Är det något fel på mig?

Jag känner sällan numera att det är något fel på mig, och då syftar jag på mina funktionsnedsättningar, Aspergers syndrom och ADD. De är så otroligt mycket enklare att leva med när jag vet varför vissa saker är så svårt för mig, men inte för andra.

Men så händer det något, egentligen något litet, som får mig att vilja gråta för jag känner mig så fel. Skriver just nu Metod-hemtenta, och det går väl ganska bra. Trodde jag. En av tentafrågorna handlar om att vi ska hitta på två hypotetiska forskningsprojekt, en kvantitativt och ett kvalitativt, som berör ämnet politisk aktivism bland ungdomar. Jätte intressant! Frågan är indelad i olika små frågor, som syfte, frågeställning, typ av data & produktionen av den datan, analysen av datan, etc. Jag kom att tänka på att teori inte fanns med bland dessa punkter. För vi hade en liknande seminarieuppgift på delkursen, där teori inte heller fanns med i frågan, men vi förväntades ha med en – och det var som tur ett grupparbete och en tjej i gruppen tyckte vi borde ha med en ändå. Så jag mailade läraren för att frågan om vi borde ha med teori, och jag får ett väldigt luddigt svar, där han pratar om vad vi förväntas göra på c-kursen, och ”Idén är att ni börja själva behärska forskningsprocessen och inte bara svara på ställd frågan.”

Ha, okej. Jag kände mig super korkad. Och ledsen. Och frustrerad på mig själv. För vad menar han egentligen? Vi ska svara på frågor som inte ens står utsatta? Jag visste dessutom (genom klassens Facebook-grupp) att flera andra inkluderat teori, att de antagit att det skulle vara med. Jag förstod egentligen fortfarande inte vad han menade. Men en del av mig var ändå arg på honom – på hela skolsystemet – som tycker det är okej att ställa den här typen av outsagda frågor, som stänger ute oss med autism. Vi som inte kan läsa mellan raderna och som tolkar bokstavligt. Och via den ilskan, och önskan att trots allt få ett bra resultat på tentan, så mailade jag honom igen och förklarade. Att jag har Aspergers, och hur det spelar in här. Då kunde han äntligen svara: Ja, vi ska ha med teori. Och det enda jag tänker är – det borde jag väl ha kunnat lista ut. Jag borde kunna förstå. Jag borde inte behöva fråga läraren hela tiden.

Ska det behöva vara såhär svårt?

Minnet

Det här kommer antagligen låta väldigt märkligt men ibland kommer jag inte ihåg vad jag själv skrivit, eller snarare – om det är jag som skrivit något. Jag har ett märkligt förhållande till minnen, det förflutna och saker som hänt mig. Om det gått några år sedan något hänt, sedan jag gjort något, etc, så känns det inte längre som det är jag som varit med om det. Jag kan komma ihåg det, minnena finns kvar, men jag har ingen länge någon emotionell koppling till dessa minnen. Det är snarare som att komma ihåg en film man såg för flera år sedan. Det bildas en slags distans emellan nuet och det förflutna. Det känns ganska sorgligt. För om jag är med om något underbart eller fantastiskt nu så vet jag att om några år så kommer det inte kännas som om det var jag som faktiskt var med om det. Tack och lov för att jag alltid varit noggrann med att skriva dagbok, för inte nog med att händelserna i sig på så sätt bli ihågkomna, min upplevelse av dem finns ju också med i min beskrivning, av vad det nu kan vara. Exempelvis när jag pluggade i London. Eller i Göteborg för den delen. Inget av dessa händelser känns riktigt verkliga längre.

Problemet med detta är att det också överförs till saker jag skrivit. Jag gick igenom min citatlåta (eller möjligtvis inspirationslåda) härom kvällen, där jag lägger ner kortare anteckningar om saker som är intressanta (säg begreppet the point of no return, gällande just svarta hål), olika citat, exempelvis detta om Hamlet ”The very embodiment of stange repetition of recurrence: it is a revenant, it comes back”(gällande Claudius spöke givetvis), filmer/böcker/artister jag vill kolla upp. Men också egna idéer eller meningar som jag kanske vill använda sen. Men saken är den – eftersom jag kanske inte gått igenom denna låta på 1-1,5 år så är de egna idéerna jag lagt ned där ganska gamla. Och därmed kommer jag inte ihåg om det var jag som skrivit något, eller om det är någon annan, där jag bara glömt bort att anteckna namnen på vem det gäller. Det hela känns så märkligt. Jag kan istället känns igen det på olika metaforer som använts, eller referenser.

