Och uppsatsen är inne…

Jag har helt glömt bort att skriva att jag fick in uppsatsen i tid (kvällen innan) och det hela var bara underbart (om man bortser från faktumet att jag skev intersektionellt istället för intersektionell på framsidan…) Det var den bästa känslan någonsin att ladda upp den på kurswebben. Men trots detta kunde jag inte sova den natten, tror jag kunde somna tillslut vid 4, för att gå upp tidigt för att lämna in ett fysiskt ex. Min hjärna alltså… Men överlag är jag väldigt nöjd med den, även om vissa saker hade kunnat varit bättre. Idag har jag börjat förbereda opponeringen, och har verkligen funderat hur jag kan göra schemat så bra som möjligt för min hjärna. Jag har opponering mot min uppsats 9:30, sen opponerar jag mot en uppsats om kursfrågan i svensk media (intressant!) en timme senare. Tänker att jag kan typ smälta allt efter i en halv timme, och sen förbereda mig den sista halvtimmen inför den jag ska göra. Sen fortsätter jag bara och kör kommentering på tre uppsatser till direkt efter. Vilket gör mig klart vid 13. Tror min hjärna borde klara det. Försöker att inte tänka på vad för kritik jag kan få, och allting sånt.

Det känns väldigt märkligt att journalistiken snart ska börja, ibland känns det istället som om jag ska skriva en c-uppsats nu (vilket jag egentligen vill göra, istället för att hacka upp statsvetenskapen, det stör lite). Men, men. Nu kan termin tre börja!

Annonser

Decembers läsning.

Under december månad läser jag 4 böcker, eller, de är inte ens böcker (alltså inte romaner) utan det var istället två diktsamlingar och två pjäser.

  • Two men are explaining the world to each other. Around their feet young girls are growing antlers. 100 poems av Jen Campbell. Jag följer författaren på Youtube där hon gör videor om skrivande, men mest böckerna hon läser. Under hösten genomförde hon ett skrivprojekt för välgörenhet (för bokbussar i länder som Zambia, Indien och Ecuador), där hon skrev 100 dikter på 48 timmar. Dikterna skulle bindas ihop till en bok, som man kunde beställa, och pengarna skulle oavkortat gå till välgörenhetsorganisation. Jag beställde en, och läste ut den väldigt snabbt. Det är mer som smakbitar eller skelett än riktiga dikter, men jag tyckte väldigt mycket om dem ändå.

#49

Why does it always have to be a forest?”

”Huh?”

”Why do the forests always swallow the stories?”

”Shh. Keep your voice down.”

”Why?”

”You’ll anger the trees.”

  • Få i mig mer liv än jag är van vid av Johanna Mo. Mo var ju nominerad till Augustpriset förr förra året, och jag ville väldigt gärna köpa den boken, efter att jag små läst den lite i bokhandlar. Men jag tänkte att jag först måste läsa boken av henne som jag redan ägde. Tyvärr tyckte jag inte om den alls. Mest på grund av språket, som inte fångade mig, utan kändes lite tråkigt. Historien var dock ganska intressant och gripande, men språket gjorde att det inte kändes på riktigt.
  • Medealand av Sara Stridsberg. Köpte för något år sen (ett och ett halvt, två?) Stridsbergs samlade pjäser, och sen dess har boken stått i mina hyllor, oläst. Trodde jag i alla fall. Jag bestämde mig för att läsa Medealand, eftersom de andra två har jag i alla fall sett på teater, och upptäckte till min förvåning att jag hade skrivit anteckningar utmed hela pjäsen. Jag har alltså läst den tidigare, men har inget minne av den. Historien gillade jag verkligen – kändes som en typisk Stridsberg historia, och hur den var formulerade gjorde den bara ännu bättre. Den utgår ifrån Euripides pjäs om Medea, om hennes hämd mot maken Jason, men i en moderniserad version. Den är sorglig, vacker och rasande, och påminde mig flera gånger om Sarah Kane. Ett typiskt citat: ”MEDEA: Jag blöder fortfarande. Jag kan inte gå själv. Ett krig i huvudet och ett skadat djur mellan benen. Jag skulle inte klara mig själv nu. Ett lätt byte i skogen. Jag känner inte igen mig själv.”
  • Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika av Sara Stridsberg. Denna såg jag på Dramaten, med Ingela Olsson i huvudrollen som Valerie Solanas, kvinnan som skrev SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men), kvinnan som sköt Andy Warhol. Jag älskar handlingen, men föredrar språket i Medealand, som är mer poetiskt, mer som jag förknippar med Stridsberg. Med det kanske berodde på att hon inte ansåg att det passade Solanas? Men jag älskar verkligen Sara Stridsberg.

 

Ingen panik!

Jag kände att jag behövde skriva något, lite kort. Nämligen att jag har 4,5 dagar innan uppsatsen ska vara inne, och jag har faktiskt inte panik. Det är lite mirakulöst sådär. Visserligen så är det kortare perioder när jag försöker somna, eller då jag vaknar på morgonen när det knappt känns som om jag kan andas på grund av det, men det är korta, korta perioder. Och jag är visserligen också orolig inför handledningen på måndag – att de andra ska få mindre kritik och mer beröm för uppsatsen än jag, men ändå, det är jag ju van vid. Detta till trots att jag inte orkar sitta lika många timmar och skriva som jag önskar.

Så nu gäller det alltså bara att hålla kvar den känslan…