Minnet

Det här kommer antagligen låta väldigt märkligt men ibland kommer jag inte ihåg vad jag själv skrivit, eller snarare – om det är jag som skrivit något. Jag har ett märkligt förhållande till minnen, det förflutna och saker som hänt mig. Om det gått några år sedan något hänt, sedan jag gjort något, etc, så känns det inte längre som det är jag som varit med om det. Jag kan komma ihåg det, minnena finns kvar, men jag har ingen länge någon emotionell koppling till dessa minnen. Det är snarare som att komma ihåg en film man såg för flera år sedan. Det bildas en slags distans emellan nuet och det förflutna. Det känns ganska sorgligt. För om jag är med om något underbart eller fantastiskt nu så vet jag att om några år så kommer det inte kännas som om det var jag som faktiskt var med om det. Tack och lov för att jag alltid varit noggrann med att skriva dagbok, för inte nog med att händelserna i sig på så sätt bli ihågkomna, min upplevelse av dem finns ju också med i min beskrivning, av vad det nu kan vara. Exempelvis när jag pluggade i London. Eller i Göteborg för den delen. Inget av dessa händelser känns riktigt verkliga längre.

Problemet med detta är att det också överförs till saker jag skrivit. Jag gick igenom min citatlåta (eller möjligtvis inspirationslåda) härom kvällen, där jag lägger ner kortare anteckningar om saker som är intressanta (säg begreppet the point of no return, gällande just svarta hål), olika citat, exempelvis detta om Hamlet ”The very embodiment of stange repetition of recurrence: it is a revenant, it comes back”(gällande Claudius spöke givetvis), filmer/böcker/artister jag vill kolla upp. Men också egna idéer eller meningar som jag kanske vill använda sen. Men saken är den – eftersom jag kanske inte gått igenom denna låta på 1-1,5 år så är de egna idéerna jag lagt ned där ganska gamla. Och därmed kommer jag inte ihåg om det var jag som skrivit något, eller om det är någon annan, där jag bara glömt bort att anteckna namnen på vem det gäller. Det hela känns så märkligt. Jag kan istället känns igen det på olika metaforer som använts, eller referenser.

Sen hittade jag ett dokument på datorn, i min Ofelia-mapp, som heter Bilder. Det är en dikt. Jag fick för mig att den kunde vara skriven av Heiner Muller som skrev Hamletmaskinen (eftersom dokumentet är döpt till ”(hamletmaskinen) BILDER”), men om jag googlar på diktens första rader får jag inte upp något. Den är inte heller en del av Hamletmaskinen, för den har jag koll på. Dessutom gillade jag ju inte ens riktigt hans dikter, när jag läste en samling av dem i våras. Jag tror inte jag har skrivit den. Första delen känns som något jag skulle kunnat skrivit, men inte andra.

Dikten går att läsa nedan. Om någon känner igen den – säg till. Om någon har en idé om hur jag kan komma på dess författare – säg till.

Bilder

Bilder betyder allt i början. Hållet och innehållet.

Men drömmarna stelnar, blir gestalt och besvikelse.

Medan himlen fångar ingen bild. Moln sedda från

flygplanskabinen blir en dimma som skymmer sikten, tranan

en fågel

till och med kommunismen, slutbilden, alltid blank

eftersom den ständigt tvättas av blod,

mister inväxlad i vardagens småmynt, blind av svett¨

sin glans

De stora dikterna ruiner, kroppar som länge dyrkats

men inte mer behövda, vid sidan om det månghövdade

dödliga släktets väg

Mellan raderna jämmer

på sina knotor Stenbäraren lycklig

Ty det sköna betyder: fasorna kan ha ett slut.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s