Sen hittade jag ett dokument på datorn, i min Ofelia-mapp, som heter Bilder. Det är en dikt. Jag fick för mig att den kunde vara skriven av Heiner Muller som skrev Hamletmaskinen (eftersom dokumentet är döpt till ”(hamletmaskinen) BILDER”), men om jag googlar på diktens första rader får jag inte upp något. Den är inte heller en del av Hamletmaskinen, för den har jag koll på. Dessutom gillade jag ju inte ens riktigt hans dikter, när jag läste en samling av dem i våras. Jag tror inte jag har skrivit den. Första delen känns som något jag skulle kunnat skrivit, men inte andra.

Dikten går att läsa nedan. Om någon känner igen den – säg till. Om någon har en idé om hur jag kan komma på dess författare – säg till.

Bilder

Bilder betyder allt i början. Hållet och innehållet.

Men drömmarna stelnar, blir gestalt och besvikelse.

Medan himlen fångar ingen bild. Moln sedda från

flygplanskabinen blir en dimma som skymmer sikten, tranan

en fågel

till och med kommunismen, slutbilden, alltid blank

eftersom den ständigt tvättas av blod,

mister inväxlad i vardagens småmynt, blind av svett¨

sin glans

De stora dikterna ruiner, kroppar som länge dyrkats

men inte mer behövda, vid sidan om det månghövdade

dödliga släktets väg

Mellan raderna jämmer

på sina knotor Stenbäraren lycklig

Ty det sköna betyder: fasorna kan ha ett slut.

 

London Spy

London-Spy-300x200

Förra hösten nämnde jag här på bloggen  en serie jag såg fram emot (här) nämligen London Spy, med en av mina favorit skådespelare i huvudrollen – Ben Wishaw (The Hour, Parfymen och som Q i den senaste Bond-adaptionen), och nu har den äntligen haft premiär på BBC. Hittills har två av fem avsnitt visats och jag gillar den väldigt mycket, dock älskar jag den inte, utan känner en viss distans till historien som berättas och jag vet inte om det beror på själva serien eller allt som snurrar runt i huvudet (b-uppsatsen, Paris, etc). Men den är helt klart värd att se. Wishaw spelar Danny, en man i trettioårsåldern som bor i London, i liten sliten lägenhet, jobbar i ett affärslager och mest lever för hoppet om äkta kärlek. Av en slump träffar han Alex, som har direkt blir intresserad av och inte kan sluta tänka på. Alex är villig att ge dem en chans, trots att han inte är öppen med sin sexualitet, eller att han ens varit i en (kärleks/sexuell) relation innan. Men allt är inte som det verkar (*dramatisk musik*). Helt plötsligt hör Alex inte av sig längre, efter att Danny berättat något han länge hållit hemligt, och han är rädd att han stött bort Danny. Efter några märkliga händelser på jobbet, åker han hem till honom, och det han finner i lägenheten hade han aldigt kunnat varit beredd på. Och det är här avsnitt ett tar vid. Spionelementen kommer in i slutet av detta avsnitt, men det känns väl inte riktigt som en spionhistoria ännu (i stil med typ Tinker, Tailor, Soldier, Spy).

Hittills är det väl skådespelarinsatserna som verkligen höjt serien – Wishaw själv, Jim Broadbent (Slughorn i Harry Potter, eller som Dennis Thatcher i filmen The Iron Lady) som hans vän, men också Charlotte Rampling (senast i säsong 2 av Broadchuch). Även Edward Holcroft som spelar Alex är ganska intressant, som karaktär ger han inte så mycket, till den grad att man kan börja undra vad det är som Danny finner så fascinerande med honom. Men jag tror inte det beror på en undermålig skådespelar prestation, utan snarare karaktärens bakgrund, som successivt vecklas fram. Om du letar efter något nytt att kolla på, som inte kommer ta upp att för mycket av din tid, ger London Spy en chans. Dock måste jag säga att första avsnittet överlag känns bättre, det finns vissa konstiga inslag i det andra som inte riktigt fungerar, men trots detta ser jag fram emot nästa måndag då avsnitt tre visas.

