Carl Barât and the Jackels

Carl Barât, känd från hans dagar i The Libertines och Dirty Pretty Things, har ett nytt band – The Jackels och de låter faktiskt riktigt bra. Hittills finns tre låtar på Spotify Glory DaysVictory Gin (hade kunnat varit Libertines låttitlar) samt A Storm Is Comming. Visst, musiken låter kanske inte nyskapande och revolutionerande – men nivån känns ändå ganska hög jämför med soloplattan som kom 2010. Det var lite av en besvikelse (samma problem som Babyshambles hade med sin senaste skiva), den lät för helt enkelt för polerat och poppigt för mina öron, vilket är något jag inte alls förknippar med hans sound. Den 16:e februari släpps bandets första skiva Let It Reign och jag ser fram emot den ganska mycket, och det var ett tag sedan jag såg fram emot material från det gänget – sedan Pete Dohertys soloskiva Grace/Wastelands från 2009 faktiskt, som är en underbar skiva. Sen händer det ju saker med The Libertines också, men jag är tveksam. Som ett fan av bandet sedan jag var 15 är det hur kul som helst att de har överkommit sina problem och bråk, och faktiskt klarar av att vara i samma rum som varandra, men frågan är om de kan skapa musik med samma glöd och hjärta som förut. Och jag syftat inte på drogerna nu – NME ställde sig frågande i en artikel om det kommer låta lika bra som förr nu när Doherty försöker hålla sig ren, vilket ju är skit snack. Droger gör ingen till en bättre artist eller konstnär, utan stjäl bara fokus från skapandet, och det har vi ju sett hur många gånger som helst i rockhistorien. Vi får helt enkelt se, men jag håller i alla fall tummarna.

Annonser

5 x 12

Lånad härifrån.

5 saker jag brukar säga

  • Åh!
  • Jag har haft […] låten på hjärnan hela dagen.
  • Hörde du på nyheterna…
  • Jag såg den gulligaste hunden idag.
  • Jag förstår inte vad du menar.
  • Okej, men där är snart/strax/om en liten stund?

5 saker jag brukar tänka

  • Jag ska göra det, jag ska bara göra det här först.
  • Varför måste allting som kan gå fel, gå fel?
  • Den där hunden är den sötaste i hela världen.
  • Vad i hela världen menar människan?
  • Om jag ändå vore smartare/snyggare/mer normal.

5 saker jag brukar drömma om nätterna

  • Att jag fortfarande går i gymnasiet/högstadiet.
  • Att jag kommer försent, eller har missat viktig information.
  • Om det jag läst/sett/lyssnat på precis innan jag somnat.
  • Att jag inte kan gå/röra på mig.
  • Att person jag tycker om inte längre bryr sig om mig.

5 saker väldigt få personer vet om mig

  • Jag har alltid sovit dåligt, minns det sedan mellanstadiet.
  • I 6 år av mitt liv har jag en gång i veckan träffat en psykolog eller terapeut.
  • Jag älskar att vara ensam (solitude), men är också väldigt rädd för att vara ensam (loneliness).
  • Jag är livrädd att journalistbranschen inte alls ska fungera för mig.
  • Jag låsas ofta att jag förstår vad folk menar, trots att det helt går mig förbi.

5 saker jag älskar att göra

  • Att gå på teater.
  • Att promenera på eftermiddagen/kvällen när det är mörkt och har regnat, och alla ljus reflekteras i vattenpölarna.
  • Besöka bokhandlar, och bläddra bland böckerna i timmar.
  • Gå på bio ensam, gärna på dagen då det brukar vara ganska tomt i salongerna.
  • Att lyssna på roliga podcasts i sängen innan jag ska sova.

5 saker som jag vill ska hända innan året tar slut

  • Åka till Tanger (i sommar förhoppningsvis).
  • Klarat första året av programmet, och känna att det fungerar.
  • Att ärendet med Trygg Hansa blir klart.
  • Få glasögon för min skelning.
  • Fortsätta vara frisk.

