Jag trodde sommar innebar nyhetstorka.

Jag tror att man kan konstatera att det hittills varit en mycket dålig nyhetsommar. Var hände med sommarens nyhetstorka? Först tre SVT-liverapporteringar under en veckas tid och nu både Japan och Australien. Herregud.

P.s. Jag glömde Brexit.

P.p.s. Svenska medier verkar inte ha skrivit ett ord om vad som hänt i Australien. Att det framkommit, och finns filmat, att ett ungdomsfängelse i Northern Territory i Australien har utsatt ungdomarna för tortyrliknande metoder som påminner som Abu Ghraib. Ett annat problem i bilden som har målats upp är även rasismen. 30 % av befolkningen i Northern Territory tillhör Australiens ursprungsbefolkning, medan i ungdomsfängelserna i den delstaten är siffran uppe på 96 %. Lär mer om det här på The Guardian.

P.p.p.s. Och så vaknar jag till ett gisslandramat i kyrkan i Frankrike. Återigen – herregud.

Är det ett dålig tecken att glömma vad man själv har skrivit?

Det är lite av ett litterärt misslyckade att skriva något – kanske för ett år sedan? – och sedan inte minnas vad det är man faktiskt refererar till. Måste jag börja med fotnoter för att påminna mig själv?

Stycket jag syftar på är detta (från Ofelia, men jag gillar inte just den här biten så mycket egentligen). Men vad menar jag? Vem är det jag syftar på?

 

OFELIA: Det var någon man, jag minns inte vem – någon sådan där manligt geni, som sade att han måste fokusera på språkets fattigdom och människans misslyckande.Han menade nog sig själv. Det var ju någon av de där litterära och intellektuella gubbarna som fick nobelpriset av andra litterära och intellektuella gubbar, men jag tror han menade sig själv. Eftersom han var man var det självklart att han skulle blir ”stor författare”, världsberömd och hyllad, och med det var han misslyckad. Han texter kunde aldrig ses med o— ögon. Han var ett litterärt geni. Punkt slut. Frågor på det? [Det enda ljudet som hörs är ett svart elektroniskt surrande.]

Dessutom o— ögon – vad i hela världen. Minns när jag skrev det. Minns att jag inte kunde hitta rätt ord. Men att skriva det så är inte direkt särskilt hjälpsamt.

Alltså: att man skriver bli inte bra.

Ett inlägg om sport som jag skrev medan fotbolls EM fortfarande pågick.

Jag har vid flera tillfällen hört talas om en bok som heter Eat. Sweat. Play. Och igår kväll beställde jag boken efter att ha sett Hannah Wittons video om den på Youtube. Sport har varit något som jag ibland nämnt på bloggen, liksom att jag de senaste två åren kort kommenterat om min egen träning. För grejen är den att jag alltid (så väl jag kan minnas) har gillat att kolla på sport. Mest fotboll och friidrott. Det senaste året även hockey. Min pappa älskar att kolla på sport (det mesta) och tillsammans har vi gått på bland annat DN-galor och damfotbollsmatcher. Jag bor på söder och min pappa är Hammarbyare, så självklart är jag också Hammarbyare, även om jag aldrig varit på en match. Men jag hoppas kunna på i höst. Just nu är det ju fotbolls EM och jag håller på Wales och Island, efter att Sverige åkte ut igår kväll.

Men om någon skulle fråga mig vet jag inte om jag skulle säga om jag är sportintresserad. Jag vet heller inte riktigt varför jag inte skrivit om det här. Något känns bara fel och obekvämt. Antagligen för att jag aldrig känt mig sportig. Jag brukade simma. Det var min grej från att jag var väldigt liten till kanske 14 år. Då slutade jag. Jag tävlade aldrig, men jag tyckte verkligen om det. Sen började jag simma igen i gymnasiet. Däremellan var det gympalektionera som gjorde mig obekväm till sport. I mellanstadiet vad jag och en annan tjej snabbast i klassen på 60 m, men jag var livrädd för höjdhopp. En sommar (någonstans i den åldern) gick jag till och med på ett friidrottslägen en sommar. Jag tyckte innebandy var superkul, och jag var hyfsad målvakt. När jag var yngre prövade jag fotboll med en kompis, men jag minns inte så mycket. Det var dock kul att spela fotboll i skolan nere på Zinken. Basket och volleyboll hatade jag. Jag försökte med dans men det gjorde mig obekväm. Jag var ganska vig, men även gymnastik gjorde mig obekväm. Som sagt, jag kom tillbaka till simningen under gymnasiet, då jag slapp gymnastiken tack vare mitt anpassade gymnasieprogram (även om jag tillslut fick underkänt i idrott).

För i den åldern var jag så fruktansvärt självmedveten och obekväm med mig själv. Hur jag såg ut, etc. Det speglades i hur jag åt, och allt sånt annat. Det vanliga. Sen dess har simning blivit svårare, eftersom det ju kräver att man är så avklädd. Så mellan simningen under andra året i gymnasiet har träning endast varit kopplat till kontroll och en ohälsosam syn på mat. Under DBT:n försökte jag få en träningsrutin. Men det är ju så svårt att bara hitta dit igen. För det dubbla är ju – alla säger ju att det är så bra att träna när man mår dåligt, har ångest, och lider av depression. Men ingen säger faktiskt att det är så gott som omöjligt att börja med det mitt under det, allrahelst om man har en ohälsosam relation med det från början. Jag har nu insett att man måste får in en rutin på det innan man kommer ned i en svacka, mitt under det räcker det att försöka få in promenader. Men jag har försökt de senaste åren försökt.

