Marocko resan del 2

Marocko är ett underbart land, väldigt annorlunda från Sverige på det bästa sättat, och jag skulle gärna vill åka dit igen. Det vi såg mest utav var ju Essauoira – som ju var vår huvudord, vi spenderade även några timmar Marrakech som var så häftigt, och dit vill jag gärna åka – dock under en annan säsong. En dag åkte vi ut med en turisttaxi för att se området runt Essauoira och lite natur (det kommer i nästa inlägg). Men en sak som var väldigt trevlig (på ett litet negativt sätt i och för sig) var alla gatukatter och hundar. Det bokstavligen vimlade av dem. Först tänkte jag att det nog var bäst att hålla sig på ett avstånd till dem – med alla sjukdomar de kan sprida, det efter några timmar där var det svårt att hålla sig borta. Allra helst då man satt ute och åt, och katterna svassade mellan stolsbenen för att fånga en bit mat. Tills man märkte att andra restauranggäster kastade dem små matbitar, och som kattälskare var det ju då omöjligt att inte göra samma sak. Men efter en dag eller två där märkte man också att katterna var väldigt sociala och (i olika grad självklart) älskade att bli klappade och kliade under hakan. En av de mest sociala katterna höll sig ofta kring torget precis där vi bodde. Så varje gång man gick förbli gosade man lite med honom. En dag fikade vi vid detta torg, och då hoppade katten upp på bänken bredvid mig, lade sig halv i mitt knä och fick bara inte nog av gos. Det är ett trevligt minne. Här är ett urval av de söta katterna vi såg, inklusive en hund och två av de gulligaste kor jag sett i hela mitt liv (de såg vi vid Sidi Kaouki).

IMG_1057 IMG_1083 IMG_1086 IMG_1094 IMG_1110 IMG_1098 IMG_1114 IMG_1115 IMG_1129

Marocko resan del 1

Den 15:e juli kom jag hem från att ha varit i Essaouira, Marocko i en vecka. Att jag just ville åka till Marocko kom jag fram till förra sommaren då dagen innan jag åkte till Barcelona så Jarmusch Only Lovers Left Alive som delvis utspelar sig i Tangier, och det såg bara så häftigt ut.  Resan dit blev lite krånglig och inkluderade en mellanlandning i Genéve på 14 timmar. Den natten spenderades på ett hotell som låg på den franska sidan, och jag tror jag fick två timmars sömn. Låg och såg ut genom fönstret och försökte se stjärnor (återkommer till detta). Vi landade i Marrakech, och möttes av väldigt otrevliga passkontrollanter och fick mig första passtämpel! Orsaken till att Essauoria var resemålet, och inte Marrakech berodde mest på att staden är runt 45 grader varm under juli månad, vilket är en sådan temperatur jag bara inte klarar av. Essauoria däremot ligger vid Atlantkusten och är känt för sina svalare temperatur och vindar. För att komma fram krävdes det en busstur på 2,5 timmar utan AC, vilket var lagom trevligt. Som tur var lyckades jag distrahera mig med bok nummer ett som jag tagit med – Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga. Boken var… perfekt. Inspirerande, och bara hur bra som helst. Har läst förvånansvärt få böcker skrivna av journalister – Wallraff och Shibbey/Persson är de enda två jag kan komma på just nu. Jag har haft dåligt koll på hela situationen kring Berwall/Quick, det känns som om jag kommit in på slutet, och därför missat det mesta och haft svårt att få en klar bild över vad det är som hänt. Det var ju 2002 han frigavs för det första mordet och då var jag ju 13, och hade inget större medieintresse. Jag bokstavligt slukade boken under första halvan av redan. Den var rolig, fruktansvärt sorglig, otroligt informativ och man blir bara så arg när man läser historien om var som faktiskt hände. Just nu ligger Hannes Rådstams bok på nattygsbordet (men jag borde ha läst den först) och hittade dessutom hans tredelade dokumentär på Youtube. Jo, jag blev ganska besatt av detta fall. Men för att återkomma till resan. Hotellet (om man vill kalla det så) var en riad, vilket är ett traditionellt hus som är byggt runt en gård i mitten, med em fontän. Det var väldigt fint där, och jag ångrar att jag inte tog fler bilder.

IMG_1080     IMG_1078

Det var vackert mönstrade tyger, kakel och porslin i klara färger, mörka trämöbler i kontrast mot de vita väggarna. Vackra lampor i metall och färgat glas, och en del av fönstren var också i färgat glas, vilket är så vackert. Huset (Hotel Jade) ligger i Medianan, det äldsta området i Essaouira och väldigt nära dess huvudgata, som består av meter efter meter av all möjlig sorts försäljning, som vare dag tycks byta plats – det ser väldigt annorlunda ut på morgonen, eftermiddagen och kvällen. Eftersom vi var där under ramadan bestod försäljningen på kvällen mest av mat och olika desserter (i efterhand önskar jag att vi stannat under fredagen och fått uppleva ramadans slut för det hade varit så häftigt).