5 saker jag beställer utomlands

  • (Enkelt. Exakt samma jag beställer i Sverige.) Pasta med tomatsås.
  • Frukt-och grönsaksjuicer.
  • Briebaguette, eller tråkigare ostsmörgåsar.
  • Vegetarisk pizza.
  • Oliver till förrätt.

5 saker jag saknar i min garderob

  • Fuskpäls (gärna leopardmönstrad).
  • Svarta stuprörsjeans.
  • En vit skjorta i ett mjukt tyg.
  • Svarta jodphurs.
  • Glittriga strumpbyxor.

5 saker som doftar underbart

  • Tomater (eller bara kvisten, men är annars inte förtjust i färska tomater).
  • Antikvariat och gamla böcker.
  • Stekt lök och vitlök.
  • Rena lakan.
  • När man går förbi någon på stan med en parfym som luktar gott.

5 saker jag vill bli bättre på

  • Skriva. Det vill jag alltid.
  • Att vara snäll mot mig själv.
  • Studieteknik, och stresshantering.
  • Att vara mig själv.
  • Att avsluta kreativa projekt.

5 saker jag skrattar åt

  • Vänner eller Big Bang Theory.
  • Bra politisk satir.
  • De gulligaste djur klippen.
  • Det mesta, om jag är trött.
  • Brittisk humor.

5 saker som gör mig till mig

  • Att jag i nya sammanhang ofta är tyst och bara lyssnar på vad folk säger, och försöker få något uppfattning om dem.
  • Att jag oftast tänker på vad som är bäst för andra, och glömmer bort mig själv (behöver nog jobba på detta).
  • Att jag alltid vill läsa mig nya saker, gärna om så spridda ämnen som helst.
  • Att jag tycker det är lättare att umgås med djur än människor.
  • Att jag är bättre på att uttrycka mig i skrift än tal.

 

Det blev värre…

Gällande den där ”lunchträffen”, som var en ”kick of” där jag undrade vad det hela egentligen betydde? Jag har nu fått svaret:

Välkommen på mingel och lunchmacka hos oss på Journalistiken!

Du är välkommen på en trevlig lunch hos oss på journalistiken nu på fredag 23 januari, klockan 12-13 (eventuellt minglar vi lite längre.)

Tanken med ”lunchtimmen” är att ni JMS-studenter ska få träffa varandra och lära känna varandra lite bättre, att ni ska få träffa journalistikens lärare och administration samt känna att ni faktiskt också är journalistikstudenter, även om ni, det första året av utbildningen, befinner er på andra ämnen och institutioner.

Vi kommer att berätta om utbildningen och vilka kurser som ingår i den, presentera journalistikämnet i korthet samt naturligtvis också äta, samtala och ha trevligt!

 Det låter som en bra beskrivning av min värsta mardröm. För det första är ordet ”mingel” mitt hatord nummer ett, men dessutom så ska man förväntas hålla konversation med 35 personer i journalistikklassen, där jag inte känner någon. Men jag ska trots allt detta gå. Om det blir för jobbet, och jag helt glömmer bort hur man pratar med personer man inte känner, så ger jag mig tillåtelse att ursäkta mig med något i stil med att jag ska till en ögonläkare (medan i själva verket har jag fortfarande inte fått en tid.) Jag ser inte fram emot fredag…

Studier

Studierna har börjat komma igång, och jag känner mig redan stressad och tycker att jag ligger efter (ovanligt). Samt har haft mardrömmar av det slaget att jag missat något viktigt/blir jagad. Jag finner det hela redan ganska överväldigande, speciellt eftersom det är introduktion till allting på en gång, både statsvetenskapen alltså, liksom journalistiken. Dessutom, på fredag har vi i journalistiken ”kickof” med programmet, en så kallad  ”lunchträff” och jag blir upprörd över hur vag formulerat det är. Vad menar de egentligen? Seriöst, min hjärna alltså. Hade bokat en tid med Lika villkor (de som hjälper oss med funktionsnedsättningar), men tyvärr ställde hon in på grund av sjukdom, och tiden har fått skjutas upp. Ah! Allting har ju redan hunnit börja, och jag vet inte ens vad för typ av hjälp och stöd jag har rätt till, vad högskolan kan hjälpa mig med. Har dessutom anmält mig till en stresshanteringskurs på KI, och hoppas verkligen med, tanken på allt, att jag kan på en plats. För det skulle verkligen hjälpa. Visst, vi läste om stresshantering i DBT:n, med det gällde ju med relationer och vardag, inte studier. Behöver lära mig hur man hanterar stress när man pluggar. Men trots allt detta verkar statsvetenskap A vara en kul kurs, fylld av politisk teori och internationellt jämförande studier, men också delkursen ”offentlig förvaltning”, vilket låter lika torrt som en gammal skorpa.