Så hur ser det ut idag? Jag springer, gör yoga och tränar lite styrka. Men jag hatar gym mer än någonting annat, och blotta tanken på att gå till någon slags klass ger mig fortfarande lite ångest. Men denna rutin har jag nu haft i ett år. Och jag måste säga att jag faktiskt är lite stolt. Jag tycker om att springa, även om jag sällan gör det ute. Tack vare att det finns ett träningsrum i huset där jag bor slipper jag gymmen. Jag brukar lyssna på någon rolig podcast medan (för trots hur mycket jag älskar musik så föredrar jag ljudbok/podcast när jag tränar) och springer väl mellan noll till tre gånger i veckan. Och jag tycker om det. Yoga är något jag prövat lite då och då de senaste två åren, men i julas fick jag ju en yogamatta och sedan dess gör jag det noll till fyra gånger i veckan. Jag brukar följa Yoga with Adrienes videor på Youtube. Men jag hoppas fortfarande kunna gå en klass trots allt i höst. Det jag gillar med yoga är allt jag ogillar med mindfullness. Det får mig att stanna upp, vara här och nu, men inte bli totalt uttråkand. Men det kan också ibland vara riktigt fysiskt ansträngande. Styrketräning är inte jätte roligt, med det är roligt att upptäcka jag jag blivit starkare.

Men jag gillar inte att skriva om min egen träning. För det kan alltid trigga någon. För man vet ju aldrig.

Och det här med sportjournalistik står jag mig ganska dubbel inför. För sportjournalistik är ju för dem som redan gillar och är intresserade av sport. För de som redan kan ”sportspråket”. Och jo visst, jag kan det – men det får ju inte personer som inte är intresserade av det att ändra åsikt. Att börja titta lite. För sportspråket är ju totalt oförståeligt om man inte kan det. Lyssna noggrant på sportkommentatorerna nästa gång – det är ju hur mycket konstigt som helst som sägs. Så mycket konstiga uttryck. Men grejen är ju också att det låter super fånigt när en vanlig journalist rapporterar om sport. Det låter bara fel. Det blir ofta så tydligt att reportern inte vet vad de talar om. Eller åtminsonde skapas det en distans till vad hen talar om.

Lite blandande tankar om sport.

USA 2016, där det hade kunnat vara 1800-tal.

Hela dagen hoppades jag att gärningsmannen bakom polisskjutningen i Dallas inte skulle vara svart. Jag hoppades att det bara skulle vara en slump att det skedde nu. Att det bara var en slump att polismännen sköts ned under en demonstation under parollen ”Black lives matter”- efter en vecka då två svarta unga män dödats av polisens våld (som skedde under märkliga (läs troligen rasistiska) omständigheter).

Sen nämndes mannens namn. Även DN skrev ut det. Så jag googlade. Och fick upp flera bilder av Afghanistan-veteranen Micah Johnsons.

Och hans hy är mörk.

Men vad kommer detta att betyda? Jo – att det narrativ som kommer drivas av media, och därmed ge stöd till bland annat polisernas fortsätta arbete och den kommande presidentkampanjen i USA, är att svarta unga män är farliga. Istället för att ge stöd till ”Black lives matter” kommer den försvagas och tystas ned. Det bekräftar att poliserna väl har orsak att skjuta svarta unga män – för de kan ju trots allt ha vapen. De kan ju vara farliga. De kan vara ett hot. När det händer igen att polisen skjuter ned en obeväpnad svart man kommer man ändå kunna säga – men tänk på den svarta mannen som sköt ned poliserna i Dallas, för det är ju faktiskt värre.

Det är inte bara ett steg framåt två steg bakåt, utan det finnas risk att vi går 200 år tillbaka i tiden. Poliserna kommer hyllas som hjältar och de oskylda svarta unga män, som bland skulle ta fram sitt körkort, komma att glömmas bort. Och vad kan händer framåt? De har redan varnat för copy cat händelser. Men är det så konstigt i ett land som USA med för många livsfarliga vapen i omlopp och många förtvivlade och förbannande människor? Det är inte en bra kombination.

Men tänk bara om den kommer behöva kombineras med en Trump som president efter höstens val. För det kan ju faktiskt bli värre. Och det räcker inte att bara be.

 

 

 

Ofelia nr 7, 8, 9 & 10.

7. 

Ibland finns orden där. Redo att komma fram. Formuleringar som jag kastat om i decennier. Århundranden. På tungan. Men det är svårt att komma ut gamla vanor.

8. 

Hur kan man börja en berättelse som redan påbörjades för 500 år sedan. Det är en fråga som hon i alla fall inte behöver ställa sig. Det är en liten tröst.

Ska man börja med prinsen? Nej, nej! Det var ju där den började när den först sattes på pränt. Det är ingen mening att börja trampa i gamla fotsvårt. En ny start.

Ah. En nystart. Jaha.

Det var en gång en prinsessa. Men kan det verkligen räcka?

Det beror väl på vem som tillfrågas.

9. 

Ibland vaknar jag på mornarna. Genom svettig. Med täcket halvt på golvet och underlakanet intrasslat i mina ben.

Jag vet inte hur jag ska börja. Hur jag brukar börja. Jag vet inte längre vad jag gillar, vad jag ogillar eller vad jag vill göra med mitt liv. Finns det ens något jag vill göra?

Är det så här alla människor känner?

Ibland försöker jag komma ihåg. Timtals grubblar jag och försöker gräva fram något.

Andra dagar inser jag att det inte spelar någon roll. Att det ändå inte behövs. För jag har ju alltid manuset att utgå ifrån.

10. 

De tjänar pengar på henne. För dem är hon bara en vara. Någonting utan personlighet som de kan anpassa efter sina egna önskemål. Hon är som en stol, som både går att använda i köket, i hallen eller i kontoret. För dem är hon ingen alls.