Amy

Härom dagen såg jag Amy på Bio Rio, dokumentärfilmen om Amy Winehouse. När jag först fick frågan om jag ville se den – detta var strax efter att tidningarna börjar skriva om filmen. Jag kan inte riktigt förklara det, min reaktion var väldigt instinktiv – det kändes bara fel att göra intimt dokumentärporträtt av henne. Sen fick jag frågan igen, efter att jag sett de mycket positiva recensionerna och att pappan inte hade gillat hur han framstod i filmen, fick det mig att tacka ja ändå.

Det var en bra dokumentär om en musikartist och allt runtomkring henne. Familjen, vännerna, och skivbolaget. Det framgick tydligt vilken viktigt roll musiken spelade i hennes liv – det var terapi för henne. Ett sätt att komma över jobbiga känslor eller händelser. Men det är ju tyvärr tydligt att som terapimetod så fungerade den ju inte riktigt, eller snarare inte ensam.

Men under filmens förlopp blev jag irriterad. Användandet av paparazzifotografier som visade henne under privata omständigheter (drogintervension på ett hotell), samt bild efter bild då hon gick runt i London i inte det bästa skicket, eller när hon försökt komma fram till sin ytterdörr. Det kändes inte rätt efter alla gånger det påpekades vilken negativ inverkan skvallerpressen och paparazzifotograferna hade på hennes liv, och så används det i filmen. Det känns inte rätt bara. Sen när hon avlidit användes återigen dessa foton kring hennes begravning (detta är ett populärt motiv i brittiska tabloider).

När jag lämnade biosalongen kände jag mig mest arg. Här har vi en fantastisk sångerska, verkligen enastående – som hatade att hon bara inte fick vara ifred och spela in nya skivor och så ber hennes skivbolag Asif Kapadia att göra en dokumentärfilm om henne. Inte om henne musik, inspiration, eller låtskrivningsprocess utan istället om det mest personliga, det som vi alla redan mer eller mindre visste om från tabloidernas skriverier (och som till viss del sipprade ned i NME:s artiklar). Att både maken och pappan var äckel var inget nytt. Att hon kämpade med alkohol-och drog beroende var inget nytt. Medan bulimin var istället inte särskilt förvånande.

Filmen består i mina ögon av tre olika saker, intervjuerna som vi hör, samtidigt som vi får se hemmavideofilmer och paparazzifoton och filmer. Men vad jag undrar över är om vi egentligen behöver den här filmen – är den nödvändig? För inte länge sedan hade Cobain: Montage of heck hade premiär, jag har inte sett den filmen och har heller ingen lust att se den – just av samma orsak som med Amy. För det är svårt att inte se en koppling mellan deras död, eftersom de båda artisternas största problem var just att de inte klarade av (eller ens var intresserade) av kändisskapet. Varför inte göra en dokumentär om Nirvana och deras musik, istället för att för 1000:e gången endast fokusera på Cobain och hans fördömda genialitet?

Så varför görs sådana närgångna porträtt av just sådana artister? Jo, för i en tid när det nästan är svårt att undgå tabloidernas urusla journalistisk så anser vi oss ha rätt att veta allt om alla kända personer. Det spelar egentligen ingen roll vem det. Men allt ska fram. De har ju trots att vetat bli musiker/skådespelare etc så då får det ju skylla sig själva när paparazzifotografer följer dem över allt. De borde ju ha vetat bättre än att tro att de kunde slippa undan. De valde ju detta yrke frivilligt.

Jag saknar musikdokumentärerna som faktiskt handlade om musik. Även om jag älskade Joe Strummer: The Future is unwritten när den kom 2007 så ser jag samma problem med den. Nej, jag har fått nog helt enkelt. Jag är bara så trött på vår tid och hur det anses självklart att vi har rätt att få veta allt om den där skådisen eller sångaren. Amy Winehouse dog för fyra år denna sommar, och jag tror inte att porträttet i den här filmen är hur fansen vill minnas henne. Man vill minnas sina favorit artister och skådespelare som avlidit genom de fantastiska låtarna och filmer de gjort – inte genom allt för närgångna porträtt som vill försöka visa hur de var som människor. För det är helt enkelt inte relevant (som oftast), det är musiken som är det centrala. Vilket vi tyvärr glömt bort.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s