The Imitation Game

Det är en smula faktaspäckad recension, och jag kan börja med att varna för spoilers (förutsatt att du inte vet något om Turings liv.)

Igår fick jag äntligen se filmen jag sett fram emot sedan typ i juni, The Imitation Game Victoria (en av mina favoritbiografer), det är en filmatisering av matematikern Alan Turings liv, och fokuserar främst på tiden under Andra världskriget då han arbetade på Bletchley Park för att försöka knäcka tyskarnas kodmaskin Enigma. Filmen är baserad på boken Alan Turing: The Enigma, som skrevs av matematikern Andrew Hodges. För en månad sedan (och i väntan på denna film) såg jag en äldre brittisk tv-film om denna mans liv – Breaking the Code, med Derek Jacobi i huvudrollen. Om någon ‘är intresserad av denna (som mer handlar om hans liv efter Bletchley och om polisutredningen han utsattes för), så finns den på Youtube. I denna version spelas dock Turing av Benedict Cumberbatch (mest känd som Sherlock, men som också gjorde Smaugs röst Hobbit-trilogin), och i andra roller ser vi bland annat Keira Knightley som den enda kvinna som arbetar i teamet, men också bland annat Matthew Goode, Mark Strong och Rory Kinnear.

Filmen öppnar med att Turings lägenhet har blivit rånad, men trots detta vill han bara ha bort poliserna som är där för att utreda, och vägrar anmäla – något som gör poliserna misstänksamma.”If you don’t want a pair of bobbies digging around in your personal affairs, that will be the stellar way of making sure they don’t… The mysterious proffessor. I think Alan Turing is hiding something.” Detta är ett av de tre delhistorierna vi får följa, polisutredningen om vad det är han inte vill att polisen ska få reda på, tiden som tonåring på en privatskola där han lär känna och förälskar sig i Christopher, samt arbetet på Bletchley Park, som står i centrum. När han anländer till Bleachley beror de på att de vill anställa kryptografer som knäcka tyskarna kodade meddelande – och han var en av landets bästa. Det är en underhållande anställningsintervju, med bokstavstolkningar och missade skämt från Turings sida ( jag återkommer till Aspergerdiskussionen), men trots detta får han tillslut anställningen. Enigmamaskinen var en skivmaskinsliknande apparat som kodade alla tyskarna meddelande, och dess genialitet var hur omöjlig den var att knäcka på grund av sina rotormaskiner som ger 150 miljoner miljoners variationer, och till det bytte tyskarna inställning varje dag. Så om de skulle knäckt en dags kod, var det bara att börja om dagen efter. Turing får idén efter en tids arbete där att han ska förverkliga den datorliknande maskin han skrivit uppsatser om, och att denna ska kunna knäcka kodningen (här tar filmen vissa friheter, i verkligheten baseras den på en polsk prototyp, samt att han inte är den enda i teamet som arbetade med den). Under arbetet kommer han allt närmare Joan Clarke, gruppens enda kvinna, och filmen tar även upp hur svårt de var för henne att kunna jobba i en sådan mansdominerad miljö.

