Ett nytt Storbritannien – men ingen vet vad det betyder.

Jaha. Så det här resultatet var ju inte det man önskade precis. Vaknade som jag hade tänkt vid åtta. Läste och låg sedan och stirrade upp i taket ett bra tag. Sov ett litet tag till. SVT har varit på under dagen för analyserna. Nicholas Aylott har lugnat mig en smula i alla fall. Han är bra på analyser, och det blir ju extra svårt att ogilla honom med tanke på att jag ju dessutom haft honom som föreläsare.

Kanske kan det komma något gott ur det här? Kanske kan reformer kring EU börja genomföras, om öppenhet (både gällande den faktiska politiken och hur den genomförs)? Kanske kan detta leda till att Skottland och Nordirland kan bryta sig loss från Storbritannien? Kanske kommer det kunna gå att åka dit och jobba enkelt ändå?

Men det känns så läskigt om Boris Johnsson skulle bli premiärminister där. För han är ingen politiker, utan en clown. Om kan han bli premiärminister betyder det dessutom att Donald Trump trots allt borde kunna bli president i USA – och hur läskig låter inte den världsbilden?

Annonser

Brexit eller bremain (förkorningarnar är fåniga…)

Har gjort mig redo för uppesittarkväll framför BCC. Med obligatoriska popcorn (politik är spännande ju!). Herregud vad nervöst det är. Jag är ingen morgonmänniska, men funderar seriöst på att ställa klockan på åtta, kolla nyheterna om vad resultatet blir och somna om ett tag till.
Just nu Should I stay or should I goTV4.

När min ADD lyser igenom.

Ibland blir saker som antagligen är lätta för andra, så väldigt komplicerade. Jag behövde ansöka om en ny id handling och bokade därmed tid hos polisen, och fick en tid som jag sedan avbokade eftersom jag var sjuk. Så jag bokade om den. Åkte dit när det var dags, och fick veta att jag var där en dag för tidigt. Åkte därmed dit dagen efter – men kunde inte göra det då heller för jag hade inte passet med mig, och mitt leg hade gått ut dagen innan (trodde det var dagen efter – kopplat till att jag trodde att maj bara hade 30 dagar). Var där tidigt och försökte avboka tiden så jag kunde boka en ny. Igen. Med det gick inte. När tiden hade gått försökte jag boka en ny tid. Men det gick inte heller. Så jag ringde och fick sitta i telefonkö i en kvart. Kvinnan jag fick prata med var jätte trevlig, men även hon hade problem att boka en ny tid – men efter lite trixande var det gjort.  Fick alltså till slut en tid bokad – men på fel telefonnummer. Men en tid i alla fall. Hade skrivit ned tiden hon sade på en post-it lapp och skrivit ned det i mobilen. Sitter nu här igen och har får veta att jag skrivit ned tiden fel, 14.40, inte 14.20 och får därmed sitta vid polisen och vänta i 50 min (eftersom jag dessutom alltid är så jäkla tidig). Hur kan så många olika saker bli fel?

Ofelia nr 1.

1.

Jag hörs inte.

Min röst är för svag, för ljus, för bräcklig.

Den försvinner i vimlet av de mer betydande – mina vänner, mina släktingar är alla viktigare, och ja… han

Jag är hon som dränker sig i varje föreställning.

De begär det av mig. De förväntar sig det. De applåderar till och med.

Hon som avmålades av Waterhouse, och Millias på en blomsteräng, flytandes på vattenytan, omgärdad av blommor.

De (männen) tycks gilla blommorna – de högtravande regissörerna och de lovordade konstnärerna.

De har blivit mitt motiv  utan att jag har fått säga något om saken

Han bad mig aldrig om lov.

För jag tillfrågas inte.

Männen som skapar. Männen som agerar. Mannen som skrev mig, skapade mig. Mannen mitt på scenen. Han som har huvudrollen.

Min popularitet kommer och går, ibland uppmärksammas jag och ibland glöms jag bort.

Jag förväntas hålla mig till kulisserna, men inte bokstavligen.

Jag finns ju med i varje föreställning trots all.

Jag är ju hon som tar livet av sig i varje föreställning.

I varje målning. I varje analyserande avhandling.

Det är min roll.

Det är därifrån min betydelse tas ifrån. Allt tolkas utifrån detta.

Journalisterna frågar sig – var det trovärdigt? Skörheten? Galenskapen som blommar ut?

Det är inte jag som har huvudrollen. Det är ju… han

Min pappa försökte hjälpa. Det tror jag verkligen. Han gjorde sitt bästa.

Försökte. Försökte. Försökte.