IMG_1054 IMG_1089 IMG_1107IMG_1088

Amy

Härom dagen såg jag Amy på Bio Rio, dokumentärfilmen om Amy Winehouse. När jag först fick frågan om jag ville se den – detta var strax efter att tidningarna börjar skriva om filmen. Jag kan inte riktigt förklara det, min reaktion var väldigt instinktiv – det kändes bara fel att göra intimt dokumentärporträtt av henne. Sen fick jag frågan igen, efter att jag sett de mycket positiva recensionerna och att pappan inte hade gillat hur han framstod i filmen, fick det mig att tacka ja ändå.

Det var en bra dokumentär om en musikartist och allt runtomkring henne. Familjen, vännerna, och skivbolaget. Det framgick tydligt vilken viktigt roll musiken spelade i hennes liv – det var terapi för henne. Ett sätt att komma över jobbiga känslor eller händelser. Men det är ju tyvärr tydligt att som terapimetod så fungerade den ju inte riktigt, eller snarare inte ensam.

Men under filmens förlopp blev jag irriterad. Användandet av paparazzifotografier som visade henne under privata omständigheter (drogintervension på ett hotell), samt bild efter bild då hon gick runt i London i inte det bästa skicket, eller när hon försökt komma fram till sin ytterdörr. Det kändes inte rätt efter alla gånger det påpekades vilken negativ inverkan skvallerpressen och paparazzifotograferna hade på hennes liv, och så används det i filmen. Det känns inte rätt bara. Sen när hon avlidit användes återigen dessa foton kring hennes begravning (detta är ett populärt motiv i brittiska tabloider).

När jag lämnade biosalongen kände jag mig mest arg. Här har vi en fantastisk sångerska, verkligen enastående – som hatade att hon bara inte fick vara ifred och spela in nya skivor och så ber hennes skivbolag Asif Kapadia att göra en dokumentärfilm om henne. Inte om henne musik, inspiration, eller låtskrivningsprocess utan istället om det mest personliga, det som vi alla redan mer eller mindre visste om från tabloidernas skriverier (och som till viss del sipprade ned i NME:s artiklar). Att både maken och pappan var äckel var inget nytt. Att hon kämpade med alkohol-och drog beroende var inget nytt. Medan bulimin var istället inte särskilt förvånande.

Filmen består i mina ögon av tre olika saker, intervjuerna som vi hör, samtidigt som vi får se hemmavideofilmer och paparazzifoton och filmer. Men vad jag undrar över är om vi egentligen behöver den här filmen – är den nödvändig? För inte länge sedan hade Cobain: Montage of heck hade premiär, jag har inte sett den filmen och har heller ingen lust att se den – just av samma orsak som med Amy. För det är svårt att inte se en koppling mellan deras död, eftersom de båda artisternas största problem var just att de inte klarade av (eller ens var intresserade) av kändisskapet. Varför inte göra en dokumentär om Nirvana och deras musik, istället för att för 1000:e gången endast fokusera på Cobain och hans fördömda genialitet?

Så varför görs sådana närgångna porträtt av just sådana artister? Jo, för i en tid när det nästan är svårt att undgå tabloidernas urusla journalistisk så anser vi oss ha rätt att veta allt om alla kända personer. Det spelar egentligen ingen roll vem det. Men allt ska fram. De har ju trots att vetat bli musiker/skådespelare etc så då får det ju skylla sig själva när paparazzifotografer följer dem över allt. De borde ju ha vetat bättre än att tro att de kunde slippa undan. De valde ju detta yrke frivilligt.

Jag saknar musikdokumentärerna som faktiskt handlade om musik. Även om jag älskade Joe Strummer: The Future is unwritten när den kom 2007 så ser jag samma problem med den. Nej, jag har fått nog helt enkelt. Jag är bara så trött på vår tid och hur det anses självklart att vi har rätt att få veta allt om den där skådisen eller sångaren. Amy Winehouse dog för fyra år denna sommar, och jag tror inte att porträttet i den här filmen är hur fansen vill minnas henne. Man vill minnas sina favorit artister och skådespelare som avlidit genom de fantastiska låtarna och filmer de gjort – inte genom allt för närgångna porträtt som vill försöka visa hur de var som människor. För det är helt enkelt inte relevant (som oftast), det är musiken som är det centrala. Vilket vi tyvärr glömt bort.