Till då ämnet Aspergers syndrom – och detta är ganska underhållande, det har spekulerats en del om Alan Turing kan ha haft denna diagnos (självklart är det ju omöjligt att diagnostisera någon som varit död i 60 år, samma sak gäller även fiktiva personer – som Cumberbatchs Sherlock), men många har sagt att han passar in på ganska många kriterier. Cumberbatch har slagit ifrån sin en diskussionen (om båda rollerna), men efter att ha läst lite (rekommenderar varmt denna artikel som jämför boken den baserats på och filmen) så blir det tydligt att en del av Turings personlighetsdrag har manipulerats, filmen har gjort honom mer introvert, medan han i själva verkat ska han ha varit vänlig, öppen och lätt att prata med. De har alltså förstärkt stereotypa Aspergerdrag, något som både gjorts via manuset och hur Cumberbatch valt att spela honom. Sen förnekas detta? Huh.

Filmens titel är för i övrigt en referens till två saker, å ena sidan hur Turing själv kände att livet var – ett spel om imitation, men också en uppsats hans skrev om vad som idag är känt som Turingtestet, ett test för att mäta AI (artificiell intelligens), att genom frågor avgöra om svaren är från en dator eller en människa. Det intressanta är att i somras blev det känt att en dator hade lyckats lura testen till den grad, att den trodde datorn var en 13-årig ukrainsk pojke (DN skrev om detta).

Om du vill höra mer om arbetet på Bletchly Park rekommenderar jag avsnittet Secret Science av det brittiska radioprogrammet The Infinite Monkey Cage ( har nämnt programmet tidigare – om vetenskap på ett roligt sätt), de går in lite mer på hur Enigma fungerade, och ger roliga anekdoter om arbetet där, bland annat vad som hände när hemligstämplingen släppte efter 50 år, och personer som jobbade där äntligen kunde få berätta vad de verkligen gjorde under kriget – att gifta par kunde berätta för varandra att de båda jobbade där (ha! eftersom det var över 10.000 personlig anställda). På Youtube finns också kanalen Numberphile där två avsnitt handlar om Enigma, och hur den fungerade, samt hur de knäckte den, avsnitt 1 och 2.

Avslutningsvis kan jag säga att jag tyckte fruktansvärt mycket om filmen, och jag grät till och med lite på slutet (gråter så gott som aldrig på bio). Eftersom jag är intresserad av mycket av det som filmen handlar om (vetenskap, krigshistoria, Alan Turings liv) så visste jag ju hela tiden vad som skulle hända, men eftersom den var så välgjord och hanterade Turings liv med respekt och medkänsla, så gjorde det ingenting alls. Det var bara två saker jag hade svårt för (av olika skäl), att de lät Cumberbatch berättarröst leda oss runt i berättelsen, och att detta skulle vara vad han berättade för polisen. Att använda berättarröst är ett knep som känns lite lat, och historien skulle klarat sig bättre utan det – dessutom blev det fånigt när arbetet på Bletchley var ju så hemligstämplat att Turing aldrig skulle ha avslöjat något. Det andra problemet handlar mer om bristen på historisk bakgrund, och faktumet att de flyttat på tiden då spionanklagelserna sker. Visst, det fungerar i filmen, men verkligheten är kanske ännu mer tragisk. I filmen blir han anklagad för att vara spion mitt under kriget, och det skapar extra spänning kring arbetet (och förhöjer thriller elementet), medan i verkligheten kom anklagelserna efter hans dom för ”allvarliga sedlighetsbrott” (gross indecency) eftersom två de Sovjetiska spionerna i The Cambridge five var homosexuella, så trodde de av homosexualitet gjorde en mindre pålitlig. De ansåg att han var en säkerhetsrisk,  och detta ska ha varit en av orsakerna till att han tog livet av sig den 7 junu 1954, förutom de sorgliga fysiska biverkningarna av den kemiska kastreringen (östrogen injektioner för att ”bota” homosexualitet).