Från terror till skapande

Jag skrev först hela inlägget nedan, och kom sen på att jag inte alls nämnt något om det som hänt i Paris (men också Libanon, etc) och efterföljderna som bland annat känns väldigt nära i denna stund då Säpo höjt terrorhotet från 3 till 4, en nivå vi aldrig legat på i Sverige tidigare. Jag har The Guardians app på mobilen, som meddelar en vid större händelser/nyheter, så jag följe det under fredagsnatten, från det när det fanns väldigt lite information och jag trodde det rörde sig om typ bengaler vid Stade de France, till när ordet terroristattack nämndes, och jag satte på SVT:s direktrapportering. Det var fruktansvärt obehagligt, inte nödvändigtvis för att det var i Paris – men för mig var det snarare omfattningen, att det var så många attacker samtidigt. Jag hade någon slags flashback från 2001, när terrorattacken mot Word Trade Centre skedde, jag blev påmind om min egen förvirring och obehag inför vad som hände då, som har legat kvar under hela vecka – allrahelst då vi hade tyst minut under måndagens föreläsning. Jag vet inte hur mycket jag förstod, men jag kommer dock ihåg att jag skrev en novell i skolan strax därefter om eftereffekterna av ett Tredje världskrig. Och gällande Säpos presskonferens för ett litet tag sedan – de måste väl kunna inse att de är problematiskt att säga att allmänheten bör vara extra vaksam när de inte säger vad man ska vara uppmärksam på? Finns det inte risk att det ökar misstänksamhet mot personer vars utseende ser ”arabiskt” ut? Även om de troligen syftar på att hålla ögonen öppna för efterlämnade väskor på offentliga platser, så är väl deras vaghet inte direkt hjälpsamt.

Just nu pågår i alla fall Metod-kursen för fullt, och det känns som om de tre veckorna under en delkurs då det är föreläsningar och seminarier går så mycket fortare än all tid runt omkring – och så plötsligt är det dags för salstenta/hemtenta. Förra delkursen gick förvånansvärt bra, och jag menar det bokstavligen då Ladok meddelade att jag fått VG på tentan. Det hade jag inte trott, trots att jag börjar bli rätt bra på att bedöma min resultat på tentor. Naturligtvis så ligger b-uppsatsen alltid i bakhuvet numera, medan jag läser, under föreläsningar eller när jag duschar. Har grubblat en del över mina (nuvarande) frågor. Huruvida de skulle fungera eller inte. Huruvida diskursanalys som metod passar en b-uppsats, och oron här beror mest på att vi faktiskt inte gått igenom denna metod, utan jag har lånat böcker själv. Så jag har i alla fall mailat nu, för att fråga – så att jag vet. Gällande den andra, om ett juridiskt tredje kön i Tyskland, undrar jag om jag verkligen kan åstadkomma en uppsats i ämnet, med tanke på att jag inte kan tyska. Så för säkerhetsskull ska jag komma på en tredje fråga, liksom kontakta en lärare, och fråga vad för material som vore passande här, och om språket då skulle bli ett problem. Apropå tredje kön, hade föreläsning idag om kvantitativ metod (Gud vad jag hatar siffror!) och då kom kön upp, i ett fiktivt frågeformulär. Jag blev först glad då han sade att ju alla inte kan identifiera sig i antingen man/kvinna svarsalternativet (vilket boken inte tagit upp), men sen sade han lite märkliga saker. Att det kunde vara ett problem att ha fem olika alternativ på en sådan fråga (varför fem?), eftersom det kunde förvirra folk, och få dem att inte svara. Jag påpekade då att det är andra som kanske då inte svarar om de bara finns två alternativ, varvid han menade att de antagligen är vana vid det, underförstått att det är alltså okej. Eh? Det kan väl knappast vara rätt attityd då man ska skapa ett frågeformulär? Just formuleringen av en sådan fråga är ganska intressant, och jag skulle gärna läsa mer om vilka svarsalternativ som är bäst/mest inkluderande, utan att just verka avskräckande/förvirrande för andra.

Till roligare saker, jag har börjat komma in i fotograferandet (med systemkameran jag fick i födelsedagspresent). Orsaken till att det tog sådan tid var för att manualen som kom med var så otroligt icke-användarvänlig. Så det tog den i kombination med 3-4 fotobloggar/hemsidor för att få någon kolla. Men så är jag ju egentligen väldigt otekniskt (ointresserad av teknik) i och för sig. Men det är kul att testa och experimentera! Jag har också återupptagit tecknandet/ritandet, och det är så väldigt avslappnade. Dessutom känns så opretentiöst och befriande. Varför har jag inte varit inne i en konstnärsaffär på så länge liksom? Det känns väldigt skönt att hitta något slags kreativt uttryck, i brist på skrivandet, som jag fortfarande inte hittat tillbaka till. Har dock anmält mig till en kreativt skrivande kurs, som ju kan bli kul.