Men det var ju aldrig mitt val. Vad som hände sen. Jag följde bara manuset. Gör det jag blir tillsagd. Varenda jävla kväll.

Jag tror jag älskade honom. Jag tror faktiskt det. Efter så många föreställningar kunde man ju tro att jag skulle veta säkert, men omständighet varierar ju så – det gör ju inte det hela lättare.

Jag tyckte om honom. Det är tydligare. Ibland lekfull, ibland brådmogen, ibland gravallvarlig.

Olika länder, olika ansikten, olika språk. Nästan som om det vore olika män.

Men varje gång tvingas jag ta livet av mig. För jag har inget annat val. För jag följer ju bara manus.

Röster filtreras bort. Det är väl ingen nyhet? Vissa betraktas med ett större värde. Det spelar inte ens någon roll vad de säger. Eller om andras budskap är viktigare.

Hur högt man än skriker hörs man inte. Man. Ha. För min röst är för svag, för ljus, för bräcklig. Den stöds inte med testosteron från pungen, från hjärnan. Som om jag valt det själv.

Det är ju bara ett spel. Ett skådespel. En konstruktion. Med förväntade beteenden, intressen och ordväxlingar.

Och som sagt – jag gör ju bara vad jag blir tillsagd. Jag har ingen egen fri vilja. Jag existerar i orden tryckta på bokens sidor. Jag existerar inte mellan föreställningarna.

En möjligt lösning.

Det ser ut som om det kan lösa sig. Har var i kontakt med sekreteraren på journalistikprogrammet, men hennes svar drog ut så mycket på tiden. Kontaktade då läraren för Radio-kursen (han är lätt favorit läraren här på journalistiken) och han berättade att det finns möjlighet att få dispens, gå vidare till b-kursen och sen ta igen den missade delkursen i höst. Kontaktade vidare den personen som hade hand om det – och hon sade i princip rakt ut att utifrån mina omständigheter så ger hon alltid dispens. Älskar personer som kan vara så raka och tydliga. Det är fascinerande när jag berättar för vissa lärare om min Asperger diagnos och de fortsätter vara så super luddiga. De kanske inte har någon koll helt enkelt om vad det innebär.

Men det känns så skönt att nu konstant slippa oroa mig för hur det ska gå. Har lämnat in banketten, så det finns inte så mycket mer jag kan göra. Känner mig redan så mycket lättare.

Annars? Jag väntar på svar om min förstärkare.

Och det är redan juni.

Jag önskar bara att den här terminen ska ta slut, även om jag inte riktigt vet vad det kommer att innebära. Radio-kursen har varit en totalt fiasko – men försöker att inte se det som ett sådant. Men eftersom jag fortfarande inte har fått alla svar, så vet jag helt enkelt inte. Super vagt formulerat, men jag orkar inte skriva om det förrän jag vet. Problemet är att jag får ångest bara av att titta på kursbeskrivningen. Eller läsa på Facebook om hur bra det gått för alla andra på praktiken. Det är inte ens avundsjuka, de förtjänar allt gott som det får – det är snarare att jag känner mig otillräcklig och värdelös för att jag inte nått lika långt, lyckats på samma sätt, etc. Helt enkelt – att jämföra sig är aldrig bra och jag vill bara att terminen ska ta slut (men snälla svara på mig asap). Jag hade hoppats gå en fotokurs nästa termin också men missade att anmäla mig i tid, det blev på nått sätt blev det inte inskrivet i kalendern i mobilen. Mer ångest för det. Men jag beslöt mig då för att betala för Emily Dahls online fotokurs. Bättre än ingenting antar jag, eller hoppas jag. Men det jag behöver är kritik, snarare än någonting annat. Fick ju foton publicerade till artiklarna på NT, men ingen riktig förklaring varför just det fotot var bäst (även om det var just ett som jag tänkt det om innan). Jag vet inte. Helt enkelt.

Något positivt? Har en ny super söt katt som just nu gömmer sig under soffan – har döpt henne till Blixa, vilket är en slags omgörning av hennes tidigare namn. Har också spelat ganska mycket vinylskivor de senaste månaderna, tills min förstärkare inte ville vara med längre, så nu är den på lagning. En dag när jag var på super dålig humör så gick jag förbi bokhandeln på Götgatspuckeln Söderbokhandeln och kom därifrån med tre dyra böcker. Lovar att skriva om dem framöver, men just nu har jag svårt att släppa Richard Hells samlade essäer på olika ämnen, Massive pissed love, nonfiction 2001 – 2014. Hell är ju en av mina favoritpersonen så det är kul att ha dessa artiklar samlade i en bok, jag har tidigare bara läst en del av dem från hans hemsida.