Benedict Cumberbatch var superb i huvudrollen, och han spelade Turing med en vacker, försiktig återhållsamhet, och jag tyckte så mycket om Joan Clarke som karaktär (om det historiskt baserade faktumet att hon inte brydde sig om Turings homosexualitet trots att de var förlovade), och Goode är en skådespelare som jag tycker är utmärkt i vad jag än ser honom i (bland annat filmversionen av En förlorad värld och Watchmen). En sak som jag sett flera kritisera är faktumet att vi aldrig får se Turing i ett romantiskt förhållande med en man (i Breaking the code visar de relationen med mannen som avslöjade deras förhållande till polisen), men trots att detta kan ses som ett täcken på viss homofobi har jag inga problem med det, och jag ska förklara varför. För det första så hade jag fått intrycket att det knappats skulle märkas i filmen, efter allas klagomål, med det stämmer inte alls, och det hela hanteras väldigt bra. Men jag spenderade en halvtimme igår med att försöka se om det gick att hitta något om hans förhållanden, men jag lyckades i alla fall inte. Så skulle de ha hittat på? Hade det varit bättre? Nej, i en film baserad på en verklig människas liv ska man ligga så nära de fakta man vet om. Dessutom, filmen handlar främst om hans arbete på Bletchley, det är huvudhistorien som omringar av de tragedier han upplevde (som Christopher död) och personligen ser jag filmen som en hyllning av de vetenskapliga framsteg han åstadkom (även om det bara är knäckningen av Enigmakoden och Turingtestet som nämns i filmen). Under perioden 1885 till 1969 då homosexualitet ansågs vara brottsligt dömdes över 49.000 personer för detta, Turing var en av dem, en av de tidigaste var Oscar Wilde. 2013 mottog Turings vad som kallas The Royal Pardon (jag nämnde det här på bloggen när det skedde), en offentlig och kunglig ursäkt, trots att detta kan ses som ett täcken på att erkänna sina misstag, så hjälper det ju inte tragedin som var Turings död. Att göra en stor och kommersiell film om hans liv och arbete är en mycket bättre sätt, och introducerar kanske miljontals personer till hans historia, och faktumet att historiker tror att genom att knäcka Enigmakoden kunde Andra världskriget förkortas med två år, något som ska ha räddat livet på omkring 14 miljoner människor. Fler personer borde veta vem han var, och The Imitation Game är den möjligheten.

Från jul och framåt

1. Jag har påbörjat en rad olika inlägg, så nu sätter vi ihop dem alla, om jul:

Det har varit jul – ovanligt eller hur? Har varje år skrivit inlägg om hur jag har svår för helgen, men jag har fortfarande inte riktigt lyckat lista ut varför. Det känns fel. Jag har en teori att det delvis handlar om kognitiv dissidents kopplat till konsumtionshetsen, och delvis en viss förvirring om hur man firar jul som vuxen. I år var det… okej. Åt mat, gav och fick julklappar och avslutade kvällen med Nightmare before chrismas, som jag inte sett på flera år. Det var nog dagens höjdpunkt. Fick Stridsbergs Beckomberga, Lena Dunhams Not That Kind of Girl, Matmolekyler: Kokbok för nyfikna, Iceages senaste på vinyl, och en ny fin Moleskin (med linjer och hårda pärmar – sånt här är viktigt.)

2. På juldagen såg jag sista Hobbit-filmen (The Hobbit: The Battle of the Five Armies) på bio med familjen (skrev en liten recension av den andra delen här). Jag tycker verkligen om den trilogin, även om den inte är lika välgjord som Sagan om Ringen, men det är något varmt och mysigt med den. Efteråt kan jag se en del problem, allrahelst med den sista, Det blev för mycket krig, till den grad att jag satt och försökte räkna ihop vilka de fem arméerna var. Men krigandet fick dessutom ett väldigt märkligt avslut (spoiler) när Radagast kom med alla djuren, vi fick se någon björn och en örn strida – men vi fick faktiskt aldrig se dem vinna över orcherna. Jag är väldigt glad att de uppfann Tauriel för den här trilogin, men jag hade gärna sett henne stridit lite mer. Och sen var tar Galadriel vägen resten av filmen? Dessutom, hur länge kan Azog hålla andan under vatten? Jag vill nu se om hela Sagan om Ringen-trilogin. Vi får se när det blir?

3. Nyårstraditionen hos Mattlo fortsatte även i år (uppehåll förra året då hon var i Uganda, och har därför inget minne av var jag gjorde då), med bland annat med marängsviss och Ellen Page film (Whip It).

