Ofelia nr 1.

1.

Jag hörs inte.

Min röst är för svag, för ljus, för bräcklig.

Den försvinner i vimlet av de mer betydande – mina vänner, mina släktingar är alla viktigare, och ja… han

Jag är hon som dränker sig i varje föreställning.

De begär det av mig. De förväntar sig det. De applåderar till och med.

Hon som avmålades av Waterhouse, och Millias på en blomsteräng, flytandes på vattenytan, omgärdad av blommor.

De (männen) tycks gilla blommorna – de högtravande regissörerna och de lovordade konstnärerna.

De har blivit mitt motiv  utan att jag har fått säga något om saken

Han bad mig aldrig om lov.

För jag tillfrågas inte.

Männen som skapar. Männen som agerar. Mannen som skrev mig, skapade mig. Mannen mitt på scenen. Han som har huvudrollen.

Min popularitet kommer och går, ibland uppmärksammas jag och ibland glöms jag bort.

Jag förväntas hålla mig till kulisserna, men inte bokstavligen.

Jag finns ju med i varje föreställning trots all.

Jag är ju hon som tar livet av sig i varje föreställning.

I varje målning. I varje analyserande avhandling.

Det är min roll.

Det är därifrån min betydelse tas ifrån. Allt tolkas utifrån detta.

Journalisterna frågar sig – var det trovärdigt? Skörheten? Galenskapen som blommar ut?

Det är inte jag som har huvudrollen. Det är ju… han

Min pappa försökte hjälpa. Det tror jag verkligen. Han gjorde sitt bästa.

Försökte. Försökte. Försökte.

Men det var ju aldrig mitt val. Vad som hände sen. Jag följde bara manuset. Gör det jag blir tillsagd. Varenda jävla kväll.

Jag tror jag älskade honom. Jag tror faktiskt det. Efter så många föreställningar kunde man ju tro att jag skulle veta säkert, men omständighet varierar ju så – det gör ju inte det hela lättare.

Jag tyckte om honom. Det är tydligare. Ibland lekfull, ibland brådmogen, ibland gravallvarlig.

Olika länder, olika ansikten, olika språk. Nästan som om det vore olika män.

Men varje gång tvingas jag ta livet av mig. För jag har inget annat val. För jag följer ju bara manus.

Röster filtreras bort. Det är väl ingen nyhet? Vissa betraktas med ett större värde. Det spelar inte ens någon roll vad de säger. Eller om andras budskap är viktigare.

Hur högt man än skriker hörs man inte. Man. Ha. För min röst är för svag, för ljus, för bräcklig. Den stöds inte med testosteron från pungen, från hjärnan. Som om jag valt det själv.

Det är ju bara ett spel. Ett skådespel. En konstruktion. Med förväntade beteenden, intressen och ordväxlingar.

Och som sagt – jag gör ju bara vad jag blir tillsagd. Jag har ingen egen fri vilja. Jag existerar i orden tryckta på bokens sidor. Jag existerar inte mellan föreställningarna.

Annonser

2 reaktioner till “Ofelia nr 1.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s