att åka ut till landsbygden för sin pojkvän begravning. Han inser snabbt att ingen där vet vem han är, och brodern ser till att han håller munnen stängd om vad för typ av förhållande de haft. Situationen där blir allt mer obehaglig när tvång, våld och hot blandas in. Dolans senaste film Mommy kommer att ha premiär i Sverige den 9:e januari.

  • The Seven Year Itch, 1955

En små fånig romantisk komedi (inför ett förbud att se dessa genre nästa tre månader, gillar ju den egentligen inte), även denna av Billy Wilder, om en man var fru och barn lämnar honom i New York för att jobba under sommaren, och han kan bara inte sluta tänka på allt han nu kan göra utan att bli upptäckt. En hel rad galna fantasier. Den dag flyttar en vacker och sexig kvinna in ovanför honom, vilket blir ett test för hans självkontroll (och fantasier), och hon spelas av Marilyn Monroe. Fånig, utan större djup. Innehåller den ikoniska scenen där Monroe iklädd en vit klänning står ovan en luftventil som blåser klänningen uppåt.

  • The Misfits, 1961

En intressant film, med stjärnor som Clark Gable, Marilyn Monroe och Montgomery Clift som spelar olika sorters outsiders. Regisserad av John Huston, och manuset är skrivet av Arthur Miller.

  • The Watchmen, 2009

Filmen utspelar sig i en alternativ verklighet, som målas upp under filmens första minuter, där bland annat Nixon omväljs till president om och om igen. Två generationer superhjältar (eller här i en mer mörk tappning – vigilanter) har skapar ordning i staden, tills en ny lag går igenom som skall göra dem olagliga. USA har dessutom ett stort övertag i kalla kriget, tack vare Dr Manhattan (Billy Crudrup) som är bland de mest intressanta karaktärer jag sett (i den här typen av film). Hjälten som kallas Comedian mördas och Roschach påbörjar en egen utredning, som till slut drar i de andra. Det är en film som är svår att kort förklara, då mycket händer, och det är ett mer komplicerat händelsemönster (än till exempel i Spindelmannen). Jag gillade den verkligen, även om jag känner att en del av grejerna nog passar bättre i ett serieformat är på film – exempelvis scenerna på Mars känns lite fåniga, istället för häftiga. Det är som om filmformatet inte räcker. I andra roller ses även Malin Åkerman, Matthew Goode, Jackie Earle Haley, och Jeffrey Dean Morgan.

  • The Avengers, 2012

Bestämde mig för att se den när jag kom ihåg att det var Joss Whedon (Buffy the Vampire Slayers) som regisserat denna all star typ av superhjälte film, där karaktärer som Iron Man (Downey Jr), Captain America (Chris Evans), Hulken (Mark Ruffalo), Black Widow (Scarlett Johansson), och Hawkeye (Jeremy Renner) samlar sina krafter när ett maskhål öppnas på ett forskningscenter och asaguden Loke (Tom Hiddleston) smiter igenom och skapar panik, när han tar sig därifrån med det livsfarliga ”tesseract”. Tor (Chris Hemsworth) hjälper de andra hjältarna att striden mot sin bror. Jag ser fram emot del 2 som kommer nästa år, och som även regisseras av Whedon.

  • Iron Man, 2008

Trots att jag är väldigt förtjust i Downey Jr har det tagit mig 6 år att se denna film, med Gwyneth Palthrow som Pepper Potts och Jeff Bridges som kollega till Tony Stark. Jag gillade verkligen att handlingen centreras runt frågan om det oetiska med vapentillverkning, när Stark återvänder till USA efter att ha varit gisslan i Afghanistan och bestämmer sig för att slopa vapentillverkningen som varit kärnan i företaget han ärvt efter sin far.

  • CBGB, 2013

Om den kända punkklubben i New York där alla spelade (trots att klubbens förkortningen betydde country, bluegrass och blues), och utspelar sig under åren då Hilly Kristal öppnade den och då klubben var som störst. Tyvärr var filmen inte för mig, utan mer för någon som kanske är nyfiken på denna musik och tid, och som vill se en kul film om det. För någon som inte älskar musiken, och helst vill se ett djupt och mer seriöst porträtt. De flesta av skådespelarna som spelade artisterna saknade helt scenpersonlighet, däribland Malin Åkerman som Debbie Harry, gänget som spelar Ramones. Men får ingen förståelse varför detta var uppseende väckande, värt att se och nytt. Mer intressanta porträtterades dock The Dead Boys (inklusive Rubert Grint) som i alla fall röjde runt på scenen. De är även bandet som filmen dedikerat mest tid åt, då Kristal blev deras manager.

  • Iron Man 2, 2010

Fortsättning följer. Har även gjorts en tredje film, och en fjärde är på väg. Mickey Rourke ses här som skurk, men en stor del av tiden behandlar även Starks kamp mot sig själv, då energicellen som håller honom levande, samtidigt förgiftar honom, och han agerar utåt på allt mer självdestruktiva sätt. Karaktärer som sen är med i The Avengers (Natalie Rushman, Nick Fury och Agent Phil Coulson) introduceras här i historien i och med S.H.I.E.L.D.

  • The Nomi Song, 2004

nomi

Har inte inkluderat dokumentärer här, men jag kunde bara låta låta blir med denna. Den handlar om new wave/experimentell opera kontratenoren Klaus Nomi, som verkade under 70-80-talet och som dog av AIDS 1883. Blev kär i honom när jag hörde hans version av The Cold Song från Pucells King Arthur. Den är overkligt bra. Skrev mer om dokumentären här.