4. I höstas sökte jag till journalistikprogrammet på Södertörn, med inriktning statsvetenskap som första andrahandsval och historia som andra. Förra gången jag sökte kom jag inte in på statsvetenskap, och började plugga historia, men det fungerade ju inte så länge eftersom jag fortfarande var sjuk. Men denna gång har jag i alla fall kommit in på statsvetenskapen och vi ha registrering på torsdag, då jag även ska ha möte om var för stöd jag har rätt till i och med mina ADD – och Asperger-diagnoser. Ska blir intressant att höra. Känns trevligt att jag redan hittar lite i skolan och biblioteket, samt vet hur intranätet fungerar. Men jag är också fruktansvärt nervös och orolig. Rädd att det inte ska fungera den här gången heller. Det är ganska irrationellt eftersom förutsättningarna är så mycket bättre nu (frisk från depression och personlighetsstörning, har fått neuropsykiatriska diagnoser som ger mig rätt till stöd och hjälp). Men ändå, det är svårt att skaka av sig tidigare misslyckanden. Men det ska också bli hur kul som helst – jag menar både statsvetenskap och journalistik ju!

5. I torsdag såg jag en förhandsvisning av Xavier Dolans senaste film Mommy (skrev lite om Tom at the Farm här), men gud det var en jobbig film att se. Den handlar om Steve som har varit omhändertagen, men tvingas flytta tillbaka hos sin mamma Diane efter att ha varit inblandad i en brand. Han är oförutsägbar, våldsam, manipulativ och impulsiv. Det är läskigt att titta på hur han i ena stunden är våldsamt arg, och i den andra berättar hur mycket han älskar sin mamma. Filmen berättas utifrån mammans perspektiv, medan hon kämpar med att ta hand om honom. Jag tycket väldigt mycket om den, och det är nästan svårt att föreställa sig att det är den 25-årige Dolan som skrivit manuset, för det är så väldigt moget och fyllt med medkänsla. Jag minns att Fredrik Sahlin kritiserade att regissörens unga ålder märktes på scener där känslan i scenen beskrevs med hjälp av slow motion och lite sentimental musik, som gör att det blir lite för melodramatiskt. Det kan jag tyvärr hålla med om. Men den är väldigt bra, otroligt välgjord och en gripande historia. Dock en del faktafel och konstigheter om stammande och ADHD, och jag fick lov att googla efteråt, och nej – de använder inte tvångströjor i Kanada.

Dagen efter kände jag mig manad att se hans tredje film Laurence Anyways som var helt och hållet underbar. Men den är väldigt lång med sina 2 timmar och 40 minuter (irriterande nog så under de 15 sista minuterna så var det upplösning i Paris dramat, så halva min uppmärksamhet var på nyheterna, som ju såklart hade stått på hela dagen). Filmen handlar om Laurence och flickvännen Freds förhållande. De är galet kära i varandra, men hon tappar fotfästet när Laurence berättar att han alltid egentligen identifierat sig som kvinna, och nu vill börja uttrycka detta. Jag älskar berättarstilen, ibland naturalistisk och ibland pompös och visuellt poetiskt (som påminner mig om Derek Jarman), något som flera recensenter kritiserande – att det berodde på han han fått en större budget och blivit lite galen med det, att Dolan måste tycka att gay cinema inte är gay nog. Men det är någonting jag verkligen gillar, att visuellt beskriva en känsla bokstavligt. Fred känner att hon håller på att drunkna när hon läser ett brev Laurence skrivit, och då faller massvis med vatten över henne. Soundtracket var underbart och fungerade som en bra enhet (något jag inte riktigt tyckte med Mommy), med 80 och 90-tals pop blandat med klassisk musik, bland annat lite Brahms och Tjajkovskij. Handlingen är vacker och sorgsen, och vi får följa Laurence medan han försöker hitta sitt eget uttryck, trots omgivningens brist på sympati. Jag älskar verkligen den här filmen, och det är helt klart min favorit av de tre jag sett (Laurence först, sen Mommy, sist Tom at the Farm) och jag ser verkligen fram emot att se hans första två filmer I Killed My Mother och Heartbeats.