Jag har dessutom sett HamletBio Rio, i en uppsättning från Barbican i London. När jag satt där i biosalongen tyckte jag väldigt mycket om den, oerhört uppslukande, och jag kände mig verkligen påverkad av den när jag åkte hem. I efterhand (men till viss del även under föreställningen) så blev dock vissa brister tydliga. Benedict Cumberbatch var verkligen bra som Hamlet, det tycker jag verkligen (dock började han kännas lite emotionellt entonig mot slutet), och desamma gällde både Ofelia och Horatio – de kändes trovärdiga, och jag älskade hur de valde att porträttera Ofelia. Det var mest själva produktionen som kändes lite fel, användandet av musik tog ifrån äktheten i det känslomässiga uttrycket, vilket blev extra tydligt i scenen innan Ofelias självmord. Dessutom kastades en del fånigheter in, som istället bara inte passade, exempelvis när Hamlet lekte soldat. Även om kulisserna var väldigt vackra (första halva av pjäsen), så drunknade skådespelarna lite i den, vilket måste varit ännu svårare om man såg den där på teatern, allrahelst om man inte hade de bästa platserna. Dock var det häftigt när slottet istället bokstavligen smulades sönder. Jo, de hade också kastat om en del scener, och resultatet av detta tyckte jag inte riktigt fungerade, tyvärr. Men ändå – jag älskar Hamlet. Och vill se ännu fler uppsättningar av den.

 

 

November

Jag glömde helt bort att berätta hur det gick med tentan, pm:et och allt det där. För det var ju det där jäkla pm:et som jag någon gång behövde få klart – och jag trodde jag hade rätt att kunna skriva det efter tentan (detta hörde jag från en klasskompis). Tyvärr stämde de inte alls, man behövde skicka in den innan, annan riskerade man underkände, såvida man inte hade ett ”fullgott skäl”. Så jag frågade läraren om Aspergers och ADD gills som detta, och läraren svarare ”såklart det gör”. Av någon anledning blev jag förvånad. För jag trodde inte det. Jag vet inte varför. Så jag kunde koncentrera mig på tentapluggandet, och det gick väl också. Fick ut lite av de där jätte jobbiga marknadstexterna, och var nöjd med det. Men hur som helst kan jag redan nu säga att jag presterat sämst på just denna tenta. Så vi får väl se, tror jag borde få g i alla fall. Efter en dags ledighet tog jag tag i PM:et och fick in den under helgen. Nu är den delkursen (och det fruktansvärda marknadsmomentet över) – förhoppningsvis.

Nu har den nya delkursen börjat – Metod. Det ska bli kul eftersom det är så praktiskt och förhoppningsvis hjälpsamt inför b-uppsatsen som vi snart ska skriva. Har ju länge oroat mig över vad jag vill skriva om, eftersom jag haft svårt att komma på idéer. Någon om feminism. Punkt. I förra veckan dök plötsligt en idé upp, när jag höll på att göra i ordning mig för sängen, efter att jag varit på Turteatern och sett Billy Bloom – ensam som Gud (den var jätte bra!). En diskursanalys över den feministiska debatten som hördes under valrörelsen 2014. Det var en bra början. Har idag lånat en bok om diskursanalys och ska läsa in mig på området, för att se om det är något som jag kan/vill göra på den tid vi har. Den andra idén kom till mig idag när vi hade första föreläsningen om metod och läraren pratade om problemfokus – Att analysera hur det kommer sig att ett juridiskt tredje kön har kunnat införas i det konservativt styrda och kristdemokratiska Tyskland, men att det inte skett i Sverige, som är mer liberalt och jämställt. Det känns väldigt skönt att veta att jag faktiskt kan ”börja” nu, och slippa bara fundera och oroa mig.

Jag har varit en del på bio den senaste tiden, de senaste veckorna har jag sett Flocken, Pawn Sacrifice, och Crimson Peak. Den sistnämnda är nog den sämsta film jag sett på bio, och jag säger ändå detta som ett fan av Guillermo del Toro, men den höll bara inte måttet. Det finns så många problem med manuset, ”plot holes” – saker som bara inte gick ihop, men som de lät ske för att det skulle bli mer ”spännande” (vilket de ju inte riktigt lyckades med, eftersom bara satt och störde sig på det, istället för att ryckas med). Både Flocken och Pawn Sacrifice var desto bättre. Den först nämnda (som jag tror inte går på bio längre) utspelar sig i en norrländsk by, där tjejen som är huvudpersonen, anklagar sin (typ) pojkvän för våldtäkt. Filmer visar inte själva händelsen, och vi får följa dess effekter, hur ingen tror henne, utom hennes familj (till en början i alla fall…) En riktigt brutal film. Och slutligen Pawn Sacrifice som handlar om det amerikanska schackgeniet Bobby Fisher som var aktiv under kalla kriget – i kapen mot Sovjets schackgigant Boris Spasskij. Fisher spelas oväntat bra av Toby Maguire – paranoid och världsfrånvänd, Spasskij av Liev Schreiber och dessutom Peter Sarsgaard i en av filmens få sympatiska karaktärer. Den var riktigt bra, och de lyckades med att göra schack spännande på vita duken. Dock måste jag säga att slutet kändes lite jäktad – man fick inte riktigt följa hur den slutliga matchen upplästes och vad som hände sen, det fick man istället veta via sluttexterna. Lite antiklimaktiskt.